Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 5 oktober 2023

I mål C‑219/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar, Bulgarien) genom beslut av den 25 mars 2022, som inkom till domstolen den 28 mars 2022, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna L.S. Rossi (referent), J.-C. Bonichot, S. Rodin och O. Spineanu-Matei, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: QS, genom G. Koleva, advokat, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 20 april 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2008/675

Rambeslut 2008/947/RIF

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.3 i rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 2008, s. 32).

2 Begäran har framställts i ett förfarande avseende faktisk verkställighet i en medlemsstat av en lagakraftvunnen fällande dom, varigenom ett villkorligt fängelsestraff utdömts, som avkunnats mot en medborgare i en annan medlemsstat av en domstol i den medlemsstaten.

3 I skälen 2, 5–7 och 14 i rambeslut 2008/675 anges följande:

4 Artikel 1 i rambeslutet har rubriken Syfte. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

6 Artikel 3 i rambeslutet har rubriken Hur en fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat ska beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande. I punkterna 1–4 i den artikeln föreskrivs följande:

7 I artikel 1.1 och 1.3 i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder (EUT L 337, 2008, s. 102) föreskrivs följande:

8 I artikel 14.1 i rambeslut 2008/947 föreskrivs följande:

9 I artikel 8.2 i Nakazatelen kodeks (strafflagen, nedan kallad NK) föreskrivs följande:

10 I artikel 68.1 NK föreskrivs följande:

11 QS är rumänsk medborgare och bosatt i Rumänien.

12 Genom dom av den 3 april 2019 – vilken den 24 juni 2019 fastställdes genom sedermera lagakraftvunnen dom av Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) – dömdes QS till fängelse i ett år och sex månader med uppskjuten verkställighet under en prövotid på två år, som löpte ut den 24 juni 2021 (nedan kallad den första fällande domen), för rattfylleri (nedan kallat det första brottet).

13 Den 1 september 2020, det vill säga under den prövotid som föreskrevs i den första fällande domen, begick QS på nytt brottet rattfylleri (nedan kallat det andra brottet) i Bulgarien.

14 Genom beslut av den hänskjutande domstolen, Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar, Bulgarien), vilket vann laga kraft den 9 mars 2022 dömdes QS till fängelse i tre månader, böter på 150 bulgariska leva (BGN) (cirka 77 euro) och indragning av körkortet under tolv månader (nedan kallat den andra fällande domen).

15 Den 23 mars 2022 inkom till den hänskjutande domstolen en begäran från åklagaren vid Rayonna prokuratura Burgas (distriktsåklagarmyndigheten i Burgas, Bulgarien) om att den första fällande domen i enlighet med artikel 68.1 i NK skulle verkställas på grund av att det andra brottet hade begåtts under den prövotid som föreskrevs i den domen.

16 I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel om tolkningen av rambeslut 2008/675. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende gjort gällande att artikel 3.1 i rambeslutet har införlivats genom artikel 8.2 NK, då det däri föreskrivs att en lagakraftvunnen dom mot en person i en annan medlemsstat än Republiken Bulgarien med anledning av en gärning som utgör brott enligt NK ska beaktas i varje brottmålsförfarande som inletts i Bulgarien mot samma person.

17 Så är enligt den hänskjutande domstolen fallet såvitt avser den första fällande domen, eftersom QS genom lagakraftvunnen dom har dömts till fängelse i ett år och sex månader i Rumänien och eftersom det på grundval av upplysningar som har inhämtats via instrument för ömsesidigt rättsligt samarbete är fastställt att den gärning som utgör det första brottet även utgör ett brott enligt NK.

18 Den hänskjutande domstolen har i förevarande fall även konstaterat att samtliga rekvisit som enligt artikel 68.1 NK gäller för att den första fällande domen faktiskt ska kunna verkställas är uppfyllda. Före utgången av prövotiden enligt den domen begick QS nämligen ett annat uppsåtligt brott, för vilket han har dömts till fängelse.

19 Den hänskjutande domstolen anser sig därför vara tvungen att beakta den första fällande domen och förordna om att den faktiskt ska verkställas, i enlighet med artikel 8.2 NK jämförd med artikel 68.1 NK. Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer emellertid frågan huruvida artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 utgör hinder för ett sådant beaktande.

20 Den hänskjutande domstolen anser att den bestämmelsen, såsom den tolkats av EU-domstolen, bland annat i domen av den 21 september 2017, Beshkov ( C‑171/16, EU:C:2017:710), innebär ett förbud mot att ompröva ett beslut om verkställighet av en tidigare fällande dom. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att förevarande mål skiljer sig från det mål som avgjordes genom den domen, eftersom en eventuell ändring av sättet att verkställa den första fällande domen inte är följden av ett skönsmässigt beslut från nämnda domstol, utan följer av en lagstadgad skyldighet som föreskrivs i artikel 68.1 NK.

