Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 19 oktober 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Se Chetail, V. Les relations entre le droit de l’extradition et le droit des réfugiés: étude de l’article 1F(B) de la convention de Genève du 28 juillet 1951, i Chetail, V., och Laly-Chevalier, C., Asile et extradition – Théorie et pratique de l’exclusion du statut de réfugié, Bruylant, Bryssel, 2014, s. 65–91, särskilt s. 65. Denne upphovsman har förklarat att historiskt sett har utlämningsrätten till följd av en lång normativ process som nådde sin kulmen på 1800‑talet format de juridiska kategorierna inom flyktingrätten … I de mellanstatliga relationerna betraktades asyl faktiskt såväl som rättsligt länge som ett undantag från regeln om utlämning. Principen att politiska brottslingar inte ska utlämnas utgjorde då den synligaste yttringen av asyl, eftersom vägran att utlämna uttryckte det skydd som flyktingen gavs av mottagarlandet. Principen att utlämning inte ska ske för politiska brott har [således] i många avseenden utgjort den konceptuella och normativa matrisen för det som senare skulle bli den internationella flyktingrätten. Den har bidragit med två saker, nämligen de båda begrepp som ligger till grund för den nutida flyktingrätten, det vill säga definitionen av flykting och principen om non-refoulement.

3 Se Chetail, V., a.a., s. 66. Båda dessa rättsgrenar har numera olika juridiska grunder, sina egna specifika förfaranden och sitt eget föremål.

4 Se, beträffande skyddet av de grundläggande rättigheterna inom området för utlämning, Costa, M. J., Human Rights, Extradition Law: Reviewing Grounds for Refusal from the Classic Paradigm to Mutual Recognition and Beyond, Brill Nijhoff, Leiden, 2019, s. 73–114.

5 Se Chetail, V., a.a., s. 89.

6 Se Guidance Note on Extradition and International Refugee Protection, april 2008 (nedan kallad UNHCR:s riktlinjer) (punkt 2).

7 EUT L 180, 2013, s. 60.

8 EUT L 337, 2011, s. 9.

9 Nedan kallad stadgan.

10 Som undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)) och trädde i kraft den 22 april 1954.

11 Som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967.

12 Se, bland annat, dom av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) ( C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 49 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott)).

13 Som undertecknades i Paris den 13 december 1957 (Council of Europe Treaty Series, nr 24).

14 BGBl. 1982 I, s. 2071.

15 BGBl. 1992 I, s. 1126.

16 BGBl. 2008 I, s. 1798.

17 BGBl. 2021 I, s. 2467.

18 BGBl. 2008 I, s. 162.

19 Den hänskjutande domstolen har preciserat att om denna fråga ska besvaras jakande föreligger det hinder för utlämning enligt 6 § punkt 2 IRG, jämförd med artikel 3.2 i den europeiska utlämningskonventionen, eftersom det då måste anses att A riskerar att utsättas för politisk förföljelse. Då måste utlämning vägras.

20 Den hänskjutande domstolen har härvid hänvisat till artiklarna 11, 12 och 14 i direktiv 2011/95 samt artiklarna 44 och 45 i direktiv 2013/32.

21 Den har hänvisat till domen av den 2 april 2020, Ruska Federacija (C‑897/19 PPU, nedan kallad domen i målet Ruska Federacija, EU:C:2020:262, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

22 Se domen i målet Ruska Federacija (punkt 48).

23 Av de uppgifter som den tyska regeringen lämnade vid förhandlingen framgår det att det rör sig om varaktig bosättning i enlighet med rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 (EUT L 132, 2011, s. 1) (nedan kallat direktiv 2003/109). Sistnämnda direktiv har utvidgat tillämpningsområdet för direktiv 2003/109 till att omfatta dem som åtnjuter internationellt skydd.

