Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 28 september 2023

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

3 Dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria ( C‑555/21, EU:C:2023:78; nedan kallad domen UniCredit Bank Austria).

4 Enligt denna metod är utgångspunkten att de medel som frigjorts genom återbetalningen investeras i hypoteksobligationer med en motsvarande löptid. Vid denna beräkning ska den skada beaktas som den minskade räntan, i egenskap av finansiell nackdel, medför på grund av den förtida uppsägningen av lånet. Den motsvarar skillnaden mellan den avtalade räntan och avkastningen från hypoteksobligationer med en löptid som motsvarar den återstående löptiden för det lån som ska lösas in.

5 En av klagandena, en kontraktsanställd soldat, hade omplacerats av sin arbetsgivare.

6 Artikel 1.

7 Förutsatt att sådana bestämmelser står i överensstämmelse med deras förpliktelser enligt unionsrätten (artikel 2.1 i direktiv 2014/17).

8 Den mångfald på den här punkten som förelåg före direktivet är sannolikt orsaken till att det varit så svårt att åstadkomma en mer långtgående harmonisering. Se kommissionens följedokument till Vitbok om integreringen av hypotekslånemarknaderna, SEC(2007) 1683, s. 56. Enligt rapporten Evaluation of the Mortgage Credit Directive (Directive 2014/17/EU), från Risk & Policy Analysts (RPA), 2021, bilaga I, tabell 163, hade i oktober 2020 tjugo medlemsstater antagit bestämmelser om ersättning till kreditgivaren vid förtidsåterbetalning. Fyra medlemsstater hade inte gjort det och för de övriga saknades uppgifter.

9 Detta förefaller vara normal praxis i Tyskland, där det av rättspraxis följer att kreditgivarens förlust fastställs på grundval av principerna om rätt till skadestånd. Följaktligen kan utebliven ränta kompenseras som utebliven vinst (252 § BGB) genom tillämpning av de nationella bestämmelser som införlivar artikel 25.3 i direktiv 2014/17.

10 Det sätt på vilket frågan är formulerad kan orsaka förvirring. Genom att den likställer utebliven vinst med sådana framtida räntebetalningar, skulle ett jakande svar utan större nyanseringar innebära att kreditgivaren, som ersättning enligt artikel 25.3 i direktiv 2014/17, kan kräva konsumenten på all ränta som lånet skulle ha gett upphov till om avtalsförhållandet hade fortsatt fram till den ursprungliga avtalade tidpunkten, trots den nedsättning av kostnaderna som föreskrivs i artikel 25.1. Den andra frågan, som handlar om hur den uteblivna vinsten ska beräknas för att ersättas, nyanserar resonemanget och därmed det jakande svaret.

11 Den hänskjutande domstolen nämner vissa tolkningar i doktrinen som bygger på dess ordalydelse. En jämförelse mellan olika språkversioner visar att detta tolkningskriterium ska tillämpas med försiktighet.

12 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:451, punkt 49), med avseende på artikel 16.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66). Jag anser att syftet med den punkten är att kompensera för den avkastning som kreditgivarens skulle kunna ha erhållit om krediten inte hade återbetalats i förtid (även om det, beroende på hur lång tid som gått, fastställs en procentuell gräns för ersättningen, av de skäl som anges i skäl 39 i direktiv 2008/48).

13 I direktiv 2014/17, och i dess bilagor, nämns olika kategorier av kostnader: kostnader för värdering av fastigheten, kostnader för öppnande och administration av ett bankkonto, kostnader för fastighetsregistrering, kostnader för tillgång till konsumentkreditdatabaser, kostnader för förtidsåterbetalningen, kostnader som avser ställandet av säkerhet för krediten, kostnader för kreditavtal, kostnader som avses i artikel 17.2, kostnader som inte ingår i den sammanlagda kostnaden för krediten, kostnader som är förknippade med bedömningen av fastigheten, kostnader som gäller erbjudandet av ett kreditavtal, kostnader för användning av ett betalningsmedel för att göra transaktioner och utnyttja krediten på kontot, andra kostnader för betalningstransaktioner, kostnader till följd av betalningsförsummelse, engångskostnader, periodiska kostnader, kostnader som är förknippade med lånet, kostnader som uppstått till följd av avtalsbrott, kostnader som inte är kända för kreditgivaren och kostnader som ingår i avbetalningen.

