Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 9 november 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) (nedan kallad SRM‑förordningen).

3 För mer information, se https://www.srb.europa.eu/en/about. Se även skäl 6 i SRM-förordningen.

4 SRB:s beslut SRB/EES/2017/08 av den 7 juni 2017 vid dess verkställande sammanträde om antagandet av en resolutionsordning avseende Banco Popular Español, SA (nedan kallad resolutionsordningen).

5 Kommissionens beslut (EU) 2017/1246 av den 7 juni 2017 om godkännande av resolutionsordningen för Banco Popular Español SA (EUT L 178, 2017, s. 15) (nedan kallat kommissionens godkännande).

6 Ett andra överklagande av den domen är anhängigt vid EU-domstolen i mål C‑448/22 P, SFL/SRB. Det överklagandet avser inte frågan huruvida talan kan upptas till sakprövning. Om EU-domstolen bifaller överklagandet i förevarande mål skulle det andra överklagandet förmodligen förlora sitt syfte och ogillas i enlighet därmed.

7 I tre av dessa pilotmål överklagades SRB:s resolutionsordning tillsammans med kommissionens godkännande. Upptagandet till sakprövning bestreds inte i något av dessa mål. Se dom av den 1 juni 2022, Del Valle Ruíz m.fl./kommissionen och SRB ( T‑510/17, EU:T:2022:312), dom av den 1 juni 2022, Eleveté Invest Group m.fl./kommissionen och SRB ( T‑523/17, EU:T:2022:313), och dom av den 1 juni 2022, Aeris Invest/kommissionen och SRB ( T‑628/17, EU:T:2022:315). De domarna har nu överklagats till EU-domstolen i mål C‑541/22 P, García Fernández m.fl./kommissionen och SRB, och i mål C‑535/22 P, Aeris Invest/kommissionen och SRB. Överklagandet i mål C‑539/22 P, Del Valle Ruíz m.fl./kommissionen och SRB, ingavs men återkallades den 22 juli 2023. Det fjärde pilotmålet vid tribunalen avsåg endast kommissionens beslut om godkännande av resolutionsordningen, och upptagandet till sakprövning bestreds inte. Se dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen ( T‑570/17, EU:T:2022:314). Den domen överklagades inte. Det sjätte pilotmålet avsåg slutligen en talan om delvis ogiltigförklaring av SRB:s resolutionsordning. Kommissionen var intervenient i det målet, men frågan om upptagande till sakprövning åberopades inte. Tribunalen beslutade dock på eget initiativ att talan skulle avvisas eftersom den inte uppfyllde kraven för delvis ogiltigförklaring. Se beslut av den 24 oktober 2019, Liaño Reig/SRB ( T‑557/17, EU:T:2019:771). Det beslutet fastställdes av EU-domstolen efter överklagande. EU-domstolen ansåg nämligen att tribunalen inte gjorde någon felaktig bedömning när den fann att den omtvistade bestämmelsen inte kan avskiljas från SRB:s resolutionsordning, i domen av den 4 mars 2021, Liaño Reig/SRB ( C‑947/19 P, EU:C:2021:172).

8 En icke-konfidentiell version av den bedömningen finns tillgänglig på https://www.bankingsupervision.europa.eu/ecb/pub/pdf/ssm.2017_FOLTF_ESPOP.en.pdf?ed492d2c6735d43ab422f25ed966d712.

9 Se artikel 3.1.30 och 30.1.33 i SRM-förordningen, där de tillgängliga resolutionsverktygen anges. I förevarande fall användes verktyget för försäljning av affärsverksamhet (se artikel 24 i SRM-förordningen), genom vilket alla befintliga aktier (kärnprimärkapital) och primärkapitalinstrument tillhörande Banco Popular skrevs ned. Supplementärkapitalinstrumenten omvandlades till nya aktier, som sedan överläts till Banco Santander till priset av en euro.

10 Konungariket Spanien, Europaparlamentet, rådet, kommissionen och Banco Santander intervenerade till stöd för SRB.

11 Punkt 132 i den överklagade domen.

12 Punkterna 129 och 130 i den överklagade domen, med hänvisning till dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7).