24 Se, bland annat, domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 49 och där angiven rättspraxis).

25 Se UNHCR:s riktlinjer (punkt 8).

26 C‑182/15, EU:C:2016:630.

27 Se dom av den 6 september 2016, Petruhhin ( C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 60), dom av den 13 november 2018, Raugevicius ( C‑247/17, EU:C:2018:898, punkt 49), domen i målet Ruska Federacija (punkterna 63 och 64), dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utlämning till Ukraina) ( C‑398/19, EU:C:2020:1032, punkt 45), och dom av den 22 december 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (begäran om utlämning till Bosnien och Hercegovina) ( C‑237/21, EU:C:2022:1017, punkt 55).

28 Se, bland annat, domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 36 och där angiven rättspraxis).

29 Se, bland annat, domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 38 och där angiven rättspraxis).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2023, kommissionen/Ungern (Avsiktsförklaring före en asylansökan) ( C‑823/21, EU:C:2023:504, punkt 52).

31 Se dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) ( C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403) (nedan kallad domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus)). I det följande kommer jag att återkomma till denna aspekt.

32 Se, analogt, domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 50 och där angiven rättspraxis). Prövningen av att principen om non-refoulement iakttas inom ramen för ett utlämningsförfarande motiveras av den omständigheten att den person som begärts utlämnad för ett brott som omfattas av allmänt åtal kan vara politiskt förföljd, till exempel om det straffrättsliga förfarandet endast är ett skäl eller en förevändning för att förfölja honom eller henne på grund av egenskaper som är relevanta för att beviljas asyl.

33 Det rör sig om målet Bundesrepublik Deutschland (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus) (C‑753/22), målet El Baheer (C‑288/23) och målet Cassen (C‑551/23). Dessa tre mål handlar om ansökningar om internationellt skydd som lämnats in av tredjelandsmedborgare respektive en statslös person, vilka har beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat, det vill säga Republiken Grekland. I en sådan situation kan den medlemsstat i vilken den nya ansökan har lämnats in använda sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 33.2 a i direktiv 2013/32, det vill säga avvisa ansökan på grund av att flyktingstatus har beviljats av en annan medlemsstat. Enligt domstolens praxis ska denna möjlighet emellertid inte användas när det finns en allvarlig risk för att den berörde skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den andra medlemsstaten i strid med artikel 4 i stadgan, på grund av de levnadsförhållanden denne kan förvänta sig där (se dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkterna 83–94, och beslut av den 13 november 2019, Hamed och Omar, C‑540/17 och C‑541/17, ej publicerat, EU:C:2019:964, punkterna 34–36). I dessa båda mål kan den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den nya ansökan har lämnats in således inte grunda sig på artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 för att avvisa ansökan. Den måste anse att ansökan kan tas upp till prövning och avgöra den i sak. I båda dessa mål har den hänskjutande domstolen därför begärt att EU-domstolen ska klargöra huruvida den behöriga myndigheten, enligt reglerna för det gemensamma europeiska asylsystemet, ska vidta en självständig prövning av den nya ansökan eller om den är tvungen att bevilja sökanden flyktingstatus utan att kontrollera de materiella villkoren för detta skydd, enbart på grund av den omständigheten att en annan medlemsstat redan har beviljat sökanden flyktingstatus.

34 Se bland annat, beträffande detta konstaterande, Europaparlamentets resolution av den 12 april 2016 om situationen i Medelhavet och behovet av ett helhetsgrepp på migration i EU (2015/2095 (INI)), punkt 39. Se, beträffande en utveckling av unionsrätten rörande denna fråga, Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, Protected across borders: Mutual recognition of asylum decisions in the EU – ECRE’s assessment of legal provisions and practice on mutual recognition, and its recommendations for reforms to create a status valid throughout the Union, 2016. Se, även, Rasche, L., Un nouveau départ dans la politique d’asile de l’UE, som finns på följande adress: https://institutdelors.eu/wp-content/uploads/2020/10/7-MIGRATION-Rasche-FR.pdf, s. 5. För ett ömsesidigt erkännande av beslut om beviljande av flyktingstatus krävs ytterligare harmonisering av villkoren och förfarandena för sådana beslut: se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning, vilket lades fram den 13 juli 2016, om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet och om ändring av rådets direktiv 2011/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (COM(2016) 466 final).

