Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 16 november 2023

I mål C‑415/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 9 juni 2022, som inkom till domstolen den 20 juni 2022, i målet

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent) samt domarna N. Wahl och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: JD, genom J. Buekenhoudt, avocat, Belgiens regering, genom S. Baeyens, C. Pochet och L. Van den Broeck, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Rodrigues och A. Tymen, avocats, Tjeckiens regering, av M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud, Frankrikes regering, av R. Bénard och A. Daniel, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, av T.S. Bohr och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Protokollet

Tjänsteföreskrifterna

De gemensamma reglerna

Förordningarna nr 1408/71 och nr 883/2004

Belgisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av principen om en enda tillämplig lagstiftning i fråga om social trygghet, såsom den kommer till uttryck i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1). i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 307/1999 av den 8 februari 1999 (EGT L 38, 1999, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71) och därefter i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelser i EUT L 200, 2004, s. 1, EUT L 201, 2005, s. 47, EUT L 204, 2007, s. 30 och EUT L 338, 2020, s. 13).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan JD, pensionerad tjänsteman vid Europeiska kommissionen, och Acerta – Caisse d’assurances sociales ASBL, Institut national d’assurances sociales pour travailleurs indépendants (Nationella socialförsäkringsinstitutet för egenföretagares, Inasti) och État belge (belgiska staten) angående JD:s obligatoriska anslutning till det belgiska systemet för social trygghet under perioden 2007–2020.

3 Artikel 12 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (EUT C 83, 2010, s. 266) (nedan kallat protokollet), har följande lydelse:

4 Artikel 14 i protokollet har följande lydelse:

5 I artikel 72.1, 72.1a, 72.2 och 72.2a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

6 För att fastställa villkoren för tillämpning av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, antog unionsinstitutionerna gemensamma regler om sjukförsäkring för EU-tjänstemän (nedan kallade de gemensamma reglerna).

7 I artikel 1 i de gemensamma reglerna föreskrivs att det i enlighet med artikel 72 i tjänsteföreskrifterna ska inrättas ett sjukförsäkringssystem som är gemensamt för unionens institutioner (det gemensamma sjukförsäkringssystemet).

8 I artikel 2 i de gemensamma reglerna föreskrivs följande:

9 Artikel 4 i de gemensamma reglerna har följande lydelse:

10 I artikel 22 i de gemensamma reglerna föreskrivs följande:

11 Enligt artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 ska denna förordning gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

12 I artikel 13.1 i denna förordning föreskrevs att personer för vilka denna förordning gäller [ska] omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

13 Förordning nr 1408/71 upphävdes den 1 maj 2010. Från detta datum är förordning nr 883/2004 tillämplig.

14 Lydelsen av artiklarna 2.1 och 13.1 i förordning nr 1408/71 är emellertid i sak identisk med lydelsen av artikel 2.1 respektive artikel 11.1 i förordning nr 883/2004.

15 I artikel 1 i arrêté royal no 38, du 27 juillet 1967, organisant le statut social des travailleurs indépendants (kunglig kungörelse nr 38 av den 27 juli 1967 om social trygghet för egenföretagare) (Moniteur belge av den 29 juli 1967, s. 8071), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad kunglig kungörelse nr 38/1967), föreskrivs följande:

16 Artikel 2 i den kungliga kungörelsen har följande lydelse:

17 I artikel 3.1 i den kungliga kungörelsen föreskrivs följande:

18 I artikel 13.1 i kunglig kungörelse nr 38/1967 föreskrivs följande:

19 JD är född den 4 oktober 1940 och medborgare i Förenade kungariket. Han var tjänsteman vid kommissionen i Bryssel (Belgien) till och med den 1 mars 2006, då han gick i pension.

20 Efter detta datum bedrev han bland annat konsultverksamhet som egenföretagare.

21 Till följd av denna verksamhet har Inasti, med stöd av artikel 13 i kunglig kungörelse nr 38/1967, sedan den 12 februari 2007 tillämpat reglerna om social trygghet för egenföretagare på JD.

