Domstolens dom (femte avdelningen) den 12 december 2024

I mål C‑130/22 P angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 24 februari 2022,

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna E. Regan och Z. Csehi (referent), generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Tjänsteföreskrifterna

Anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen

Förordning (EG) nr 45/2001

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Den första grunden, den tredje grundens andra del och den femte grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden samt den tredje grundens första och tredje del

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjätte grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjunde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den åttonde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Återförvisning av målet till tribunalen

Rättegångskostnader

1 DD har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 21 december 2021, DD/FRA ( T‑703/19, EU:T:2021:923) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen DD:s talan enligt artikel 270 FEUF om ersättning för den ideella skada, uppskattad i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) till 50000 euro, som DD påstod sig ha lidit till följd av att ett administrativt förfarande hade inletts och genomförts av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA).

2 I artikel 11 första stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:

3 I artikel 12a.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

4 Artikel 17 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

5 I artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

6 Artikel 86 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

7 I artikel 1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

8 I artikel 2.1 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

9 I artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna anges följande:

10 I artikel 29 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

11 Artikel 47 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren) har följande lydelse:

12 Artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 2001, s. 1) har följande lydelse:

13 I punkterna 1–26 i den överklagade domen redogjorde tribunalen för bakgrunden till tvisten enligt följande:

14 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 oktober 2019 väckte DD den talan som avses i punkt 1 ovan.

15 Till stöd för sitt första yrkande, om att tribunalen skulle förplikta FRA att ersätta den ideella skada som DD påstod sig ha lidit till följd av FRA:s rättsstridiga agerande såväl i samband med inledandet av den administrativa utredningen som under utredningens gång, åberopade DD att FRA hade agerat rättsstridigt i nio fall (nedan gemensamt kallade det rättsstridiga agerandet):

16 I den överklagade domen fastställde tribunalen att den tredje och den fjärde invändningen om rättsstridighet var välgrundad. Tribunalen bedömde emellertid att villkoren för att en unionsinstitution eller ett unionsorgan ska ådra sig skadeståndsansvar inte var uppfyllda i målet. Tribunalen ansåg nämligen att DD varken hade styrkt att han hade lidit en ideell skada till följd av det rättsstridiga agerandet eller att det fanns ett orsakssamband mellan detta agerande och den påstådda skadan.

17 DD har yrkat att domstolen ska

18 FRA har yrkat att domstolen ska

19 DD har till stöd för sitt överklagande åberopat åtta grunder som avser fel som tribunalen gjort sig skyldig till i var och en av de åtta delarna i den överklagade domen, det vill säga i redogörelsen för de faktiska omständigheterna, i prövningen av den första, den andra och den femte till den nionde invändningen om rättsstridighet, samt i den del som avser prövningen av huruvida det förelåg en faktisk skada och ett orsakssamband.

20 Genom den första grunden, den tredje grundens andra del och den femte grunden, vilka ska prövas tillsammans, har DD kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat bevisningen och gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att uppsägningstiden på 10 månader i förevarande fall skulle betraktas som en period av normalt arbete, vilken inte var av sådant slag att DD befriades från sin lojalitets- och tystnadsplikt enligt artikel 11 respektive artikel 17 i tjänsteföreskrifterna.

21 DD har särskilt gjort gällande att tribunalen, i punkterna 3 och 78 i den överklagade domen, missuppfattade bevisningen samtidigt som den gjorde en felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna genom att slå fast att DD under uppsägningstiden inte endast varit befriad från sin skyldighet att utföra sina arbetsuppgifter, utan hade ombetts att inte utföra sina arbetsuppgifter samt att inte bege sig till FRA:s lokaler. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 77 och 78 i den överklagade domen kan uppsägningstiden följaktligen inte anses utgöra en period av normalt arbete. Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att denna period inte var av sådant slag att DD befriades från sin lojalitets- och tystnadsplikt enligt artikel 11 respektive artikel 17 i tjänsteföreskrifterna. DD har i sin replik tillagt att denna missuppfattning av bevisningen ligger till grund för tribunalens slutsatser i punkterna 58, 63, 86, 155, 174, 229, 243 och 245 i den överklagade domen.

22 DD anser även att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 77–80 i den överklagade domen när den fann att denna lojalitets- och tystnadsplikt gällde under uppsägningstiden. För det första kan en uppsägningstid under vilken DD, till skillnad från alla andra anställda, inte hade tillträde till FRA:s lokaler inte kvalificeras som en period av normalt arbete. För det andra har tribunalen tolkat artikel 17 i tjänsteföreskrifterna brett på så sätt att den berörda under denna period är anställd så länge det föreligger ett avtalsförhållande. Enligt DD framgår det dessutom av den tyska och den franska språkversionen av denna bestämmelse att enbart förekomsten av detta förhållande under uppsägningstiden inte räcker för att artikel 17 i tjänsteföreskrifterna ska vara tillämplig. På samma sätt anges det i samtliga språkversioner av artikel 11 i tjänsteföreskrifterna, som krav för dess tillämpning, att den berörda ska ha en aktiv ställning som anställd.

23 DD har slutligen gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 154 i den överklagade domen när den fann att DD den 5 mars 2014, när ett av de omtvistade e‑postmeddelandena skickades, fortfarande var en anställd som omfattades av tjänsteföreskrifterna

24 Enligt FRA har DD, genom att hävda att uppsägningstiden på 10 månader i förevarande fall inte utgjorde en normal period av avlönat arbete, för avsikt att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken inte kan tas upp till sakprövning i ett mål om överklagande. Under alla omständigheter fortsatte DD, under denna uppsägningstid, att dra fördel av alla sina ekonomiska rättigheter, samtidigt som han fortsatte att vara bunden av sina skyldigheter som anställd, med undantag för skyldigheten att utföra sina arbetsuppgifter under uppsägningstiden.

25 FRA har vidare anfört att DD, genom att hävda att de skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 11 och 17 i tjänsteföreskrifterna inte var tillämpliga under uppsägningstiden, endast har upprepat de argument som han anförde i sin ansökan och i sin replik i första instans och som tribunalen underkände. Under alla omständigheter följer det av rättspraxis att skyldigheterna enligt tjänsteföreskrifterna gäller under en tjänstledighet av personliga skäl, vilket innebär att detsamma gäller under uppsägningstiden.

