Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 26 maj 2016

I mål C‑273/15, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Augstākās tiesas Administratīvo lietu departaments (avdelningen för förvaltningsmål vid Högsta domstolen, Lettland) genom beslut av den 3 juni 2015, som inkom till domstolen den 8 juni 2015, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Šváby samt domarna J. Malenovský och M. Vilaras (referent), generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: ZS Ezernieki, genom A. Martuzāns, Lettlands regering, genom I. Kalniņš och G. Bambāne, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Sauka och J. Aquilina, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 1257/1999

Förordning nr 817/2004

Förordning nr 796/2004

Lettisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 1257/1999 av den 17 maj 1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden och om ändring och upphävande av vissa förordningar (EGT L 160, 1999, s. 80), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1783/2003 av den 29 september 2003 (EUT L 270, 2003, s. 70) (nedan kallad förordning nr 1257/1999 ), av kommissionens förordning (EG) nr 817/2004 av den 29 april 2004 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1257/1999 (EUT L 153, 2004, s. 30, och rättelse i EUT L 231, 2004, s. 24), av kommissionens förordning (EG) nr 796/2004 av den 21 april 2004 om närmare föreskrifter för tillämpningen av de tvärvillkor, den modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 av den 29 september 2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (EUT L 141, 2004, s. 18), samt av artiklarna 17 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan om de grundläggande rättigheterna).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan jordbruksföretaget ZS Ezernieki (nedan kallat Ezernieki) och Lauku atbalsta dienests (jordbruksmyndigheten, Lettland). Målet rör återbetalning av hela det stöd för miljövänligt jordbruk som Ezernieki beviljats av lettiska myndigheter under den femåriga åtagandeperioden, med anledning av att företaget inte uppfyllt samtliga villkor för beviljande att dessa stöd.

3 I förordning nr 1257/1999 fastställs, enligt dess artikel 1, ramarna för gemenskapens stöd till en hållbar utveckling av landsbygden. Artikel 22 i kapitel VI, vilket har rubriken Miljövänligt jordbruk och djurens välbefinnande, i avdelning II i förordningen föreskrivs följande:

4 Artikel 23 i förordning nr 1257/1999 har följande lydelse:

5 Artikel 24 i förordningen har följande lydelse:

6 I artikel 37.4 i förordning nr 1257/1999 föreskrivs följande:

7 Enligt artikel 93.1 i rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 277, 2005, s.1) ska förordning nr 1257/1999 upphöra att gälla den 1 januari 2007 men fortsätta att tillämpas på verksamhet som före det datumet godkänts av Europeiska kommissionen enligt den förordningen.

8 I avsnitt 11 i kapitel I i förordning nr 817/2004, vilket kapitel har titeln Åtgärder för utveckling av landsbygden, fastställs följande i artikel 37:

9 I artikel 66 i avsnitt 6, vilket har rubriken Ansökningar, kontroller och påföljder, i kapitel II i förordning nr 817/2004 föreskrivs följande:

10 Artikel 67 i förordning nr 817/2004 föreskriver följande:

11 Artikel 71.2 i förordning nr 817/2004 föreskriver följande:

12 I enlighet med artikel 64 i kommissionens förordning (EG) nr 1974/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1698/2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (EUT L 368, 2006, s. 15), ska förordning nr 817/2004 upphöra att gälla från och med den 1 januari 2007 men fortsätta att tillämpas på åtgärder som godkänts före detta datum enligt förordning nr 1257/1999.

13 Genom förordning nr 796/2004 upphävdes förordning nr 2419/2001. Enligt förordning nr 796/2004 ska den förordningen tillämpas på stödansökningar som avser regleringsår eller stödperioder som börjar den 1 januari 2005 eller senare. Hänvisningar till förordning nr 2419/2001 ska anses som hänvisningar till förordning nr 796/2004.

14 Enligt jämförelsetabellen som återfinns i bilaga III till förordning nr 796/2004 motsvaras artikel 49 i förordning nr 2419/2001 av artikel 73 i förordning nr 796/2004. Därmed hänvisar artikel 71.2 i förordning nr 817/2004 numera till artikel 73 i förordning nr 796/2004.

