Domstolens dom (stora avdelningen) den 11 december 2025

I mål C‑602/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 16 september 2022,

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena C. Lycourgos, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, I. Ziemele, O. Spineanu Matei, M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna N. Piçarra, A. Kumin, D. Gratsias, Z. Csehi, B. Smulders och N. Fenger (referent), generaladvokat: A. Biondi, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 januari 2025,

och efter att den 13 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 2014/59/EU

Förordning (EU) nr 806/2014

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Förfarandet vid domstolen

Prövning av överklagandet

Yrkandet om att domstolen ska anmoda kommissionen att ta ställning i förevarande mål

Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

Parternas argumentation

Domstolens bedömning

Prövning i sak

Den första grunden

– Parternas argumentation

– Domstolens bedömning

Den andra grunden

– Parternas argumentation

– Domstolens bedömning

Den tredje grunden

– Parternas argumentation

– Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

– Parternas argumentation

– Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 ABLV Bank AS, i likvidation, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 juli 2022, ABLV Bank/SRB ( T‑280/18, EU:T:2022:429) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen ABLV Bank AS talan om ogiltigförklaring av Gemensamma resolutionsnämndens (SRB) beslut SRB/EES/2018/09 och SRB/EES/2018/10 av den 23 februari 2018 att inte anta en resolutionsordning för kreditinstitutet ABLV Bank AS respektive kreditinstitutet ABLV Bank Luxembourg SA (nedan kallade de omtvistade besluten).

2 Följande föreskrivs i artikel 82.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190):

3 Skälen 2, 10–12, 24, 26, 31, 33, 58 och 122 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) har följande lydelse:

4 I artikel 7 i förordning nr 806/2014, med rubriken Fördelning av uppgifter inom den gemensamma resolutionsmekanismen, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

5 Artikel 14.1 och 14.2 i förordning nr 806/2014 lyder som följer:

6 Artikel 15.1 i denna förordning har följande lydelse:

7 I artikel 18 i nämnda förordning, med rubriken Resolutionsförfarande, föreskrivs följande:

8 I artikel 22 i samma förordning, med rubriken Allmänna principer för resolutionsverktyg, anges följande i punkt 2:

9 Artikel 29.1 i förordning nr 806/2014 har följande lydelse:

10 Artikel 43.3 i nämnda förordning föreskriver följande:

11 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 2–20 i den överklagade domen. Den kan såvitt avser förevarande förfarande sammanfattas enligt följande.

12 ABLV Bank är ett kreditinstitut registrerat i Lettland och är moderbolag i ABLV-koncernen. ABLV Bank Luxembourg är ett kreditinstitut i Luxemburg och utgör ett av ABLV-koncernens dotterbolag, i vilket ABLV Bank är ensam aktieägare.

13 ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg betraktades var och en som en betydande enhet och omfattades som sådana av ECB:s tillsyn inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, införd genom förordning nr 1024/2013.

14 United States Department of the Treasury (Förenta staternas finansdepartement) tillkännagav den 13 februari 2018, via Financial Crimes Enforcement Network (nätverk för bekämpande av ekonomisk brottslighet, Förenta staterna) (nedan kallat Fincen), sin avsikt att vidta särskilda åtgärder för att beteckna ABLV Bank som en enhet som utgör en betydande risk i fråga om penningtvätt (nedan kallad Fincens åtgärdsprogram). Till följd härav kunde ABLV Bank inte längre genomföra betalningar i USD.

15 Den 18 februari 2018 instruerade ECB Finanšu un kapitāla tirgus komisija (Finans- och kapitalmarknadskommissionen i Lettland) (nedan kallad lettiska finans- och kapitalmarknadskommissionen) att avbryta betalningarna av ABLV Banks finansiella åtaganden. ECB uppmanade även Commission de surveillance du secteur financier (Finansinspektionen, Luxemburg) (nedan kallad luxemburgiska finansinspektionen) att vidta liknande åtgärder gentemot ABLV Bank Luxembourg. Ett moratorium trädde i kraft den 19 februari 2018 med avseende på ABLV Bank, och ABLV Bank Luxembourg beviljades betalningsanstånd.

16 Den 22 februari 2018 översände ECB till nämnden ett förslag till bedömning om huruvida ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, i syfte att samråda med nämnden i denna fråga.

17 Den 23 februari 2018 bedömde ECB att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014, och överlämnade sin bedömning till nämnden.

18 Samma dag antog nämnden beslut SRB/EES/2018/09, om att inte anta någon resolutionsordning för ABLV Bank (nedan kallat beslutet avseende ABLV Bank), samt beslut SRB/EES/2018/10, om att inte anta någon resolutionsordning för ABLV Bank Luxembourg (nedan kallat beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg). I dessa beslut anslöt sig nämnden till ECB:s bedömning att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera och fann att det inte fanns några rimliga utsikter att några alternativa åtgärder skulle kunna förhindra att de fallerade inom rimlig tid. Nämnden bedömde emellertid att med beaktande av de särdrag som utmärkte ABLV Bank och ABLV Bank Luxemburg var en resolutionsordning inte nödvändig av hänsyn till allmänintresset, i den mening som avses i artikel 18.1 c och 18.5 i samma förordning. Besluten delgavs respektive mottagare, det vill säga lettiska finans- och kapitalmarknadskommissionen och luxemburgiska finansinspektionen.

19 I artikel 1 i beslutet avseende ABLV Bank föreskrevs att [ABLV Bank] inte [ska] bli föremål för ett resolutionsförfarande. I artikel 2 i beslutet angavs det att beslutet riktar sig till [lettiska] finans- och kapitalmarknadskommissionen, i egenskap av nationell resolutionsmyndighet i den mening som avses i artikel 3.1 tredje stycket i förordning nr 806/2014 och att [lettiska f]inans- och kapitalmarknadskommissionen ska, med stöd av artikel 29.1 i förordning nr 806/2014, genomföra [nämnda beslut] och försäkra sig om att varje åtgärd som vidtas är förenlig med förordningen, i enlighet med föreskrivna villkor.

20 Artiklarna 1 och 2 i beslutet avseende ABLV Luxembourg har en analog innebörd.

21 Den 24 februari 2018 publicerade nämnden ett pressmeddelande angående de omtvistade besluten. I pressmeddelandet angavs att nämnden, [t]ill följd av [ECB:s] beslut att förklara att [ABLV Bank] och dess dotterbolag [ABLV Bank Luxembourg] fallerar eller sannolikt kommer att fallera, har … beslutat att det inte är nödvändigt att anta en resolutionsordning, eftersom det inte finns något allmänintresse för dessa banker och att [b]ankerna … följaktligen [ska] avvecklas i enlighet med lettisk respektive luxemburgsk rätt.

22 Den 26 februari 2018 inledde ABLV Banks aktieägare ett förfarande för att ABLV Bank skulle kunna slutföra sin egen avveckling och ansökte hos lettiska finans- och kapitalmarknadskommissionen om godkännande av dess plan om frivillig avveckling.

23 Den 9 mars 2018 avslog Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Distriktsdomstolen i Luxemburg, Luxemburg) luxemburgiska finansinspektionens ansökan om att ABLV Bank Luxembourg skulle upplösas och avvecklas, men beviljade samtidigt ABLV Bank Luxembourg betalningsanstånd för en period på sex månader. Denna period förlängdes flera gånger. Genom dom av den 2 juli 2019 upplöste nämnda domstol ABLV Bank Luxembourg och förordnade att ABLV Bank Luxembourg skulle avvecklas.

24 ABLV Bank väckte talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 maj 2018.

25 Bolaget åberopade 13 grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg att nämnden saknade befogenhet att besluta om avveckling av ett kreditinstitut. Med sin andra grund gjorde bolaget gällande att nämnden saknade befogenhet att besluta att inte anta någon resolutionsordning. Den tredje och den fjärde grunden gällde ett åsidosättande av artikel 18.1 a och b i förordning nr 806/2014. Som femte grund avsåg bolaget ett åsidosättande av rätten att yttra sig och rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet. Den sjätte grunden avsåg ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Bolaget gjorde som den sjunde och den trettonde grunden gällande åsidosättande av rätten att få sina angelägenheter behandlade opartiskt enligt artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Den åttonde till och med den elfte grunden avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen, likabehandlingsprincipen, artiklarna 16 och 17 i stadgan respektive principen att ingen kan åberopa egen brottslig gärning till sitt försvar (nemo auditur turpitudinem propriam allegans) Den tolfte grunden avsåg maktmissbruk.