26 Vad för det första gäller DD:s argument avseende tribunalens påstådda missuppfattning i punkterna 3 och 78 i den överklagade domen, erinrar domstolen om att det enligt domstolens fasta praxis följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att tribunalen är ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma de faktiska omständigheterna. Av detta följer att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte utgör, med undantag för i de fall då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (dom av den 25 april 2024, NS/Parlamentet, C‑218/23 P, EU:C:2024:358, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

27 En sådan missuppfattning föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig eller uppenbart strider mot dess lydelse utan att någon ny bevisning har beaktats. Det ska emellertid utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen behöver göra en ny bedömning därav. När en klagande har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen har vederbörande dessutom en skyldighet att exakt ange vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och visa de bedömningsfel som klaganden anser har föranlett denna missuppfattning hos tribunalen (dom av den 27 april 2023, Fondazione Cassa di Risparmio di Pesaro m.fl./kommissionen, C‑549/21 P, EU:C:2023:340, punkt 73 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 januari 2024, Foz/rådet, C‑524/22 P, EU:C:2024:23, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

28 I förevarande fall ska det understrykas att tribunalen, i punkterna 3 och 78 i den överklagade domen, hänvisade till det e‑postmeddelande av den 13 juni 2013 genom vilket FRA underrättade DD om sitt beslut att säga upp hans anställningsavtal. Såsom tribunalen konstaterade i punkt 2 i den överklagade domen och som DD själv har medgett, framgår det uttryckligen av detta e‑postmeddelande att direktören för FRA bad honom att inte bege sig till sin arbetsplats under uppsägningstiden.

29 DD har inte anfört något argument som kan visa att tribunalens tolkning av detta e‑postmeddelande är materiellt oriktig. DD har nämligen inte med erforderlig klarhet och precision förklarat på vilket sätt tribunalen missuppfattade innehållet i nämnda e‑postmeddelande när den i punkterna 3 och 78 i den överklagade domen konstaterade att DD under uppsägningstiden hade befriats från sin skyldighet att utföra sina arbetsuppgifter och bege sig till FRA:s lokaler. Detta resonemang saknar således grund och kan inte godtas.

30 Vad för det andra gäller argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att uppsägningstiden skulle kvalificeras som en normal period av arbete, konstaterade tribunalen, i punkterna 77–80 och 154 i den överklagade domen, att DD under den uppsägningstid på 10 månader som han var skyldig att iaktta, även om han var befriad från skyldigheten att utföra de arbetsuppgifter som följde av hans anställningsavtal och från skyldigheten att bege sig till FRA:s lokaler, fortsatte att omfattas av de rättigheter och skyldigheter som följer av tjänsteföreskrifterna, däribland lojalitets- och tystnadsplikten.

31 I detta avseende framgår det av artikel 47 c i) i anställningsvillkoren att den tillfälligt anställdes anställning, förutom vid dödsfall, ska upphöra att gälla vid utgången av den uppsägningstid som anges i kontraktet, varvid uppsägningstiden inte får vara kortare än en månad för varje fullgjord tjänsteår, men måste vara minst tre månader och högst tio månader.

32 Härav följer att en tillfälligt anställd inte förlorar sin ställning som unionsanställd under uppsägningstiden och således fortsätter att omfattas av de skyldigheter som åligger samtliga unionstjänstemän, såvida inte annat uttryckligen föreskrivs (se, analogt, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 69).

33 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 77, 79 och 154 i den överklagade domen, slog fast att DD, under den uppsägningstid som föregick upphörandet av hans anställningsavtal med FRA, behöll sin ställning som unionsanställd, och omfattades av de rättigheter och skyldigheter som följer av tjänsteföreskrifterna.

34 Vad närmare bestämt gäller resonemanget att tribunalen felaktigt ansåg att den lojalitets- och tystnadsplikt som följer av artikel 11 respektive artikel 17 i tjänsteföreskrifterna gällde under uppsägningstiden, ska det understrykas att det, i motsats till vad DD har hävdat, inte finns något i dessa artiklars systematik, sammanhang och syfte som gör det möjligt att anse att de, i avsaknad av särskilda bestämmelser, kräver att den anställde eller unionstjänstemannen i fråga befinner sig i en aktiv ställning i vilken vederbörande är skyldig att utföra sina arbetsuppgifter, med innebörden att dessa artiklar upphör att vara tillämpliga från och med den tidpunkt då uppsägningstiden börjar löpa.

35 Vad för det första gäller artikel 11 i tjänsteföreskrifterna gäller den lojalitetsplikt som den föreskriver åtminstone under den period då den berörda personen har ställning som tjänsteman eller anställd, eftersom denna skyldighet huvudsakligen är avsedd att bevara det förtroendeförhållande som ska föreligga mellan dessa personer och den berörda unionsinstitutionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2001, Connolly/kommissionen, C‑274/99 P, EU:C:2001:127, punkt 44).

36 Vad för det andra gäller den tystnadsplikt som enligt artikel 17 första stycket i tjänsteföreskrifterna innebär en skyldighet för varje tjänsteman eller anställd i unionen att avstå från att utan tillstånd lämna ut information som han fått tillgång till i tjänsten, om inte denna information redan har offentliggjorts eller är tillgänglig för allmänheten, är det tillräckligt att påpeka att det framgår av andra punkten i denna bestämmelse att en sådan tjänsteman eller anställd fortsätter att omfattas av denna skyldighet även efter det att han eller hon har lämnat tjänsten.

37 Denna princip är således i ännu högre grad tillämplig på den uppsägningstid som i förekommande fall föregår den tidpunkt då en tjänsteman eller anställd i unionen lämnar sin tjänst.

38 Dessa överväganden påverkas inte av DD:s argument att direktören för FRA under uppsägningstiden i förevarande fall ålade honom att inte utföra sina arbetsuppgifter och förbjöd honom tillträde till byråns lokaler, vilket fick till följd att hans arbetsgivare under denna period inte behandlade honom som en anställd.