15 Artikel 73 i förordning nr 796/2004 har följande lydelse:

16 I artikel 53 i Ministru kabineta noteikumi Nr .221 Kārtība, kādā tiek piešķirts valsts un Eiropas Savienibas atbalsts lauksaimniecibai un lauku attīstibai (Ministerrådets dekret nr 221 om ordning för beviljande av statligt stöd och stöd från Europeiska unionen för jordbruksföretag och jordbruksutveckling), av den 21 mars 2006, vilket gällde fram till den 28 april 2007 (nedan kallat dekret nr 221), föreskrivs att när en jordbrukare ansöker om stöd för miljövänligt jordbruk i enlighet med detta dekret ska åtagandena gälla från och med den dag då jordbrukaren ger in sin ansökan till jordbruksmyndigheten. I artikel 24 i dekret nr 221 föreskrivs att jordbrukaren ska lämna in ansökan om stöd för miljövänligt jordbruk tillsammans med det kort för odlingsbar mark vid jordbruksföretaget som utfärdats av jordbruksmyndigheten, där det framgår hur stor areal odlingsbar mark som odlas vid jordbruksföretaget, till jordbruksmyndigheten senast den 9 juni innevarande år.

17 I artikel 55 i dekret nr 221 föreskrivs att om åtagandena utökas när stöd för miljövänligt jordbruk söks ska nya femåriga åtaganden godkännas. Om åtagandena under hela åtagandeperioden utökas med upp till 20 procent men inte med mer än två hektar i förhållande till de ursprungliga åtagandena, utökas de befintliga åtagandena.

18 I artikel 58 i dekret nr 221 föreskrivs att en jordbrukare som ansöker stöd för miljövänligt jordbruk ska förbinda sig att under hela den femåriga åtagandeperioden varje år ge in en ansökan om stöd rörande de deklarerade åtgärderna till jordbruksmyndigheten, och att inte minska den uppgivna areal som avses med åtagandena eller ändra dess belägenhet.

19 Den 31 mars 2010 trädde Ministru kabineta noteikumi Nr. 295 Noteikumi par valsts un Eiropas Savienības lauku attīstības atbalsta piešķiršanu, administrēšanu un uzraudzību vides un lauku ainavas uzlabošanai (Ministerrådets dekret nr 295 om regler för beviljande, förvaltning och övervakning av statligt stöd och EU-stöd för jordbruksutveckling, i syfte att förbättra jordbrukslandskapet och naturlandskapet), av den 23 mars 2010, i kraft och var giltigt fram till den 20 april 2015 (nedan kallat dekret nr 295). Detta dekret, såväl som dekret nr 221, är tillämpligt på miljöåtgärder inom jordbruket som genomförts enligt förordning nr 1257/1999. Av artikel 74 i dekret nr 295 framgår att ”beträffande den åtgärd som nämns i artikel 3, ska åtaganden rörande areal eller djur fortsätta fram till åtagandeperiodens slut, enligt Ministerrådets dekret nr 1002 av den 30 november 2004 med titeln Regler rörande programdokumentet 'Karta för jordbruksutveckling i Lettland för genomförande av jordbruksutvecklingsprogrammet för åren 2004–2006’.

20 Enligt artikel 76 i dekret nr 295 ska den som ansöker om stöd för miljövänligt jordbruk varje år under den femåriga åtagandeperioden ge in en ansökan till jordbruksmyndigheten. Den berörda arealens belägenhet får inte ändras. Inte heller får den areal eller det antal djur som avses med åtagandet minskas.

21 I artikel 84 i dekret nr 295 föreskrivs att om åtagandena upphör på grund av att den årliga ansökan om utbetalning inte har getts in, på grund av att den berörda arealens belägenhet har ändrats, på grund av att den berörda arealen har minskats eller på grund av att den berörda arealen inte har angetts för att erhålla stöd, ska stödmottagaren betala tillbaka det stöd som denna har erhållit för en viss areal. Om den berörda arealen minskas enligt de kompletterande åtgärder som anges i dekretet, ska de genomsnittliga stödutbetalningarna för det aktuella året för den minskade arealen – i det kompletterande initiativet i fråga – anpassas genom att dividera det numeriska värdet av det erhållna stödet med den berörda arealen.