14 Detta åskådliggörs i det mål som gav upphov till domen UniCredit Bank Austria, vilket rörde artikel 25.1 i direktiv 2014/17. Se även dom av den 11 september 2019, Lexitor ( C‑383/18, EU:C:2019:702), med avseende på artikel 16.1 i direktiv 2008/48, som praktiskt taget har samma lydelse som den ovanstående.

15 Det hänvisas närmare bestämt till kreditränta eller andra kostnader som gäller för erbjudandet. Ett annat exempel på kostnader som innefattar ränta finns i artikel 3.5 i direktiv 2014/17, jämförd med artikel 3.3 c.

16 Artikel 4 led 13 i direktiv 2014/17, i vilken det hänvisas till artikel 3 g i direktiv 2008/48.

17 Ibidem. Enligt artikel 3 g i direktiv 2008/48 avses med konsumentens sammanlagda kreditkostnad samtliga kostnader inklusive ränta … (min kursivering). Ur konsumentens synvinkel är syftet med att beskriva ränta och kostnader som olika begrepp med avseende på rätten till nedsättning vid en förtidsåterbetalning att klargöra: på så sätt skingras på förhand tvivlen rörande huruvida denna nedsättning bara avser den ena eller den andra kategorin (och alla frestelser att begränsa den). Ur kreditgivarens synvinkel är en tolkning av begreppen som ömsesidigt uteslutande inte förenlig med andra formuleringar i artikel 25.3 i direktiv 2014/17: se punkt29 nedan.

18 Även i skäl 66 (kreditgivarens finansiella förlust).

19 Jag vill erinra om att rådets förarbeten till det nuvarande direktivet innehöll en formulering, i det som skulle bli skäl 50, om återbetalning utan motprestation (free of charge for the consumer), vilken just avsåg lån med rörlig ränta: se fotnot 24 nedan. Detta är inte fallet när ersättningen för förtidsbetalningen bara rör lån med bunden ränta, såsom i förevarande mål.

20 Skäl 66 i direktiv 2014/17 innehåller en något annorlunda formulering: I fall där medlemsstaterna föreskriver att kreditgivaren ska ha rätt till ersättning bör sådan ersättning vara skälig och objektivt motiverad ersättning för … kostnader … (min kursivering). Jag anser att det i denna formulering framgår tydligare att det är kostnaderna som är grunden för ersättningen och även utgör kriteriet för att beräkna denna.

21 Första betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal, COM(2011) 0142 – C7–0085/2011–2011/0062(COD), av de 11 oktober 2012, ändringsförslag 35. Den finns inte med bland de antagna ändringarna: se Europaparlamentets dokument av den 10 september 2013 rörande det förslaget, P7_TA(2013) 0341 (DO 2016, C 93, s. 295).

22 Första betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal, COM(2011) 0142 – C7–0085/2011–2011/0062(COD), av de 11 oktober 2012. Ändring 87 antagen av Europaparlamentet den 10 september 2013, dokument P7_TA(2013) 0341 (EUT 2016, C 93, s. 295). Jag vill erinra om att dessa ändringsförslag ersattes av ståndpunkt av den 10 december 2013, dokument P7_TC1-COD(2011) 0062, vars lydelse överensstämmer med den slutliga rättsakten, det vill säga direktiv 2014/17.

23 Från och med dokument av den 3 november 2011, 16325/11. Denna åtskillnad fanns i (det dåvarande) avsnitt 8 i instruktionerna för ifyllnad av det standardiserade EU-faktabladet.

24 Från och med meddelandet från rådets generalsekretariat till delegationerna (förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal – ordförandeskapets kompromissförslag) av den 15 november 2011, dokument nr 16948/11, skäl 50. Det finns inte längre med i den lydelse som preliminärt hade överenskommits med Europaparlamentet den 22 april, efter det att förhandlingarna hade avslutats: se Meddelandet från rådets generalsekretariat till delegationerna (förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal – ordförandeskapets kompromissförslag) av den 3 maj 2013, dokument nr 8895/13.

25 Domen UniCredit Bank Austria, punkt 29.

26 I den Study on switching of financial services and products, från 2019, som gjorts på uppdrag av kommissionen, påpekas att storleken på den ersättning som ska betalas till kreditgivaren, i synnerhet vid inteckningslån med bunden ränta, är en av de faktorer som kan avskräcka konsumenterna och avhålla dem från att utöva sin rätt till återbetalning. Se även Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om översynen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet, COM(2021) 229 final.

27 Beslutet att begära förhandsavgörande, del D, punkt I.2.b, under bb, och I.3.a, med hänvisning till olika uppfattningar i doktrinen.