13 Dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369).

14 Punkt 135 i den överklagade domen, med hänvisning till dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369, punkt 66).

15 Punkt 140 i den överklagade domen.

16 Punkterna 145–147 i den överklagade domen.

17 För en närmare förklaring av den doktrinen, se punkt 76 nedan.

18 Vid förhandlingen ombads parlamentet klargöra vad som menas med det skälet. Parlamentet svarade att syftet var att klargöra att SRB hade fler befogenheter än vad byråer vanligtvis ges, utan att detta förändrar det faktum att SRB utgör en del av ett komplext administrativt förfarande. SFL uppgav vid förhandlingen att SRB är en byrå som är ensam i sitt slag på grund av sin centraliserade resolutionsbefogenhet.

19 Byråifiering beskrevs som en process varigenom offentliga befogenheter överförs till offentligrättsliga specialbyråer, som är skilda från lagstiftande eller verkställande institutioner i traditionell mening. Verhoest, K., van Thiel, S. och De Vadder, S., Agencification in Public Administration, Oxford Research Encyclopaedia of Politics, 2021, s. 2.

20 ECB gör detta efter samråd med SRB i enlighet med artikel 18.1 andra stycket i SRM-förordningen.

21 Ibidem.

22 Artikel 18.5 i SRM-förordningen. SRB offentliggjorde sin strategi vad gäller bedömning av allmänintresset år 2019. Se https://www.srb.europa.eu/system/files/media/document/2019–06–28_draft_pia_paper_v12.pdf.

23 Artikel 23 första stycket i SRM-förordningen.

24 Artikel 18.7 andra stycket i SRM-förordningen.

25 Artikel 18.7 tredje stycket i SRM-förordningen.

26 Tvisten om SRB:s beslut att inte anta en resolutionsordning för ABLV Bank har ännu inte avgjorts. Sökandena bestred först ECB:s bedömning att banken fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera. Sökandenas respektive talan avvisades av tribunalen genom beslut av den 6 maj 2019, ABLV Bank/ECB ( T‑281/18, EU:T:2019:296), och beslut av den 6 maj 2019, Bernis m.fl./ECB ( T‑283/18, ej publicerat, EU:T:2019:295). EU-domstolen fastställde dessa beslut i domen av den 6 maj 2021, ABLV m.fl./ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369), eftersom den fann att ECB:s bedömning inte utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, men att SRB:s beslut att inte genomföra resolutionen är det. I en spin off-tvist där SRB:s beslut senare överklagades tog tribunalen upp talan till sakprövning, men ogillade den i sak i domen av den 6 juli 2022, ABLV Bank/SRB ( T‑280/18, EU:T:2022:429). Den domen är för närvarande föremål för överklagande i mål C‑602/22 P, ABLV Bank/SRB. Det överklagandet är ett ypperligt tillfälle för domstolen att ta ställning i frågan om SRB:s utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta om huruvida en resolution är av allmänt intresse.

27 I avdelning V kapitel 2 i SRM-förordningen fastställs SRB:s befogenheter med avseende på den gemensamma resolutionsfonden, som inte är relevant för förevarande överklagande och som det inte kommer att redogöras för här.

28 Artikel 8.1 i SRM-förordningen.

29 Se, exempelvis, artiklarna 8.3 och 12.3 i SRM-förordningen.

30 Artikel 13.3 i SRM-förordningen.

31 Artikel 20.1 i SRM-förordningen. Enligt artikel 20.15 i SRM-förordningen ska värderingen inte vara föremål för en separat rätt till överklagan utan får endast överklagas tillsammans med SRB:s beslut (det anges inte i bestämmelsen vilket detta beslut är, men det kan utläsas att det är resolutionsordningen). I punkt 141 i den överklagade domen konstaterade tribunalen i själva verket att den bestämmelsen också bekräftar att resolutionsordningen i sig är en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

32 Artiklarna 28 och 29 i SRM-förordningen.

33 Enligt artiklarna 34–36 i SRM-förordningen får SRB begära information, utföra allmänna utredningar och genomföra inspektioner på plats.