22 År 2005 angav Ezernieki att det hade 10,20 hektar användbar mark för att erhålla stöd för utveckling av ekologiskt jordbruk inom ramen för åtgärder för ett miljövänligt jordbruk enligt förordning nr 1257/1999. År 2006 angav företaget, för att erhålla samma stöd, ytterligare 2,30 hektar mark, alltså sammanlagt 12,50 hektar. Denna utökning fick som följd att en ny femårig åtagandeperiod inleddes. År 2010 lämnande Ezernieki in en ansökan om arealersättning. Ezernieki lämnade dock inte in någon ansökan om stöd för miljövänligt jordbruk, eftersom det var av uppfattningen att den femåriga åtagandeperioden hade avslutats.

23 Jordbruksmyndigheten beslutade den 9 augusti 2011 att Ezernieki skulle återbetala hela det erhållna stödet för miljövänligt jordbruk, vilket uppgick till 3390,04 lettiska lats (LVL) (cirka 4800 euro). Beslutet grundade sig på den omständigheten att när företaget år 2006 angav ytterligare areal för att erhålla stöd för miljövänligt jordbruk, måste det tidigare åtagandet anses ha ersatts av ett nytt åtagande, som gällde från år 2006 till år 2010. Genom att inte ansöka om utbetalning av det nämnda stödet år 2010 avbröt Ezernieki åtagandeperioden, vilket innebar att det tidigare erhållna stödet skulle betalas tillbaka.

24 Ezernieki överklagade det ovannämnda beslutet vid Administratīvā rajona tiesa (lokal förvaltningsdomstol i Lettland), som biföll överklagandet.

25 Efter jordbruksmyndighetens överklagande ogillade Administratīvā apgabaltiesa (regional förvaltningsdomstol i Lettland) överklagandet. Administratīvā apgabaltiesa fann dels att den ökning av arealen med 2,30 hektar som angetts år 2006 för att erhålla stödet gav upphov till nya åtaganden för Ezernieki med avseende på hela arealen i fem år, i enlighet med artikel 55 i dekret nr 221, dels att avsaknaden av en årlig ansökan om utbetalning av stöd år 2010 ledde till att åtagandena hade upphört, vilket gav upphov till en skyldighet att betala tillbaka det stöd som erhållits för den aktuella arealen.

26 Ezernieki överklagade Administratīvā apgabaltiesas dom till den hänskjutande domstolen.

27 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida skyldigheten att återbetala erhållna stöd, enligt en nationell lagstiftning som den i målet aktuella, är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen bedömer att en skyldighet för mottagaren att återbetala hela det stöd som den har erhållit skulle kunna vara oproportionerligt, i den mån som denna har uppfyllt sina åtaganden avseende den större delen av arealen och endast oavsiktligt har underlåtit att anmäla den ändrade ytan. Den hänskjutande domstolen framhåller att omständigheterna i målet är de följande: Arealen har utökats redan det andra året för det ursprungliga åtagandet, det tillåtna gränsvärdet om 2 hektar överstigs endast med 0,3 hektar och åtagandena har uppfyllts under femårsperioden avseende arealen för de ursprungliga angivna 10,20 hektaren.

28 Augstākās tiesas Administratīvo lietu departaments (avdelningen för förvaltningsmål vid Högsta domstolen, Lettland) fann att en tolkning av förordningarna nr 1257/1999, 817/2004 och 796/2004 samt av artiklarna 17 och 52 i stadgan om de grundläggande rättigheterna var nödvändig för att det nationella målet skulle kunna avgöras, och beslutade därför att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

29 Den hänskjutande domstolen har ställt de fyra frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 71.2 i förordning nr 817/2004 – med beaktande av syftet med förordningarna nr 1257/1999 och 817/2004, av proportionalitetsprincipen samt av artiklarna 17 och 52 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken mottagaren av ett stöd som beviljats som motprestation till åtaganden avseende miljövänligt jordbruk som gäller under flera år, är skyldig att återbetala hela stödet på grund av att mottagaren inte har lämnat in en årlig ansökan om utbetalning av detta stöd avseende det sista året av dennes femåriga åtagandeperiod, när denna femårsperiod ersätter en tidigare period på grund av en utökning av den areal som nyttjas och när mottagaren inte har upphört med att fullgöra sina skyldigheter avseende nyttjandet av den areal som uppgetts före utökningen.