35 Se domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 80 och där angiven rättspraxis).

36 Se dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkt 37).

37 Se, bland annat, dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

38 Som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

39 Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning om en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd.

40 Se, bland annat, dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

41 EUT L 180, 2013, s. 31.

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2013, Abdullahi ( C‑394/12, EU:C:2013:813, punkterna 54 och 55). Som domstolen fastslog i den domen har de bestämmelser som är tillämpliga på asylansökningar i stor utsträckning harmoniserats på unionsnivå, inte minst nu senast genom direktiven 2011/95 och 2013/32 (punkt 54). Härav följer enligt domstolen att asylsökande i stor utsträckning får sina ansökningar prövade enligt samma regler oavsett vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökan (punkt 55).

43 Se dom av den 6 juli 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Synnerligen allvarligt brott) ( C‑402/22, EU:C:2023:543, punkt 36), och dom av den 6 juli 2023, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Flykting som har begått ett allvarligt brott) ( C‑8/22, EU:C:2023:542, punkt 42).

44 Se, bland annat, skäl 6 i förordning nr 604/2013, skälen 7 och 9–11 i direktiv 2011/95 samt skälen 4 och 12 i direktiv 2013/32.

45 Se, exempelvis, rådets direktiv 2001/40/EG av den 28 maj 2001 om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning eller utvisning av medborgare i tredjeland (EGT L 149, 2001, s. 34), vars syfte enligt artikel 1.1 är att möjliggöra erkännande av ett beslut om avvisning eller utvisning som har fattats av en behörig myndighet i en medlemsstat … mot en medborgare i tredjeland som befinner sig på en annan medlemsstats territorium … På det straffrättsliga området följer regeln att medlemsstaterna ska verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande inte endast av principen om ömsesidigt förtroende, utan anges uttryckligen i artikel 1.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).

46 I exempelvis domen av den 10 december 2020, Shiksaitov mot Slovakien (CE:ECHR:2020:1210JUD005675116, § 68–75) svarade Europadomstolen på klagandens argument – att häktningen av honom var olaglig, eftersom han med hänsyn till att han beviljats flyktingstatus i Sverige inte kunde utlämnas av de slovakiska myndigheterna – att dessa myndigheter inte var bundna av beslutet att bevilja honom flyktingstatus, vilket de kunde ompröva bland annat med beaktande av en eventuellt tillämplig bestämmelse om undantag.

47 I artikel 33.1 i direktiv 2013/32, jämförd med skäl 43, där det anges att medlemsstaterna i princip bör pröva alla ansökningar i sak, föreskrivs ett undantag som i artikel 33.2 i samma direktiv konkretiseras genom en uttömmande förteckning över skälen till att avvisa en ansökan: se Europeiska unionens asylbyrå (EUAA), Analyse juridique: Les procédures d’asile et le principe de non-refoulement, 2018, s. 113. Möjligheten att i enlighet med artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 anse att en ansökan inte kan tas upp till prövning förklaras enligt domstolen bland annat av betydelsen av principen om ömsesidigt förtroende, som kommer till uttryck i denna bestämmelse: se dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkterna 29 och 37), och dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Barn för flyktingar, född utanför den mottagande staten) ( C‑720/20, EU:C:2022:603, punkt 50). Det rör sig om ett undantag från medlemsstaternas skyldighet att i sak pröva alla ansökningar om internationellt skydd: se dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkterna 24 och 25), och förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2021:780, punkt 63).

48 C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkterna 83–94.

49 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Pikamäe i målet Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2021:780, punkt 64). Jag anser emellertid, som jag förklarar nedan i samband med förfarandet för utlämning, att ett beslut om beviljande av flyktingstatus som har antagits av en medlemsstat med tillämpning av gemensamma kriterier utgör ett särskilt allvarligt indicium på att det finns en risk för förföljelse och således, av detta skäl och i en anda av ömsesidigt förtroende, ska beaktas av den myndighet som mottagit den nya ansökan.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 50).