34 Artiklarna 38–41 i SRM-förordningen. Enligt artikel 85.3 i SRM-förordningen får varje fysisk eller juridisk person, inbegripet de nationella resolutionsmyndigheterna, överklaga dessa beslut till överklagandepanelen.

35 Artikel 18.7 andra stycket i SRB-förordningen.

36 Artikel 18.7 femte stycket i SRM-förordningen.

37 En viss förvirring kan ha uppstått till följd av hänvisningen i artikel 12.1 i resolutionsordningen till artikel 18.6 i SRM-förordningen. I den bestämmelsen fastställs vad resolutionsordningen ska innehålla, men inte förfarandet för dess ikraftträdande (vilket i stället regleras i artikel 18.7 i SRM‑förordningen).

38 Punkt 117 i den överklagade domen.

39 Vilket enligt min mening framgår av hänvisningen till den tidpunkt då kommissionen godkände denna, snarare än den då SRB överlämnade den till kommissionen.

40 Tribunalen fann, i det pilotmål som inte överklagades (dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen, T‑570/17, EU:T:2022:314, punkt 122), att kommissionen måste göra ett uttryckligt godkännande av resolutionsordningen för att kommissionen inte ska agera i strid med Meroni-doktrinen. Med tanke på min ståndpunkt om Meroni-doktrinens tillämplighet på SRB (se avsnitt B. 1. nedan), delar jag inte uppfattningen att kommissionen, genom domen i målet Meroni, skulle åläggas en uttrycklig skyldighet att godkänna en resolutionsordning.

41 En farhåga som följer av tystnad är att det kan göra kommissionen passiv och underordnad SRB. Se Adamski, D., The ESMA doctrine: a constitutional revolution and the economics of delegation, European Law Review 812, vol. 39(4), 2014, s. 817 och 818 (där det hävdas att en huvudmans förlitande på en anställds tekniska och yrkesmässiga expertis medför en risk för informationsasymmetri, vilket leder till att den anställde i slutändan gör politiska val som huvudmannen godkänner).

42 Vid förhandlingen hänvisade deltagarna i målet om överklagande till valet av resolutionsverktyg, iakttagandet av resolutionsmålen och alla andra icke-tekniska aspekter av resolutionsförfarandet.

43 Artikel 18.7 andra stycket i SRB-förordningen. Detta är med undantag av ii) bedömningen av allmänintresset och ii) det belopp som ska användas från den gemensamma resolutionsfonden. Om kommissionen har invändningar mot något av detta måste den föreslå att rådet invänder (artikel 18.7 tredje stycket i SRM‑förordningen). Jag kommer att behandla denna situation inom ramen för det fjärde scenariot.

44 Artikel 18.7 sjätte stycket i SRM-förordningen.

45 Punkterna 132 och 137 i den överklagade domen.

46 Artikel 18.7 sjunde stycket i SRB-förordningen. Det är inte uttryckligen reglerat huruvida kommissionen återigen måste godkänna den ändrade ordningen.

47 Artikel 18.1 c i SRM-förordningen.

48 Artikel 27 i SRM-förordningen. Det verktyget användes inte i resolutionen av Banco Popular. Det har tagits med i bedömningen för fullständighetens skull.

49 Artikel 18.7 tredje stycket i SRM-förordningen.

50 Artikel 18.7 fjärde stycket i SRM-förordningen.

51 Artikel 18.7 sjätte stycket i SRM-förordningen.

52 Artikel 18.8 i SRM-förordningen.

53 Artikel 18.7 sjunde stycket i SRB-förordningen.

54 Det kan ifrågasättas huruvida den motivering som låg till grund för domen i målet Meroni enbart var att upprätthålla den institutionella jämvikten eller huruvida den också var att möjliggöra en effektiv domstolsprövning. För en ståndpunkt att båda dessa aspekter påverkade domstolens avgörande i målet Meroni, se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2013:562, punkt 64). Se även Chamon, M., EU Agencies between Meroni and Romano or the Devil and the Deep Blue Sea, Common Market Law Review, vol. 48, 2011, 1055, s. 1058 och 1059 (där han hävdar att det inte är motiverat att likställa den maktbalans som följer av domen i målet Meroni med den institutionella jämvikt som infördes år 1990, eftersom den förstnämnda snarare ska anses hänföra sig till fördragets system för domstolsskydd).

