Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 13 juli 2023

I mål C‑313/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten, Grekland) genom beslut av den 28 januari 2022, som inkom till domstolen den 11 maj 2022, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan samt domarna N. Piçarra och M. Gavalec (referent), generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Greklands regering, genom K. Boskovits, E. Panopoulou, G. Papadaki och E. Tsaousi, samtliga i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom J. Očková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Farley, I. Georgiopoulos och P. Rossi, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 1260/1999

Förordning (EG) nr 1685/2000

Förordning (EG) nr 448/2001

Riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål

Förordning (EG) nr 659/1999

Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95

Förordning nr 70/2001

Förordning (EG) nr 438/2001

Grekisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

Huruvida artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 är tillämplig

De krav som följer av principen om varaktighet i artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av flera bestämmelser i unionsrätten, däribland artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, 1999, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Achilleion Anomymi Xenodocheiaki Etaireia och Elliniko Dimosio (grekiska staten) angående återkrav av en del av det ekonomiska stöd som beviljats för modernisering av en hotellanläggning och skapande av tre nya arbetstillfällen.

3 I skälen 4, 6, 7 och 41 i förordning nr 1260/1999 angavs följande:

4 I artikel 12 i förordning nr 1260/1999, med rubriken Förenlighet, föreskrevs följande:

5 I artikel 30 i förordningen, med rubriken Rätt till bidrag, föreskrevs följande:

6 Avdelning IV i nämnda förordning, med rubriken Effektiviteten i stödet från fonderna, innehöll ett kapitel II, med rubriken Finansiell kontroll, i vilket artikel 38 i samma förordning, med rubriken Allmänna bestämmelser, ingick. Punkt 1 i denna artikel hade följande lydelse:

7 Även artikel 39 i förordning nr 1260/1999 ingick i detta kapitel II och hade rubriken Finansiella korrigeringar. I punkt 1 i denna artikel angavs följande:

8 Denna förordning upphörde att gälla den 1 januari 2007 genom rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25). Det framgår emellertid av artikel 105.1 i förordning nr 1083/2006 att denna förordning inte ska påverka vare sig fullföljande eller ändring, inklusive helt eller delvis upphävande, av stöd som medfinansieras av strukturfonderna eller av ett projekt som medfinansieras av Sammanhållningsfonden och som kommissionen har godkänt på grundval av förordning nr 1260/1999 eller varje annan lagstiftning som gäller för det stödet den 31 december 2006 och som följaktligen ska fortsätta att gälla för nämnda stöd eller dessa projekt till dess att de har avslutats.

9 Kommissionens förordning (EG) nr 1685/2000 av den 28 juli 2000 om närmare bestämmelser för genomförandet av rådets förordning (EG) nr 1260/1999 avseende stödberättigande utgifter i samband med insatser som medfinansieras av strukturfonderna (EGT L 193, 2000, s. 39) innehöll en bilaga med rubriken Regler om stödberättigande utgifter. Det framgår av regel 1 punkt 1.10 i denna bilaga, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 448/2004 av den 10 mars 2004 (EUT L 72, 2004, s. 66) (nedan kallad bilagan till förordning nr 1685/2000), att [m]edlemsstaterna får tillämpa strängare nationella regler vid fastställandet av vilka utgifter som enligt punkt 1.6–1.8 skall vara stödberättigande, vilka avser kostnader för avskrivningar av fastigheter eller utrustning, in natura-bidrag och indirekta kostnader.

10 Kapitel II i kommissionens förordning (EG) nr 448/2001 av den 2 mars 2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 beträffande förfarandet för finansiella korrigeringar av stöd som beviljas inom ramen för strukturfonderna (EGT L 64, 2001, s. 13), med rubriken Finansiella korrigeringar som görs av medlemsstaterna, innehöll artikel 2. I punkterna 1 och 2 i denna artikel föreskrevs följande:

11 Punkterna 4.12 och 4.14 i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9) har följande lydelse:

12 I artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), med rubriken Återkrav av stöd, föreskrevs följande i punkt 1:

13 Artikel 1.2 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1) har följande lydelse:

14 I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

15 I artikel 4.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

16 I artikel 4, med rubriken Investeringar, i kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna [107 och 108 FEUF] på statligt stöd till små och medelstora företag (EGT L 10, 2001, s. 33), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 364/2004 av den 25 februari 2004 (EUT L 63, 2004, s. 22) (nedan kallad förordning nr 70/2001), föreskrevs följande:

17 I artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 438/2001 av den 2 mars 2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 beträffande förvaltnings- och kontrollsystemen för stöd som beviljas inom ramen för strukturfonderna (EGT L 63, 2001, s. 21) föreskrevs följande:

18 Det framgår av artikel 477 i Astikos Kodikas (civillagen) (FEK A 164/24.10.1984) att [o]m en person, genom avtal med borgenären, utfäster sig att svara för annans skuld, befrias inte gäldenären från denna skuld, utan det uppkommer en ytterligare förpliktelse i förhållande till den som har gjort utfästelsen, om inte motsatsen klart framgår.

