Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 18 april 2024
I mål C‑195/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 13 mars 2023, som inkom till domstolen den 27 mars 2023, i målet
DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen (referent) samt domarna J. Passer och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: GI, genom J.-F. Neven, avocat, Belgiens regering, genom S. Baeyens, C. Pochet och A. Van Baelen, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Rodrigues och A. Tymen, avocats, Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom T.S. Bohr och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Protokollet
Tjänsteföreskrifterna
De gemensamma reglerna
Förordning nr 883/2004
Belgisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 14 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier (nedan kallat protokollet) samt artikel 4.3 FEU.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan GI, som är tjänsteman vid Europeiska kommissionen, och Partena, Assurances sociale pour travailleurs indépendants ASBL (nedan kallad Partena), som är en ideell förening. Målet rör GI:s anslutning till det belgiska systemet för social trygghet för egenföretagare med anledning av dennes bisyssla.
3 Artikel 12 i protokollet har följande lydelse:
4 Artikel 14 i protokollet har följande lydelse:
5 I artikel 12b.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), i den lydelse som är tillämplig på förevarande mål, stadgas följande:
6 I artikel 72 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:
7 Artikel 73.1 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:
8 För att fastställa villkoren för tillämpning av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, antog unionsinstitutionerna gemensamma regler om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade de gemensamma reglerna).
9 I artikel 1 i de gemensamma reglerna föreskrivs att det i enlighet med artikel 72 i tjänsteföreskrifterna ska inrättas ett sjukförsäkringssystem som är gemensamt för unionens institutioner (det gemensamma sjukförsäkringssystemet).
10 I artikel 2 i nämnda regler anges följande:
11 Artikel 4 i de gemensamma reglerna har följande lydelse:
12 Av artikel 22 i de gemensamma reglerna framgår följande:
13 I artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1) anges följande:
14 I artikel 11.1 i förordningen föreskrivs följande:
15 I artikel 2 i arrêté royal no 38 du 27 juillet 1967 organisant le statut social des travailleurs indépendants (kunglig kungörelse nr 38 av den 27 juli 1967 om social trygghet för egenföretagare) (Moniteur belge av den 29 juli 1967, s. 8071), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
16 I artikel 3.1 i kungörelsen föreskrivs följande:
17 I artikel 10.1 i nämnda kungörelse föreskrivs följande:
18 Sökanden i det nationella målet, som är EU-tjänsteman sedan den 1 september 2007, tillträdde sin tjänst vid kommissionen i augusti 2010.
19 Sedan oktober 2015 har han en avlönad bisyssla som lärare, med högst 20 timmars undervisning per år, för vilken han i enlighet med tjänsteföreskrifterna har erhållit erforderligt tillstånd från kommissionen.
20 Genom skrivelse av den 4 juli 2018 underrättade Institut national d’assurances sociales pour travailleurs indépendants (Nationella socialförsäkringsmyndigheten för egenföretagare, Belgien), som har till uppgift att kontrollera om egenföretagare är anslutna till en socialförsäkringskassa, sökanden i målet vid den nationella domstolen om att han var tvungen att ansluta sig till en socialförsäkringskassa, eftersom han sedan den 1 oktober 2015 var verksam som egenföretagare som lärare.
21 Följaktligen anslöt sig sökanden i det nationella målet till Partena och betalade de begärda sociala avgifterna med ett belopp på 3242,09 euro.
22 Sökanden i det nationella målet ansåg emellertid att hans anslutning till det belgiska systemet för social trygghet för egenföretagare strider mot principen om att ett enda system för social trygghet ska vara tillämpligt på tjänstemän vid EU-institutionerna. Han väckte därför talan mot Partena vid Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien), som är den hänskjutande domstolen, i syfte att befrias från sin skyldighet att betala dessa sociala avgifter, varvid han även yrkade att de avgifter som han hade betalat in skulle återbetalas.