21 Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 ska tolkas så, att en domstol i en medlemsstat, som har att pröva en ansökan om verkställighet av en villkorlig påföljd förenad med prövotid som utdömts i en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat avseende andra gärningar, får upphäva uppskjutandet under en prövotid av verkställigheten av påföljden och besluta om faktisk verkställighet av påföljden.

23 Det ska inledningsvis prövas huruvida en sådan ansökan omfattas av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/675.

24 Enligt artikel 1.1 i rambeslutet är syftet med detta att fastställa villkoren för när tidigare fällande brottmålsdomar som avkunnats i en medlemsstat mot en person ska beaktas i ett nytt brottmålsförfarande som inletts i en annan medlemsstat mot samma person, men på andra grunder (dom av den 5 juli 2018, Lada, C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det ska även påpekas att enligt artikel 2 i rambeslutet avser begreppet fällande dom alla lagakraftvunna beslut av domstolar som handlägger brottmål varigenom en person konstateras vara skyldig till ett brott.

25 Härav följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, att rambeslut 2008/675 är tillämpligt på varje nytt brottmålsförfarande som inletts i en medlemsstat mot en person, vilken dömts genom en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat avseende andra gärningar.

26 Det framgår dessutom av artikel 3.2 i rambeslutet, jämförd med skälen 2 och 7 i samma rambeslut, att vid tillämpningen av rambeslutet omfattar begreppet nytt brottmålsförfarande förundersökningen, själva rättegången och verkställigheten av domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, Lada, C‑390/16, EU:C:2018:532, punkterna 29 och 30).

27 Rambeslut 2008/675 ska därför inte tillämpas endast på förfaranden som har samband med fastställande och bestämmande av huruvida den tilltalade är skyldig, utan även på förfaranden för verkställighet av påföljder i vilka en påföljd ska beaktas som utdömts genom en lagakraftvunnen dom som meddelats tidigare i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2017, Beshkov, C‑171/16, EU:C:2017:710, punkt 28).

28 I förevarande fall ingavs den aktuella ansökan som nämns i punkt 15 ovan i en medlemsstat, nämligen Republiken Bulgarien, mot en person som dömts genom en första lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat, nämligen Rumänien.

29 Även om ansökan avser faktisk verkställighet av den påföljd som utdömts genom den första fällande domen, har den framställts på grund av att en andra fällande dom meddelats i Bulgarien mot nämnda person avseende andra gärningar och den omfattas av ett förfarande för verkställighet av den andra fällande domen, i vilket den påföljd som utdömts genom den första fällande domen som avkunnats i Rumänien ska beaktas.

30 Det framgår nämligen av tillämplig nationell rätt, såsom den beskrivits i beslutet om hänskjutande, att när en person som tidigare har dömts till ett villkorligt fängelsestraff, inbegripet i en annan medlemsstat, på nytt döms till fängelse för ett uppsåtligt brott som begåtts under den prövotid som fastställts i den första fällande domen, som i förevarande fall, ska den behöriga domstolen, när den meddelar den nya fällande domen, även pröva verkställigheten av den villkorliga påföljd som föreskrivs i den första fällande domen, såsom generaladvokaten har framfört i punkt 40 i sitt förslag till avgörande.

31 Härav följer att den aktuella ansökan omfattas av ett nytt brottmålsförfarande som inletts i en medlemsstat mot en person som dömts genom en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat avseende andra gärningar, och den omfattas därför av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/675.

32 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken en domstol i den medlemsstaten, som inom ramen för ett nytt brottmålsförfarande – vilket inletts mot en person som genom en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat avseende andra gärningar och ännu inte har verkställts i sin helhet, har dömts till en villkorlig påföljd förenad med prövotid – har att pröva en ansökan om verkställighet av domen, får upphäva uppskjutandet under en prövotid av verkställigheten av påföljden och besluta om faktisk verkställighet av påföljden.

33 Såsom anges i skäl 6 i rambeslutet är inte syftet med rambeslutet att rättsliga beslut som fattats i en medlemsstat ska verkställas i en annan medlemsstat. Det syftar däremot, såsom framgår av skälen 2 och 5–7 i rambeslutet, till att varje medlemsstat ska se till att tidigare fällande brottmålsdomar som avkunnats i en annan medlemsstat ges rättsverkningar som är likvärdiga med dem som följer av en inhemsk dom i enlighet med nationell lagstiftning, så att det går att göra en bedömning av den berörda personens brottsliga förflutna, inbegripet återfall, och fastställa vilken typ av straff som ska utmätas och hur det ska avtjänas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd), C‑221/19, EU:C:2021:278, punkterna 47–49 och där angiven rättspraxis).