19 I artikel 479 i civillagen föreskrivs följande:

20 Den hänskjutande domstolen har angett att ett företag, i den mening som avses i denna artikel 479, omfattar ett rättsobjekt som innefattar en rad olika inslag, nämligen saker (lös och fast egendom), rättigheter, immateriella tillgångar (firma, varumärke, särskiljande kännetecken) samt faktiska marknadsrelaterade situationer och förhållanden (kundkrets, anseende, platsen för lokaler, framtidsutsikter och utvecklingsförhoppningar), vilka tillsammans utgör en organisation och ekonomisk helhet som hör till en viss enhet.

21 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av artiklarna 1–4 i Proedrikó Diátagma 178/2002: Métra schetiká me tin prostasía ton dikaiomáton ton ergazoménon se períptosi metavívasis epicheiríseon, egkatastáseon í tmimáton egkatastáseon í epicheiríseon, se symmórfosi pros tin Odigía 98/50/EK tou Symvoulíou (presidentdekret 178/2002 om åtgärder för att skydda arbetstagares rättigheter vid övergång av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter, i enlighet med direktiv 98/50/EG) (FEK A 162/12.7.2002) att det är fråga om övergång av företag när tredje man övertar och fortsätter att bedriva ekonomisk verksamhet, om det aktuella företagets eller den aktuella verksamhetens identitet bibehålls. I ett sådant fall medför ett byte av arbetsgivare, oberoende av den rättsliga grunden och överlåtelsens form, att den nya arbetsgivaren automatiskt övertar de existerande anställningsförhållandena och att den tidigare arbetsgivaren befrias från sina skyldigheter för perioden efter bytet. Även efter en sådan överlåtelse förblir den tidigare arbetsgivaren emellertid solidariskt ansvarig tillsammans med den nya arbetsgivaren för de skyldigheter som följer av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande till dess att dessa skyldigheter har övertagits av efterträdaren. Denna verkan uppkommer oberoende av arbetstagarnas samtycke.

22 Koini Ypourgiki Apofasi 192249/EYS 4057, Rýthmisi themáton pou aforoún tin efarmogí dráseon ton kratikón enischýseon stous tomeís tis metapoíisis kai tou tourismoú sto plaísio ton dekatrión (13) Perifereiakón Epicheirisiakón Programmáton tou K.P.S 2000–2006 sýmfona me to árthro 35 tou n. 3016/2002 (interministeriell förordning 192249/EYS 4057 – Bestämmelser om genomförandet av statliga stödåtgärder inom sektorerna för omvandling och turism inom ramen för de tretton (13) regionala operativa programmen CCS 2000–2006) enligt artikel 35 i lag 3016/2002 (FEK Βʹ 1079/19.08.2002) har antagits av ministern för ekonomi och finanser och ministern för utveckling (nedan kallad den interministeriella förordningen). I artikel 18.5 i denna förordning föreskrivs att för det fall ekonomiskt stöd beviljas för en investering är stödmottagaren skyldig att avstå från att överlåta det subventionerade företagets anläggningstillgångar under en period av fem år från antagandet av beslutet om slutförande av investeringen.

23 Den 10 maj 2004 ingav bolaget Gousios V. Ntagkoumas G. AXE, numera Achilleion, en ansökan till Västra Makedonien (Grekland) om att dess investering avseende modernisering av ett hotell i en kommun i denna region skulle omfattas av en stödordning för ekonomiskt stöd till små och medelstora företag inom turistsektorn i nämnda region. Den 27 januari 2005 beslutade generalsekreteraren för Västra Makedonien att investeringen skulle omfattas av stödordningen.

24 Nämnda investering avsåg uppförande, modernisering och ombyggnad av byggnader vid ett befintligt hotell samt tillhandahållande av hotellutrustning och ett energisparsystem. Tre arbetstillfällen skulle skapas efter det att projektet hade genomförts.

25 Det totala beloppet för den aktuella investeringen uppgick till 201900 euro och det totala stödet uppgick till 90000 euro. Det datum då utgifterna för projektet började vara stödberättigande hade fastställts till den 10 maj 2004, medan fristen för att avsluta projektet var 18 månader från och med den dag då investeringen kom att omfattas av den aktuella stödordningen.

26 Genom ett beslut om slutförande av den 8 juni 2006 konstaterades att nämnda investering hade slutförts under stödberättigandeperioden och att tre nya arbetstillfällen hade skapats.

27 Efter en kontroll som utfördes under år 2009 konstaterades att den aktuella hotellanläggningen den 9 november 2006 hade överlåtits till Gousios Vaios – Monoprosopi EPE, vilket innebar att den skyldighet som föreskrivs i artikel 18.5 i den interministeriella förordningen att inte överlåta anläggningstillgångar i det stödmottagande företaget under en period av fem år från beslutet om slutförande, det vill säga i förevarande fall till och med den 8 juni 2011, inte hade iakttagits.