26 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen ABLV Banks talan.

27 Vid prövningen av huruvida talan kunde tas upp till prövning angav tribunalen i punkterna 40–42 i den överklagade domen, efter att i punkt 36 ha konstaterat att de omtvistade besluten utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas, dels att ABLV Bank hade väckt talan mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg i egenskap av moderbolag och enda aktieägare i ABLV Bank Luxembourg, dels att detta beslut inte hade någon direkt inverkan på aktieägarnas situation, eftersom aktieägarnas rätt att erhålla utdelning och delta i förvaltningen av ABLV Bank Luxembourg inte hade påverkats av nämnda beslut. Tribunalen drog härav, i punkt 45 i samma dom, slutsatsen att ABLV Bank inte var direkt berörd av det aktuella beslutet.

28 Tribunalen avvisade följaktligen, i punkt 61 i den överklagade domen, ABLV Banks yrkande om ogiltigförklaring av beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg. Tribunalen fann däremot att bankens talan kunde tas upp till prövning i den del den avsåg ogiltigförklaring av beslutet avseende ABLV Bank.

29 I sak prövade och underkände tribunalen samtliga grunder som ABLV Bank hade åberopat.

30 Tribunalen underkände för det första ABLV Banks första grund genom att i punkt 76 i den överklagade domen slå fast att nämnden inte hade beslutat, genom beslutet avseende ABLV Bank, att avveckla denna enhet.

31 Tribunalen underkände för det andra ABLV Banks andra grund genom att i punkterna 81 och 82 i den domen först och främst konstatera att det framgår av domen av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB ( C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369), att nämnden var skyldig att fatta ett positivt eller negativt beslut efter att ha prövat huruvida villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 var uppfyllda. Vidare fann tribunalen, i punkt 83 i den överklagade domen, att artikel 82.2 i direktiv 2014/59 – som kunde anses motsvara artikel 18 i förordningen – uttryckligen föreskrev en möjlighet att besluta att inte anta en resolutionsordning. Slutligen konstaterade tribunalen, i punkt 84 i domen, att om nämnden saknade befogenhet att besluta att inte anta en resolutionsordning skulle detta riskera att äventyra det berörda kreditinstitutets och eventuellt även finansmarknadernas stabilitet. Det skulle nämligen kunna uppstå tvivel i fråga om vilka åtgärder som borde vidtas med avseende på detta institut, med hänsyn till ECB:s bedömning.

32 För det tredje prövade tribunalen, i punkterna 87–153 i den överklagade domen, ABLV Banks tredje och fjärde grund tillsammans. Tribunalen fann bland annat, i punkterna 91 och 92 i den överklagade domen, att eftersom nämndens bedömning att ett kreditinstitut fallerar eller sannolikt kommer att fallera bygger på komplexa ekonomiska bedömningar, är unionsdomstolarnas prövning i detta avseende begränsad. Tribunalen underkände därefter ABLV Banks argumentation att Fincens åtgärdsprogram var rättsstridigt genom att i punkt 101 i nämnda dom slå fast att orsakerna bakom fallissemanget inte utgör en omständighet som ska beaktas vid den prövning som föreskrivs i artikel 18.4 i förordning nr 806/2014. Slutligen underkände tribunalen, i punkterna 103–146 domen, ABLV Banks argumentation mot ECB:s bedömning – som nämnden upprepade – att bolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera.

33 För det fjärde prövade och underkände tribunalen, i punkterna 154–206 i den överklagade domen, ABLV Banks femte till trettonde grund.

34 ABLV Bank har yrkat att domstolen ska

35 Gemensamma resolutionsnämnden har yrkat att domstolen ska

36 ECB har yrkat att domstolen ska

37 Genom beslut av domstolens ordförande av den 22 mars 2023 förklarades förevarande mål vilande i avvaktan på det slutliga avgörandet i mål C‑551/22 P, kommissionen/SRB. Förfarandet återupptogs efter att domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520), hade avkunnats.

38 Genom beslut av domstolens ordförande av den 21 juni 2024 anmodades parterna i förevarande mål att yttra sig om vad följderna av nämnda dom var med avseende på förevarande förfarande.

39 ABLV har till stöd för sitt överklagande åberopat fyra grunder. Den första grunden avser fel som tribunalen begick vid prövningen av de två första grunderna som hade åberopats i första instans, beträffande gemensamma resolutionsnämndens befogenhet, samt förfarandefel när beslutet avseende ABLV Bank antogs. Den andra grunden avser fel som tribunalen begick vid prövningen av den tredje och den fjärde grunden som hade åberopats i första instans, avseende nämndens bedömning att ABLV Bank fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera. Den tredje grunden avser fel som tribunalen begick när den prövade ABLV Banks argumentation i fråga om Fincens åtgärdsprogram och om de beslut som de lettiska myndigheterna hade antagit. Den fjärde grunden avser fel som tribunalen begick när den prövade huruvida talan mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg kunde tas upp till prövning.

40 ABLV Bank har i sin replik begärt att domstolen ska anmoda kommissionen att ta ställning till förevarande mål. ABLV Bank har gjort gällande att kommissionen, mot bakgrund av den argumentation som institutionen anförde i det mål som avgjordes genom domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520), delar bankens uppfattning att förevarande överklagande är välgrundat. Kommissionen har dessutom möjlighet att förklara förarbetena till förordning nr 806/2014.

41 Domstolen konstaterar att ett sådant yrkande riktar sig till en unionsinstitution som inte är part i vare sig förevarande förfarande eller i förfarandet i första instans. Domstolen anser sig dessutom ha ett tillräckligt underlag genom parternas argument och handlingarna i målet, varför detta yrkande ska ogillas.

42 Gemensamma resolutionsnämnden har gjort gällande att förevarande överklagande inte kan tas upp till prövning, eftersom det inte uppfyller kraven i domstolens rättegångsregler. I överklagandet anges inte med erforderlig precision vilka delar av den överklagade domen som ifrågasätts eller vilka rättsliga argument som särskilt anförs till stöd för de åberopade grunderna. På grund av att överklagandet är vagt och inkonsekvent är det svårt att identifiera den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till i den överklagade domen.

43 ECB anser att överklagandet inte innehåller någon precis invändning om felaktig rättstillämpning, vilket i slutändan inte gör det möjligt för domstolen att utöva sin kontroll eller för nämnden och ECB att försvara sig. Följaktligen ifrågasätter ECB huruvida överklagandet kan tas upp till prövning.

44 ABLV Bank har hävdat att överklagandet kan tas upp till prövning.

45 Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga argument som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte tas upp till sakprövning (se beslut av den 26 april 1993, Kupka-Floridi/ESK, C‑244/92 P, EU:C:1993:152, punkterna 8 och 9, dom av den 25 januari 2022, kommissionen/European Food m.fl., C‑638/19 P, EU:C:2022:50, punkt 75, och dom av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli, C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkt 58).

46 Ett överklagande som bygger på argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som argumentationen bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Domstolen har också funnit att ett överklagande som inte är konsekvent uppbyggt utan bara består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i den dom som det yrkas upphävande av som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning ska avvisas med hänvisning till att det är uppenbart att det inte kan tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Thyssenkrupp/kommissionen, C‑581/22 P, EU:C:2024:821, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

47 I förevarande fall uppfyller visserligen en del av ABLV Banks argumentation inte dessa krav. Överklagandet innehåller dock en rad rättsliga argument som hänför sig till klart identifierade punkter i den överklagade domen och som gör det möjligt för domstolen att utföra sin prövning.

48 Det finns under dessa omständigheter inte någon anledning att avvisa överklagandet i sin helhet.

49 Denna slutsats påverkar emellertid inte prövningen av huruvida vissa argument var för sig kan upptas till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

50 Enligt ABLV Bank gjorde sig tribunalen skyldig till ett antal fel och missuppfattade i flera fall omständigheterna när den prövade de två första grunder som ABLV Bank hade åberopat i första instans. Tribunalen underlät dessutom felaktigt att ex officio pröva grunderna om att beslutet avseende ABLV Bank är behäftat med vissa förfarandefel.

51 ABLV Bank har för det första hävdat att tribunalens tolkning av artikel 18 i förordning nr 806/2014 i den överklagade domen är behäftad med flera fel.