30 Det ska inledningsvis erinras om att artiklarna 22–24 i förordning nr 1257/1999 anger de allmänna villkoren för beviljande av stöd till produktionsmetoder inom jordbruket, som är utformade för att bland annat bevara landskapet. Av dessa bestämmelser följer att stöd för miljövänligt jordbruk utmärks av att de berörda jordbrukarna åtar sig att under fem år bedriva ett miljövänligt jordbruk. Som motprestation till miljöåtaganden som avser minst fem år beviljar staterna årligen stöd som beräknas på grundval av inkomstbortfall eller extrakostnader till följd av åtagandet (dom av den 4 juni 2009, JK Otsa Talu, C‑241/07, EU:C:2009:337, punkt 36, dom av den 24 maj 2012, Hehenberger, C‑188/11, EU:C:2012:312, punkt 30, och dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkt 30).

31 Artikel 66.5 i förordning nr 817/2004 föreskriver vidare att för fleråriga stöd ska alla utbetalningar efter det år då ansökan lämnades in göras på grundval av en årlig ansökan om utbetalning, utom om medlemsstaten har fastställt ett förfarande som möjliggör en effektiv årlig kontroll i enlighet med artikel 67.1 i den förordningen. Det framgår av artikel 66.5 att vid avsaknad av ett sådant nationellt förfarande betalas inte något stöd ut till jordbrukarna om de inte ger in en årlig ansökan om utbetalning. Ingivandet av den årliga ansökan utgör sålunda ett villkor för beviljande av stöd, som grundar sig på artiklarna 22–24, för miljövänligt jordbruk (dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkt 32).

32 Betydelsen av att ge in en årlig ansökan om utbetalning av stödet för miljövänligt jordbruk understryks också i artikel 67.1 i förordning nr 817/2004 som, i fråga om kontrollsystemet för flerårigt stöd till miljövänliga produktionsmetoder inom jordbruket, föreskriver att kontrollerna av de ursprungliga ansökningarna om anslutning till en stödordning och de efterföljande ansökningarna om utbetalning ska genomföras på ett sätt som säkerställer en effektiv kontroll av att villkoren för beviljande av stöd efterlevs. Ingivandet av en sådan årlig ansökan gör det sålunda möjligt att kontrollera om åtagandena om miljövänligt jordbruk har fullgjorts. Med stöd av denna årliga ansökan kan det utbetalande organet varje år effektivt kontrollera huruvida de fleråriga åtagandena har fullgjorts utan avbrott och eventuellt betala ut stödet (dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkt 33).

33 Vidare föreskriver artikel 37.1 och 37.2 i förordning nr 817/2004 att om en mottagare av stöd för miljövänligt jordbruk, under löptiden för ett åtagande som gjorts för att stöd skall beviljas, utökar sitt företags areal med mer än två hektar än den ursprungliga arealen ska det ursprungliga åtagandet ersättas av stödmottagaren genom ett nytt femårsåtagande. Artikel 37.3 i nämnda förordning föreskriver att det nya åtagandet avser hela den berörda arealen och att villkoren är minst lika stränga som de för det ursprungliga åtagandet.

34 Av detta följer att den här aktuella nationella lagstiftningen – vilken dels, som ett av villkoren för att stöd för miljövänligt jordbruk ska beviljas, kräver att stödsökanden förpliktas att under hela den femåriga åtagandeperioden lämna in en årlig ansökan om utbetalning och vilken, dels, föreskriver att en ny femårig åtagandeperiod inleds vid en betydande ökning av företagets areal som överstiger det ursprungliga åtagandet med två hektar – är förenlig med ovannämnda unionsbestämmelser.

35 Det är i det nationella målet utrett att stödmottagaren inte har lämnat in någon ansökan om stöd för det sista året av den femåriga åtagandeperioden som påbörjades genom att den ursprungliga arealen utökades med mer än två hektar. Stödmottagaren uppfyllde visserligen samtliga villkor för beviljande av stöd avseende den areal på 10,20 hektar som ursprungligen angetts.

36 När det gäller de stöd för miljövänligt jordbruk som kännetecknas av ett flerårigt åtagande, erinrar EU-domstolen emellertid om att villkoren för beviljande av stöd gäller under hela den åtagandeperiod för vilken stöden har beviljats (dom av den 24 maj 2012, Hehenberger, C‑188/11, EU:C:2012:312, punkt 34, och dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkt 35).