55 Rådets juridiska avdelning ansåg att det ursprungliga förslaget var alltför omfattande och vagt, eftersom det innebar att SRB fick avgöra frågor som inte enbart var av teknisk art och därmed stred mot Meroni-doktrinen. Se Europeiska unionens råd, Opinion of the Legal Service on the Delegation of powers to the SRB, Bryssel, den 7 oktober 2013, dok. nr 14547/13, s. 17 och 26 (nedan kallat den juridiska avdelningens yttrande om delegering). Se även skäl 24 i SRM‑förordningen, där motiveringen till kommissionens och rådets inblandning är i linje med den tolkning av Meroni-doktrinen som gjordes i den juridiska avdelningens yttrande om delegering.

56 Dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7).

57 Dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7, s. 152).

58 Den konventionella tolkningen av domen i målet Meroni kan ses som ett resultat av att syftet med det avgörandet är att bevara den institutionella jämvikten, med ledning av domstolens hänvisning till maktbalans. Se Chamon, i fotnot 54 ovan, s. 1058 och 1059. Se även den juridiska avdelningens yttrande om delegering, s. 3‑5.

59 Dom av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7, s. 154). Chamon lägger till sex andra konsekvenser av domen i målet Meroni, vilka har identifierats i litteraturen: 1) den delegerande myndigheten får inte delegera fler befogenheter än vad den själv har, 2) den delegerande myndigheten bör säkerställa fortsatt kontroll, 3) delegering får inte ske underförstått utan måste ske på ett tydligt sätt, 4) fortsatt domstolskontroll bör säkerställas, 5) den institutionella jämvikten får inte rubbas och 6) delegeringen måste i själva verket vara nödvändig för utförandet av de aktuella uppgifterna. Chamon, M., The Empowerment of Agencies under the Meroni Doctrine and Article 114 TFEU: Comment on United Kingdom v Parliament and Council (Short-selling) and the Proposed Single Resolution Mechanism, European Law Review, vol. 39(3), 2014, s. 380, s. 382.

60 Simoncini, M., Live and let die? The Meroni doctrine in 2023, tillgänglig på https://eulawlive.com/op-ed-live-and-let-die-the-meroni-doctrine-in-2023-by-marta-simoncini/.

61 I den juridiska avdelningens yttrande om delegering nämns Europeiska läkemedelsmyndigheten, europeiska tillsynsmyndigheter som Europeiska bankmyndigheten och Esma (s. 5, fotnot 11). Enligt artikel 58a i domstolens stadga finns minst fyra andra byråer som utfärdar individuella beslut som, efter interna granskningsförfaranden, direkt kan prövas av unionsdomstolarna: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, Gemenskapens växtsortsmyndighet, Europeiska kemikaliemyndigheten och Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet. Intressant nog innehåller förslaget till ändring av domstolens stadga en ändring av artikel 58a, där även SRB läggs till i förteckningen över byråer. Se artikel 3 i förslaget till förordning om ändring av protokoll nr 3 om stadgan för Europeiska unionens domstol. Tillgängligt på https://curia.europa.eu/jcms/jcms/p1_3866197/sv/.

62 Secretary of State for Education and Science mot Tameside MBC [1976] UKHL 6, s. 17. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet ECB/Crédit lyonnais ( C‑389/21 P, EU:C:2022:844, punkt 44).

63 Galligan, D.J., Arbitrariness and Formal Justice in Discretionary Decisions, i Galligan D.J. (utg.), Essays in Legal Theory: A Collaborative Work, Melbourne University Press, 1984, s. 145.

64 I artikel 290.1 FEUF föreskrivs dessutom att kommissionen endast får komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten genom delegering.