52 Först och främst har tribunalens tolkning inte något stöd vare sig i ordalydelsen i artikel 18 eller i förordningen som helhet.

53 Denna tolkning innebär dessutom ett åsidosättande av de gränser för nämndens befogenheter som anges i nämnda artikel 18, såsom de följer av domstolens praxis genom domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7), och domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520). I punkt 83 i den sistnämnda domen framgår det särskilt att nämnda artikel 18 inte ger nämnden befogenhet att anta rättsakter med självständiga rättsverkningar.

54 Skäl 26 i nämnda förordning erkänner uttryckligen det behov av att begränsa gemensamma resolutionsnämndens befogenheter som följer av denna rättspraxis. Tribunalens tolkning av artikel 18 i förordningen ger nämnden en mycket vidsträckt befogenhet – som inte föreskrivs i denna artikel – att bestämma en banks öde, utan att därvidlag behöva erhålla kommissionens eller rådets godkännande.

55 Vidare grundade tribunalen sin tolkning av artikel 18 på två felaktiga argument.

56 Vad gäller tribunalens skäl som bygger på artikel 82.2 i direktiv 2014/59 har ABLV Bank gjort gällande att direktivsbestämmelsen inte är tillämplig i förevarande fall och att avsaknaden av en motsvarande bestämmelse i förordning nr 806/2014 inte kan anses utgöra en oavsiktlig lucka i lagstiftningen. Dessutom framgår det av nämnda bestämmelse att de åtgärder som vidtas till följd av ett beslut att inte anta en resolutionsordning uteslutande ankommer på de nationella myndigheterna.

57 Därutöver är det skäl som anges i punkt 84 i den överklagade domen, avseende ett påstått behov av att undanröja alla tvivel om vilka uppföljningsåtgärder som ska vidtas på nationell nivå till följd av ECB:s bedömning att ett kreditinstitut fallerar eller sannolikt kommer att fallera, av politisk karaktär.

58 Slutligen är det sätt på vilket nämnden har förfarit efter det att den muntliga delen av förfarandet i första instans avslutades inte förenlig med den tolkning av artikel 18 i förordningen som nämnden förordade i förevarande mål och som tribunalen ansåg var för handen i den överklagade domen, särskilt i punkterna 83 och 84 i den domen.

59 För det andra slog tribunalen inte fast de omtvistade beslutens rättsverkningar på ett korrekt sätt, trots att detta är ett nödvändigt steg för att pröva beslutens lagenlighet.

60 I synnerhet preciserade tribunalen inte på vilket sätt ABLV Banks och ABLV Bank Luxembourgs rättsliga ställning skulle ändras genom dessa beslut, och den begränsade sig till att pröva frågan huruvida dessa beslut utgjorde förordnanden om avveckling.

61 För det tredje innebär tribunalens konstaterande om att de omtvistade besluten inte beordrar att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg ska avvecklas att tribunalen har missuppfattat ordalydelsen i dessa beslut och utgått från felaktigheter.

62 Först och främst lämnar den formulering som valts i dessa beslut, i den mån den kräver att de nationella resolutionsmyndigheterna genomför dessa beslut i enlighet med de skäl som anges däri, inte något tvivel om att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg skulle avvecklas.

63 Vidare har tribunalen felaktigt likställt begreppet akt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, med en specifik faktisk handling. Detta begrepp avser själva innehållet i de angripna besluten, och en faktisk handling utgör därvid endast ett bevis i detta avseende, på samma sätt som uttalanden som görs under en presskonferens. Som tribunalen påpekade i punkt 17 i den överklagade domen hade nämnden meddelat att de omtvistade besluten innebar att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg skulle avvecklas.

64 Slutligen gjorde tribunalen en felaktig tolkning av begreppet den person som en akt är riktad till, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket och artikel 297.2 FEUF. Tribunalen borde ha beaktat att den person som en akt är riktad till inte är den myndighet som ansvarar för aktens genomförande, utan den person vars rättsliga ställning har ändrats. I förevarande fall riktar sig de omtvistade besluten till ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg, vilka är de juridiska personer som kan göra gällande de rättigheter som följer av artikel 41 i stadgan.

65 För det fjärde är beslutet avseende ABLV Bank behäftat med förfarandefel, och tribunalen borde ha tagit upp dessa ex officio, vilket nu åligger domstolen att göra. I synnerhet iakttog man inte, i det förfarande som ledde till antagandet av det omtvistade beslutet, ABLV Banks rätt att yttra sig och rätt till tillgång till handlingarna i ärendet. Dessutom underrättades bolaget inte om detta beslut på ett korrekt sätt, och det angavs inte någon motivering till det.

66 Gemensamma resolutionsnämnden har ansett att den första grunden delvis inte kan tas upp till prövning, delvis är verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall för överklagandet.

67 ECB har hävdat att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

68 Det konstateras inledningsvis att ABLV Banks argumentation avseende de påstådda fel som tribunalen ska ha begått, genom att inte korrekt slå fast de omtvistade beslutens rättsverkningar och inte ta upp de förfarandefel som beslutet avseende ABLV Bank påstås vara behäftat med, inte är tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna utföra sin lagenlighetsprövning. Argumentationen kan således inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 45 och 46 ovan.

69 Vad gäller ABLV Banks övriga argument till stöd för sin första grund, framhålls det, för det första, i fråga om den påstådda felaktiga rättstillämpningen vid tolkningen av artikel 18 i förordning nr 806/2014, att tribunalen i punkt 86 i den överklagade domen underkände ABLV Banks andra grund i första instans, avseende att gemensamma resolutionsnämnden saknade befogenhet att fatta ett formellt beslut att inte anta en resolutionsordning i den mening som avses i denna bestämmelse.

70 Vad därvid gäller tolkningen av denna artikel följer det av EU-domstolens fasta praxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 25 februari 2025, BSH Hausgeräte, C‑339/22, EU:C:2025:108, punkt 27).

71 Först och främst anges det i artikel 18.1 och 18.6 i denna förordning att gemensamma resolutionsnämnden ska anta en resolutionsordning för bland annat finansiella institut och koncerner som anses vara betydande för den finansiella stabiliteten i unionen och för andra gränsöverskridande koncerner endast om den bedömer att villkoren i artikel 18.1 a–c i förordningen är uppfyllda. Dessa villkor avser a) att den berörda enheten eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, b) att det inte finns några alternativa åtgärder i förhållande till resolutionen, och c) att resolutionen är nödvändig med hänsyn till allmänintresset.

72 Vad gäller det första av dessa villkor, som anges i artikel 18.1 a i förordning nr 806/2014, framgår det av artikel 18.1 andra stycket i förordningen att bedömningen av detta villkor ska fastställas av ECB, efter samråd med nämnden, och att nämnden får göra en sådan bedömning endast efter att ha underrättat ECB om sin avsikt och endast om ECB inom tre kalenderdagar efter mottagandet av den informationen inte gör en sådan bedömning. I artikel 18.1 tredje stycket preciseras att om ECB bedömer att detta villkor uppfylls ska den omgående lämna denna bedömning till kommissionen och nämnden.

73 ECB:s bedömning att den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i förordning nr 806/2014, innebär att förfarandet enligt artikel 18 i denna förordning inleds och att gemensamma resolutionsnämnden följaktligen prövar de villkor som föreskrivs i artikel 18.1 i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB, C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369, punkt 67).

74 Artikel 18 i förordningen föreskriver därmed att nämnden har befogenhet att pröva villkoren i punkt 1 a–c i nämnda artikel i samtliga fall där resolutionsförfarandet inleds antingen på grundval av en av ECB meddelad bedömning att den berörda enheten eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, eller på grundval av en bedömning som nämnden gör själv, när den har uttryckt sin avsikt att göra en sådan bedömning. Detta gäller trots att den artikeln inte innehåller några uttryckliga uppgifter om vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av resolutionsförfarandet när nämnden bedömer att dessa villkor inte är uppfyllda.

75 Vidare uppställer artikel 18.7 i förordning nr 806/2014 som villkor för att resolutionsordningen ska träda i kraft att den godkänns av kommissionen, om kommissionen eller rådet inte har gjort några invändningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 80). Det föreskrivs dock inte något sådant deltagande från kommissionens och rådets sida för det fall någon resolutionsordning inte antas. När gemensamma resolutionsnämnden bedömer att villkoren för att anta en resolutionsordning inte är uppfyllda, utgör dess slutsats därmed det slutliga steget i det resolutionsförfarande som anges i artikel 18 i denna förordning.