28 Direktiv 2014/17 medgav och beaktade den mångfald detta medförde i skäl 66.

29 Ersättningen ska bara täcka direkta kostnader för förtidsåterbetalningen och den ska motiveras av dessa. Den får inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust, den får inte ålägga konsumenten en sanktion och den ska vara objektiv och skälig.

30 Inte heller av begreppet objektiv. Jag anser att detta adjektiv syftar på hur ersättningens storlek ska beräknas: se punkt 62 nedan.

31 Trots skillnaden mellan dem, anser jag att det, som ett tecken på en viss samstämmighet, är lämpligt att hänvisa till den rimliga gottgörelse till handelsagenter på grund av förlust av kunder, vilken inte hindrar att handelsagenten får kräva skadestånd, som föreskrivs i artikel 17.2 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150); beträffande detta, se dom av den 23 mars 2023, 02 Czech Republic ( C‑574/21, EU:C:2023:233), och dom av den 13 oktober 2022, Herios ( C‑593/21, EU:C:2022:784). Ett annat exempel är Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), i vilket det i artikel 5.2 b föreskrivs en skyldighet ett betala en rimlig kompensation till upphovsmännen under vissa omständigheter. EU-domstolen har klargjort sambandet mellan det begreppet och behovet av en skälig avvägning mellan olika aktörer, som anges i skäl 31: se dom av den 21 oktober 2010, Padawan ( C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 38 och följande punkter, och förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i samma mål (C‑467/08, EU:C:2010:264, punkt 73 och följande punkter). Jag vill avslutningsvis hänvisa till den skäliga ersättning som EU-domstolen har godtagit inom ramen för (det nu upphävda) Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19): se dom av den 3 september 2009, Messner ( C‑489/07, EU:C:2009:502, punkt 26).

32 Detta var förklaringen till begreppet skälig i kommissionens första förslag till direktiv om konsumentkrediter, i vilket en ersättning till kreditgivaren uttryckligen nämns: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM(2002) 443 slutlig), under 3 (Genomgång av bestämmelserna, artikel 16).

33 Skäl 82.

34 Bland annat skäl 3, 66, 67 och 75.

35 Konsumenters förmåga att återbetala krediter före löptidens utgång kan spela en viktig roll för att främja konkurrens på den inre marknaden och unionsmedborgarnas fria rörlighet och hjälpa till att skapa den flexibilitet under kreditavtalets löptid som behövs för att främja finansiell stabilitet i enlighet med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet. Som jag förklarade i punkt 67 i mitt förslag till avgörande i målet UniCredit Bank Austria ( C‑555/21, EU:C:2022:742), är syftet med rätten till förtida återbetalning inte att korrigera bristande symmetri i avtalsförhållandet mellan kreditgivaren och konsumenten.

36 Den tyska regeringens skriftliga yttrande, punkt 45, och, mer ingående, VR Banks skriftliga yttrande, punkt 44 och följande punkter. I bilaga III till kommissionens följedokument till Vitbok om integreringen av hypotekslånemarknaderna, SEC(2007) 1683, nämndes på sidorna 60 och 61 dessa strategier som har anknytning till regleringen av ersättningen i olika medlemsstater och exempel gavs på deras negativa effekter på specifika marknader. Se Schäfer, H. B., och Wulf, A. J., Premature repayment of fixed interest mortgage loans without compensation, a case of misguided consumer protection in the EU, European Journal of Law and Economics, 2022, s. 175–208.

37 I slutändan begränsar detta konsumenternas möjligheter att hitta de produkter som bäst motsvarar deras behov, innan de ingår ett kreditavtal som avser bostadsfastighet, eller senare, för att kunna utnyttja rätten till förtidsåterbetalning. Beslutet huruvida det ska föreligga en rätt till ersättning och huruvida det ska finnas ett tak för denna hänger samman med kreditgivarnas benägenhet att erbjuda långfristiga lån med bunden ränta.

38 Skälen 19 och 20. Se även ovannämnda dom i målet UniCredit Bank Austria, punkt 28: Det framgår av skälen 19 och 20 i direktiv 2014/17 att det av rättssäkerhetsskäl bör säkerställas att direktivet stämmer överens med och kompletterar andra rättsakter som antagits inom området för konsumentskydd. …

39 Skäl 22. Före antagandet av direktiv 2014/17 hade vissa medlemsstater låtit artikel 16 i direktiv 2008/48 omfatta krediter som garanteras av en inteckning eller på annat vis.