65 För en klassisk redogörelse för det utrymme för skönsmässig bedömning som ges inom det administrativa beslutsfattandet, se Galligan, D.J., Discretionary Powers: A Legal Study of Official Discretion, Clarendon Press, 1986, omtryckt 2011.

66 Oavsett nivån på den tekniska kunskapen eller expertisen är beslutsfattaren aldrig bara la bouche de la loi, för att citera Montesquieu. Se även Mendes, J., Bounded Discretion in EU Law: A Limited Judicial Paradigm in a Changing EU, Modern Law Review, vol. 80(3), 2017, s. 443.

67 Dom av den 14 maj 1981, Romano ( 98/80, EU:C:1981:104).

68 Ibidem, punkt 20.

69 Se Chamon, i fotnot 54 ovan, s. 1063.

70 Dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18).

71 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2013:562, punkt 2).

72 Artikel 28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 236/2012 av den 14 mars 2012 om blankning och vissa aspekter av kreditswappar (EUT L 86, 2012, s. 1).

73 Förenade kungariket hävdade dessutom att artikel 114 FEUF utgjorde en felaktig rättslig grund. Generaladvokat Jääskinen instämde och föreslog att domstolen skulle bifalla Förenade kungarikets talan på den grunden. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2013:562, punkterna 6 och 48–53). Domstolen delade inte den uppfattningen.

74 Dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 42).

75 Ibidem, punkterna 46 och 47. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2013:562, punkt 42). Vid fastställandet av att Esmas utrymme för skönsmässig bedömning är avsevärt begränsat, hänvisade domstolen dessutom till Esmas skyldighet att samråda med Europeiska systemrisknämnden och underrätta de behöriga nationella myndigheterna samt att ompröva sin åtgärd åtminstone var tredje månad. Avslutningsvis ansåg domstolen att det var relevant att kommissionen har befogenhet att anta delegerade akter för att specificera de kriterier och faktorer som Esma ska beakta när vissa ogynnsamma händelser eller utvecklingar och hot uppstår (punkterna 50 och 51).

76 För kritik i detta hänseende, se Mendes, fotnot 66 ovan, s. 447 och 448, och Chamon, fotnot 59 ovan, s. 393.

77 Dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkterna 52, 82 och 85).

78 Förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2013:562, punkterna 74 och 88) (som hävdade att oberoende av de ändringar som infördes genom Lissabonfördraget i fråga om domstolsprövning av akter antagna av byråer och deras därav följande befogenhet att anta rättsligt bindande beslut – vilket gör domen i målet Romano irrelevant – måste den delegerande akten innehålla tillräckligt klara kriterier så att genomförandebefogenheten kan bli föremål för domstolsprövning.

79 Dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 65).

80 SRB är inte den första byrå som har befogenhet att fatta diskretionära beslut i enskilda fall, utan att kommissionen behöver godkänna dessa. Se fotnot 61 ovan.

81 De resolutionsmål som anges däri är följande: a) Säkerställa att kritiska funktioner upprätthålls. b) Undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, i synnerhet genom att förebygga spridningseffekter, även på marknadsinfrastruktur, och genom att upprätthålla marknadsdisciplin. c) Skydda offentliga medel genom att minimera beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd. d) Skydda insättare som omfattas av [Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, s. 149)] och investerare som omfattas av [Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (EGT L 84, s. 22)]. e) Skydda kundmedel och kundtillgångar.

82 I artikel 18.5 i SRM-förordningen anges följande: … en resolutionsåtgärd [ska] anses ligga i allmänintresset om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 14 och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträckning.

83 I detta avseende hänvisade tribunalen till artikel 16.1 i SRM-förordningen, där det anges att SRB ska besluta om en resolutionsåtgärd. Se punkterna 116 och 120 i den överklagade domen.

84 I artikel 47 i SRM-förordningen föreskrivs att SRB ska agera med oberoende och i det allmännas intresse (punkt 1) och att nämnden inte ska efterfråga eller ta emot instruktioner från bland annat unionens institutioner eller organ (punkt 2). Trots SRB:s oberoende har kommissionen fått uttryckliga befogenheter genom SRM‑förordningen att ge en resolutionsordning bindande rättsverkningar.