28 Under år 2010 antog därför statssekreteraren för ekonomi, konkurrenskraft och havsfrågor ett beslut genom vilket klaganden i det nationella målet ålades en finansiell korrigering på 82500 euro, vilket motsvarade 75 procent av Eruf-medel och 25 procent av nationella medel. Syftet med detta beslut var att återkräva stödet, med avdrag för det belopp som motsvarade den femmånadersperiod under vilken klaganden i det nationella målet hade drivit hotellanläggningen i enlighet med den skyldighet som anges i föregående punkt.

29 Klaganden i det nationella målet väckte talan mot nämnda beslut vid Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten, Grekland), i första instans, som, efter överläggning på en avdelning, ogillade talan genom dom. Nämnda domstol motiverade sitt avgörande med att den finansiella korrigeringen och återkravet av det stöd som var föremål för samma beslut var rättsenliga, eftersom klaganden i det nationella målet inte hade iakttagit ovannämnda skyldighet och därmed hade åsidosatt artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 och artikel 18.5 i den interministeriella förordningen.

30 Klaganden i det nationella målet överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten), som denna gång ska döma i plenum.

31 Klaganden har inom ramen för överklagandet för det första gjort gällande att det genom nämnda dom har gjorts en felaktig tolkning av artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999. Det slogs nämligen fast att överlåtelsen av den aktuella hotellanläggningen utgjorde en automatisk grund för att återkräva det utbetalade stödet, utan att det undersöktes huruvida den aktuella investeringsinsatsen faktiskt hade genomgått en betydande förändring vad gäller villkoren för dess genomförande eller på grund av att en otillbörlig förmån erhållits.

32 Klaganden i målet vid den nationella domstolen har vidare anfört, för det första, att hotellanläggningen överläts till ett bolag som kontrollerades av en av dess två aktieägare och att överlåtelsen var nödvändig för att säkerställa anläggningens ekonomiska livskraft. Vidare förblir den överlåtande enheten, enligt artikel 479 i civillagen, vid en överlåtelse av ett företag, ansvarig för företagets skulder, varför klaganden skulle garantera att de långsiktiga skyldigheterna fullgörs av det förvärvande bolaget.

33 Slutligen har klaganden i det nationella målet vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att dess näringsfrihet och rätt till egendom har åsidosatts, eftersom den finansiella korrigering som beslutats genom det ovan i punkt 28 nämnda beslutet inte borde ha genomförts. Samtliga långsiktiga skyldigheter hade nämligen iakttagits och det mål som eftersträvades med det beviljade stödet hade uppnåtts.

34 Mot denna bakgrund beslutade Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

35 Även om ingen av de berörda som inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål har bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, ska det erinras om att i det mål som avgjordes genom domen av den 19 december 2012, Epitropos tou Elegktikou Synedriou ( C‑363/11, EU:C:2012:825), fann domstolen, efter att bland annat ha påpekat att det förfarande som låg till grund för Elegktiko Synedrios (Revisionsrätten) begäran om förhandsavgörande inte var avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär, utan att utgöra en förhandsgranskning av statens utgifter, att Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten) i ett sådant sammanhang inte utgjorde en domstol, i den mening som avses i artikel 267 FEUF, och att begäran om förhandsavgörande följaktligen skulle avvisas.

36 Såsom framgår av förevarande begäran om förhandsavgörande och av de bestämmelser i grekisk rätt som nämns i denna begäran, utövar Elegktiko Synedrio (Revisionsrätten) däremot, i det sammanhang som gav upphov till begäran om förhandsavgörande, en dömande verksamhet och utgör följaktligen en domstol, i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

37 Under dessa omständigheter kan begäran om förhandsavgörande tas till prövning.

38 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att den hänskjutande domstolen har ställt sin första och sin andra fråga för att domstolen ska klargöra bland annat tolkningen av artikel 2.2 i förordning nr 448/2001, artikel 1.2 och artiklarna 2 och 4 i förordning nr 2988/95, artikel 14 i förordning nr 659/1999 och punkt 4.12 i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål. Den hänskjutande domstolen har, i strid med artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, emellertid inte med erforderlig tydlighet redogjort för skälen till att den undrar över tolkningen av dessa bestämmelser eller för det samband som den har funnit föreligga mellan dem och den nationell lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, vilket innebär att det saknas anledning att tolka nämnda bestämmelser.