39 Domstolen konstaterar att även om det i artikel 47 c i) i anställningsvillkoren inte uttryckligen föreskrivs att arbetsvillkoren för en anställd vars avtal sägs upp kan ändras under uppsägningstiden, så att denna period presumeras utgöra en period av normalt arbete, kvarstår det faktum att unionens institutioner, organ och byråer har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de organiserar sin verksamhet och när de placerar sin personal, förutsatt att placeringen sker i tjänstens intresse och att hänsyn tas till tjänsternas likvärdighet, vilket även gäller för anställda under uppsägningstiden.

40 Beslutet att befria en tillfälligt anställd vars anställningsavtal sagts upp från skyldigheten att utföra de arbetsuppgifter som följer av detta avtal och att förbjuda honom att bege sig till den unionsinstitution eller det unionsorgan som han är knuten till under uppsägningstiden kan således i princip utgöra en åtgärd som vidtas i tjänstens intresse och utesluter inte nödvändigtvis, i motsats till vad DD har hävdat, att uppsägningstiden kvalificeras som en period av normalt arbete.

41 Under dessa omständigheter gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 80 i den överklagade domen fann att den omständigheten att DD under uppsägningstiden var befriad från skyldigheten att utföra sina arbetsuppgifter och inte kunde bege sig till FRA:s lokaler i förevarande fall inte befriade honom från skyldigheten att iaktta lojalitet- och tystnadsplikten enligt artikel 11 respektive artikel 17 i tjänsteföreskrifterna, vilket innebar att DD:s resonemang i detta avseende underkändes.

42 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden, den tredje grundens andra del och den femte grunden.

43 Genom den andra grunden samt den tredje grundens första och tredje del, vilka ska prövas tillsammans, har DD kritiserat tribunalen för att, i punkterna 49–84 i den överklagade domen, ha gjort sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar, samt till missuppfattning av bevisningen i samband med bedömningen av den första och den andra invändningen om rättsstridigt agerande, avseende inledandet av den administrativa undersökningen och utvidgningen av dess räckvidd, och för att inte ha lämnat en tillräcklig motivering i detta avseende.

44 För det första missuppfattade tribunalen bevisningen och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att beslutet att inleda den administrativa utredningen omfattade de omtvistade e‑postmeddelandena, det vill säga även e‑postmeddelandet av den 5 mars 2014, trots att endast e‑postmeddelandet av den 9 oktober 2014 avsågs av detta beslut. DD har hävdat att tribunalen inte prövade hans resonemang om att nämnda beslut avsåg läckan av en enda handling, nämligen den handling som hade bifogats e‑postmeddelandet av den 9 oktober 2014, och inte innehållet i e‑postmeddelandet av den 5 mars 2014. DD har i detta avseende gjort gällande att tribunalen inte beaktade vare sig beslutets ordalydelse eller det sammanhang i vilket det ingick. På samma sätt gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning, i punkterna 52–61 i den överklagade domen, när den tolkade räckvidden av beslutet att utvidga den administrativa utredningen, genom att bortse från såväl vad som uttryckligen sades i detta beslut som det sammanhang i vilket det ingick. Tribunalen bortsåg bland annat från de krav som följer av förordning nr 45/2001 och lydelsen i artikeldelen i beslutet om utnämning av en utredningskommitté.

45 DD har för det andra gjort gällande att tribunalen i sin bedömning inte gjorde tillräcklig åtskillnad mellan inledandet av den administrativa undersökningen och utvidgningen av dess räckvidd. Även om DD har medgett att den andra invändningen om rättsstridighet, såsom framgår av punkt 66 i den överklagade domen, har ett nära samband med den första, anser han, vad gäller den sistnämnda, att beslutet att inleda den administrativa utredningen avsåg läckan av en enda handling, medan den rättsfråga som togs upp inom ramen för den andra invändningen om rättsstridighet var huruvida den bevisning som FRA förfogade över när den administrativa utredningen inleddes uppfyllde villkoren för att utgöra sådan prima facie-bevisning som är nödvändig för att inleda en administrativ utredning. Tribunalen gjorde följaktligen inte tillräcklig åtskillnad mellan de omtvistade e‑postmeddelandena och angav inte att e‑postmeddelandet av den 9 oktober 2014, vilket var det enda e‑postmeddelande som ursprungligen avsågs när den administrativa utredningen inleddes, kunde anses utgöra sådan prima facie-bevisning.

46 För det tredje missuppfattade tribunalen bevisningen, lämnade en otillräcklig motivering och gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i motsats till vad som framgår av den synnerligen vida formuleringen i beslutet att utvidga räckvidden av den administrativa utredningen, som antogs i mars 2016, konstaterade att DD:s argument att han utgjorde föremål för slumpmässiga efterforskningar eller informationsfiske från FRA:s sida utgjorde ett påstående som inte hade styrkts av någon konkret omständighet.

47 FRA har gjort gällande att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den andra grunden och den tredje grundens första och tredje del, med hänvisning till att DD endast har bestritt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. FRA har tillagt att det under alla omständigheter är uppenbart att DD:s resonemang saknar grund.

48 Det ska för det första, mot bakgrund av att DD har gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen genom att göra en felaktig tolkning av besluten att inleda den administrativa utredningen, erinras om att även om en missuppfattning av bevisningen kan bestå i att en handling tolkas i strid med dess innehåll, så räcker det inte, för att styrka en sådan missuppfattning, att visa att denna handling kunde tolkas på ett annat sätt än det som tribunalen gjorde. Det är härvid nödvändigt att fastställa att tribunalen på ett uppenbart sätt har överskridit ramarna för en skälig bedömning av nämnda handling, bland annat genom att tolka den på ett sätt som strider mot dess lydelse (dom av den 23 mars 2023, PV/kommissionen, C‑640/20 P, EU:C:2023:232, punkt 134).

49 I förevarande fall framgår det av själva lydelsen i artikeldelen i beslutet att inleda den administrativa utredningen, såsom den återges i punkt 50 i den överklagade domen, vilken inte har kritiserats i överklagandet, att denna utredning syftade till att fastställa under vilka omständigheter och förhållanden som DD hade erhållit FRA:s interna handlingar trots att han sedan den 14 juni 2013 inte längre hade tillgång till sådana handlingar. Vidare beslutade FRA, genom beslutet att utvidga den administrativa utredningens räckvidd, enligt lydelsen i detta beslut, såsom den återgetts i punkt 53 i den överklagade domen, vilken inte heller har kritiserats i överklagandet, att utvidga utredningens räckvidd såväl tidsmässigt som med avseende på de berörda personerna, så att den även omfattade externa aktörer och före detta anställda vid FRA, för att fastställa vilka personer som var inblandade och identifiera källorna till läckan.

