Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 22 februari 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Denna process inleddes år 2009 genom rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 1), där rådet efterlyste en stegvis strategi för att reglera olika processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, däribland särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller åtalade personer.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 2016, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

6 Den bestämmelsen handlar om barnets rätt att få den person som har föräldraansvar informerad.

7 I den bestämmelsen anges de personer på vars initiativ läkarundersökningen av barnet ska utföras, däribland den person som har föräldraansvar.

8 I artikel 15 ges barnet rätt att åtföljas av den person som har föräldraansvar under förfarandet.

9 Se även skäl 11 i direktiv 2016/800, som har en något tydligare formulering: Detta direktiv, eller vissa bestämmelser i det, bör även tillämpas på misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden och på eftersökta personer som var barn när förfarandena inleddes, men som därefter har fyllt 18 år, och tillämpningen av detta direktiv är lämplig med hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet, däribland den berörda personens mognad och sårbarhet.

10 Enligt domstolen innebär detta ett ömsesidig[t] [förtroende] mellan medlemsstaterna vad gäller de nationella rättsordningarnas förmåga att säkerställa ett likvärdigt och verksamt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns på unionsnivå och särskilt i stadgan. Dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation) ( C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 71). Se även Soo, A., Article 12 of the Directive 2013/48/EU: A starting punkt for discussion on a common understanding of the criteria for effective remedies of violations of the right to counsel, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 25.1, 2017, s. 31–51, särskilt s. 38.

11 Skäl 3 i direktiv 2016/800, skäl 7 i direktiv 2012/13, skäl 5 i direktiv 2013/48 och skäl 5 i direktiv 2016/343.

12 Se artiklarna 67.1 och 82.1 FEUF, där vikten av ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området betonas. Ömsesidigt förtroende nämns visserligen inte i fördragen, men domstolen har betonat dess centrala betydelse inom området med frihet, säkerhet och rättvisa: såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, vilken i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, är av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Rent konkret innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns där (se, till exempel, dom av den 26 oktober 2021, Openbaar Ministerie (Rätten att höras av den verkställande rättsliga myndigheten) ( C‑428/21 PPU och C‑429/21 PPU, EU:C:2021:876, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

13 Utöver de direktiv som nämns i fotnot 6 ovan, innefattar dessa även Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, 2016, s. 1).

14 I rådets färdplan (se fotnot 2 ovan) efterlystes en stegvis strategi för att reglera olika processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, varav en är särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller åtalade personer. Denna färdplan nämns i ingressen till direktiv 2016/800. Se skälen 4–7 i det direktivet.

15 Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén, En EU-agenda för barns rättigheter, KOM(2011) 60 slutlig.

16 Att skydda barnets rättigheter är också ett av EU:s mål i artikel 3.3 FEU. Jag har redan redogjort för domstolens praxis avseende barnets bästa i mitt förslag till avgörande i målet GN (Barnets bästa som skäl för avslag) ( C‑261/22, EU:C:2023:582, punkterna 45–55). Dessutom har alla medlemsstater ratificerat Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. FN:s konvention om barnets rättigheter, undertecknad den 20 november 1989, UNTS 1577, s. 3.

17 Cras, S., The Directive on Procedural Safeguards for Children who Are Suspects or Accused Persons in Criminal Proceedings. Genesis and Descriptive Comments Relating to Selected Articles, Eucrim, vol. 2, 2016, s. 109–119, särskilt s. 110 och s. 111. Enligt kommissionen är barn de medborgare som är mest utsatta i straffrättsliga förfaranden, främst eftersom de löper en större risk att utsättas för diskriminering eller berövas sina grundläggande rättigheter på grund av okunskap, bristande mognad eller mentala eller fysiska funktionsnedsättningar. Commission Staff Working Document, Impact Assessment, Proposal for a directive of the European Parliament and of the Council, Proposal for a on procedural safeguards for children suspected or accused in criminal proceedings (inte översatt till svenska) (SWD(2013) 480 final, s. 4)).

18 Dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 36 och 37).

19 Dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 29), och dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58).

20 Dom av den 21 januari 1993, Deutsche Shell ( C‑188/91, EU:C:1993:24, punkt 27).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 1999, Piaggio ( C‑295/97, EU:C:1999:313, punkt 32).

22 Dom av den 8 december 2022, Inspektor v Inspektorata kam Visshia sadeben savet (Ändamålen med behandlingen av personuppgifter – Brottsutredning) ( C‑180/21, EU:C:2022:967, punkt 66).

23 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkterna 43 och 45).