85 Kommissionen har hänvisat till punkterna 127, 128 och 130 i den överklagade domen.

86 Kommissionen har härvid hänvisat till punkterna 117, 120 och 127 i den överklagade domen.

87 Kommissionen har i detta avseende hänvisat till domen av den 11 november 1981, IBM/kommissionen ( 60/81, EU:C:1981:264, punkterna 10–12), och dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 49).

88 På samma sätt avvisades en talan mot införande av antidumpningstullar, vilken riktades mot kommissionen, eftersom beslutanderätten tillkommer rådet, som inte är skyldigt att fatta något som helst beslut om det inte är enigt med kommissionen eller som, om det så önskar, kan anta ett beslut på grundval av den senares förslag. Beslut av den 8 maj 1985, Koyo Seiko/rådet och kommissionen ( 256/84, EU:C:1985:178, punkt 3).

89 Min kursivering.

90 Punkt 137 i den överklagade domen. Se även punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.

91 Kommissionen erinrade om artikel 142 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken intervenienter inte får framställa självständiga argument.

92 Enligt domstolens fasta praxis utgör alla beslut – oavsett slag eller form – som antagits av Europeiska unionens institutioner, organ eller byråer och som är avsedda att ha rättsverkningar en akt mot vilken talan kan väckas (dom av den 20 november 2018, kommissionen/rådet (Marina skyddsområden Antarktis) ( C‑626/15 och C‑659/16, EU:C:2018:925, punkt 59).

93 Punkt 140 i den överklagade domen. I artikel 86.2 i SRM-förordningen föreskrivs följande: Medlemsstaterna och unionens institutioner, samt alla fysiska eller juridiska personer, får väcka talan vid domstolen mot nämndens beslut, i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget.

94 Det var just SRB:s möjlighet att anta ett beslut om att inte inleda resolutionsförfarandet som låg till grund för domstolens avgörande i dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl. mot ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369) (vilken tribunalen felaktigt har hänvisat till) att ECB:s bedömning att en bank fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Se punkt 135 i den överklagade domen, med hänvisning till domen av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369, punkt 66).

95 Punkt 119 i den överklagade domen.

96 Dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB ( C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

97 I kommissionens godkännande av resolutionsordningen anges att [k]ommissionen ställer sig bakom resolutionsordningen. Kommissionen instämmer i synnerhet med den motivering som lämnats av nämnden till varför en resolution är nödvändig för allmänintresset (skäl 4 i kommissionens godkännande).

98 Något sådant deltagande föreskrivs inte vad rådet beträffar.

99 Dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen ( T‑570/17, EU:T:2022:314, punkterna 138, 139 och 143). Den domen överklagades inte.

100 I domen i målet Algebris förklarade kommissionen att den deltog i de olika förberedande stadierna inför antagandet av resolutionsordningen, bland annat i dagliga möten och mottagandet av två förslag till resolutionsordningar som översänts till den av SRB, och att den hade tillgång till alla handlingar som kunde vara användbara vid utarbetandet av resolutionsordningen, inbegripet om Banco Populars ekonomiska situation. Dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen ( T‑570/17, EU:T:2022:314, punkterna 132–135).

101 Kommissionens godkännande avsåg endast resolutionsordningen för Banco Popular (skäl 2).

102 Dom av den 1 juni 2022, Algebris (UK) och Anchorage Capital Group/kommissionen ( T‑570/17, EU:T:2022:314, punkterna 151 och 156).

103 Kommissionen tillämpade samma metod vid resolutionen av Sberbank banka d.d. och Sberbank d.d. Se kommissionens beslut (EU) 2022/947 av den 1 mars 2022 om att godkänna resolutionsordningen för Sberbank banka d.d. (EUT L 164, 2022, s. 63) och kommissionens beslut (EU) 2022/948 av den 1 mars 2022 om att godkänna resolutionsordningen för Sberbank d.d. (EUT L 164, 2022, s. 65).