23 Det var mot denna bakgrund som Tribunal du travail francophone de Bruxelles (Franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel) beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:
24 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 14 i protokollet, principen om att ett enda system för social trygghet ska vara tillämpligt, såsom denna framgår av förordning nr 883/2004, och principen om lojalt samarbete, såsom den stadfästs i artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en EU-tjänsteman som bedriver undervisningsverksamhet som bisyssla i den medlemsstaten måste ansluta sig till dess system för social trygghet.
25 Vad beträffar principen om att ett enda system för social trygghet ska vara tillämpligt, såsom denna framgår av artikel 11 i förordning nr 883/2004, har det genom denna förordning inrättats ett system för samordning, särskilt avseende bestämmande av vilken eller vilka lagar som ska tillämpas på anställda och egenföretagare som under olika omständigheter utövar rätten till fri rörlighet. Detta fullständiga system av lagvalsregler får som verkan att lagstiftaren i varje medlemsstat undandras befogenheten att efter eget skön fastställa omfattningen av och villkoren för tillämpningen av den nationella lagstiftningen, både i fråga om den personkrets på vilken den är tillämplig och i fråga om dess territoriella tillämpningsområde. I artikel 11.1 i förordning nr 883/2004 föreskrivs således uttryckligen att de personer som denna förordning tillämpas på ska omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkterna 29 och 30).
26 Denna princip om att ett enda system för social trygghet är tillämpligt syftar till att undvika sådana komplikationer som kan uppstå till följd av att lagstiftningen i flera medlemsstater ska tillämpas samtidigt, och undanröja sådan särbehandling som skulle följa för de personer som förflyttar sig inom unionen av partiell eller fullständig kumulering av tillämpliga lagstiftningar (dom av den 26 februari 2015, de Ruyter, C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 37).
27 Denna princip gäller emellertid inte för EU-tjänstemän, vilka inte omfattas av någon sådan nationell lagstiftning om social trygghet som avses i artikel 2.1 i förordning nr 883/2004, vilken definierar den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
28 Det är nämligen unionen och inte medlemsstaterna som ensam är behörig att fastställa vilka bestämmelser som är tillämpliga på EU‑tjänstemän vad gäller deras skyldigheter i fråga om social trygghet. Det system för social trygghet som gäller för unionens institutioner har i enlighet med artikel 14 i protokollet fastställts av parlamentet och rådet genom förordningen om fastställande av tjänsteföreskrifterna (dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkterna 32 och 33 och där angiven rättspraxis).
29 För det första innebär artikel 14 i protokollet att medlemsstaterna fråntas befogenheten att ålägga EU-tjänstemän en skyldighet att vara obligatoriskt anslutna till ett nationellt system för social trygghet och att ålägga EU-tjänstemän att bidra ekonomiskt till ett sådant system (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
30 Domstolen har för övrigt slagit fast att artikel 14 i protokollet och tjänsteföreskrifternas bestämmelser om social trygghet, i förhållande till unionens tjänstemän, fyller en funktion som motsvarar den i artikel 11 i förordning nr 883/2004, vilken består i ett förbud mot att ålägga dessa tjänstemän att bidra till finansieringen av olika system på området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 45).
31 Av detta följer att unionslagstiftaren är ensam behörig att efter eget skön fastställa räckvidden av och villkoren för tillämpningen av bestämmelserna på området för social trygghet vad gäller deras verkningar och de personer som omfattas av dem.
32 För det andra uppvisar tjänsteföreskrifterna samtliga kännetecken i artikel 288 FEUF och är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, vilket innebär att medlemsstaterna är skyldiga att iaktta dem (dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
33 I detta sammanhang framgår det av artikel 72.1 och artikel 73 i tjänsteföreskrifterna att varje tjänsteman eller tillfälligt anställd som tjänstgör vid en unionsinstitution är försäkrad mot sjukdom, och detta från och med den dag då han tillträder tjänsten.