40 Samtidigt som det medges att denna skillnad kan gynna vem som helst av parterna: antingen kreditgivaren, om han kan bevisa att den förlust han faktiskt lidit överstiger det beräknade schablonbeloppet, eller konsumenten, som får kräva att ersättningen minskas om den är högre än den förlust som kreditgivaren faktiskt har lidit.

41 Samtidigt som, vad beträffar inteckningslån, andra metoder för beräkningen av ersättningen teoretiskt sett är möjliga, under förutsättning att de uppfyller villkoren i artikel 25.3 i direktiv 2014/17. Jag vill erinra om att harmoniseringsnivån i det sistnämnda direktivet är längre än den i direktiv 2008/48.

42 I förarbetena till direktivet nämns inte heller vilka beräkningsmetoder som är möjliga.

43 I punkt 35 i sitt skriftliga yttrande påpekar kommissionen beträffande svårigheterna med denna metod, att det då exakt skulle behöva bestämmas, och till och med fastställas, hur det återbetalade beloppet ska investeras från och med den tidpunkt då det betalas tillbaka och fram till den ursprungligen avtalade betalningsdagen.

44 Som jag tidigare har nämnt är en ersättning skälig om den innebär att en balans uppnås mellan de fördelar som rätten till förtidsåterbetalning innebär för konsumenten och de nackdelar som en sådan rätt medför för kreditgivaren. Se punkt 46 ovan.

45 Så skulle kunna vara fallet om återinvesteringen på grund av förbättrade marknadsförhållanden ger kreditgivaren större avkastning än vad som skulle ha varit fallet om avtalet hade fullgjorts vid den avtalade tidpunkten. I den riktningen pekade kommissionens första förslag rörande konsumentkreditdirektivet, i vilket ersättningen till kreditgivaren uttryckligen fördes in: Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, KOM(2002) 443 slutlig, under 3 (Genomgång av bestämmelserna, artikel 16).

46 Bundesgerichtshofs (Högsta domstolen, Tyskland) dom av den 30 november 2004, XI ZR 285/03.

47 Avkastningen kan härledas från Deutsche Bundesbanks eller Europeiska centralbankens uppgifter om kapitalmarknaden.

48 Enligt artikel 16.4 in fine i direktiv 2008/48 utgörs kreditgivarens finansiella förlust, som denne kan ha rätt att få ersättning för om medlemsstaten föreskriver det, av mellanskillnaden mellan den ursprungliga avtalade räntan och den ränta till vilken kreditgivaren kan låna ut det belopp som betalats tillbaka i förtid på marknaden, vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen …. Det hypotetiska inslaget framgår mycket tydligt i de språkversioner där verbet står i konjunktivform.

49 Tekniskt sett ger 490 § punkt 2 BGB konsumenten rätt att ändra avtalsförhållandet (Gestaltungsrecht) på vissa strikta tidsmässiga villkor och under förutsättning att det finns ett berättigat intresse, restriktivt tolkat. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande är detta intresse knutet till bibehållandet av låntagarens ekonomiska handlingsutrymme, i synnerhet när låntagaren behöver använda det på annat sätt.

50 Gesetz zur Umsetzung der Wohnimmobilienkreditrichtlinie und zur Änderung handelsrechtlicher Vorschriften, 11.03.2016, BGBl I. 2016, Nr. 12 16.03.2016, s. 296.

51 Begreppet berättigat intresse är i detta sammanhang mindre strängt än det som används i samband med 490 § punkt 2 BGB. Enligt beslutet att begära förhandsavgörande är skilsmässa eller arbetslöshet exempel på berättigade intressen.

52 Varvid olika villkor uppställs, exempelvis när det gäller berättigad ränta som kan tas ut, eller när det gäller väntetider för att utöva rätten, vilket för närvarande är fallet i Tyskland.

53 Se punkt 75 ovan.

54 Naturligtvis påverkar svaret inte frågan huruvida medlemsstaterna får föreskriva en rätt för konsumenterna att i vissa särskilda fall säga upp avtalet. I skäl 21 in fine i direktiv 2014/17 klargörs att det … inte [bör] påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv. Se även, analogt, EU-domstolens dom av den 9 september 2021, UK m.fl. ( C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 110), med avseende på direktiv 2008/48.

55 VR Banks skriftliga yttrande, punkterna 16 och 17. VR Bank menar att när konsumenten väljer att i undantagsfall säga upp avtalet, upphör det att gälla ex nunc och den efterföljande återbetalningen sker inte innan avtalet löper ut i den mening som avses i artikel 25.1 och 25.4 i direktiv 2014/17.