50 Tribunalens konstaterande, i punkterna 51, 55 och 58 i den överklagade domen, att besluten att inleda den administrativa utredningen hade formulerats i tillräckligt vida ordalag för att kunna anses omfatta samtliga omständigheter som hänförde sig till den omtvistade läckan, så att denna utredning absolut kunde avse alla andra handlingar som kunde ha varit föremål för ett otillåtet utlämnande som hade samband med de omtvistade e‑postmeddelandena, det vill säga såväl e‑postmeddelandet av den 9 oktober 2014 som e‑postmeddelandet av den 5 mars 2014, framstår således inte som uppenbart oriktigt mot bakgrund av dessa handlingars lydelse och sammanhang.

51 DD:s resonemang om att tribunalen missuppfattade besluten att inleda den administrativa utredningen kan således inte godtas.

52 Vad för det andra gäller resonemanget enligt vilket tribunalen, i punkterna 64–85 i den överklagade domen, inte gjorde tillräcklig åtskillnad mellan inledandet av den administrativa utredningen och utvidgningen av den, eftersom e‑postmeddelandet av den 5 mars 2014 inte kunde utgöra ett prima facie-bevis som tillät att den administrativa utredningen inleddes, erinrar domstolen om att den i ett mål om överklagande, såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 26 ovan, varken är behörig att fastställa de faktiska omständigheter eller, i princip, att pröva den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter.

53 Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det nämligen tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas, med förbehåll för det fall att bevisningen har missuppfattats (dom av den 11 januari 2024, Foz/rådet, C‑524/22 P, EU:C:2024:23, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

54 DD:s resonemang, såsom det sammanfattats i punkt 45 ovan, syftar emellertid i själva verket till att domstolen ska ompröva den bevisning som lades fram i första instans och som analyserades i den överklagade domen, utan att DD har gjort gällande att tribunalen missuppfattade denna bevisning, vilket, av de skäl som anges i föregående punkt, överskrider domstolens behörighet.

55 Detta resonemang kan således inte tas upp till sakprövning.

56 För det tredje och sista har DD kritiserat tribunalen för att den, i punkt 85 i den överklagade domen, felaktigt fann att argumentet att FRA i mars 2016 hade inlett slumpmässiga efterforskningar eller ägnat sig åt informationsfiske utgjorde ett påstående som inte hade styrkts av någon konkret omständighet.

57 Domstolen konstaterar att det resonemang som framförts till stöd för denna invändning inte gör det möjligt att visa att tribunalens konstateranden i nämnda punkt i den överklagade domen grundade sig på en missuppfattning av den bevisning som hade åberopats i första instans. Resonemanget syftar således i själva verket till att ifrågasätta tribunalens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna i detta avseende.

58 I enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkt 26 ovan ska detta resonemang således avvisas.

59 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden och den tredje grundens första och tredje del, eftersom de i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar inte kan leda till bifall av överklagandet.

60 Genom den fjärde grunden har DD gjort gällande att tribunalen, i punkterna 145–149 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, lämnade en otillräcklig motivering och gjorde en ofullständig prövning av talan i första instans.

61 DD anser till att börja med att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkt 146 i den överklagade domen, fann att artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna rörde motiveringsskyldigheten av bland annat beslut som går en tjänsteman emot. Han har vidare gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att han inte lagenligt kunde göra gällande ett åsidosättande av artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna med hänvisning till att beslutet att avsluta den administrativa utredningen inte var motiverat. Enligt DD förklarade tribunalen inte heller varför han inte kunde åberopa artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

62 Slutligen prövade tribunalen endast delvis det femte yrkandet om rättsstridighet och i punkt 149 i den överklagade domen motiverade inte tribunalen i tillräcklig utsträckning sitt beslut enligt vilket det saknades anledning att pröva de övriga argument som DD hade anfört i detta avseende, däribland argumentet att rättssäkerhetsprincipen hade åsidosatts.

63 Enligt DD åsidosatte FRA rättssäkerhetsprincipen genom att avsluta den administrativa utredningen utan att välja ett tydligt alternativ. Utövandet av rätten till ersättning för den skada som lidits av en tjänsteman eller annan anställd i unionen mot vilken anklagelserna inte har styrkts, såsom föreskrivs i artikel 29 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, är nämligen beroende av att tillsättningsmyndigheten har beslutat att välja den lösning som avses i artikel 3 a i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. I förevarande fall har FRA, genom att underlåta att välja en av de lösningar som avses i nämnda artikel 3, kringgått denna bestämmelse och artikel 29 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna och i praktiken fråntagit dessa bestämmelser deras innebörd och verkan. På detta sätt åsidosatte FRA rättssäkerhetsprincipen, eftersom DD hade ett berättigat intresse av att komma i åtnjutande av de rättigheter som tillkommer honom enligt artikel 29 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 3 i dessa.

64 FRA har gjort gällande att den fjärde grunden inte kan tas upp till sakprövning, med tillägget att det under alla omständigheter är uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

65 FRA har för det första påpekat att enligt artikel 41.2 a i stadgan är led c i denna bestämmelse endast tillämpligt på beslut som går mottagaren emot. Enligt FRA gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkterna 145 och 147 i den överklagade domen, slog fast att ett beslut att avsluta ett disciplinärt förfarande utan åtgärd inte utgör en rättsakt som går den berörda personen emot, och att den i detta avseende hade lämnat en tillräcklig motivering.

66 För det andra innebär beslutet att avsluta den administrativa utredningen utan åtgärd, i motsats till vad DD har hävdat, inte ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

67 För det tredje har FRA i förevarande fall gjort gällande att även om det antas att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att det beslut genom vilket utredningen avslutades utan åtgärd borde ha motiverats, skulle detta inte medföra någon fördel för DD. Han kan följaktligen inte ha ett berättigat intresse av att, på grund av bristande motivering, kritisera ett beslut genom vilket en administrativ utredning avseende honom avslutades utan åtgärd.