34 I enlighet med detta syfte föreskrivs i artikel 3.1 i rambeslutet, jämförd med skäl 5 i samma beslut, att medlemsstaterna, vid ett nytt brottmålsförfarande mot en person, ska säkerställa att tidigare fällande domar som avkunnats i en annan medlemsstat mot denna person avseende andra gärningar, om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister, beaktas i den utsträckning som tidigare inhemska fällande domar beaktas enligt nationell rätt samt att de tillerkänns en verkan som är likvärdig med den som tillerkänns för sistnämnda domar i enlighet med den rättsordningen, oavsett om det är fråga om faktiska verkningar eller rättsliga verkningar av processrätt eller materiell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd), C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

35 I enlighet med artikel 3.3 i rambeslut 2008/675, får beaktandet i ett nytt brottmålsförfarande av tidigare fällande domar som avkunnats i en annan medlemsstat emellertid inte innebära att den medlemsstat som genomför det nya förfarandet inkräktar på dessa tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning. De ska således beaktas sådana som de har avkunnats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd), C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

36 I artikel 3.4 i rambeslutet anges vidare att artikel 3.1 i samma rambeslutet inte ska tillämpas om den tidigare fällande domen är en inhemsk fällande dom som avkunnats av den medlemsstat som genomför det nya förfarandet och om beaktandet av den tidigare fällande domen enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten skulle innebära att man inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning.

37 Vad gäller tillämpningen av artikel 3.3 och 3.4 i rambeslutet anges det i skäl 14 i samma rambeslut att inkräktande på en [fällande] dom eller dess verkställighet bland annat omfattar situationer där den påföljd som utdömts i en tidigare fällande dom enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där det nya brottmålsförfarandet genomförs, ska uppgå eller ingå i en annan påföljd som då faktiskt ska verkställas i den mån som den domen inte redan har verkställts eller dess verkställighet inte har överförts till den medlemsstaten.

38 I detta avseende har domstolen för det första slagit fast att artikel 3.3 i rambeslut 2008/675, jämförd med skäl 6 i samma rambeslut, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en nationell domstol – vid vilken ett nytt brottmålsförfarande har inletts – kan upphäva uppskjutandet av verkställigheten av ett fängelsestraff som utdömts genom en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat och som redan har verkställts i sin helhet, och omvandla straffet till ett ovillkorligt fängelsestraff. Beaktandet av den fällande domen under sådana omständigheter skulle nämligen leda till att sättet att verkställa den domen omprövas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2017, Beshkov, C‑171/16, EU:C:2017:710, punkterna 44–47).

39 Vad gäller en lagakraftvunnen fällande dom, varigenom ett villkorligt fängelsestraff utdömts, vilken avkunnats tidigare i en annan medlemsstat och i sin helhet har verkställts följer härav att artikel 3.3 och 3.4 i rambeslut 2008/675, jämförd med skälen 6 och 14 i samma rambeslut, utgör hinder för att en nationell domstol beaktar den fällande domen på samma sätt som en inhemsk fällande dom och tillerkänner den domen en verkan som är likvärdig med den som tillerkänns inhemska fällande domar, när detta i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning, leder till att uppskjutandet under en prövotid av verkställigheten av det straff som utdömts genom nämnda dom upphävs och att straffet omvandlas till ett ovillkorligt fängelsestraff.

40 För det andra har domstolen preciserat att beaktandet av en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat och som inte har verkställts i sin helhet, vid ett nytt brottmålsförfarande som inletts mot samma person avseende andra gärningar i syfte att utdöma en sammanlagd påföljd, varvid den påföljd som utdömts genom nämnda dom beaktas, inte får innebära att det inkräktas på den domen eller beslut om dess verkställighet, i den mening som avses i artikel 3.3 i rambeslut 2008/675, jämförd med skäl 14 i samma rambeslut, när den domen har översänts och erkänts, i enlighet med rambeslut 2008/909, för att verkställas i den medlemsstat där det nya brottmålsförfarandet genomförs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd), C‑221/19, EU:C:2021:278, punkterna 55 och 56).

41 I detta sammanhang ska det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 51 i sitt förslag till avgörande, erinras om att när det gäller en lagakraftvunnen fällande dom, varigenom ett villkorligt fängelsestraff har utdömts, såsom förevarande dom, regleras översändandet av den domen till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det nya brottmålsförfarandet genomförs och den medlemsstatens erkännande av nämnda dom inte av rambeslut 2008/909 utan av rambeslut 2008/947 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, A.P. (Övervakningsåtgärder), C‑2/19, EU:C:2020:237, punkt 59). Tillämpningsområdena för dessa två rambeslut utesluter nämligen varandra, såsom framgår av artikel 1.3 a i rambeslut 2008/947.