76 Vad vidare gäller det sammanhang i vilket artikel 18 i förordningen ingår, utesluter inte artikel 7.2 i samma förordning att nämnden har befogenhet att besluta att inte anta en resolutionsordning. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 23 i sitt förslag till avgörande finns det nämligen en skillnad mellan de olika språkversionerna av denna bestämmelse. Även om det antas att det av vissa av dessa versioner kan följa att nämnden endast har befogenhet att anta resolutionsbeslut bland annat för finansiella institut och koncerner som anses vara betydande för den finansiella stabiliteten i unionen och för andra gränsöverskridande koncerner, har nämnden, enligt andra språkversioner av nämnda bestämmelse, icke desto mindre befogenhet att anta alla slags beslut i fråga om resolution av sådana finansiella institut eller koncerner.

77 Det framgår av fast rättspraxis att en ren bokstavstolkning av en eller flera språkversioner av en unionsrättslig text med uteslutande av andra språkversioner inte kan godtas, eftersom en enhetlig tillämpning av unionsrättens bestämmelser kräver att de tolkas mot bakgrund av bland annat de olika versionerna på samtliga unionsspråk (dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn, C‑519/20, EU:C:2022:178, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

78 Dessutom preciseras det i skäl 33 i förordning nr 806/2014 att nämnden bör förbereda alla beslut avseende resolutionsförfarandet och i största möjliga mån anta de besluten.

79 En sådan precisering visar att unionslagstiftaren har valt en bred tolkning av de typer av beslut som nämnden har i uppdrag att anta inom ramen för den gemensamma resolutionsmekanismen.

80 Vad slutligen gäller de mål som eftersträvas med denna förordning, vilka – såsom det har erinrats om i punkt 70 ovan – ska beaktas när man tolkar bestämmelserna i förordningen, framgår det av skälen 2, 10–12, 31, 58 och 122 i förordningen att den, genom inrättandet av ett enhetligt och centraliserat beslutsförfarande på resolutionsområdet, syftar till att säkerställa ett snabbare och effektivare beslutsförfarande för resolution inom bankunionen. Målet därvidlag är bland annat att säkerställa större förutsägbarhet när det gäller följderna av en banks fallissemang, upprätthålla finansiell stabilitet, säkerställa fortsatta vitala finansiella tjänster och skydda insättarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB, C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 164, och dom av den 4 oktober 2024, García Fernández m.fl/kommissionen och SRB, C‑541/22 P, EU:C:2024:820, punkt 190).

81 Såsom påpekats i punkt 73 ovan innebär ECB:s bedömning att den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i förordningen, att förfarandet enligt artikel 18 i förordningen inleds och att nämnden följaktligen prövar de villkor som föreskrivs i artikel 18.1.

82 En tolkning av artikel 18 som innebär att nämnden inte har befogenhet att besluta att inte anta en resolutionsordning när den bedömer att dessa villkor inte är uppfyllda skulle således inte göra det möjligt att säkerställa tillräcklig insyn i utgången av det resolutionsförfarande som nämnden genomför till följd av ett konstaterande att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Det skulle därför heller inte gå att sörja för en viss förutsägbarhet vad gäller följderna av ett sådant fallissemang, i synnerhet vad gäller de åtgärder som kommer att vidtas till följd av ett sådant konstaterande.

83 Såsom har påpekats i punkt 75 ovan utgör i detta avseende nämndens slutsats, för det fall den bedömer att dessa villkor inte är uppfyllda, det slutliga steget i det resolutionsförfarande som anges i artikel 18 i förordning nr 806/2014. För att säkerställa ett öppet förfarande är det emellertid viktigt att de behöriga nationella myndigheterna informeras om utfallet av ett resolutionsförfarande som nämnden har genomfört.

84 Mot bakgrund av det ovan anförda gjorde tribunalen inte någon felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 18 i denna förordning ska tolkas så, att gemensamma resolutionsnämnden har befogenhet att besluta att inte anta en resolutionsordning när den bedömer att villkoren i punkt 1 i nämnda artikel inte är uppfyllda.

85 I motsats till vad ABLV Bank har hävdat påverkas inte denna slutsats av domstolens praxis enligt domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7), och domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520).

86 Det framhålls därvid att det system som införts genom nämnda förordning grundar sig på konstaterandet, vilket i huvudsak anges i skälen 24 och 26 i förordningen, att utövandet av de resolutionsbefogenheter som föreskrivs i samma förordning omfattas av unionens resolutionspolitik, vilken endast kan bestämmas av unionsinstitutionerna, och att det finns ett utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av varje specifik resolutionsordning, med hänsyn till de betydande effekterna av resolutionsbeslut på medlemsstaternas finansiella stabilitet och på själva unionen, liksom på medlemsstaternas finanspolitiska suveränitet. Det framgår av dessa skäl att unionslagstiftaren, med anledning därav, har ansett det nödvändigt att föreskriva ett lämpligt deltagande av rådet och kommissionen, det vill säga ett deltagande som stärker gemensamma resolutionsnämndens nödvändiga operativa oberoende samtidigt som man iakttar de principer om delegering av befogenheter till byråer som slogs fast i domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7), och som det erinras om i domen av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 69).

87 I de två förstnämnda domarna har domstolen slagit fast att följderna av en delegering av befogenheter skiljer sig markant åt, beroende på om den avser klart avgränsade verkställande befogenheter, vilkas användning därigenom är föremål för sträng kontroll med hjälp av objektiva kriterier fastställda av den delegerande myndigheten, eller om den avser diskretionär befogenhet som innebär en vidsträckt bedömningsfrihet och som i den praktiska användningen kan ge uttryck för en verklig ekonomisk politik (dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 70, och där angiven rättspraxis).

88 En delegering av det förstnämnda slaget kan inte nämnvärt ändra de följder som utövandet av de aktuella befogenheterna medför, medan en delegering av det andra slaget innebär en verklig förändring av ansvarsförhållandena genom att den delegerande myndighetens val ersätts med de val som görs av den myndighet som mottar befogenheterna (dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

89 Domstolen har även preciserat att den rättspraxis som följer av domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7), grundar sig på premissen att maktbalansen, som är en kännetecknande del av unionens institutionella struktur, utgör en grundläggande garanti som ges i fördragen och att en delegering av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning undergräver denna garanti, eftersom detta innebär att denna befogenhet anförtros andra myndigheter än dem som har inrättats genom fördragen för att säkerställa och kontrollera utövandet av denna befogenhet inom ramen för deras respektive ansvarsområden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 72).

90 Av denna rättspraxis följer att giltigheten av en delegering av befogenheter till en byrå, med hänsyn till den maktbalans som garanteras genom fördragen, beror på huruvida delegeringen medför ett stort utrymme för skönsmässig bedömning eller tvärtom avser exakt avgränsade genomförandebefogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 73).

91 Vad gäller bestämmelserna i artikel 18 i förordning nr 806/2014 har domstolen slagit fast att de är ägnade att förhindra en förändring av ansvarsförhållandena, i den mening som avses i rättspraxis från domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7).

92 Samtidigt som gemensamma resolutionsnämnden ges befogenhet att bedöma huruvida villkoren för att anta en resolutionsordning är uppfyllda i förevarande fall och att fastställa de verktyg som krävs för en sådan resolutionsordning, ger dessa bestämmelser kommissionen eller, i förekommande fall, rådet ansvaret för den slutliga bedömningen av de skönsmässiga aspekter av resolutionsordningen som omfattas av unionens politik i fråga om resolution av kreditinstitut och som innebär en särskild avvägning mellan olika mål och intressen, nämligen att bevara unionens finansiella stabilitet och den inre marknadens integritet, att beakta medlemsstaternas finanspolitiska suveränitet och att skydda aktieägarnas och borgenärernas intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 81).

93 Även om nämnda bestämmelser ger nämnden ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller huruvida och med vilka medel den berörda enheten ska bli föremål för ett resolutionsförfarande, kringgärdas denna befogenhet enligt artikel 18.1 och 18.4–18.6 i denna förordning av objektiva kriterier och villkor som avgränsar nämndens handlingsutrymme, och detta såväl vad avser villkoren som resolutionsverktygen. I förordningen föreskrivs dessutom att kommissionen och rådet ska delta i det förfarande som leder fram till antagandet av en resolutionsordning som, för att den ska kunna träda i kraft, måste godkännas av kommissionen och, i förekommande fall, av rådet (dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkt 77).