68 Domstolen erinrar om att enligt artikel 25 andra stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna ska alla beslut som fattas i det enskilda fallet i enlighet med tjänsteföreskrifterna och som går en tjänsteman emot motiveras. Denna skyldighet att motivera en rättsakt som går någon emot syftar dels till att ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess lagenlighet kan ifrågasättas, dels till att göra det möjligt för domstolen att utföra sin prövning i detta avseende (beslut av den 23 juli 2019, UC/parlamentet, C‑196/19 P, EU:C:2019:653, punkt 5 (generaladvokaten Saugmandsgaard Øes ställningstagande, punkt 6 och där angiven rättspraxis)).

69 I förevarande fall fann tribunalen, i punkterna 147 och 148 i den överklagade domen, utan att pröva DD:s övriga argument i detta avseende, att han inte med framgång kunde göra gällande att artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts genom att beslutet att avsluta den administrativa utredningen utan åtgärd saknade motivering, eftersom ett sådant beslut inte utgjorde en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

70 Domstolen ska således först pröva huruvida nämnda beslut att avsluta den administrativa utredningen utgör en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

71 Enligt denna bestämmelse kan varje person på vilken tjänsteföreskrifterna ska tillämpas vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går honom emot. I artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna preciseras att domstolen ska ha behörighet i alla tvister mellan unionen och varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter vad gäller rättsenligheten av en åtgärd som går emot en sådan person enligt vad som avses i nämnda artikel 90.2. Dessa bestämmelser är analogt tillämpliga på talan som väckts av övriga anställda enligt artikel 117 i anställningsvillkoren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2022, Picard/kommissionen, C‑366/21 P, EU:C:2022:984, punkt 94).

72 Enligt domstolens praxis omfattar begreppet rättsakter som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, endast sådana rättsakter eller åtgärder som har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka klagandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning (dom av den 15 december 2022, Picard/kommissionen, C‑366/21 P, EU:C:2022:984, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

73 För att avgöra huruvida en rättsakt har sådana rättsverkningar är det nödvändigt att se till rättsaktens innebörd och att bedöma dessa verkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens befogenheter (dom av den 15 december 2022, Picard/kommissionen, C‑366/21 P, EU:C:2022:984, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

74 Begreppet åtgärd som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ska nämligen ges en vid tolkning och förstås som varje rättsakt som direkt kan påverka en viss rättslig ställning (se, analogt, dom av den 21 december 2023, Scuola europea di Varese, C‑431/22, EU:C:2023:1021, punkt 64).

75 I artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, vilken ska reglera tillsättningsmyndighetens agerande efter den administrativa utredningsfasen, vilken avslutades utan åtgärd i förevarande mål, anges uttömmande de tre alternativ som tillsättningsmyndigheten har på grundval av den administrativa utredningsrapporten. Det framgår nämligen av den klara och otvetydiga lydelsen av denna artikel att tillsättningsmyndigheten, efter att ha underrättat den berörda tjänstemannen om all bevisning i akten och efter att ha hört tjänstemannen, för det första kan besluta att anklagelserna mot tjänstemannen inte kan styrkas, varvid tjänstemannen ska underrättas skriftligen. För det andra kan tillsättningsmyndigheten, även om tjänstemannen har eller tycks ha underlåtit att uppfylla någon av sina skyldigheter, besluta att disciplinåtgärder inte ska vidtas, och i lämpliga fall endast utfärda en varning till den berörda tjänstemannen. För det tredje kan tillsättningsmyndigheten, om tjänstemannen eller den tidigare tjänstemannen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet, besluta att inleda ett disciplinärt förfarande eller, vid behov, hänskjuta ärendet till disciplinnämnden (dom meddelad i dag, C‑587/21 P, DD/FRA, punkt 36).

76 I den mån ett beslut att avsluta utredningen utan vidare åtgärd kan utgöra ett beslut enligt vilket tillsättningsmyndigheten anser att anklagelserna mot den berörda personen inte kan styrkas, i den mening som avses i artikel 3 a i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, ska det noteras att ett sådant beslut förändrar den sistnämndas rättsliga ställning genom att vederbörande ges vissa rättigheter.

77 Till att börja med, såsom framgår av artikel 29 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 1.3 och artikel 2.1 i samma bilaga, kan den berörda personen om anklagelserna mot honom eller henne inte kan styrkas i förekommande fall begära att tillsättningsmyndigheten offentliggör sitt beslut på lämpligt sätt för att gottgöra den skada personen har lidit.

78 Vidare framgår det av artikel 1.3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, jämförd med artikel 2.1 i samma bilaga, att om anklagelserna mot tjänstemannen inte kan styrkas ska tillsättningsmyndigheten besluta att utredningen ska avslutas utan åtgärd, och skriftligen underrätta tjänstemannen om detta, varvid tjänstemannen kan begära att beslutet läggs till personalakten.

79 Ett beslut att avsluta en administrativ utredning som en tjänsteman eller anställd i unionen varit föremål för utan åtgärd ska således anses utgöra en rättsakt som direkt kan påverka dennes rättsliga ställning och utgör följaktligen en rättsakt som går denne emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Detta gäller i än högre grad när, såsom i förevarande fall, rättsaktens formulering och det sammanhang i vilket den ingår inte gör det möjligt att med tillräcklig säkerhet slå fast att anklagelserna mot tjänstemannen eller den anställda inte kunde styrkas, i den mening som avses i artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna. För att DD inte ska berövas det effektiva domstolsskydd som gör det möjligt för honom att göra gällande sina rättigheter enligt tjänsteföreskrifterna, måste han i detalj kunna få kännedom om de exakta skälen till att det administrativa förfarande som berör honom avslutas.

80 Mot bakgrund av dessa omständigheter gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 147 och 148 i den överklagade domen, slog fast att FRA:s beslut att avsluta det administrativa förfarandet gentemot DD utan åtgärd inte utgjorde en rättsakt som gick honom emot, vilket resulterade i att han inte lagenligt kunde göra gällande att artikel 3 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts, med hänvisning till att beslutet saknade motivering.