42 Enligt artikel 14.1 i rambeslut 2008/947 består emellertid en av verkningarna av erkännandet av en fällande dom, varigenom ett villkorligt fängelsestraff utdöms just i att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ges befogenhet att besluta om åtgärder avseende det uppskjutande som ursprungligen beviljats vilka framstår som nödvändiga om den person som dömts begår ett nytt brott. Bland dessa åtgärder återfinns upphävande av uppskjutandet av verkställigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, A.P. (Övervakningsåtgärder), C‑2/19, EU:C:2020:237, punkterna 47–49).

43 Vad gäller en lagakraftvunnen fällande dom, varigenom ett villkorligt fängelsestraff utdömts, som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat och som inte har verkställts i sin helhet, följer härav att det är endast när denna dom har översänts och erkänts i enlighet med rambeslut 2008/947 som artikel 3.3 och 3.4 i rambeslut 2008/675, jämförd med skälen 6 och 14 i samma rambeslut, inte utgör hinder för att en nationell domstol beaktar den fällande domen på samma sätt som en inhemsk fällande dom och tillerkänner den domen en verkan som är likvärdig med den som tillerkänns inhemska fällande domar, i de fall då beaktandet leder till att uppskjutandet av verkställigheten av det straffet under en prövotid, upphävs och att det fattas beslut om faktisk verkställighet av straffet. Det är nämligen endast i ett sådant fall som ett sådant beaktande av samma fällande dom inte inkräktar på beslut om dess verkställighet, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

44 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att QS – efter att i Rumänien ha dömts till fängelse i ett år och sex månader med uppskjuten verkställighet under en prövotid på två år, som löpte ut den 24 juni 2021 – den 1 september 2020, det vill säga under den prövotid som föreskrevs i den första fällande domen, begick ett andra brott för vilket han dömdes i Bulgarien. Härav följer att den första fällande domen inte hade verkställts i sin helhet vid den tidpunkt då det andra brottet begicks.

45 Den hänskjutande domstolen anser vidare att beaktandet, inom ramen för det aktuella förfarandet, av den första fällande domen på samma sätt som en inhemsk fällande dom och den omständigheten att den domen tillerkänns en verkan som är likvärdig med den som tillerkänns inhemska fällande domar, i enlighet med nationell lagstiftning, såsom den tolkats av den hänskjutande domstolen, leder till att den är skyldig att upphäva uppskjutandet under en prövotid av verkställigheten av det straffet och fatta beslut om faktisk verkställighet av den domen.

46 Såsom har påpekats i punkt 43 ovan kan ett sådant beaktande av den första fällande domen endast ske när verkställighet av domen har överförts och erkänts i den medlemsstat där det nya brottmålsförfarandet genomförs – det vill säga i förevarande fall i Bulgarien – i enlighet med de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/947.

47 Det framgår emellertid inte på något sätt av beslutet om hänskjutande att domen från Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj) (se punkt 12 ovan), i enlighet med nämnda rambeslut, har översänts till de behöriga bulgariska myndigheterna för erkännande och i syfte att övervaka de övervakningsåtgärder som den domen omfattar, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

48 Det ska även tilläggas att den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till – det vill säga att ett sådant inkräktande på sättet att verkställa den påföljd som utdömts genom den första fällande domen, såsom den har avkunnats, inte är en följd av en omprövning av den domen på initiativ av den domstolen eller den dömda personen, utan i enlighet med bulgarisk lagstiftning följer av att nämnda dom beaktas som om den hade meddelats av en bulgarisk domstol – saknar betydelse i detta avseende. Det räcker nämligen att konstatera att en nationell domstol inte kan beakta en tidigare lagakraftvunnen fällande dom som meddelats i en annan medlemsstat på detta sätt, förutom i de fall som anges i rambeslut 2008/947.

49 Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, enligt vilken en domstol i den medlemsstaten, som inom ramen för ett nytt brottmålsförfarande – vilket inletts mot en person som genom en lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats tidigare i en annan medlemsstat avseende andra gärningar och som ännu inte har verkställts i sin helhet, har dömts till en villkorlig påföljd förenad med prövotid – har att pröva en ansökan om verkställighet av domen, får upphäva uppskjutandet under en prövotid av verkställigheten av påföljden och besluta om faktisk verkställighet av påföljden, förutsatt att nämnda dom har översänts och erkänts i den medlemsstat där det nya brottmålsförfarandet genomförs, i enlighet med rambeslut 2008/947.

50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.