94 Domstolen har således funnit att även om det i artiklarna 7 och 18 i denna förordning föreskrivs att nämnden ska utarbeta och anta en resolutionsordning, så ger dessa bestämmelser den inte befogenhet att anta en rättsakt med självständiga rättsverkningar. Domstolen har preciserat att kommissionens godkännande, inom ramen för det resolutionsförfarande som föreskrivs i artikel 18 i samma förordning, utgör en nödvändig del såväl för att en resolutionsordning ska kunna träda i kraft som för att fastställa innehållet i denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB, C‑551/22 P, EU:C:2024:520, punkterna 83 och 84).

95 I motsats till vad ABLV Bank har gjort gällande, går det inte att härav dra slutsatsen att domstolen har slagit fast att nämnden inte i något fall har befogenhet att anta en rättsakt med självständiga rättsverkningar.

96 Övervägandena i punkt 83 i domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520), syftar nämligen till att motivera bedömningen i punkt 82 i den domen, om att det skulle strida mot såväl nämndens befogenheter enligt förordning nr 806/2014 som mot den rättspraxis som följer av domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7), att anse att en resolutionsordning kan ha bindande rättsverkningar oberoende av kommissionens beslut om godkännande. Konstaterandet i punkt 83, om att artiklarna 7 och 18 i förordningen inte ger nämnden befogenhet att anta en rättsakt med självständiga rättsverkningar, avser således endast resolutionsordningar.

97 Såsom ABLV Bank har påpekat slog domstolen i domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520), förvisso fast att kommissionens och rådets lämpliga deltagande krävdes vid antagandet av en resolutionsordning för att undvika en förändring av ansvarsförhållandena. Domstolen grundade sig dock i detta syfte, i punkterna 75–81 i denna dom, på en samling faktorer som är utmärkande för det fall där nämnden antar en resolutionsordning. Dessa omständigheter är dock inte för handen när nämnden beslutar att inte anta en resolutionsordning.

98 Såsom domstolen har påpekat i punkt 76 i nämnda dom preciseras det i artikel 18.6 i förordning nr 806/2014 att när villkoren i artikel 18.1 är uppfyllda ska nämnden anta en resolutionsordning som försätter den berörda enheten i resolution och fastställer att de resolutionsverktyg som avses i artikel 22.2 i förordningen ska tillämpas på den aktuella enheten liksom att fonden ska användas. I artikel 22.4 i nämnda förordning anges att dessa resolutionsverktyg, med undantag för verktyget för avskiljande av tillgångar, får tillämpas antingen individuellt eller i förening för att uppnå resolutionsmålen i artikel 14 i samma förordning, i enlighet med de resolutionsprinciper som anges i artikel 15 i förordningen.

99 Av detta drog domstolen, i punkterna 77 och 81 i nämnda dom, slutsatsen att nämnden, för att anta en resolutionsordning, efter eget skön ska bedöma två olika aspekter av den aktuella situationen. Den första aspekten avser huruvida villkoren för att anta en sådan resolutionsordning är uppfyllda, medan den andra avser fastställandet av vilka resolutionsverktyg som är nödvändiga för detta ändamål och, i förekommande fall, fastställandet av att fonden ska användas.

100 För att nämnden ska kunna anta ett beslut att inte anta en resolutionsordning krävs endast att nämnden kommer fram till att de kumulativa villkoren för att anta en sådan resolutionsordning inte är uppfyllda. En sådan slutsats befriar nämnden från skyldigheten att fastställa vilka verktyg som skulle vara nödvändiga för att försätta det aktuella institutet i resolution. Såsom påpekats i punkt 92 ovan medför fastställandet av dessa instrument krav på en särskild avvägning mellan olika mål och intressen, nämligen att bevara unionens finansiella stabilitet och den inre marknadens integritet, att beakta medlemsstaternas finanspolitiska suveränitet och att skydda aktieägarnas och borgenärernas intressen.

101 Härav följer att omfattningen av de skönsmässiga bedömningar som nämnden måste göra inför ett beslut att inte anta en resolutionsordning med nödvändighet är mer begränsad än omfattningen av de bedömningar nämnden måste göra inför beslut att anta en resolutionsordning.

102 Såsom domstolen har preciserat i punkt 77 i domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520), kringgärdas nämndens befogenhet att bedöma huruvida villkoren i artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 är uppfyllda, i enlighet med artikel 18.1, 18.4 och 18.5 i förordningen, av objektiva kriterier och villkor som avgränsar nämndens handlingsutrymme (se, analogt, dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket/parlamentet och rådet, C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 45).

103 Därutöver kan, till skillnad från en resolutionsordning, ett beslut att inte anta en sådan ordning inte i sig ha verkan i form av att konkreta åtgärder vidtas eller att medel tas i anspråk, eftersom beslutets enda verkan är att avsluta det resolutionsförfarande som nämnden genomför.

104 Mot bakgrund av det ovan anförda kan ABLV Bank inte vinna framgång med sin argumentation om att den tolkning av artikel 18.1 i nämnda förordning som tribunalen gjorde i den överklagade domen dels inte har något stöd i bestämmelsens ordalydelse eller i förordningen, dels innebär ett överskridande av de gränser för gemensamma resolutionsnämndens befogenheter som fastställs i nämnda bestämmelse, såsom de följer av domstolens praxis enligt domen av den 13 juni 1958, Meroni/Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7), och domen av den 18 juni 2024, kommissionen/SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2024:520).

105 Vad för det andra gäller ABLV Banks argumentation som riktar sig mot punkterna 83 och 84 i den överklagade domen, grundar den sig på en felaktig tolkning av den domen. Argumentationen kan därför inte godtas.

106 Bedömningen i punkt 84 i nämnda dom, avseende den risk för osäkerhet som skulle följa av att nämnden inte anses ha befogenhet att besluta att inte genomföra en resolutionsordning, avser nämligen ett av de mål som eftersträvas med artikel 18 i förordning nr 806/2014, det vill säga (såsom erinrats ovan i punkt 82) behovet av att säkerställa tillräcklig insyn i utgången av det resolutionsförfarande som gemensamma resolutionsnämnden genomför till följd av ett konstaterande att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och därigenom sörja för en viss förutsägbarhet vad gäller följden av ett sådant fallissemang, i synnerhet vad gäller de åtgärder som kommer att vidtas till följd av ett sådant konstaterande. Följaktligen kan tribunalen inte med rätta klandras för att ha grundat sig på förekomsten av denna risk.

107 Vidare konstaterade tribunalen inte – i motsats till vad ABLV Bank har hävdat – i punkt 83 i domen att artikel 82.2 i direktiv 2014/59 är tillämplig på gemensamma resolutionsnämnden. I stället hänvisade tribunalen analogt till denna bestämmelse, i samband med en kontextuell analys av artikel 18 i nämnda förordning.

108 Även om det antas att ABLV Bank genom sin argumentation mot punkt 83 har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att göra en sådan analogi, räcker det i övrigt att konstatera, med beaktande av övervägandena i punkterna 71–103 ovan, att den felaktiga karaktären av en sådan analogi inte i något fall kan anses inte vara av sådant slag att den skulle visa att nämnden inte har befogenhet att besluta att inte anta en resolutionsordning, och den kan därför heller inte anses påverka tribunalens underkännande av ABLV banks andra grund i första instans. En sådan argumentation kan således under alla omständigheter inte godtas, eftersom den är verkningslös.

109 Detsamma gäller, för det tredje, ABLV Banks argumentation avseende hur gemensamma resolutionsnämnden förfarit efter det att den muntliga delen av förfarandet i första instans avslutades. Den omständigheten att detta tillvägagångssätt inte är förenligt med den tolkning av artikel 18 i förordning nr 806/2014 som nämnden framhöll vid tribunalen och som tribunalen anslut sig till kan nämligen, även om den skulle anses styrkt, inte i något fall påverka tribunalens tolkning av denna bestämmelse i den överklagade domen.

110 Vad för det andra gäller ABLV Banks argumentation mot tribunalens konstaterande att de omtvistade besluten inte kräver att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg avvecklas, underkände tribunalen, i punkt 78 i den överklagade domen, ABLV Banks första grund i första instans, genom vilken ABLV Bank hävdade att nämnden hade överskridit sin befogenhet enligt denna förordning genom att förordna om att ABLV Bank skulle avvecklas.