39 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 ska tolkas så, för det första, att överlåtelsen av en anläggning som omfattas av en investeringsinsats som medfinansieras av unionens strukturfonder i sig utgör en betydande förändring, i den mening som avses i denna bestämmelse, och, för det andra, att denna bestämmelse utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mottagaren av ett stöd som utbetalas för en sådan investeringsinsats är skyldig, utan undantag, att, under fem år från och med antagandet av beslutet om slutförande av den aktuella investeringen, inte överlåta en anläggning som omfattas av denna insats, vid äventyr av en finansiell korrigering och återkrav av hela eller en del av stödet. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida svaret på nämnda frågor påverkas av artikel 38 och artikel 39.1 i förordning nr 1260/1999, regel 1 punkt 1.10 i bilagan till förordning nr 1685/2000, artikel 4.3 i förordning nr 70/2001 och artikel 4 i förordning nr 438/2001.

40 I artikel 30.4 första stycket i förordning nr 1260/1999 angavs en så kallad varaktighetsprincip, enligt vilken stöd från strukturfonderna för en insats eller ett projekt endast får behållas om insatsen eller projektet inte har varit föremål för någon betydande förändring inom fem år från den behöriga nationella myndighetens eller förvaltningsmyndighetens beslut om bidrag från fonderna.

41 Vid den hänskjutande domstolen är parterna oeniga bland annat om huruvida överlåtelsen av den anläggning som omfattas av den investeringsinsats som medfinansieras av Eruf utgör en betydande förändring, i den mening som avses i denna bestämmelse.

42 Det ska i detta hänseende erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att konkret kvalificera den förändring som är aktuell i det nationella målet och som följer av denna överlåtelse. En sådan bedömning omfattas nämligen endast av den nationella domstolens behörighet, eftersom EU-domstolens roll inskränker sig till att tillhandahålla den nationella domstolen en tolkning av unionsrätten som är användbar för det avgörande som den ska meddela i det aktuella målet. Domstolen får emellertid fastställa de relevanta omständigheterna som kan vägleda den hänskjutande domstolen i sin bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

43 För att en förändring ska anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 ska det först säkerställas att den konkreta insats som ändringen avser omfattas av denna artikel. Om så är fallet ska det därefter prövas huruvida ändringen uppfyller de två kumulativa villkor som anges i nämnda artikel 30.4 första stycket a och b (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 20).

44 Vid bedömningen av dessa villkor ska det, för det första, prövas, om den omtvistade förändringen uppfyller nämnda villkor i artikel 30.4 första stycket b i förordning nr 1260/1999, enligt vilket förändringen ska följa av antingen en förändring av ägandeförhållandena för en infrastruktur eller upphörande av en produktionsverksamhet eller förändring av dess lokalisering. Vid prövningen av detta villkor är det nämligen nödvändigt att undersöka de omständigheter som ligger till grund för den omtvistade förändringen och vilka således utgör orsakerna till denna (dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 21).

45 Det ska, för det andra, prövas om denna förändring omfattas av ett av de fall som anges i artikel 30.4 första stycket a i denna förordning, det vill säga om förändringen påverkar den aktuella insatsens karaktär eller villkoren för dess genomförande eller innebär att ett företag eller ett offentligt organ får en otillbörlig förmån, varvid dessa fall avser verkningarna av nämnda förändring (dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 22).

46 Efter det att villkoren i artikel 30.4 första stycket a och b i förordning nr 1260/1999 har prövats, ska det, för det tredje, prövas huruvida den omtvistade ändringen är betydande (dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 23).

47 Eftersom det i förevarande fall inte har bestritts att den medfinansierade investeringsinsats som är aktuell i det nationella målet omfattas av artikel 30 i förordning nr 1260/1999, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva, för det första, huruvida den aktuella förändringen uppfyller villkoren i artikel 30.4 första stycket b.

48 Det framgår inte av begäran om förhandsavgörande att en produktionsverksamhet har upphört eller att dess lokalisering har förändrats. Tvärtom framgår det av denna begäran att den hotellanläggning som var föremål för transaktionen fortsatte att användas, efter överlåtelsen, för samma verksamhet som den som hade angetts i stödansökan.

49 När det gäller frågan huruvida ägandeförhållandena för en infrastruktur har förändrats, kan den konstateras att mottagaren av det aktuella stödet har överlåtit äganderätten till hotellanläggningen, i egenskap av infrastruktur, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket b i förordning nr 1260/1999, till ett bolag som ägs av en av dess aktieägare.

50 Den omständigheten att äganderätten till en sådan infrastruktur har ändrats innebär inte att det automatiskt kan anses att denna förändring påverkar själva ägandeförhållandena för denna infrastruktur. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, på grundval av en ingående prövning, kontrollera huruvida det, oaktat övergången av äganderätten, har skett en förändring av infrastrukturens ägandeförhållanden. Med hänsyn till formuleringen av den andra tolkningsfrågan kan det nämligen vara så, att detta inte är fallet med ett avtal om intern överlåtelse till ett bolag, enligt vilket överlåtaren och förvärvaren är solidariskt ansvariga för de skulder och skyldigheter som föreligger vid tidpunkten för överlåtelsen.