51 Se skäl 13 i direktiv 2011/95 och skäl 13 i direktiv 2013/32. Se bland annat, beträffande detta syfte, dom av den 10 december 2020, Minister for Justice and Equality (Ansökan om internationellt skydd i Irland) ( C‑616/19, EU:C:2020:1010, punkterna 51 och 52).

52 I artikel 3 i direktiv 2011/95 anges att [m]edlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som ska betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv. I artikel 5 i direktiv 2013/32 anges dessutom att [m]edlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare normer för förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

53 EUT L 326, 2005, s. 13.

54 Se EUAA, Analyse juridique: Les procédures d’asile et le principe de non-refoulement, a.a., s. 82.

55 Se domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 85).

56 Se domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 86).

57 Se domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 92).

58 Se domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 98).

59 Se domen i målet M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus) (punkt 100).

60 Se, när det gäller återkallande av flyktingstatus i enlighet med artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 39).

61 Se, bland annat, när det gäller återkallande av flyktingstatus i enlighet med artikel 14.4 b i direktiv 2011/95, domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

62 Se domen i målet Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott) (punkt 42).

63 EUT L 348, 2008, s. 98.

64 Se Forteau, M., och Laly-Chevalier, C., Les problèmes d’articulation des procédures d’asile, d’extradition et d’entraide judiciaire pénale, i Chetail, V., och Laly-Chevalier, C., Asile et extradition – Théorie et pratique de l’exclusion du statut de réfugié, a.a., s. 145–203, särskilt s. 162, där det exempelvis hänvisas till en dom från Kanadas högsta domstol, Németh mot Kanada, 2010 CSC 56, § 30. Det är således inte möjligt att godta den italienska regeringens tolkning, enligt vilken principen om lojalt samarbete kräver att den myndighet som avgör en begäran om utlämning ska informera den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har beviljat flyktingstatusen om begäran och ge den en rimlig frist för att besluta om det finns anledning att återkalla flyktingstatusen eller inte.

65 Se UNHCR:s riktlinjer (punkt 5). UNHCR har påpekat att [i] utlämningsärenden som rör en flykting eller en asylsökande erbjuder vissa principer och bestämmelser i utlämningsrätten den berörda personen juridiska garantier. Den eftersökta personen kan till exempel omfattas av tillämpning av specialitetsprincipen, restriktioner för vidareutlämning från den anmodande staten till en annan stat, möjligheten att bevilja utlämning på villkor att den eftersökta personen kan återvända till den anmodade staten efter det straffrättsliga förfarandet eller efter att ha avtjänat sitt straff, regeln att utlämning inte får beviljas för politiska brott eller andra traditionella skäl till att vägra utlämning, bland annat skäl som avser dödsstraff och begreppen rättvisa och skälighet. Diskrimineringsklausulerna, enligt vilka utlämning kan eller ska vägras om den begärs av politiska skäl eller i förföljande eller diskriminerande syfte, är en mer nylig utveckling av utlämningsrätten (punkt 5). Se även Forteau, M., och Laly-Chevalier, C., a.a., fotnot 46, vilka anger att enligt den federala högsta domstolen i Schweiz och högsta domstolen i Kanada utgör artikel 3.2 i den europeiska utlämningskonventionen ett konkret uttryck för den i flyktingrätten inskrivna principen om non-refoulement i sammanhanget utlämningsrätt. Se, för ett liknande resonemang, Chetail, V., a.a., som påpekar att [m]an kan inte underlåta att konstatera parallellismen mellan denna bestämmelse och definitionen av flykting i artikel 1 A.2 i Genèvekonventionen. Denna bestämmelse skiljer sig emellertid från [Genèvekonventionen] i två avseende. Den europeiska utlämningskonventionen innehåller inte begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp som ansågs vara för vagt. Med detta förbehåll är artikel 3.2 däremot mer omfattande än definitionen av flykting, eftersom den inte utesluter gärningsmän som begått allvarliga brott som omfattas av allmänt åtal och skyddar den eftersökta personen när dennes situation riskerar att försvåras på grund av någon av ovannämnda anledningar och inte endast i fall av risk för förföljelse (s. 79).