111 Vad beträffar ABLV Banks argumentation om att beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg är behäftat med fel, räcker det att konstatera att sådana fel, om de antas vara styrkta, inte kan påverka tribunalens underkännande av ABLV Banks första grund i första instans. Sakprövningen av ABLV Banks talan om ogiltigförklaring avsåg nämligen enbart beslutet avseende ABLV Bank, eftersom tribunalen i punkt 61 i nämnda dom hade avvisat ABLV Banks talan mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg. Denna argumentation kan således inte godtas, eftersom den under alla omständigheter är verkningslös.

112 Vad vidare gäller ABLV Banks påstående att tribunalen missuppfattade beslutets lydelse avseende ABLV Bank när den i punkt 76 i den överklagade domen konstaterade att gemensamma resolutionsnämnden genom detta beslut inte hade beslutat att detta kreditinstitut skulle avvecklas, framgår det inte vid en läsning av beslutet att tribunalens konstaterande i fråga inte stämmer.

113 ABLV Banks argumentation om att beslutet avseende ABLV Bank tolkats felaktigt kan således inte godtas.

114 Även om det antas att ABLV Bank med denna argumentation har påstått att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 75 i den överklagade domen anse att beslutet avseende ABLV Bank inte kräver att bolaget ska avvecklas, bör en sådan argumentation under alla omständigheter underkännas. Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den i nämnda punkt 75 slog fast att avvecklingen av ABLV Bank inte var en konsekvens av detta beslut, utan av ett beslut som fattades av bankens aktieägare till följd av nämndens beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl/ECB, C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369, punkt 49, och dom av den 24 februari 2022, Bernis m.fl/SRB, C‑364/20 P, EU:C:2022:115, punkterna 50, 51, 77 och 78.

115 Vad därutöver gäller den påstådda felaktiga rättstillämpningen på så sätt att tribunalen enbart beaktade innehållet i de omtvistade besluten, med bortseende från offentliga tillkännagivanden från den som hade fattat besluten, konstaterar domstolen att denna argumentation grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen, vilket innebär att den inte kan godtas.

116 Genom att i punkt 77 i den överklagade domen konstatera att gemensamma resolutionsnämndens pressmeddelande av den 24 februari 2018 inte ersätter de omtvistade besluten och inte ger upphov till skyldigheter som inte följer av besluten, fann tribunalen nämligen inte att texten i dessa beslut är den enda detalj som kan beaktas för att fastställa beslutens innebörd, med bortseende från alla andra detaljer. Tribunalen slog i stället fast att ett pressmeddelande endast kan ha en kompletterande roll i detta avseende och således inte påverkar den bedömning som kan utläsas av själva lydelsen i besluten.

117 Vad dessutom gäller det fel som tribunalen påstås ha begått genom att inte göra en korrekt tolkning av begreppet den person som en akt är riktad till, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket och artikel 297.2 FEUF, kan ett sådant fel under alla omständigheter inte påverka tribunalens konstaterande, i punkt 76 i den överklagade domen, att beslutet avseende ABLV Bank inte kräver att ABLV Bank ska avvecklas och därmed heller inte påverka underkännandet av den grund som ABLV Bank hade åberopat i första instans. ABLV Banks argumentation avseende ett sådant fel kan således inte godtas, eftersom den under alla omständigheter är verkningslös.

118 Vad vidare beträffar argumentationen att detta fel berövade ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg de rättigheter som garanteras i artikel 41 i stadgan, räcker det att konstatera att den inte är tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna utföra sin prövning. Argumentationen kan följaktligen inte upptas till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 45 och 46 ovan.

119 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning, i vissa delar är verkningslös och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

120 ABLV Bank har hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade de faktiska omständigheterna när den prövade den tredje och den fjärde grunden i första instans. Dessa avsåg gemensamma resolutionsnämndens bedömning att ABLV Bank fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera i den mening som avses i artikel 18.1 a i förordning nr 806/2014.

121 För det första antog tribunalen, i punkterna 90–96 i den överklagade domen, en alltför restriktiv uppfattning av vidden av den domstolskontroll som unionsdomstolarna ska företa för att bedöma huruvida ett kreditinstitut fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Därigenom åsidosatte tribunalen artikel 47 i stadgan såväl som domstolens praxis och praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Tribunalen ansåg felaktigt att denna prövning borde vara mer begränsad än den som görs av de nationella domstolarna på insolvensområdet. Dessutom bör omfattningen av unionsdomstolarnas kontroll stå i proportion till det aktuella beslutets konsekvenser.

122 För det andra missuppfattade tribunalen, i punkt 103–109 i den överklagade domen, innehållet i de inlämnade rättegångshandlingarna genom att konstatera att beslutet avseende ABLV Bank innehöll nämndens implicita bedömning att kreditinstitutet fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, fastän nämnden i punkt 124 i sitt svaromål särskilt uppgav att ECB hade gjort denna bedömning på egen hand och endast hade samrått med nämnden.

123 För det tredje missuppfattade tribunalen de faktiska omständigheterna genom att bortse från domen av den 9 mars 2018 från Tribunal d’arrondissement de Luxembourg (Distriktsdomstolen i Luxemburg) och från andra händelser som inträffade efter det att de omtvistade besluten antogs, vilka ifrågasatte nämndens bedömningar som låg till grund för de omtvistade besluten.

124 För det fjärde bemötte tribunalen inte på ett korrekt sätt vissa argument som hade anförts i första instans och som avsåg bedömningen att ABLV Bank fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera. Tribunalen bemötte därvid inte argumentet att det moratorium som ABLV Bank åtnjöt kunde ha förlängts för att undvika bankens likviditetsproblem, och heller inte påståendena om fel i fråga om insättningsgarantisystemet och om att begäran om konvertering av ABLV Banks likvider i Euroclear till likvider hos Latvijas Banka (Lettlands centralbank) var omotiverad och godtycklig.

125 För det femte grundar sig den överklagade domen på en felaktig tolkning av begreppet banklikviditet, i den mening som avses i artikel 18 i förordning nr 806/2014 och i unionens rättsliga ram för tillsyn och resolution av kreditinstitut. I den överklagade domen förutsätts att den unionsrättsliga likviditetsordningen endast är relevant under goda tider, och inte vid en likviditetskris. Dessutom beaktade tribunalen i den överklagade domen inte den omständigheten att likviditetsregleringen skulle förvrängas om det ställdes ytterligare likviditetskrav på ett kreditinstitut i en krissituation.

126 Gemensamma resolutionsnämnden anser att den andra grunden inte kan tas upp till sakprövning och att den under alla omständigheter inte kan leda till bifall för överklagandet och delvis är verkningslös.

127 ECB anser att den andra grunden delvis inte kan tas upp till prövning och att den under alla omständigheter inte kan leda till bifall för överklagandet.

128 Vad för det första gäller den påstådda felaktiga rättstillämpningen i fråga om omfattningen av domstolsprövningen av gemensamma resolutionsnämndens bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, ger artikel 18.1 a i förordning nr 806/2014 nämnden ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller frågan huruvida villkoren i denna bestämmelse, däribland villkoret att den berörda enheten eller koncernen fallerar eller sannolikt kommer att fallera, är uppfyllda.

129 I punkterna 91 och 92 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att eftersom nämnden har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av detta villkor, som kräver tekniska val och komplexa ekonomiska prognoser och bedömningar, så får den domstolsprövning som unionsdomstolen ska göra av om nämndens villkorsprövning är välgrundad inte föranleda unionsdomstolen att ersätta nämndens bedömning med sin egen. Syftet är i stället att kontrollera att nämndens beslut till följd av villkorsprövningen inte är fattat på grundval av oriktiga uppgifter om de faktiska omständigheterna och att det inte gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk (se, analogt, dom av den 4 maj 2023, ECB/Crédit lyonnais, C‑389/21 P, EU:C:2023:368, punkt 55, dom av den 4 oktober 2024, Aeris Invest/kommissionen och SRB, C‑535/22 P, EU:C:2024:819, punkt 266, och dom av den 4 oktober 2024, García Fernández m.fl/kommissionen och SRB, C‑541/22 P, EU:C:2024:820, punkt 275).