51 För det fall den hänskjutande domstolen av detta drar slutsatsen att villkoret i artikel 30.4 första stycket b i förordning nr 1260/1999 är uppfyllt i det nationella målet, ankommer det, för det andra, på nämnda domstol att, vid kontrollen av huruvida den aktuella förändringen omfattas av något av de fall som anges i artikel 30.4 första stycket a i denna förordning, genom att den påverkar den aktuella investeringsinsatsens karaktär eller villkoren för dess genomförande eller genom att den innebär att ett företag eller ett offentligt organ får en otillbörlig förmån, pröva verkningarna av denna ändring.

52 Vad för det första gäller villkoret avseende den aktuella investeringsinsatsens karaktär och villkoren för dess genomförande, är det nödvändigt att beakta målet med den åtgärd inom ramen för vilken denna insats finansierades (dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 54), nämligen det ekonomiska stödet till små och medelstora företag i Västra Makedonien inom turistsektorn. Ett sådant mål är ett av huvudmålen och de mer allmänna målen för strukturfonderna och, mer specifikt, för Eruf.

53 Det framgår nämligen av skäl 4 i förordning nr 1260/1999 att strukturfondernas stöd ska tillgodose huvudmål, närmare bestämt utveckling och strukturell anpassning av de regioner som släpar efter i fråga om utveckling, ekonomisk och social omställning av områden med strukturella problem samt anpassning och modernisering av politik och system för utbildning, yrkesutbildning och sysselsättning. Enligt skäl 6 i förordningen [bidrar] … utvecklingen av turismen … till att göra regionerna ekonomiskt och socialt mer attraktiva genom att gynna skapandet av varaktiga arbetstillfällen.

54 Av skäl 7 i nämnda förordning framgår i synnerhet att Eruf bidrar till att förverkliga målet om utveckling och strukturell anpassning av de regioner som släpar efter i fråga om utveckling och till den ekonomiska och sociala omställningen i områden med strukturella problem.

55 I den mån som – med förbehåll för att Västra Makedonien kan kvalificeras som region som släpar efter i fråga om utveckling eller som område med strukturella problem, vilket den ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – det stöd som är aktuellt i det nationella målet omfattades av ett mål avseende utveckling av Västra Makedonien, ekonomiskt stöd till små och medelstora företag i denna region och utveckling av turistsektorn, kan den omständigheten att det rättssubjekt som ansvarade för detta projekt, nämligen klaganden i det nationella målet, har ersatts av ett förvärvande bolag, nämligen Gousios Vaios – Monoprosopi EPE, inte i sig innebära att detta mål inte har uppnåtts och att karaktären av den medfinansierade investeringsinsats som är aktuell i det målet eller villkoren för dess genomförande därmed har förändrats (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 56).

56 Enbart den omständigheten att den anläggning som omfattas av denna insats har överlåtits kan således inte leda till slutsatsen att insatsens karaktär eller villkoren för dess genomförande har förändrats, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket a i förordning nr 1260/1999 (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 57).

57 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den överlåtelse som är aktuell i det nationella målet har medfört en ändring av karaktären av eller villkoren för genomförandet av den insats som medfinansieras av Eruf, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med stödet, såsom det erinrats om i punkt 52 ovan.

58 Vad för det andra gäller det andra alternativa villkoret i artikel 30.4 första stycket a i förordning nr 1260/1999, ska det påpekas att detta villkor innebär att det ska kontrolleras huruvida förändringen av den aktuella insatsen innebär att ett företag eller ett offentligt organ får en otillbörlig förmån.

59 I ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet följer det av nämnda villkor att varaktigheten av en medfinansierad investeringsinsats kräver att varken överlåtaren eller förvärvaren har erhållit en otillbörlig förmån. Uppkomsten av en sådan förmån, antingen till förmån för den ägare som har överlåtit den aktuella anläggningen eller till förmån för det förvärvande bolaget, kan nämligen utgöra en förändring av den aktuella insatsen, i den mening som avses i denna bestämmelse (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 59).

60 Även om det föreligger omständigheter som vid första anblicken visar att det föreligger en otillbörlig förmån, måste stödmottagaren emellertid ha möjlighet att visa att överlåtelsen av den anläggning som omfattas av den aktuella subventionerade insatsen inte har inneburit någon sådan förmån vare sig för stödmottagaren själv eller för detta bolag (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 60).

61 Domstolen har slagit fast att när den behöriga nationella myndigheten har att undersöka huruvida ett företag eller ett offentligt organ har fått en otillbörlig förmån, ska myndigheten med nödvändighet fastställa vad denna förmån konkret består i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 66).