81 Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den fjärde grunden och den överklagade domen ska upphävas i den del tribunalen underkände DD:s femte invändning om rättsstridighet.

82 Genom den sjätte grunden har DD i huvudsak kritiserat tribunalen för att i punkterna 169–173 i den överklagade domen ha gjort sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning och för att ha gjort en ofullständig prövning av hans argument till stöd för den åttonde invändningen om rättsstridighet. Tribunalen har inte heller uppfyllt sin motiveringsskyldighet i detta avseende.

83 Genom den sjätte grundens första del har DD gjort gällande att de fel som tribunalen gjorde vid sin bedömning av den första och den andra invändningen om rättsstridighet hade återverkningar på tribunalens bedömning av den åttonde invändningen om rättsstridighet, vilket innebär att DD:s resonemang delvis sammanfaller med det resonemang som han har anfört till stöd för sina två första grunder. DD har i detta sammanhang gjort gällande att tribunalen inte tillräckligt motiverade sitt beslut enligt vilket artikel 4.1 a i förordning nr 45/2001 inte hade åsidosatts i förevarande fall. Enligt DD var tribunalen även skyldig att pröva huruvida den administrativa utredningen uppfyllde kraven avseende skydd av personuppgifter.

84 Genom den sjätte grundens andra del har DD gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att DD, med hänsyn till att den administrativa utredningen hade inletts på grundval av ett tillräckligt indicium, inte med framgång kunde göra gällande att förordning nr 45/2001 hade åsidosatts. Enligt DD stred inledandet och genomförandet av den administrativa utredningen samt alla senare åtgärder som var en följd av denna utredning mot förordning nr 45/2001. FRA förfogade nämligen över de personuppgifter om DD som fanns i de omtvistade e‑postmeddelandena, såsom bilagor till en ansökan om tillgång till handlingar från tredje man, och beslutade att senare behandla dessa uppgifter på ett sätt som var oförenligt med detta syfte. DD har i detta avseende kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att pröva dessa argument, vilka han framförde i sitt yttrande av den 15 februari 2021 över FRA:s svar på tribunalens frågor.

85 FRA anser att det är uppenbart att den sjätte grunden inte kan tas upp till sakprövning. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall på denna grund. FRA har i huvudsak påpekat att DD endast upprepar påståenden som han anförde i första instans.

86 I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 26 ovan ska de argument som anförts inom ramen för den sjätte grundens första del – genom vilka DD har gjort gällande att det inte fanns någon rättslig grund för att inkludera e‑postmeddelandet av den 9 oktober 2014 i den administrativa utredningen och följaktligen för förekomsten av prima facie-bevisning för att inleda denna utredning – avvisas. Genom dessa argument har DD bestritt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att göra gällande att dessa har missuppfattats.

87 Vad gäller påståendet att den överklagade domen är bristfälligt motiverad ska det erinras om att det framgår av domstolens fasta praxis att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört behandlas vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Tribunalens motivering kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning (dom av den 9 november 2023, XC/kommissionen, C‑527/21 P, EU:C:2023:850, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

88 Efter att i punkt 170 i den överklagade domen ha konstaterat att de argument som DD hade anfört avseende FRA:s påstådda åsidosättande av artikel 4.1 a och artikel 5.1 a i förordning nr 45/2001 i samband med inledandet av den administrativa utredningen hade ett nära samband med de argument som han hade anfört till stöd för den andra invändningen om rättsstridighet, konstaterade tribunalen i förevarande fall, i punkterna 171–173 i den överklagade domen, att det framgår av den bedömning som gjordes inom ramen för den andra invändningen om rättsstridighet att den administrativa utredningen avseende DD hade inletts på grundval av ett tillräckligt indicium för att det förelåg ett åsidosättande av de skyldigheter som följer av tjänsteföreskrifterna, i enlighet med artikel 86.2 i tjänsteföreskrifterna. Under dessa omständigheter fann tribunalen att DD:s argument till stöd för att FRA hade åsidosatt bestämmelserna i förordning nr 45/2001 inte kunde godtas, eftersom de grundades på en felaktig premiss.

89 Denna motivering räcker för att DD ska kunna förstå skälen till att hans resonemang underkändes och för att domstolen ska kunna utföra sin prövning. Den otillräckliga motivering som har åberopats av DD kan således inte godtas.

90 Av detta följer att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den sjätte grundens första del.

91 Vad gäller den sjätte grundens andra del räcker det att påpeka, för det första, att i den mån argumenten till stöd för denna delgrund ska förstås så, att tribunalen inte prövade DD:s resonemang som utgjorde en utvidgning av det resonemang som DD hade anfört till stöd för sin åttonde invändning om rättsstridighet, avseende ett åsidosättande av artikel 4.1 a i förordning nr 45/2001, vilken DD gjorde i sitt yttrande av den 15 februari 2021, framgår det av punkt 88 ovan att tribunalen, genom att i punkterna 172 och 173 i den överklagade domen slå fast att FRA hade inlett den administrativa utredningen på ett korrekt sätt, underförstått, men med nödvändighet, ansåg att DD:s personuppgifter i de omtvistade e‑postmeddelandena hade behandlats på ett lagligt sätt i enlighet med denna bestämmelse. Tribunalen kan således inte kritiseras för att ha åsidosatt motiveringsskyldigheten i detta avseende.

92 Vad för det andra gäller påståendet att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta artikel 4.1 a i förordning nr 45/2001 på grund av att den inte beaktade den omständigheten att de omtvistade e‑postmeddelandena som innehöll personuppgifter om DD av misstag hade mottagits av FRA och således inte hade erhållits på laglig väg, räcker det att erinra om att den princip som gäller i unionsrätten är principen om fri bevisprövning, vilket innebär att parterna i princip har möjlighet att åberopa alla former av bevisning för att bevisa en viss omständighet (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑386/19 P, EU:C:2020:691, punkt 73).

