Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 30 november 2023

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1.; rättelse i EUT L 187, 2009, s. 5).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 2015, s. 35).

4 Europeiska kommissionen har redan inlett processen med att uppdatera direktiv 2015/2366. Se dokumentet A study on the application and impact of Directive (EU) 2015/2366 on Payment Services (PSD2), FISMA/2021/OP/0002.

5 Beträffande oklarheterna kring detta begrepp, se Opinion of the European Banking Authority on its technical advice on the review of Directive (EU) 2015/2366 on payment services in the internal market (PSD2), EBA/Op/2022/06 av den 23 juni 2022, s. 111 och 112.

6 Innehållet i de ovan återgivna artiklarna är, med undantag av ett fåtal ändringar, detsamma i direktiv 2015/2366 som har ersatt direktiv 2007/64.

7 Den har upphävts med verkan från och med den 6 mars 2018, men den är tillämplig i förevarande mål.

8 Konvention av den 5 oktober 1961 om slopande av kravet på legalisering av utländska allmänna handlingar (nedan kallad apostillekonventionen). Konventionen, med tillhörande handlingar, finns på Haagkonferensen för internationell privaträtts webbplats (www.hcch.net), under rubriken Conventions and other instruments, under avsnittet Apostille.

9 Den ålade även Eurobank att betala 1182,40 euro i ersättning för ekonomisk skada och 74521 euro i ränta till honom.

10 Beträffande begreppen betaltjänster och betaltjänstanvändare, se dom av den 11 april 2019, Mediterranean Shipping Company (Portugal) - Agentes de Navegação ( C‑295/18, EU:C:2019:320, punkterna 37–48 och 54).

11 Detta konstaterande överensstämmer med domstolens praxis, enligt vilken artikel 4.23 i direktiv 2007/64 ska tolkas så, att såväl förfarandet för utfärdande av en betalningsorder med användning av ett inbetalningskort som betalaren egenhändigt undertecknat som förfarandet för utfärdande av en betalningsorder via internet utgör betalningsinstrument i den mening som avses i nämnda bestämmelse (dom av den 9 april 2014, T-Mobile Austria ( C‑616/11, EU:C:2014:242, punkterna 29–44) (nedan kallad domen T-Mobile Austria).

12 Domen T-Mobile Austria, punkterna 33 och 34, och dom av den 11 november 2020, DenizBank ( C‑287/19, EU:C:2020:897, punkterna 69–72).

13 Domen T-Mobile Austria, punkterna 31 och 33.

14 Domstolen fann till exempel att närfältskommunikationsfunktionen (Near Field Communication), vanligen kallad kontaktfri betalning, hos ett personligt multifunktionellt bankkort, ska anses utgöra ett icke-personligt betalningsinstrument, medan kortets övriga funktioner är personliga betalningsinstrument. Se dom av den 11 november 2020, DenizBank ( C‑287/19, EU:C:2020:897, punkt 79) och mitt förslag till avgörande av den 30 april 2020, DenizBank ( C‑287/19, EU:C:2020:322, punkterna 29–51).

15 Beträffande begreppet betalkonto i artikel 4.14 i direktiv 2007/64, se dom av den 4 oktober 2018, ING-DiBa Direktbank Austria ( C‑191/17, EU:C:2018:809).

16 Enligt artikel 4.12 i direktiv 2007/64 avses med ramavtal ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.

17 I domen T-Mobile Austria, punkt 39, nämns ett av de vanligaste exemplen på ett personligt betalningsinstrument: … utfärdande av en betalningsorder … förutsätter [generellt] att betalaren deponerar ett provexemplar av sin egenhändiga namnteckning hos kreditinstitutet när ett betalningskonto öppnas och att han egenhändigt undertecknar inbetalningskorten. Kreditinstitutet kan göra en autentisering av betalningsorderna i den mening som avses i artikel 4.19 i direktivet [2007/64] och då jämföra den egenhändiga namnteckningen på inbetalningskortet med det provexemplar av den egenhändiga namnteckningen som betalaren tidigare deponerat.

18 I direktiv 2015/2366 har denna definition kompletterats genom att det i artikel 4.29 anges att autentiseringen, förutom betalningsinstrumentet, även gör det möjligt för betaltjänstleverantören att kontrollera en betaltjänstanvändares identitet. Genom artikel 4.30 i direktiv 2015/2366 införs det nya begreppet stark kundautentisering, vilket innebär en autentisering som grundas på användning av två eller flera element, kategoriserade som kunskap (något som bara användaren vet), innehav (något som bara användaren har) och unik egenskap (något som användaren är), som är fristående från varandra så att det faktum att någon har kommit över ett av elementen inte äventyrar de andra elementens tillförlitlighet, och som är utformad för att skydda autentiseringsuppgifternas sekretess.

19 I artikel 4.5 i direktiv 2007/64 definieras begreppet betalningstransaktion som en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

20 Enligt den bulgariska regeringen kräver dessa regler att notarius publicus bestyrker underskriften på fullmakten för att ombudet ska få förfoga över medlen på betalkontot.