62 Det ankommer i förevarande fall på den hänskjutande domstolen att, vid behov, beakta överlåtelsens konkreta och faktiska verkningar, dess inverkan på det aktuella stödet, förekomsten och arten av det vederlag som fastställts för överlåtelsen av den aktuella hotellanläggningen samt samtliga relevanta omständigheter som gör det möjligt att bedöma huruvida överlåtelsen har inneburit en förmån för överlåtaren och/eller förvärvaren. I detta sammanhang kan den omständigheten beaktas att överlåtaren och förvärvaren enligt grekisk rätt är solidariskt ansvariga för de skulder och skyldigheter som förelåg vid tidpunkten för överlåtelsen.

63 Det ska tilläggas att såvitt avser stödmottagaren ska förekomsten och omfattningen av en sådan förmån bedömas mot bakgrund av den eventuella skillnaden mellan de ekonomiska eller andra förmåner som stödmottagaren skulle ha erhållit genom insatsen såsom den ursprungligen planerades och de förmåner som mottagaren får genom överlåtelsen av den anläggning som omfattas av insatsen (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 61).

64 Beträffande det förvärvande bolaget ska det påpekas att denna överlåtelse kan ge bolaget en otillbörlig förmån när det, utan att detta på ett objektivt sätt förklaras av omständigheterna i det enskilda fallet, erhåller större intäkter än de som stödmottagaren fått fram till dagen för överlåtelsen. En otillbörlig förmån kan även konstateras när det vederlag som det förvärvande bolaget har betalat för överlåtelsen inte har fastställts på marknadsmässiga villkor (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 62).

65 För det tredje, för det fall den hänskjutande domstolen drar slutsatsen att de två kumulativa villkor som avses i punkt 43 ovan är uppfyllda, ankommer det på den att kontrollera huruvida den omtvistade förändringen är betydande, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket i förordning nr 1260/1999, det vill säga av en viss omfattning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkt 35).

66 Vad för det första gäller frågan huruvida en förändring av ägandeförhållandena för en infrastruktur, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket b i förordning nr 1260/1999, är av en sådan omfattning, finner domstolen att det vid en sådan överlåtelse som den som är aktuell i det nationella målet inte kan vara fråga om en betydande förändring om förvärvaren, i egenskap av ny ägare av den aktuella infrastrukturen, enligt bestämmelserna i överlåtelseavtalet eller de tillämpliga lagbestämmelserna, är skyldig att fortsätta infrastrukturens drift i enlighet med dels de bestämmelser och villkor som är knutna till det aktuella stödet, dels det mål som eftersträvades vid beviljandet av stödet och om det dessutom framgår av en ingående prövning att ändringen av ägandeförhållandena för nämnda infrastruktur inte objektivt sett har genomförts i syfte att kringgå reglerna om stöd från fonderna, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

67 Vad därefter gäller frågan huruvida en förändring som påverkar den aktuella insatsens karaktär eller villkoren för dess genomförande, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket a i förordning nr 1260/1999, är betydande, ska det påpekas att enligt skäl 41 i denna förordning bör hela eller delar av stödet från strukturfonderna till en åtgärd kvarstå endast på villkor att det inte sker någon betydande förändring av vare sig åtgärdens särdrag eller villkoren för dess genomförande som skulle kunna innebära en avvikelse från de ursprungliga målen för den åtgärd som får stöd. När en förändring uppfyller villkoret i artikel 30.4 första stycket a i förordning nr 1260/1999 genom att påverka en insats karaktär eller villkoren för dess genomförande, kan följaktligen en sådan förändring endast kvalificeras som en betydande förändring, i den mening som avses i denna artikel 30.4 om den i väsentlig utsträckning minskar möjligheten för det berörda projektet att uppnå det fastställda målet (dom av den 14 november 2013, Comune di Ancona, C‑388/12, EU:C:2013:734, punkterna 36 och 37).

68 Inom ramen för den prövning som det ankommer på den nationella domstolen att göra i detta avseende, ska det således kontrolleras huruvida det förvärvande bolaget kan kvalificeras som ett litet eller medelstort företag. Även om uppgifterna i handlingarna i målet, bland annat den omständigheten att det rör sig om ett enmansbolag med begränsat ansvar, visserligen innehåller indicier i detta avseende, är det viktigt att se till att det aktuella stödet bland annat bidrar till att uppnå målet att ge ekonomiskt stöd till små och medelstora företag.

69 Om det efter en sådan kontroll visar sig att bolaget inte kan kvalificeras som ett litet eller medelstort företag och att möjligheten för den aktuella insatsen att uppnå detta mål är begränsad, eller till och med obefintlig, kan den hänskjutande domstolen konstatera att det föreligger en betydande förändring som påverkar insatsens karaktär eller villkoren för dess genomförande.

70 Vad slutligen gäller frågan huruvida en förändring innebär att ett företag eller ett offentligt organ får en otillbörlig förmån, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket a i förordning nr 1260/1999, är betydande, ska det preciseras, såsom påpekats i punkt 65 ovan, att för att omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30.4 i denna förordning ska den förändring som medför en otillbörlig förmån vara av en viss omfattning, vilket utesluter otillbörliga förmåner vars storlek eller belopp är minimala eller obetydliga.