93 Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 4.1 a i förordning nr 45/2001 föreskrivs att personuppgifter ska behandlas på ett korrekt och lagligt sätt. Det går emellertid inte att av denna bestämmelse, i motsats till vad DD har hävdat, dra slutsatsen att den utgör ett uttryck för en mer allmän regel som i förevarande fall borde ha hindrat FRA från att, inom ramen för den administrativa utredningen, använda sig av information som lämnats till detta organ av tredje man, enbart av det skälet att informationen hade erhållits för andra ändamål och hade överlämnats till organet av misstag.

94 Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grundens andra del.

95 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av den sjätte grunden.

96 Genom den sjunde grunden har DD i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin bedömning i punkterna 223–229 i den överklagade domen genom att underkänna hans uppgifter om psykologisk mobbning med hänvisning till att de var vagt formulerade. DD har i huvudsak gjort gällande att den tredje och den fjärde invändningen om rättsstridighet, som tribunalen ansåg var styrkta vad gäller FRA i punkterna 98, 111 och 139 i den överklagade domen, har samband med den administrativa utredningen och uppfyller de kriterier, som följer av rättspraxis, som ett olämpligt beteende ska uppfylla för att kvalificeras som mobbning. I motsats till vad som framgår av punkt 227 i den överklagade domen kan de följaktligen inte anses ingå i det normala genomförandet av en administrativ utredning.

97 FRA har bestritt DD:s resonemang. FRA har i huvudsak gjort gällande att det är uppenbart att den sjunde grunden inte kan tas upp till sakprövning och att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet, eftersom DD endast har ifrågasatt tribunalens bedömning av den bevisning som åberopades i första instans.

98 Genom den sjunde grunden, som riktar sig mot punkterna 223–229 i den överklagade domen, har DD i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, trots att den i punkterna 98, 111 och 139 i den överklagade domen fann att den tredje och den fjärde invändningen om rättsstridighet faktiskt kunde läggas FRA till last, fastställde att detta inte var tillräckligt för att fastställa att DD hade utsatts för mobbning inom ramen för den administrativa utredningen.

99 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalens övervägande i detta avseende grundar sig på dess självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen avseende allvaret hos den tredje och den fjärde invändningen om rättsstridighet vilken ansågs vara styrkt i fråga om FRA. Tribunalen fann således, i punkterna 227–229 i den överklagade domen, att dessa invändningar om rättsstridighet, inte ens om de betraktades tillsammans, var av sådant slag att de, i avsaknad av andra omständigheter vilka lagts fram av DD, kunde anses utgöra mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna.

100 DD har vid domstolen inte anfört något rättsligt resonemang som kan visa på vilket sätt tribunalen, bland annat i punkt 228 i den överklagade domen, med åsidosättande av den rättspraxis som anges i punkterna 223–225 i den överklagade domen avseende begreppet mobbning i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna.

101 Det framgår således att DD, under förevändning av felaktig rättstillämpning, i själva verket försöker få domstolen att göra en ny prövning av de faktiska omständigheter som han anförde till stöd för sin talan i första instans, utan att han har gjort gällande att tribunalen missuppfattade dessa omständigheter. Enligt den rättspraxis som anges i punkt 26 ovan omfattas detta emellertid inte av domstolens behörighet.

102 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den sjunde grunden avvisas.

103 Genom den åttonde grunden kritiserar DD tribunalen för att, i punkterna 237 och 240–242 i den överklagade domen, ha gjort en felaktig tolkning av den rättspraxis som är tillämplig i fråga om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, närmare bestämt vad gäller den bevisning som ska läggas fram för att styrka ideell skada. DD har, med hänvisning till tribunalens rättspraxis, gjort gällande att framläggande av bevis inte nödvändigtvis är ett villkor för att erkänna ideell skada och att det är tillräckligt att sökanden visar att det agerande som läggs den berörda unionsinstitutionen eller det berörda unionsorganet till last var av sådan art att det åsamkade sökanden sådan skada. DD har dessutom hävdat att det följer av domstolens rättspraxis att förekomsten av en skada och ett orsakssamband inte behöver fastställas exakt i fall av ideell skada, eftersom en sådan skada även kan härledas ur felets art och omständigheterna.

104 DD har vidare gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen inte motiverade varför FRA:s underlåtenhet att förse DD med samtliga begärda handlingar och den omständigheten att byrån inte erkände sitt rättsstridiga agerande under det administrativa förfarandet inte kunde har orsakat honom stress, oro och en känsla av att ha blivit orättvist behandlad.

105 Slutligen har artikel 47 i stadgan, i vilken rätten till ett effektivt domstolsskydd stadfästs, åsidosatts enligt DD eftersom tribunalen inte beviljade honom ersättning för den ideella skada som han lidit trots erkännandet av de rättsstridigheter som FRA hade gjort sig skyldig till under den administrativa utredningen. Enligt DD fråntar tribunalens resonemang honom ett effektivt rättsmedel som gör det möjligt att gottgöra den skada som har samband med denna typ av rättsstridigheter.

106 FRA anser att det är uppenbart att de argument genom vilka DD har kritiserat punkt 242 i den överklagade domen är ogrundade, eftersom DD genom dessa argument endast upprepar de argument som han utvecklade i punkt 134 i sin ansökan i första instans. Vidare anser FRA att det är uppenbart att argumenten inte kan tas upp till sakprövning i den mån DD påstår sig ha lidit en ideell skada.

107 Vad gäller DD:s argument att artikel 47 i stadgan har åsidosatts, har FRA gjort gällande att rätten till ett effektivt rättsmedel avser tillgång till rättslig prövning, men att den inte garanterar den berördas framgång. FRA har dessutom gjort gällande att unionsrätten inte befriar DD från skyldigheten att lägga fram bevisning och inte tillåter att ett yrkande om ersättning för en påstådd ideell skada bifalls när det grundar sig på ren spekulation.

108 Enligt domstolens praxis kan varje unionsinstitution eller unionsorgan ådra sig skadeståndsansvar för sitt handlande, under förutsättning att villkoren att handlandet är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan är uppfyllda (dom av den 4 juni 2020, Schokker/Easa, C‑310/19 P, EU:C:2020:435, punkt 54, och dom av den 2 juni 2022, EM/parlamentet, C‑299/21 P, EU:C:2022:429, punkt 122).