22 JD inledde en skriftväxling med Acerta som inte producerade något resultat. Han väckte därför den 15 januari 2021 talan vid Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, och yrkade bland annat återbetalning av de avgifter som han ansåg sig ha betalat felaktigt och som sammanlagda uppgick till 50732,50 euro. För det första har han gjort gällande att principen om en enda tillämplig lagstiftning om social trygghet förbjuder att han ska vara obligatoriskt ansluten till det belgiska systemet för social trygghet. För det andra erhåller JD inte några förmåner som motprestation till hans anslutning till det belgiska systemet för social trygghet och hans inbetalningar sedan år 2007 är därför bortkastade.

23 Svarandena i det nationella målet har genmält att om en pensionerad EU-tjänsteman, som är verksam som egenföretagare i Belgien, inte var skyldig att betala några sociala avgifter till det belgiska systemet för social trygghet, skulle likabehandlingen mellan EU-tjänstemän och alla andra tjänstemän, egenföretagare eller anställda som utövar verksamhet i Belgien rubbas, samtidigt som de sociala avgifterna enligt den nationella lagstiftningen ska betraktas som solidaritetsavgifter.

24 Svarandena har dessutom påpekat att situationen för EU-tjänstemän i fråga om social trygghet omfattas av unionsrätten på grund av deras anställningsförhållande med unionen, vilket innebär att principen om en enda tillämplig lagstiftning på området för social trygghet endast är tillämplig när det är fråga om ett anställningsförhållande med unionen. Eftersom det i förevarande fall inte föreligger något anställningsförhållande med unionen sedan år 2007, ska lagstiftningen på den ort där den berörda verksamheten utövas, det vill säga belgisk rätt, tillämpas i enlighet med artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004.

25 Den hänskjutande domstolen har påpekat att begreppet ansluten till det gemensamma sjukförsäkringssystemet ska ges en vid tolkning och åtminstone omfatta EU-tjänstemän som varit i tjänst i unionen till pensionsberättigande ålder.

26 Det var mot denna bakgrund som Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel) beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

27 Även om den hänskjutande domstolen i sin fråga endast har hänvisat till principen om en enda tillämplig lagstiftning om social trygghet, utgör denna omständighet inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om de nämns i de hänskjutna frågorna eller inte. Det ankommer i det avseendet på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2018, Crespo Rey, C‑2/17, EU:C:2018:511, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28 Tolkningsfrågan ska således förstås så, att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 14 i protokollet och tjänsteföreskrifterna, särskilt artikel 72 i nämnda föreskrifter, ska tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat som innebär att en EU-tjänsteman, som har stannat kvar i unionens tjänst till pensionsberättigande ålder och som utövar förvärvsverksamhet som egenföretagare i denna medlemsstat, är obligatoriskt ansluten till nämnda medlemsstats system för social trygghet.

29 Beträffande principen om en enda tillämplig lagstiftning om social trygghet, såsom den principen kommer till uttryck i artikel 13 i förordning nr 1408/71 och såsom den återges i artikel 11 i förordning nr 883/2004, erinrar domstolen om att det genom dessa förordningar inrättas ett system för samordning av bland annat vilken eller vilka lagstiftningar som är tillämpliga på anställda och egenföretagare som, under olika förhållanden, utnyttjar sin rätt till fri rörlighet. Detta fullständiga system av lagvalsregler får som verkan att lagstiftaren i varje medlemsstat undandras befogenheten att efter eget skön fastställa omfattningen av och villkoren för tillämpningen av den nationella lagstiftningen, både i fråga om den personkrets på vilken den är tillämplig och i fråga om dess territoriella tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, de Ruyter, C‑623/13, EU:C:2015:123, punkterna 34–35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 september 2022, Rechtsanwaltskammer Wien, C‑58/21, EU:C:2022:691, punkterna 43 och 49).