37 Följaktligen kan stöd inte beviljas om ett av villkoren för beviljandet, såsom det ingivande av en årlig ansökan om utbetalning som krävs enligt den nationella lagstiftningen i fråga, inte uppfylls, även om det bara sker en enda gång under hela den tid som projektet för miljövänligt jordbruk pågår och för vilken stödmottagaren har förpliktat sig (dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkt 35).

38 Av artikel 37.3 i förordning nr 817/2004 följer att vid en betydande utökning av arealen för det berörda företaget och från inledandet av en ny femårig åtagandeperiod, är mottagaren förpliktad att under hela denna period efterleva samtliga villkor som följer därav, och detta för den totala utökade arealen under fem år.

39 Det bör dessutom understrykas att det bara är den stödsökande som har ansvaret för att villkoren för stöd för miljövänligt jordbruk efterlevs. I motsats till vad Ezernieki gjort gällande framgår det inte av förordningarna nr 1257/1999 och 817/2004 att behöriga myndigheter har någon skyldighet att informera om villkoret att en ansökan om stöd ska lämnas in för det sista året av åtagandeperioden.

40 Under dessa omständigheter har mottagaren av ett stöd, som beviljats i utbyte mot dennes åtaganden, endast delvis efterlevt villkoren för stödet i fråga, varför denna inte är berättigad till att fortsätta erhålla stödet.

41 Det följer även av artikel 71.2 i förordning nr 817/2004, vilken hänvisar till artikel 49 i förordning nr 2419/2001, som har ersatts av artikel 73 i förordning nr 796/2004, att när avstängning sker från stöd för miljövänligt jordbruk på grund av att villkoren för beviljande av stödet inte har efterlevts, är mottagaren skyldig att återbetala samtliga belopp som redan utbetalats och som avser det stöd som vederbörande utestängts ifrån (dom av den 24 maj 2012, Hehenberger, C‑188/11, EU:C:2012:312, punkt 36, och dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkt 37).

42 Syftet med förordningarna nr 1257/1999 och 817/2004, proportionalitetsprincipen samt artiklarna 17 och 52 i stadgan om de grundläggande rättigheterna kan inte föranleda någon annan tolkning av artikel 71.2 i förordning nr 817/2004.

43 För det första är syftet med förordningarna nr 1257/1999 och 817/2004, vilket framgår av punkterna 30–33 ovan, att skydda miljön. Den allmänna systematiken i det system som införts genom dessa förordningar bygger på en effektiv kontroll av efterlevnaden av de åtaganden som ska fullgöras för att erhålla stöd för miljövänligt jordbruk och på ett hållbart genomförande av åtgärder för ett miljövänligt jordbruk för hela den areal som ansökan avser och under hela den femåriga åtagandeperioden.

44 Kravet på att en stödmottagare, såsom Ezernieki, som inte har efterlevt samtliga villkor för att erhålla det nämnda stödet, återbetalar erhållna stöd bidrar till att nå detta syfte.

45 EU-domstolen påpekar vidare att de årliga stödutbetalningarna inte kan anses vara slutliga eftersom de utbetalda stöden kan komma att behöva betalas tillbaka av mottagaren om denna inte uppfyller samtliga villkor för utbetalning under hela femårsperioden och med avseende på hela den deklarerade arealen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2012, Hehenberger, C‑188/11, EU:C:2012:312, punkt 34, och dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkterna 36 och 37).

46 Det går därmed inte att vinna framgång med invändningen att kravet på återbetalning av hela stödet, om inte samtliga villkor för beviljande av det aktuella stödet har uppfyllts, inte står i proportion till det eftersträvade syftet, med hänvisning till att mottagaren har uppfyllt sina åtaganden avseende den areal som ursprungligen angetts. Underlåtenheten att uppfylla dessa åtaganden innebär, vilket även framgår av punkt 41 ovan, att det är omotiverat och inte längre finns någon rättslig grund att bevilja och behålla stödet, och detta gäller stödet i dess helhet.

47 Kravet på att ett stöd ska betalas åter som felaktigt har betalats ut med anledning av att ett villkor för stödet inte är uppfyllt kan slutligen inte likställas med ett sådant intrång i rätten till egendom som avses i artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

48 Det framgår nämligen av ordalydelsen i artikel 71.2 i förordning nr 817/2004, enligt vilken det omtvistade stödet har betalats ut till Ezernieki, att mottagaren är tvungen att återbetala stödet för det fall att denna inte uppfyller kraven för utbetalning av stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2012, Hehenberger, C‑188/11, EU:C:2012:312, punkt 34, och dom av den 7 februari 2013, Pusts, C‑454/11, EU:C:2013:64, punkterna 36 och 37).