24 Se dom av den 21 april 1988, Pardini ( 338/85, EU:C:1988:194, punkterna 10–14).

25 Dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 225), och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442, punkterna 132 och 157 samt domslutet).

26 Dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 51).

27 Se, även, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet) ( C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 144).

28 Dom av den 13 juli 2023, YP m.fl. (Upphävande av immunitet och avstängning av en domare) ( C‑615/20 och C‑671/20, EU:C:2023:562, punkt 47).

29 Europadomstolens dom av den 23 november 1993, Poitrimol mot Frankrike (CE:ECHR:1993:1123JUD001403288, § 34).

30 Europadomstolens dom av den 30 maj 2013, Martin mot Estland (CE:ECHR:2013:0530JUD003598509, § 90) och dom av den 20 oktober 2015, Dvorski mot Kroatien (CE:ECHR:2013:1128JUD002570311, § 78).

31 Europadomstolens dom av den 27 november 2008, Salduz mot Turkiet (CE:ECHR:2008:1127JUD003639102, § 55).

32 För en utförlig analys, se Daminova, N., The European Court of Human Rights on the Access to a lawyer Directive 2013/48/EU: the Quest for a Coherent Application of the Right to a Legal Assistance in Europe?, European Criminal Law Review, vol. 2.11, 2021, s. 211–241, särskilt s. 220–224. Se även Jackson, J.D., Responses to Salduz: Procedural tradition, change and the need for effective defence, The Modern Law Review, vol. 79.6, 2016, s. 987.

33 Beviljande av rättshjälp regleras i direktiv 2016/1919, närmare bestämt enligt villkoren i artikel 4 i direktivet. I artikel 9 i det direktivet 2016/1919 fastställs följande: Medlemsstaterna ska säkerställa att hänsyn tas till utsatta misstänkta[s], tilltalades och eftersökta personers särskilda behov vid genomförandet av detta direktiv.

34 Dom av den 12 mars 2020, VW (Rätt till tillgång till försvarare vid utebliven inställelse) ( C‑659/18, EU:C:2020:201, punkt 42).

35 Rådets interinstitutionella ärende 14087/15, Bryssel, den 13 november 2015, s. 2.

36 Cras. S. (fotnot 18), s. 113; Rap, S.E. och Zlotnik, D., The right to legal and other appropriate assistance for child suspects and sccused. Reflections on the directive on procedural safeguards for children who are suspects or accused persons in criminal proceedings, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 262, 2018, s. 110–131, särskilt s. 118.

37 Cras, S. (fotnot 18), s. 114.

38 Rådets interinstitutionella ärende 14273/15, Bryssel, den 20 november 2015, s. 2.

39 Rap, S.E. och Zlotnik, D. (fotnot 37) hänvisar till artikel 6.6 som ett undantag från proportionalitetsprincipen, vilket de har bedömt vara omfattande och sakna tydliga kriterier, vilket kräver tydlig vägledning. Rap och Zlotnik (nr 35), s. 123 och 130.

40 Rap, S.E. och Zlotnik, D. (fotnot 37), s. 121.

41 Se även Rap, S.E. och Zlotnik, D. (fotnot 37), s. 121.

42 I beslutet om hänskjutande använder den hänskjutande domstolen begreppen barn och minderårig utan åtskillnad. Så gör även jag. Kommissionen valde begreppet barn i stället för minderåriga i sitt förslag till direktiv 2016/800, på grund av den universella användningen av begreppet barn i internationella bestämmelser. Se Cras, S. (fotnot 18), s. 110, fotnot 7.

43 Såsom förklaras i rådets resultat av det första trepartsmötet under lagstiftningsförfarandet: Ordförandeskapet förklarade för Europaparlamentet att flera medlemsstater har problem med att själva principen i direktivet tillämpas på personer som är över 18 år, eftersom en person enligt deras system är antingen ett barn eller en vuxen – det finns inga mellanliggande kategorier. Rådet har således i sin allmänna riktlinje beslutat att medlemsstaterna får bestämma huruvida de ska fortsätta att tillämpa direktivet, genom att använda ordet får. Ordförandeskapet har även förklarat för Europaparlamentet att medlemsstater anser att vissa artiklar i direktivet aldrig bör tillämpas på vuxna. Detta gäller till exempel artikel 5 om information som ska lämnas till en person som har föräldraansvar. Unga vuxna vill kanske helt enkelt inte att deras föräldrar ska informeras om de brott som de anklagas för (Rådets interinstitutionella ärende 7503/15, Bryssel, den 25 mars 2015, s. 64 och 65). I december 2015 fick artikel 2.3 i direktiv 2016/800 sin slutliga formulering, där det föreslagna ordet får fanns kvar i texten endast vad gäller tillämpningen av direktivet efter det att den berörda personen har fyllt 21 år (Rådets interinstitutionella ärende 15272/15, Bryssel, den 16 december 2015, s. 26).