30 I artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 och artikel 11.1 i förordning nr 884/2004 föreskrivs således uttryckligen att personer som förordningarna är tillämpliga på endast ska omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, vilket således i princip utesluter möjligheten att flera nationella lagstiftningar sammanträffar under en och samma period.

31 Principen i förordning nr 1408/71 och förordning nr 883/2004 om att endast en lagstiftning om social trygghet är tillämplig gäller emellertid inte för EU-tjänstemän, vilka inte omfattas av någon sådan nationell lagstiftning om social trygghet som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1408/71 och artikel 2.1 i förordning nr 883/2004, vilka definierar den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda förordningar. EU-tjänstemän kan således inte kvalificeras som arbetstagare, i den mening som avses i dessa förordningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

32 Det är nämligen unionen och inte medlemsstaterna som ensam är behörig att fastställa vilka bestämmelser som är tillämpliga på EU-tjänstemän vad gäller deras skyldigheter i fråga om social trygghet (dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 44).

33 Det system för social trygghet som är gemensamt för unionens institutioner har i enlighet med artikel 14 i protokollet fastställts av parlamentet och rådet genom förordningen om fastställande av tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 36).

34 För det första innebär nämligen nämnda artikel 14 att medlemsstaterna fråntas befogenheten att ålägga EU-tjänstemän en skyldighet att vara obligatoriskt anslutna till ett nationellt system för social trygghet och att ålägga EU-tjänstemän att bidra ekonomiskt till ett sådant system (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkterna 40 och 41).

35 För det andra uppvisar tjänsteföreskrifterna samtliga kännetecken i artikel 288 FEUF och är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, vilket innebär att medlemsstaterna är skyldiga att iaktta dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 42 och dom av den 4 februari 2021, Ministre de la Transition écologique et solidaire et Ministre de l’Action et des Comptes publics, C‑903/19, EU:C:2021:95, punkt 36).

36 Enligt artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna är varje tjänsteman eller tillfälligt anställd som tjänstgör vid en unionsinstitution försäkrad mot sjukdom.

37 Enligt artikel 72.2 i tjänsteföreskrifterna ska en tjänsteman som har stannat kvar i unionens tjänst till pensionsberättigande ålder eller som uppbär invaliditetsersättning vara berättigad till samma skydd. Avgiften ska beräknas på pensions- eller ersättningsbeloppet.

38 I artikel 72.2a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att även en tjänsteman som uppbär avgångspension och som har lämnat sin tjänst före pensionsberättigande ålder är försäkrad, dock under förutsättning att han eller hon inte förvärvsarbetar.

39 På samma sätt framgår det av artikel 72.1a i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman som lämnar sin tjänst och som inte förvärvsarbetar kan ansöka om att under en period av sex månader fortsätta att vara försäkrad mot sjukdom.

40 Det följer av dessa bestämmelser att en tjänsteman vars anställningsförhållande med unionen har bestått fram till pensionsberättigande ålder fortsätter att omfattas av unionens system för social trygghet, till skillnad från en tjänsteman som lämnade unionsinstitutionerna innan han eller hon uppnått pensionsåldern för att påbörja en förvärvsverksamhet i en medlemsstat. Sistnämnda tjänsteman omfattas inte längre av unionens system för social trygghet och den tillämpliga lagstiftningen om social trygghet fastställs med avseende på honom eller henne i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 883/2004.

41 I förevarande fall har det inte bestritts att käranden i det nationella målet arbetade vid kommissionen till pensionsberättigande ålder, vilket innebär att han i enlighet med artikel 72.2 i tjänsteföreskrifterna fortsatte att vara ansluten till det gemensamma sjukförsäkringssystemet trots att han förvärvsarbetat i en medlemsstat efter det att han blivit pensionerad.

42 Den exklusiva befogenhet att fastställa vilka bestämmelser som ska gälla för EU-tjänstemäns skyldigheter i fråga om social trygghet, vilken tilldelats unionen enligt både artikel 14 i protokollet och relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna, träds emellertid för när genom en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken en EU-tjänsteman som har stannat kvar i unionens tjänst till pensionsberättigande ålder och som bedriver yrkesverksamhet som egenföretagare omfattas av den medlemsstatens system för social trygghet.