66 För att citera Chetail, V., a.a., s. 66.

67 Mer allmänt ser vi en autonomisering av prövningen av att principen om non-refoulement iakttas. Se Chetail, V., a.a., som betonar att när det finns en verklig risk för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling i destinationsmedlemsstaten, [h]indrar principen om non-refoulement … i den anmodade staten inte endast utlämning i fall av en sådan risk. Den neutraliserar även följderna av att en flykting förlorat sin flyktingstatus, vilket inte längre är synonymt med utvisning till ursprungslandet (s. 90).

68 Se domen i målet Ruska Federacija (punkterna 64 och 65).

69 Se domen i målet Ruska Federacija (punkt 65 och där angiven rättspraxis).

70 Se domen i målet Ruska Federacija (punkt 66). Enligt domstolen är en sådan uppgift av desto större vikt vid nämnda prövning när asyl beviljats just på grund av den lagföring som den berörda personen är föremål för i sitt ursprungsland och som föranledde detta land att utfärda en begäran om utlämning av vederbörande (punkt 67).

71 Se domen i målet Ruska Federacija (punkt 68).

72 Se avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Island och Konungariket Norge om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Island eller Norge (EGT L 93, 2001, s. 40).

73 Se, vad gäller Konungariket Norge, dom av den 20 maj 2021, L.R. (Ansökan om asyl som avslås av Norge) ( C‑8/20, EU:C:2021:404, punkterna 39 och 45).

74 Se, analogt, dom av den 2 april 2020, kommissionen/Polen, Ungern och Tjeckien (Mekanism för tillfällig omplacering av personer som ansöker om internationellt skydd) ( C‑715/17, C‑718/17 och C‑719/17, EU:C:2020:257, punkterna 164 och 182).

75 Se Schierholt, C., och Zimmermann, F., § 6 Politische Straftaten, politische Verfolgung, i Schomburg, W., och Lagodny, O., lnternationale Rechtshilfe in Strafsachen, sjätte utgåvan., C. H. Beck, München, 2020, s. 130.

76 Se Forteau, M., och Laly-Chevalier, C., a.a., som påpekar att den information som avslöjas i samband med utlämningsförfarandet kan påverka avgörandet av asylansökan och framför allt tillämpningen av bestämmelserna om undantag, medan utgången av asylförfarandet omvänt utgör en väsentlig uppgift som den anmodade staten ska ta i beaktande när den försöker fastställa om den eftersökta personen kan utlämnas lagligt eller inte (s. 162).

77 Se UNHCR:s riktlinjer (punkt 55).

78 Se UNHCR:s riktlinjer (punkt 55). Se Forteau, M., och Laly-Chevalier, C., a.a. Dessa upphovsmän drar av detta slutsatsen att [i]nnehållet i de undantag som UNHCR medger i fråga om [Genèvekonventionens extraterritoriella verkan] visar … att den inhemska myndigheten i realiteten alltid har behörighet att ompröva ärendet och kontrollera huruvida den utländska myndighetens bedömning är välgrundad. De anser att [d]et verkar således inte röra sig om en extraterritoriell verkan i egentlig mening, på det sätt som en sådan verkan skulle ha inom ramen för ett system med ömsesidigt erkännande – ett system som för övrigt inte föreskrivs i [Genèvekonventionen]. Med extraterritoriell verkan förefaller UNHCR avse bevisverkan, och inte verkställighet av det beslut som avkunnats av den utländska myndigheten (s. 186 och 187).