44 Riktlinjer från Europarådets ministerkommitté för ett barnvänligt rättsväsende antagna av Europarådets ministerkommitté den 17 november 2010 samt förklarande rapport, s. 20. Det hänvisas till dessa riktlinjer i skäl 7 i direktiv 2016/800. Se, även, Radić, I., Right of the child to information according to the Directive 2016/800/EU on procedural safeguards for children who are suspects or accused persons in criminal proceedings, EU and Comparative Law Issues and Challenges Series, vol. 2.2, 2018, s. 468–491, särskilt s. 475.

45 Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, Children as suspects or accused persons in criminal proceedings. Procedural safeguards, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2022, s. 8.

46 Europadomstolens dom av den 11 december 2008, Panovits mot Cypern, CE:ECHR:2008:1211JUD000426804, § 73.

47 Enligt artikel 4.1 andra stycket led a uppkommer skyldigheten att informera om följande rättigheter omedelbart när barn underrättas om att de är misstänkta eller tilltalade: rätten att få personer med föräldraansvar informerade, rätten att företrädas av ett ombud, rätten till skydd av privatlivet, rätten att åtföljas av den person som har föräldraansvar under andra skeden i förfarandet än domstolsförhandlingar och rätten till rättshjälp. I artikel 4.1 b föreskrivs att barn ska informeras vid första lämpliga tillfälle under förfarandet om rätten till en individuell bedömning, rätten till läkarundersökning, rätten till begränsning av frihetsberövandet och användning av alternativa åtgärder, rätten att vid domstolsförhandlingar åtföljas av den person som har föräldraansvar, rätten att närvara personligen vid rättegången och rätten till effektiva rättsmedel.

48 Artikel 19 i direktiv 2016/800, artikel 8.2 i direktiv 2012/13, artikel 12 i direktiv 2013/48 och artikel 10 i direktiv 2016/343.

49 Angående kritik mot detta tillvägagångssätt i den del det innebär att artikel 82.2 FEUF i slutändan förlorar sin verkan, se Caianiello, M., To sanction (or not to sanction) procedural flaws at EU level? A step forward in the creation of an EU criminal process”, European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice, vol. 22(4), 2014, s. 317–329, särskilt s. 321 och 324.

50 Se, exempelvis, dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634), och mål M.N (EncroChat) (C‑670/22, pågående).

51 Mitt förslag till avgörande i målet M.N. (EncroChat) ( C‑670/22, EU:C:2023:817).

52 Dom av den 7 september 2023, Rayonna prokuratura (Kroppsvisitation) ( C‑209/22, EU:C:2023:634, punkterna 58 och 61).

53 Europadomstolens dom av den 12 juli 1988, Schenk mot Schweiz, (CE:ECHR:1988:0712JUD001086284, §§ 45 och 46), dom av den 1 mars 2007, Heglas mot Tjeckien (CE:ECHR:2007:0301JUD000593502, § 84) och dom av den 11 juli 2017, Moreira Ferreira mot Portugal (nr 2) (CE:ECHR:2017:0711JUD001986712, § 83).

54 Europadomstolens dom av den 17 januari 2017, Habran och Dalem mot Belgien, CE:ECHR:2017:0117JUD004300011, § 96. Angående kritik mot att detta tillvägagångssätt inskränker rättigheterna under förundersökningen, eftersom en kränkning av dem kan åtgärdas under rättegången, se Hodgson, J., Safeguarding suspects’ rights in Europe: a comparative perspective, New Criminal Law Review, vol. 14.4, 2011, s. 611–665, på s. 648.

55 Dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området) ( C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 48).

56 Soo, A. (fotnot 11) har påpekat att medlemsstater under lagstiftningsförfarandet för antagandet av direktiv 2013/48 insisterade på en sådan frihet för domare när de motsatte sig en unionsrätt som reglerar tillåtligheten av bevisning, s. 36.

57 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos ( 26/62, EU:C:1963:1, s. 13).

58 Se, exempelvis, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin ( C‑261/20, EU:C:2022:33, punkterna 25 och 26), och dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 53 och 54).

59 Dom av den 13 november 1990, Marleasing ( C‑106/89, EU:C:1990:395, punkt 8), och dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkterna 23–27).

60 Dom av den 22 juni 1989, Costanzo ( 103/88, EU:C:1989:256, punkt 31).

61 Dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána ( C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 38).