71 Av detta följer att det ankommer på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter och med beaktande av vad som anförts i punkterna 47–70 ovan, bedöma huruvida överlåtelsen av den anläggning som omfattas av den medfinansierade investeringsinsats som är aktuell i det nationella målet utgör en betydande förändring, i den mening som avses i artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999.

72 Enligt artikel 30.3 i förordning nr 1260/1999 ska tillämpliga nationella regler gälla för stödberättigande utgifter, förutom om kommissionen vid behov fastställer gemensamma regler om rätt till stöd för utgifterna.

73 Enligt artikel 12 i förordning nr 1260/1999 ska dessutom de insatser som finansieras av strukturfonderna vara förenliga med bestämmelserna i EUF-fördraget och de rättsakter som antagits med stöd av detta.

74 Genom att villkoren för medfinansierade insatsers varaktighet uteslutande har fastställts i artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 har denna fråga genom denna förordning klart undantagits från nationell rätt (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 79).

75 I förevarande fall är stödmottagaren, enligt artikel 18.5 i den interministeriella förordningen, vid beviljande av ekonomiskt stöd för en investering, skyldig att avstå från att överlåta anläggningstillgångar i det subventionerade företaget under en period av fem år från antagandet av beslutet om slutförande av investeringen. Av detta följer att en finansiell korrigering systematiskt sker när mottagaren av ett sådant stöd överlåter en anläggning, som omfattas av en medfinansierad investeringsinsats, inom fem år efter antagandet av beslutet om slutförande av investeringen.

76 Domstolen konstaterar att en sådan nationell lagstiftning är oförenlig med artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999, såsom den tolkats av domstolen.

77 I motsats till vad som anges i punkt 60 ovan gör denna nationella lagstiftning det nämligen inte möjligt för stödmottagaren att, vid överlåtelse av en anläggning som omfattas av en medfinansierad investeringsinsats, visa att ett av de båda villkor som anges i artikel 30.4 första stycket a och b, eller till och med båda villkoren, inte är uppfyllt eller att förändringen av den aktuella insatsen inte är tillräckligt omfattande för att kunna kvalificeras som betydande, i den mening som avses i denna bestämmelse.

78 Vad beträffar den period under vilken en insats ska pågå, i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, ska det dessutom erinras om att enligt artikel 30.4 första stycket i förordning nr 1260/1999 får en insats behålla sitt stöd från strukturfonderna om den inom fem år från den behöriga nationella myndighetens eller förvaltningsmyndighetens beslut om bidrag från fonderna inte har varit föremål för någon betydande förändring. Denna frist löper vanligtvis ut tidigare än den som föreskrivs i en nationell lagstiftning enligt vilken mottagaren av ett stöd är skyldig att avstå från att överlåta det subventionerade företagets anläggningstillgångar under en period av fem år från antagandet av beslutet om slutförande av den aktuella investeringen (se, analogt, dom av den 8 maj 2019, Järvelaev, C‑580/17, EU:C:2019:391, punkt 81).

79 Av detta följer att artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken mottagaren av ett stöd som utbetalas inom ramen för en investeringsinsats som medfinansieras av unionens strukturfonder är skyldig, utan undantag, att, under fem år från antagandet av beslutet om slutförande av investeringen, inte överlåta en anläggning som är omfattas av denna insats, vid äventyr av en finansiell korrigering.

80 Denna slutsats påverkas inte av artiklarna 38 och 39.1 i förordning nr 1260/1999, regel 1 punkt 1.10 i bilagan till förordning nr 1685/2000, artikel 4.3 i förordning nr 70/2001 eller artikel 4 i förordning nr 438/2001.

81 För det första ska den berörda medlemsstaten, enligt artikel 38.1 e och h i förordning nr 1260/1999, undersöka om en förändring som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 30.4 i denna förordning och som följaktligen inte ska bedömas mot bakgrund av den sistnämnda bestämmelsen inte utgör en oegentlighet, i den mening som avses i artiklarna 38 och 39 i nämnda förordning, för vilken det därefter ska genomföras nödvändiga finansiella korrigeringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2014, Baltlanta, C‑410/13, EU:C:2014:2134, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Artiklarna 38 och 39 är således i princip inte tillämpliga på en situation som omfattas av artikel 30.4 första stycket och som kännetecknas av att det inte föreligger någon betydande förändring av den aktuella insatsen.

82 För det andra gav regel 1 punkt 1.10 i bilagan till förordning nr 1685/2000 medlemsstaterna endast en möjlighet att tillämpa strängare nationella regler för att fastställa storleken på de stödberättigande utgifterna, dock utan att ge dem befogenhet att avvika från de varaktighetskrav som föreskrivs i artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999.