49 Under sådana omständigheter kan en mottagare – som är skyldig att återbetala de stöd som denna felaktigt har erhållit till följd av att denna inte uppfyllt kraven för utbetalningen i fråga – inte stödja sig på det skydd som ges enligt artikel 17 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

50 Eftersom det i detta fall inte är fråga om en begränsning av utövandet av rätten till egendom i den mening som avses i stadgan om de grundläggande rättigheterna, finns det inte något skäl att pröva skyldigheten att återbetala det ovannämnda stödet utifrån artikel 52 i stadgan.

51 Mot denna bakgrund ska artikel 71.2 i förordning nr 817/2004 – med beaktande av syftet med förordningarna nr 1257/1999 och 817/2004, av proportionalitetsprincipen samt av den i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivna rätten till egendom – tolkas så, att den inte utgör hinder för de aktuella lettiska bestämmelserna, vilka kräver att mottagaren återbetalar hela det stöd för miljövänligt jordbruk som felaktigt betalats ut till vederbörande.

52 Den hänskjutande domstolen önskar dock, inom ramen för den fjärde frågan, få svar på om det är möjligt att underlåta att tillämpa den nationella lagstiftningen, som antagits i enlighet med unionsrätten, om tillämpningen av den nationella lagstiftningen strider mot proportionalitetsprincipen, så som den tolkats i den nationella rättsordningen.

53 I enlighet med principen om unionsrättens företräde får nationella rättsregler inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet, och detta inte ens om de har rang av grundlag (dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft, 11/70, EU:C:1970:114, punkt 3, dom av den 13 december 1979, Hauer, 44/79, EU:C:1979:290, punkt 14, och dom av den 15 januari 2013, Križan m. fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 70).

54 Med hänsyn till tolkningen i punkt 46 ovan att det är förenligt med unionsrätten, särskilt med proportionalitetsprincipen, att kräva att Ezernieki betalar tillbaka samtliga stöd för miljövänligt jordbruk, får den hänskjutande domstolen inte underlåta att tillämpa de rättsverkningar som föreskrivs i nationell lagstiftning antagen i enlighet med unionsrätten.

55 Det är inte heller tillåtet att underlåta att tillämpa bestämmelser som överensstämmer med unionsrätten med hänvisning till begreppet billighet, vilket den hänskjutande domstolen även har hänvisat till.

56 Med undantag för de särskilda fall som unionslagstiftaren uttryckligen har angett, finns det enligt fast rättspraxis inte någon allmän rättsprincip i unionsrätten som innebär att en gällande bestämmelse i unionsrätten inte får tillämpas av en nationell myndighet om denna bestämmelse för den berörda personen utgör en svårighet som unionslagstiftaren uppenbart skulle ha försökt undvika om unionslagstiftaren vid normgivningen hade förutsett detta fall (dom av den 26 oktober 2006, Koninklijke Coöperatie Cosun, C‑248/04, EU:C:2006:666, punkt 63 och där angiven rättspraxis). Billighetshänsyn medger således endast undantag från tillämpningen av unionsbestämmelser i de fall som föreskrivs i unionslagstiftningen eller om unionslagstiftningen i sig skulle förklaras ogiltig (dom av den 26 oktober 2006, Koninklijke Coöperatie Cosun, C‑248/04, EU:C:2006:666, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

57 Av det ovan anförda följer att de frågor som ställts ska besvaras på följande sätt. Artikel 71.2 i förordning nr 817/2004 ska – med beaktande av syftet med förordningarna nr 1257/1999 och 817/2004, av proportionalitetsprincipen samt av artiklarna 17 och 52 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken mottagaren av ett stöd som beviljats som motprestation till åtaganden avseende miljövänligt jordbruk som gäller under flera år, är skyldig att återbetala hela stödet på grund av att mottagaren inte har lämnat in en årlig ansökan om utbetalning av detta stöd avseende det sista året av dennes femåriga åtagandeperiod, när denna femårsperiod ersätter en tidigare period grund av en utökning av den areal som nyttjas och när mottagaren inte har upphört med att fullgöra sina skyldigheter avseende nyttjandet av den areal som uppgetts före utökningen.

58 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: lettiska.