43 Även om medlemsstaterna behåller befogenheten att utforma sina respektive system för social trygghet, måste de dock iaktta unionsrätten vid utövandet av denna befogenhet, inbegripet de bestämmelser i protokollet och i tjänsteföreskrifterna om social trygghet som reglerar EU-tjänstemäns rättsliga ställning, såväl under deras tjänstgöring vid en institution som efter pensionsberättigande ålder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkterna 34, 38 och 39 och där angiven rättspraxis).

44 Denna tolkning påverkas inte av något av de argument som framförts av JD eller av de berörda, i den mening som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som har inkommit med skriftliga yttranden.

45 För det första ska argumentet att principen om en enda lagstiftning om social trygghet, såsom den preciserats i domen av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123), skulle vara knuten till kravet att det ska föreligga ett anställningsförhållande med unionen underkännas, eftersom det framgår av punkterna 37–40 ovan att det är just på grund av det förelegat ett anställningsförhållande med en unionsinstitution fram till pensionsberättigande ålder som EU-tjänstemannen fortsätter att omfattas av det gemensamma sjukförsäkringssystemet i enlighet med artikel 72.2 i tjänsteföreskrifterna.

46 Vidare kan den omständigheten att EU-tjänstemän, i såväl aktiv tjänst som pensionerade, omfattas av det gemensamma sjukförsäkringssystemet inte innebära att det föreligger en diskriminerande situation i förhållande till andra arbetstagare i den berörda medlemsstaten, vilka enligt förordning nr 883/2004 omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där den berörda personen är yrkesverksam. Även om det antas att unionsrätten kan leda till att EU-tjänstemän försätts i en påstått mer fördelaktig situation, skulle arbetstagare som är bosatta i landet trots detta inte bli diskriminerande, eftersom EU-tjänstemän inte befinner sig i en situation som är jämförbar med den som bosatta arbetstagare befinner sig i.

47 Beträffande den omständigheten att den nationella lagstiftningen kvalificerar de avgifter som är i fråga i det nationella målet som rent solidariska avgifter, ska det understrykas att domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast att den omständigheten att en avgift bland annat kvalificeras som en skatt i en nationell lagstiftning inte innebär att det är uteslutet att denna avgift kan anses omfattas av regeln om förbud mot sammanträffande av tillämpliga lagstiftningar om social trygghet, så snart det rör sig det rör sig om en social avgift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, Hoogstad, C‑269/15, EU:C:2016:802, punkt 29 och där angiven rättspraxis). För frågan huruvida den aktuella avgiften ingår i systemet för social trygghet saknar det betydelse huruvida det föreligger en motprestation eller ej i form av förmåner (dom av den 26 februari 2015, de Ruyter, C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 26).

48 Det ska slutligen erinras om att det finns en klar skillnad mellan EU-tjänstemäns skyldigheter i fråga om social trygghet, oavsett om de är i aktiv tjänst eller pensionerade, och EU-tjänstemäns skyldigheter i fråga om skatt. Enligt artikel 12 i protokollet är det endast de löner och arvoden som de får av unionen som är befriade från nationell skatt. Även om den eventuella skatteplikten för dessa löner eller arvoden uteslutande regleras i unionsrätten är EU-tjänstemäns övriga inkomster alltjämt föremål för beskattning i medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 maj 2015, Pazdziej, C‑349/14, EU:C:2015:338, punkt15 och där angiven rättspraxis).

49 Mot bakgrund av det anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 14 i protokollet och tjänsteföreskrifterna, i synnerhet artikel 72 i nämnda föreskrifter, ska tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat enligt vilken en EU-tjänsteman som har stannat kvar i unionens tjänst till pensionsberättigande ålder och som är verksam som egenföretagare i den medlemsstaten är obligatoriskt ansluten till nämnda stats system för social trygghet.

50 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.