79 På denna punkt anser jag det vara relevant att dra en parallell till den situation som jag nämnde tidigare, i vilken medlemsstaterna med tillämpning av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32, som utgör ett uttryck för principen om ömsesidigt förtroende, har möjlighet att avvisa en ny ansökan om internationellt skydd, när en annan medlemsstat redan har beviljat internationellt skydd. Denna princip och principen om lojalt samarbete innebär nämligen även, enligt min mening, att när den beslutande myndigheten i en medlemsstat beslutar – eller också är tvungen, i en sådan situation som avses i domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), – att göra en egen bedömning av en sådan ansökan kan den inte bortse från det beslut om beviljande av flyktingstatus som har fattats av en annan medlemsstat. Denna myndighet är således skyldig att beakta detta beslut, efter ett informationsutbyte med den myndighet som antagit det, samtidigt som den kan avvika från det, om den upptäcker särskilda omständigheter som kan motivera antagandet av ett motsatt beslut. Även om det är riktigt att förekomsten av kriterier som har harmoniserats av unionslagstiftaren innebär att de bedömningar som görs av de olika myndigheter till vilka ansökan inges i princip ska sammanfalla, kan det emellertid inte uteslutas att den myndighet vid vilken en ny ansökan inges kommer fram till en annan slutsats än den som en annan myndighet tidigare kommit fram till. Så kan vara fallet när det konstateras att omständigheterna har förändrats eller också om det har framkommit en ny uppgift, som den medlemsstat som beviljade flyktingstatusen inte kände till. Den nya ansökan kan då avslås.

80 Se Schierholt, C., och Zimmermann, F., a.a., s. 129.

81 Se Schierholt, C., och Zimmermann, F., a.a., s. 129.

82 Se Marx, R., AsylG – Kommentar zum Asylgesetz, tionde utgåvan., Luchterhand, Köln, 2019, s. 275, § 10. Jag erinrar härvid om de krav i fråga om försäkranden som domstolen angav i domen i målet Ruska Federacija (punkt 65).

83 Se Forteau, M., och Laly-Chevalier, C., a.a., som anger att [f]örfarandena för asyl och utlämning ska vara föremål för samordning, så att det säkerställs att de krav som respektive förfarande ställer beaktas inom ramen för genomförandet av det andra förfarandet, samtidigt som de påpekar att [d]et rör sig inte på något sätt om att ge det ena förfarandet företräde framför det andra (s. 153). Förhållandet mellan de båda förfarandena ska således inte ses ur synvinkeln av en normkonflikt, utan man ska eftersträva en konform tillämpning eller tolkning, så att de båda rättsgrenarna helt och hållet kan samexistera (s. 155). Det rör sig med andra ord inte om att ge utlämningsrätten företräde framför flyktingrätten eller tvärtom, utan om att säkerställa en samtidig tillämpning av de båda (s. 156). Således lyder de båda regelverken under en komplex dynamik av förlikning eller samordning och inte under en enkel hierarkisk princip (s. 158). Dessa upphovsmän anser dessutom att [s]amarbetet mellan asylmyndigheterna och utlämningsmyndigheterna kan visa sig vara till stor nytta … genom att främja ett både snabbare och mer upplyst beslutsfattande tack vare ett smidigare informationsutbyte (s. 162).

84 Det ska erinras om att i artikel 14.3 a i direktiv 2011/95 anges att [m]edlemsstaterna ska återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredjelandsmedborgares eller statslös persons flyktingstatus om de berörda medlemsstaterna efter beviljandet av flyktingstatus fastställer att vederbörande … inte skulle ha ansetts som eller inte kan anses vara flykting i enlighet med artikel 12 [i detta direktiv]. I artikel 12.2 b föreskrivs att [e]n tredjelandsmedborgare eller en statslös person inte [kan] anses som flykting om det finns synnerliga skäl för att anta att … han eller hon har förövat ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting.

85 Se, bland annat, dom av den 6 juli 2023, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Flykting som har begått ett allvarligt brott) ( C‑8/22, EU:C:2023:542, punkt 62 och där angiven rättspraxis).