21 Genom apostillen intygas bara riktigheten av namnunderskriften på handlingen, den egenskap i vilken den som undertecknat handlingen uppträtt samt, i förekommande fall, äktheten hos sigill eller stämpel som satts på handlingen. Se artikel 5 i apostillekonventionen.

22 Eurobank gör gällande att en av notarius publicus bestyrkt kopia av en officiell handling (i förevarande fall en fullmakt), enligt bulgarisk rätt och italiensk rätt har samma bevisvärde som originalhandlingen.

23 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1191 av den 6 juli 2016 om främjande av medborgares fria rörlighet genom förenkling av kraven på framläggande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 200, 2016, s. 1). Avskaffandet av legaliseringar och liknande formaliteter är ett genomgående inslag i unionens förordningar om civilrättsligt samarbete, till förmån för handlingar som utfärdats i en medlemsstat inom ramen för den ifrågavarande förordningen: se, exempelvis, artikel 61 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

24 Enligt artikel 2 i förordningen är den bara tillämplig på officiella handlingar utfärdade av myndigheterna i en medlemsstat i enlighet med dess nationella rätt vilka ska läggas fram för myndigheterna i en annan medlemsstat och vilkas främsta syfte är att fastställa ett eller flera av fakta rörande personens civilstånd som är relevanta för den fria rörligheten inom unionens territorium (födelse, dödsfall, namn, medborgarskap med mera).

25 Italien och Bulgarien är parter i apostillekonventionen, liksom samtliga medlemsstater i unionen. Unionen är emellertid inte part i den och den utgör inte en del av unionsrätten.

26 Se den uttömmande beskrivningen av konventionens tillämpning i Haagkonferensen för internationell privaträtt, Practical Handbook on the Operation of the Apostille Convention, Haag, 2023.

27 Beträffande betaltjänstleverantörernas ansvar, se Guimarães, M. R.: Los medios de pago en el derecho europeo y en los instrumentos europeos de armonización del derecho privado, Banca, Borsa, Titoli di Credito, 2017, nr 4, s. 571–574; Janczuk-Gorywoda, A.: Enforcing smart: exploiting complementarity of public and private enforcement in the Payment Services Directive 2, i Cherednychenko, O och Andenas, M.: Financial Regulation and Civil Liability in European Law, Edward Elgar, 2020, s. 115–137; samt Paglietti, C. M.: Restitution and Liability in the Multilevel Regulatory Framework of Unauthorized Digital Payment Transactions, European Review of Private Law, 2022, nr 1, s. 165.

28 Dom av den 24 mars 2021, MCP, C‑603/20 PPU, EU:C:2021:231, punkt 37, och dom av den 2 september 2021 CRCAM ( C‑337/20, EU:C:2021:671, punkt 31) (nedan kallad domen CRCAM).

29 Domen CRCAM, punkterna 34 och 36.

30 Domen CRCAM, punkterna 37–42.

31 Domen CRCAM, punkterna 43–46.

32 Domen CRCAM, punkterna 47–51.

33 I punkterna 41 och 42 i domen CRCAM bekräftade domstolen att det ansvarssystem för betaltjänstleverantörer som föreskrivs i direktiv 2007/64 har varit föremål för en fullständig harmonisering, vilket innebär att medlemsstaterna inte kan behålla ett parallellt ansvarssystem med avseende på samma ansvarsgrundande händelse.

34 I praktiken medför det bevissystem som föreskrivs i artikel 59 i direktiv 2007/64, från och med den tidpunkt då en underrättelse enligt artikel 58 i direktivet har skett inom den föreskrivna fristen, att betaltjänstleverantören blir skyldig att omedelbart betala tillbaka beloppet. Domen CRCAM, punkt 40.

35 Förslag till avgörande EU:C:2021:564, punkt 53.

36 Domen CRCAM, punkterna 41 och 42.

37 Domen CRCAM, punkterna 44 och 45. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Spuznar av den 7 juli 2022, Beobank ( C‑351/21, EU:C:2022:541, punkterna 42, 43 och 50).

38 Dom av den 25 januari 2017, BAWAG ( C‑375/15, EU:C:2017:38, punkt 45), och dom av den 2 april 2020, PrivatBank ( C‑480/18, EU:C:2020:274, punkt 66).

39 Se Guimarães, M. R., och Steennot, R.: Allocation of Liability in Case of Payment Fraud: Who Bears the Risk of Innovation? A Comparison of Belgian and Portuguese Law in the Context of PSD2, European Review of Private Law, 2022, nr 1, s. 47 och 48.

40 I förevarande mål görs det gällande att det rör sig om artikel 75.2 i (den bulgariska) lagen om skyldigheter och avtal. Enligt den lagen befrias gäldenären från ansvar om vederbörande i god tro har uppfyllt en skyldighet gentemot en person som på grund av omisskännliga omständigheter förefaller berättigad att ta emot prestationen. Detta allmänna ansvarssystem överensstämmer således inte med det särskilda ansvarssystem för betaltjänstleverantörer som följer av artiklarna 58, 59, 60 och 86 i direktiv 2007/64.