109 Vad gäller villkoren att det verkligen ska föreligga en skada och att det ska finnas ett orsakssamband, kan ett sådant ansvar endast göras gällande om sökanden verkligen har lidit en faktisk och säker skada och skadan är en tillräckligt direkt följd av den påstådda rättsstridigheten av det berörda handlandet. Det ankommer sålunda på sökanden att inkomma med bevisning till unionsdomstolen för att styrka förekomsten och omfattningen av den åberopade skadan samt förekomsten av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den påstådda skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 135 och där angiven rättspraxis).

110 I detta avseende framgår det också av domstolens praxis att framläggande av bevis inte nödvändigtvis är ett villkor för att erkänna ideell skada. Det ankommer emellertid på sökanden att visa att det agerande som lagts den berörda institutionen till last var av sådan art att det orsakade honom sådan skada (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, SELEX Sistemi Integrati/kommissionen, C‑481/07 P, EU:C:2009:461, punkt 38).

111 Härav följer att även i avsaknad av bevisning som styrker förekomsten och omfattningen av en ideell skada, kan villkoret avseende förekomsten av en sådan skada vara uppfyllt om DD visar att en ideell skada med nödvändighet följer av det kritiserade handlandet.

112 Vad i förevarande fall gäller förekomsten av den ideella skada som grundar sig på den fjärde invändningen om rättsstridighet, vilken består i att det administrativa förfarandet tog orimligt lång tid, konstaterar domstolen att tribunalen, när den inom ramen för sin självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna fann att det inte kunde presumeras att denna skada förelåg, eftersom DD, innan han underrättades om denna utredning, inte kunde utsättas för någon risk för stress eller oro, och utredningen, efter det att DD hade informerats om densamma, inte hade tagit orimligt lång tid, gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 234–236 i den överklagade domen, slog fast att det ankom på DD att, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 110 ovan, lägga fram bevisning som visade att graden av stress och oro var mer omfattande än vad som är godtagbart inom ramen för ett administrativt förfarande, vilket DD inte gjorde.

113 Vad däremot gäller de två andra fallen av rättsstridigt agerande, vilka tribunalen i punkterna 89–111 i den överklagade domen fann var styrkta vid prövningen av den tredje invändningen om rättsstridighet, bestående i dels ett åsidosättande av skyldigheten att i tid informera DD om att det förekom en administrativ utredning mot honom, dels i att han inte underrättades om de handlingar som hade ett direkt samband med anklagelserna mot honom, fann tribunalen, i punkterna 237 och 238 i den överklagade domen, att enbart den omständigheten att DD gjorde gällande att FRA under den administrativa utredningen gjort sig skyldig till rättsstridigt handlande som kränkte hans värdighet och integritet och att FRA:s agerande varit synnerligen skadligt på grund av att det i psykiskt hänseende hade skadat honom i grunden, var otillräcklig för att visa att den ideella skada som han påstod sig ha lidit var en faktisk och säker skada, eftersom han inte hade lagt fram någon som helst bevisning till stöd för sina påståenden.

114 Härigenom har tribunalen emellertid inte, i strid med den rättspraxis som det erinras om i punkt 110 ovan, visat att åsidosättandet av skyldigheten att i tid informera om förekomsten av en administrativ utredning och underlåtenheten att underrätta DD om de handlingar som hade ett direkt samband med anklagelserna mot honom inte i sig kunde orsaka honom den påstådda skadan, det vill säga stress, ångest och en känsla av att ha blivit orättvist behandlad.

115 Av det ovan anförda följer att tribunalen, i punkterna 237 och 238 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att DD inte kunde anses ha visat att den ideella skada som han påstod sig ha lidit till följd av åsidosättandet av skyldigheten att i tid informera om förekomsten av en administrativ utredning och underlåtenheten att underrätta honom om de handlingar som hade ett direkt samband med anklagelserna mot honom var faktisk och säker, enbart av det skälet att han inte hade lagt fram bevisning till stöd för sitt skadeståndsyrkande.

116 Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den åttonde grunden och den överklagade domen ska upphävas i den del tribunalen ogillade skadeståndsyrkandet i den del det avsåg ersättning för den skada som DD påstod sig ha lidit till följd av det rättsstridiga handlande som åberopats inom ramen för den tredje invändningen om rättsstridighet.

117 Enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen, om överklagandet är välgrundat, upphäva tribunalens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.

118 I förevarande fall framgår det av punkterna 230 och 231 i den överklagade domen att eftersom tribunalen biföll talan såvitt avsåg de grunder vilka togs upp i den tredje och den fjärde invändningen om rättsstridighet, prövade den, i punkterna 232–243 i den överklagade domen, endast de påstådda skadorna till följd av det rättsstridiga handlande som omfattades av dessa invändningar, det vill säga dels att det administrativa förfarandet tagit orimligt lång tid och att skyldigheten att i tid informera om förekomsten av en administrativ utredning hade åsidosatts, dels att DD inte hade underrättats om de handlingar som hade ett direkt samband med anklagelserna mot honom.

119 Såsom konstateras i punkt 80 ovan gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning, i punkterna 147–148 i den överklagade domen, genom att i sak slå fast att FRA:s beslut att avsluta det administrativa förfarandet gentemot DD utan åtgärd inte var en rättsakt som kunde gå honom emot, vilket innebar att det inte fanns anledning att i sak pröva DD:s resonemang avseende den femte invändningen om rättsstridighet, avseende bristande motivering av detta beslut, eller att pröva huruvida de övriga kumulativa villkor som är nödvändiga för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar var uppfyllda i förevarande fall.

120 Under dessa omständigheter anser domstolen att förevarande mål avseende yrkandet om ersättning för den ideella skada som DD påstår sig ha lidit till följd av det rättsstridiga agerande som han har gjort gällande till stöd för sin femte invändning om rättsstridighet i första instans inte är färdig för avgörande och att målet ska återförvisas till tribunalen för att den ska kunna göra en prövning i sak av denna invändning om rättsstridighet.

121 På samma sätt ankommer det på tribunalen att pröva huruvida det rättsstridiga agerande som den ansåg var styrkt inom ramen för det tredje invändningen om rättsstridighet i talan i första instans kunde orsaka den ideella skada som DD har gjort gällande.

122 Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende detta överklagande anstå.

1 Rättegångsspråk: engelska.