83 För det tredje ska den aktuella investeringen, enligt artikel 4.3 i förordning nr 70/2001, för att komma i åtnjutande av ett högre tak för regionalstöd och fortsätta att undantas från anmälningsskyldigheten, bibehållas i stödmottagarens region under minst fem år. Det kan emellertid konstateras att denna bestämmelse inte kan tillämpas i det nationella målet och att den i vart fall inte hindrar att det subventionerade företagets anläggningstillgångar överlåts till ett annat företag, under förutsättning att den aktuella investeringen bibehålls i stödmottagarens region.

84 För det fjärde ska det påpekas att artikel 4 i förordning nr 438/2001, enligt vilken medlemsstaterna får besluta om förfaranden för att bland annat kontrollera att de utgifter som deklarerats för stöd från strukturfonderna verkligen föreligger, inte tillåter medlemsstaterna att införa nya villkor i fråga om reglerna om insatsernas varaktighet.

85 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 30.4 i förordning nr 1260/1999 ska tolkas på följande sätt:

86 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i bland annat tolkningen av artikel 38.1 h i förordning nr 1260/1999, artikel 2.2 i förordning nr 448/2001, artikel 4 i förordning nr 2988/95, artikel 14 i förordning nr 659/1999 och rättssäkerhetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har, i strid med artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, emellertid inte med erforderlig tydlighet redogjort för skälen till att den undrar över tolkningen av dessa bestämmelser och denna princip eller för det samband som den har funnit föreligga mellan dem och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, vilket innebär att det saknas anledning att tolka nämnda bestämmelser och nämnda princip.

87 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 30.4 och 39.1 i förordning nr 1260/1999, jämförda med artiklarna 17 och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att de finansiella korrigeringar som föreskrivs i artikel 39.1 inte ska genomföras när överlåtelsen av en anläggning som omfattas av en investeringsinsats som medfinansieras av unionens strukturfonder utgör en betydande förändring av insatsen, i den mening som avses i denna artikel 30.4. Nämnda domstol önskar även klarhet i vilken skyddsnivå som garanteras genom den rätt till egendom som erkänns i artikel 17 i stadgan, jämförd med artiklarna 52.2, 52.3 och 53 i stadgan samt artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen.

88 Enligt artikel 30.4 andra stycket i förordning nr 1260/1999 ska medlemsstaterna informera kommissionen om varje betydande förändring av en medfinansierad insats, i den mening som avses i första stycket i denna artikel 30.4. En sådan ändring medför att artikel 39 i förordningen ska tillämpas.

89 Enligt artikel 39.1, jämförd med artikel 30.4 andra stycket i förordning nr 1260/1999, ska medlemsstaterna ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter, agera när en sådan betydande ändring konstateras och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringar som föreskrivs i nämnda artikel 39.1.

90 Av detta följer att när medlemsstaterna konstaterar en betydande förändring, i den mening som avses i artikel 30.4 första stycket i förordning nr 1260/1999, av en medfinansierad insats inom den frist som anges i denna bestämmelse, är de enligt artikel 39.1 i denna förordning skyldiga att helt eller delvis dra in gemenskapsstödet och således, i förekommande fall, helt eller delvis återkräva det stöd som beviljats.

91 När det gäller stödmottagaren kan skyldigheten för vederbörande att återbetala detta stöd inte likställas med ett åsidosättande av den rätt till egendom som erkänns i artikel 17 i stadgan.

92 Det följer nämligen otvetydigt av artiklarna 30.4 och 39.1 i förordning nr 1260/1999 att en sådan återbetalning ska ske i händelse av en betydande förändring av en stödfinansierad insats som följer av att kravet på stödinsatsens varaktighet inte har iakttagits, vilket utgör ett villkor för att det ska föreligga rätt till stöd.

93 En stödmottagare som är skyldig att återbetala ett stöd – som vederbörande har beviljats – som en ren följd av att villkoren för att den aktuella stödinsatsen ska berättiga till stöd inte har iakttagits, kan följaktligen inte åberopa det skydd som ges i artikel 17 i stadgan (se, analogt, dom av den 26 maj 2016, Ezernieki, C‑273/15, EU:C:2016:364, punkt 49).

94 Eftersom det i förevarande fall inte är fråga om en begränsning i utövandet av den rätt till egendom som erkänns i artikel 17 i stadgan, saknas det anledning att pröva en sådan skyldighet eller dess omfattning mot bakgrund av artiklarna 52 och 53 i stadgan samt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

95 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 30.4 och 39.1 i förordning nr 1260/1999, jämförda med artiklarna 17 i stadgan, ska tolkas så, att de finansiella korrigeringar som föreskrivs i denna artikel 39.1 ska genomföras när överlåtelsen av en anläggning som omfattas av en investeringsinsats som medfinansieras av unionens strukturfonder utgör en betydande förändring av insatsen, i den mening som avses i denna artikel 30.4.

96 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: grekiska.