34 I förevarande fall är det utrett att sökanden i det nationella målet är EU‑tjänsteman sedan den 1 september 2007 och att han arbetat vid kommissionen sedan augusti 2010. På grund av sitt anställningsförhållande med kommissionen omfattas han således av unionsinstitutionernas system för social trygghet enligt artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna, även om han, i en medlemsstat, utövar en bisyssla som godkänts av kommissionen med tillämpning av artikel 12b.1 i tjänsteföreskrifterna.
35 En medlemsstats lagstiftning enligt vilken en EU-tjänsteman som utövar yrkesverksamhet som bisyssla i denna medlemsstat måste vara ansluten till systemet för social trygghet i densamma strider således mot den exklusiva befogenhet som unionen har enligt såväl artikel 14 i protokollet som de relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, nämligen att fastställa vilka bestämmelser som är tillämpliga på EU‑tjänstemän vad gäller deras skyldigheter i fråga om social trygghet.
36 Det är nämligen så att även om medlemsstaterna behåller befogenheten att utforma sina respektive system för social trygghet, så måste de dock iaktta unionsrätten vid utövandet av denna befogenhet, inbegripet de bestämmelser i protokollet och i tjänsteföreskrifterna om social trygghet som reglerar EU-tjänstemäns rättsliga ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
37 En sådan nationell lagstiftning som avses i punkt 35 ovan strider dessutom mot principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, enligt vilken unionen och medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.
38 Nämnda lagstiftning kan nämligen leda till att olika tjänstemän i unionen behandlas olika och kan därmed avskräcka från utövande av yrkesverksamhet inom en unionsinstitution, eftersom vissa tjänstemän skulle vara skyldiga att bidra inte bara till systemet för social trygghet för unionens tjänstemän, utan även till ett nationellt system för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 47).
39 Domstolen finner slutligen att denna tolkning inte påverkas av något av de argument som Konungariket Belgien och Republiken Tjeckien har anfört i sina skriftliga yttranden.
40 Vad för det första gäller argumentet att de löner som inte betalas av unionen är främmande för unionen och därför ska beskattas av den medlemsstat som är behörig på skatteområdet och följaktligen ska omfattas av socialförsäkringsavgifter i denna medlemsstat, erinrar domstolen om att det finns en klar skillnad mellan EU-tjänstemäns skyldigheter i fråga om social trygghet, och dessa tjänstemäns skyldigheter i fråga om skatt. Enligt artikel 12 i protokollet är det endast de löner och arvoden som de får av unionen som är befriade från nationell skatt. Även om den eventuella skatteplikten för dessa löner eller arvoden uteslutande regleras i unionsrätten är EU-tjänstemäns övriga inkomster alltjämt föremål för beskattning i medlemsstaterna. När det däremot gäller skyldigheter i fråga om social trygghet omfattas EU‑tjänstemannen däremot uteslutande av EU-institutionernas system för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkt 48).
41 Unionslagstiftarens exklusiva befogenhet att fastställa systemet för sociala avgifter för unionens tjänstemän är nämligen tillämplig på sociala avgifter som en medlemsstat tar ut på alla slags inkomster och således även på en inkomst från en bisyssla som godkänts av arbetsgivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, de Lobkowicz, C‑690/15, EU:C:2017:355, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
42 Vad för det andra gäller argumentet att alla medlemsstaters system för social trygghet grundar sig på solidaritet, eftersom avgifterna aldrig är proportionerliga i förhållande till förmånerna eller villkoras av att förmåner tas i anspråk, ska det erinras om att domstolen har slagit fast att det för frågan huruvida den aktuella avgiften ingår i systemet för social trygghet saknar betydelse huruvida det föreligger en motprestation eller ej i form av förmåner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Acerta m.fl., C‑415/22, EU:C:2023:881, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
43 Med hänsyn till det ovan anförda ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 14 i protokollet, principen om att ett enda system för social trygghet ska vara tillämpligt, såsom den framgår av förordning nr 883/2004, och principen om lojalt samarbete, såsom den stadfästs i artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en EU-tjänsteman som bedriver undervisningsverksamhet som bisyssla i den medlemsstaten måste ansluta sig till dess system för social trygghet.
44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: franska.