130 Vidare är, i motsats till vad ABLV Bank har hävdat, tribunalens uppfattning om domstolsprövningen, som framgår i punkterna 91 och 92 i den överklagade domen och som är en följd av EU-domstolens fasta praxis, inte oförenlig med vare sig artikel 47 i stadgan, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (undertecknad i Rom den 4 november 1950) eller med proportionalitetsprincipen.

131 När det är fråga om ett område som kräver komplexa ekonomiska bedömningar har unionens institutioner, organ och byråer förvisso ett utrymme för skönsmässig bedömning i ekonomiska frågor. Detta innebär dock inte att unionsdomstolen ska avstå från att pröva dessa institutioners, organs och byråers tolkning av ekonomiska uppgifter. Unionsdomstolen ska således inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se, analogt, dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 54, och dom av den 13 juli 2023, kommissionen/CK Telecoms UK Investments, C‑376/20 P, EU:C:2023:561, punkt 125).

132 Domstolen har redan slagit fast att den lagenlighetsprövning som unionsdomstolen gör med stöd av artikel 263 FEUF, mot bakgrund av dessa särdrag, uppfyller kraven på rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan, vilken motsvarar principen om ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

133 ABLV Banks argument att tribunalen antog en alltför restriktiv uppfattning av vidden av den domstolsprövning som unionsdomstolen ska göra av nämndens bedömning av huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera kan följaktligen inte godtas.

134 Den omständigheten att denna uppfattning om domstolsprövningens vidd skiljer sig från de nationella insolvensdomstolarnas uppfattning visar inte, även om den anses vara styrkt, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bestämde hur omfattande dess prövning skulle vara. Det argument som grundar sig på en sådan omständighet kan således inte godtas, eftersom det i varje fall är verkningslöst.

135 Vad för det andra gäller tribunalens påstådda missuppfattning av innehållet i de inlämnade rättegångshandlingarna, i punkterna 103–109 i den överklagade domen, är det mot bakgrund av de uppgifterna däri inte uppenbart, såsom ABLV Bank har åberopat, att tribunalen i punkt 107 i den domen felaktigt konstaterade att nämnden i beslutet avseende ABLV Bank anslöt sig till ECB:s bedömning att ABLV Bank fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera. ABLV Banks argument om att det föreligger en sådan missuppfattning kan således inte godtas.

136 Detsamma gäller, för det tredje, ABLV Banks argument om att tribunalen inte beaktade domen från Distriktsdomstolen i Luxemburg av den 9 mars 2018.

137 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 78 i sitt förslag till avgörande avser denna dom nämligen inte ABLV Banks situation, utan endast ABLV Bank Luxembourgs situation. ABLV Banks talan om ogiltigförklaring av beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg avvisades av tribunalen i punkt 61 i den överklagade domen. Tribunalen kan således inte anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta domen från Distriktsdomstolen i Luxemburg inom ramen för sin sakprövning av talan mot beslutet avseende ABLV Bank.

138 Vad gäller argumentationen att tribunalen inte beaktade andra händelser som inträffat efter det att de omtvistade besluten antogs, framgår det inte av denna argumentation vilka delar av den överklagade domen som därvid bestrids, och den är inte tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna pröva den överklagade domens lagenlighet. Såsom gemensamma resolutionsnämnden och ECB har hävdat, kan argumentationen därför inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 45 och 46 ovan.

139 För det fjärde kan domstolen heller inte, av nämnda skäl och såsom nämnden har gjort gällande, i sak pröva ABLV Banks argumentation att tribunalen inte på ett korrekt sätt bemötte ABLV Banks argument kopplat till det moratorium som bolaget åtnjöt, insättningsgarantisystemet och begäran om konvertering av likvider i Euroclear till likvider hos Lettlands centralbank.

140 Vad för det femte gäller den påstådda felaktiga rättstillämpningen i samband med tolkningen av begreppet likviditet inom ramen för det resolutionsförfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning nr 806/2014, konstaterade tribunalen, i punkt 115 i den överklagade domen, att under omständigheterna i det aktuella fallet, med massiva uttag av insatta medel till följd av ett bristande förtroende mellan kreditinstitutet och dess kunder var detta kreditinstituts likviditetstäckningskvot och kapitalisering av mindre betydelse än den omedelbara tillgången till likvida medel hos kreditinstitutet.

141 ABLV Banks argument att tribunalen i den domen fann att den unionsrättsliga likviditetsordningen inte har någon relevans vid bedömningen av huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera grundar sig på en felaktig tolkning av nämnda punkt 115. När tribunalen konstaterade att ABLV Banks likviditetstäckningskvot under omständigheterna i det aktuella fallet var av mindre betydelse än den omedelbara tillgången till likvida medel hos detta kreditinstitut, menade tribunalen nämligen inte – i motsats till vad ABLV Bank har hävdat – på något sätt att denna kvot generellt sett är helt irrelevant, utan endast att andra faktorer, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, skulle tillmätas större betydelse.

142 Såvitt ABLV Bank genom detta argument avsett att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kreditinstitut kan åläggas ytterligare likviditetskrav utöver de som följer av den unionsrättsliga likviditetsordningen, har bolaget inte visat att en sådan slutsats skulle strida mot unionsrätten.

143 ABLV Banks argumentation avseende tolkningen av ordet likviditet inom ramen för resolutionsförfarandet enligt artikel 18 i förordning nr 806/2014 kan således inte godtas.

144 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning, i vissa delar är verkningslös och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet. Det saknas därvid skäl att pröva påståendet om att det föreligger rättegångshinder, vilket framställts av gemensamma resolutionsnämnden avseende denna grund i dess helhet, och av ECB avseende en del av den argumentation som ABLV Bank har anfört inom ramen för nämnda grund.

145 ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen missuppfattade ett antal omständigheter och begick ett antal fel när den prövade bankens argumentation beträffande Fincens åtgärdsprogram och de beslut som de lettiska myndigheterna hade antagit.

146 För det första missuppfattade tribunalen ABLV Banks argumentation i första instans avseende Fincens åtgärdsprogram genom att, i punkt 100 i den överklagade domen, antyda att ABLV Bank endast hade klandrat ECB för att inte ha klargjort innebörden av detta program för bankens partner. ABLV Bank klandrade ECB och nämnden för att ha hänvisat till programmet som om det rörde sig om ett bindande beslut och för att ha tillmätt programmet stor vikt vid bedömningen av ABLV Banks situation.

147 Dessutom ålade tribunalen ABLV Bank en alltför tung bevisbörda och missuppfattade bankens argumentation genom att underkänna den med motiveringen att det inte finns någon anledning att beakta orsakerna till att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. ABLV Bank har således genom sin argumentation hävdat att ECB:s och gemensamma resolutionsnämndens bedömningar av huruvida ABLV Bank fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera inte grundade sig på en teknisk bedömning av denna situation, utan på vaga och generella överväganden samt på konstaterandet att ABLV Banks affärsmodell inte längre var bärkraftig på grund av Fincens åtgärdsprogram.

148 För det andra beaktade tribunalen inte i tillräcklig utsträckning ett antal omständigheter och bevis som ABLV Bank hade lagt fram till stöd för sin argumentation.

149 ABLV Bank stödde sig bland annat på lettisk rätt och lettiska finans- och kapitalmarknadskommissionens befogenhet att bekämpa penningtvätt. Dessutom hänvisade ABLV Bank till skillnader mellan Fincens åtgärdsprogram och finans- och kapitalmarknadskommissionens beslut i vilka det konstaterades att ABLV Bank hade följt tillämpliga regler på området. Därutöver påpekade ABLV Bank vid tribunalen att Fincens åtgärdsprogram utgjorde ett försök av ett tredjeland att utöva påtryckning på Republiken Lettland för att förmå landet att ändra sin lagstiftning.

150 Vidare lade ABLV Bank fram bevisning avseende de konstateranden som Korupcijas novēršanas un apkarošanas birojs (Myndigheten för förebyggande och bekämpning av korruption, Lettland) hade gjort. Dessa konstateranden visade att tjänstemän från ECB och från Fincen samverkade med varandra och att ECB och nämnden var medvetna om detta.

151 För det tredje gjorde tribunalen fel när den underkände bankens grund som avsåg att nämnden hade gjort sig skyldig till maktmissbruk, med motiveringen, enligt punkt 205 i den överklagade domen, att de faktorer som ABLV Bank anfört i detta avseende inte kunde tillskrivas nämnden, när nämnden i stor utsträckning hade grundat sig på ett arbete som utförts av ECB och på nationell nivå.

152 Gemensamma resolutionsnämnden och ECB har hävdat att överklagandet ska avvisas såvitt avser den tredje grunden och att den under alla omständigheter inte kan leda till bifall för överklagandet.

153 För det första bygger ABLV Banks argumentation om att tribunalen skulle ha missuppfattat handlingarna i målet på en felaktig tolkning av den överklagade domen, vilket innebär att argumentationen inte kan godtas.

154 Tribunalen konstaterande i punkt 100 i den överklagade domen avsåg nämligen att ABLV Bank vid flera tillfällen hade åberopat att Fincens åtgärdsprogram var rättsstridigt. Vidare angav tribunalen, i punkt 179 i den överklagade domen, att ABLV Bank hade hävdat att ECB och gemensamma resolutionsnämnden hade grundat beslutet avseende ABLV Bank på Fincens åtgärdsprogram. Genom att i punkt 100 i samma dom konstatera att ABLV Bank ansåg att ECB var skyldig att klargöra innebörden av Fincens åtgärdsprogram för bankens partner, begränsade tribunalen därmed inte – i motsats till vad ABLV Bank har påstått – räckvidden av bankens argumentation avseende detta program till enbart detta argument. I stället fann tribunalen att argumentet ingick i ABLV Banks argumentationslinje, vilket ABLV Bank inte har bestritt.

155 Dessutom slog tribunalen, i punkt 101 i den överklagade domen, fast att det inte fanns någon anledning att pröva huruvida Fincens åtgärdsprogram var motiverat, eftersom att orsakerna till att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte utgör en omständighet som ska beaktas vid den prövning som föreskrivs i artikel 18.4 i förordning nr 806/2014. I motsats till vad ABLV Bank har hävdat begränsade sig tribunalen därmed inte till att blott redogöra för innehållet i den argumentation som ABLV Bank anförde i första instans, utan motiverade varför den inte godtog argumentationen.

156 Även om det i övrigt antas att ABLV Bank genom sin argumentation har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 101 slog fast att orsakerna till att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte utgör en omständighet som ska beaktas vid prövningen enligt artikel 18.4 i förordningen, kan ett sådant argument i vilket fall som helst inte godtas. Domstolen har nämligen redan slagit fast att en resolutionsordning ska anses ha antagits med giltig verkan när villkoren i artikel 18 i den aktuella förordningen är uppfyllda, oberoende av vilka skäl som ligger bakom att den aktuella enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, García Fernández m.fl./kommissionen och SRB, C‑541/22 P, EU:C:2024:820, punkt 191).

157 För det andra räcker det, vad gäller ABLV Banks argumentation om bevisbördan, att konstatera att argumentationen inte är tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna utföra sin prövning och att den följaktligen inte kan upptas till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 45 och 46 ovan.

158 För det tredje framgår det, när det gäller ABLV Banks argumentation om att ett antal omständigheter och bevis inte har beaktats i tillräcklig utsträckning, av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor och att tribunalen således är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och av bevisningen utgör inte – utom i det fall då omständigheterna eller bevisningen har missuppfattats – en rättsfråga som är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande. Det ska utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 2 mars 2021, kommissionen/Italien m.fl., C‑425/19 P, EU:C:2021:154, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

159 Denna argumentation kan således endast godtas om det visas att tribunalen har missuppfattat omständigheterna. ABLV Bank har emellertid inte åberopat någon sådan missuppfattning, utan har i huvudsak endast begärt en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Domstolens behörighet vid överklaganden täcker inte detta.

160 Detta argument kan således inte upptas till prövning, i enlighet med vad nämnden och ECB har gjort gällande.

161 För det fjärde kan ABLV Bank inte vinna framgång med sin argumentation avseende det fel som tribunalen påstås ha begått i punkt 205 i den överklagade domen.

162 Tribunalen gjorde nämligen en riktig bedömning när den i punkt 204 i domen erinrade om att enligt fast rättspraxis innebär en rättsakt maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 5 maj 2015, Spanien/parlamentet och rådet, C‑146/13, EU:C:2015:298, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

163 Enbart den omständigheten att gemensamma resolutionsnämnden, när den antog beslutet avseende ABLV Bank, delvis grundade sig på rättsakter som antagits av ECB och av nationella myndigheter är således inte i något fall tillräcklig för att visa att nämnden antog detta beslut för att uppnå andra mål än dem för vilka den aktuella befogenheten tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget.

164 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet. Det saknas därvid anledning att pröva gemensamma resolutionsnämndens och ECB:s påståenden om att ett rättegångshinder föreligger för denna grund i dess helhet.

165 ABLV Bank har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till ett antal fel när den prövade huruvida bankens talan mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg kunde tas upp till prövning.

166 För det första begick tribunalen ett fel när den fann att enbart lydelsen i de omtvistade besluten är relevant och att denna text inte ska tolkas i enlighet med de offentliga tillkännagivandena från beslutens upphovsman.

167 Tribunalen likställde därmed felaktigt begreppet akt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, med en specifik faktisk handling. Begreppet i fråga avser dock innehållet i de angripna besluten och det faktum att en faktisk handling endast utgör bevisning i detta avseende, på samma sätt som muntliga meddelanden. Tribunalens tolkning medför oacceptabla konsekvenser och undergräver rättsstatsprincipen.

168 För det andra missuppfattade tribunalen lydelsen i de omtvistade besluten genom att anse att de inte krävde att de berörda enheterna skulle avvecklas. Den formulering som valts i beslutstexten lämnar nämligen inte något utrymme för tvivel om att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg måste avvecklas, eftersom den kräver att de nationella resolutionsmyndigheterna genomför dessa beslut i enlighet med de överväganden som anges däri. Vidare saknar det betydelse huruvida det har fattats beslut om en viss avvecklingsmetod eller huruvida beslutet i detta avseende var en direkt följd av att man inledde ett avvecklingsförfarande.

169 ABLV Bank har för det tredje gjort gällande att tribunalen inte beaktade följderna av sitt konstaterande att ett beslut att inte anta en resolutionsordning är en akt mot vilken talan kan väckas. ABLV Bank har, med hänvisning till resolutionsbeslut som gemensamma resolutionsnämnden antagit med avseende på andra enheter, hävdat att sådana beslut ändrar den rättsliga ställningen för ägarna av aktierna i den enhet som en sådan ordning avser. Enligt ABLV Bank gäller detta på motsvarande sätt ett beslut att inte anta någon resolutionsordning.

170 För det fjärde har bolaget gjort gällande att det var fel av tribunalen att inte slå fast att ett beslut att återkalla ett kreditinstituts tillstånd har mer specifika konsekvenser, eftersom ett sådan beslut hindrar kreditinstitutet från att bedriva reglerad inlånings- och utlåningsverksamhet.

171 Gemensamma resolutionsnämnden och ECB anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

172 När tribunalen prövade huruvida ABLV Banks talan mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg kunde tas upp till prövning slog den fast i punkt 42 i den överklagade domen, efter att i punkt 41 i domen ha konstaterat att det i beslutet föreskrivs att någon resolutionsordning inte ska antas för ABLV Bank Luxembourg, att beslutet inte har någon direkt inverkan på den rättsliga ställningen för aktieägarna i ABLV Bank Luxembourg, såsom ABLV Bank.

173 I detta avseende, och med beaktande av övervägandena i punkterna 112–116 ovan godtar inte domstolen, av samma skäl, ABLV Banks argumentation om att beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg missuppfattats och det förekommit felaktigheter när beslutets verkningar slogs fast.

174 Detsamma gäller ABLV Banks argument vilket grundar sig på analoga ställningstaganden utifrån sådana resolutionsbeslut som gemensamma resolutionsnämnden har antagit med avseende på andra enheter, eftersom de besluten saknar relevans för att fastställa verkningarna av beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg.

175 ABLV Banks argumentation mot tribunalens prövning av huruvida dess talan kunde tas upp till prövning i den del den riktade sig mot beslutet avseende ABLV Bank Luxembourg är i övrigt inte tillräckligt klar och precis för att domstolen ska kunna pröva den överklagade domens lagenlighet. Argumentationen kan därför inte upptas till prövning, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 45 och 46 ovan.

176 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

177 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.

178 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

179 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

180 Gemensamma resolutionsnämnden och ECB har yrkat att ABLV Bank ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. ABLV Bank har tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta nämndens och ECB:s rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.