Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 19 september 2024

I de förenade målen C‑512/22 P och C‑513/22 P, angående två överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilka ingavs den 26 och den 27 juli 2022,

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, J.-C. Bonichot (referent), S. Rodin och L.S. Rossi, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 16 maj 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Kapitalkravsdirektivet

B. Förordning nr 575/2013

C. SSM-förordningen

II. Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

III. Talan vid tribunalen och den överklagade domen

IV. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

V. Begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet

VI. Prövning av överklagandena

A. Huruvida överklagandena kan tas upp till prövning

1. Parternas argument

2. Domstolens bedömning

B. Prövning i sak

1. Den första grunden för överklagandena

a) Upptagande till prövning

b) Prövning i sak

1) Parternas argument

2) Domstolens bedömning

2. Den andra grunden för överklagandena

a) Parternas argument

b) Domstolens bedömning

VII. Talan i målet vid tribunalen

VIII. Rättegångskostnader

1 Finanziaria d’investimento Fininvest SpA (Fininvest), å ena sidan, och Marina Elvira Berlusconi, Pier Silvio Berlusconi, Barbara Berlusconi, Eleonora Berlusconi och Luigi Berlusconi, i egenskap av rättighetsinnehavare efter Silvio Berlusconi, å andra sidan, har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 11 maj 2022, Fininvest och Berlusconi/ECB ( T‑913/16, EU:T:2022:279) (nedan kallad den överklagade domen). Genom den domen ogillade tribunalen Fininvests och Silvio Berlusconis talan om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens (ECB) beslut ECB/SSM/2016–7LVZJ6XRIE7VNZ4UBX81/4 av den 25 oktober 2016, genom vilket ECB beslutade att invända mot Fininvests och Silvio Berlusconis förvärv av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum SpA (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338) (nedan kallat kapitalkravsdirektivet), med rubriken Definitioner, föreskrivs följande.

3 Artikel 22 i direktivet, med rubriken Anmälan och bedömning av tilltänkta förvärv, har följande lydelse:

4 I artikel 23 i kapitalkravsdirektivet, med rubriken Bedömningskriterier, föreskrivs följande:

5 Skäl 5 i förordning nr 575/2013 har följande lydelse:

6 I artikel 4 i förordningen, med rubriken Definitioner, i denna förordning, föreskrivs följande:

7 Skäl 11 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) (nedan kallad SSM-förordningen), har följande lydelse:

8 Skäl 22 i denna förordning har följande lydelse:

9 I artikel 1 i nämnda förordning, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, föreskrivs följande:

10 Artikel 4 i samma förordning är formulerad på följande sätt:

11 I artikel 15 i SSM-förordningen, med rubriken Bedömning av förvärv av kvalificerade innehav, föreskrivs följande:

12 Fininvest är ett holdingbolag bildat enligt italiensk rätt som till 61,21 procent ägdes av Silvio Berlusconi. Fininvest innehade 30,1 procent av aktiekapitalet i Mediolanum, ett börsnoterat blandat finansiellt holdingföretag, i vilket Fin. Prog. Italia innehade 26,5 procent av kapitalet. Till och med den 30 december 2015 innehade Mediolanum 100 procent av kapitalet i kreditinstitutet Banca Mediolanum.

13 Till följd av Corte suprema di cassaziones (Högsta domstolen, Italien) dom nr 35729/13, som vann laga kraft den 1 augusti 2013, genom vilken Silvio Berlusconi dömts för skattebedrägeri, konstaterade Banca d’Italia (Italiens centralbank), genom beslut av den 7 oktober 2014 (nedan kallat Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014), att Silvio Berlusconi inte längre uppfyllde det krav på gott anseende som ställs i den lagstiftning som införlivar artikel 23.1 a i kapitalkravsdirektivet. Genom detta beslut förordnade Italiens centralbank följaktligen om att det av Fininvest innehav i Mediolanum som översteg 9,99 procent skulle avyttras inom 30 månader från det att en trust bildats som skulle ansvara för försäljningen. Italiens centralbank bestämde även att Fininvests rösträtter som motsvarade de andelar som skulle avyttras inte fick utövas under den period som var nödvändig för att genomföra avyttringen.

14 Silvio Berlusconi och Fininvest väckte talan vid Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som den 4 december 2015 förordnade om uppskov med verkställigheten av nämnda beslut. Nämnda domstol upphävde sedan beslutet genom dom av den 3 mars 2016 (nedan kallad Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016).

15 Under tiden övertogs Mediolanum, den 30 december 2015, av dess dotterbolag Banca Mediolanum.

16 Italiens centralbank och ECB ansåg att Fininvest och Silvio Berlusconi, till följd av denna fusion och Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, hade förvärvat ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanums kapital och uppmanade dem att anmäla detta förvärv enligt den nationella lagstiftning som införlivar artikel 22 och följande artiklar i kapitalkravsdirektivet.

17 Eftersom denna anmodan inte följdes, beslutade Italiens centralbank, den 3 augusti 2016, att ex officio inleda ett förfarande för bedömning av nämnda förvärv.

18 Den 15 oktober 2016 översände Italiens centralbank, enligt artikel 15.2 i SSM-förordningen, ett förslag till beslut till ECB med ett negativt yttrande om anseendet hos förvärvarna av det aktuella kvalificerade innehavet och uppmanade ECB att invända mot förvärvet.

19 Genom det omtvistade beslutet invände ECB mot Fininvests och Silvio Berlusconis förvärv av detta kvalificerade innehav av kapitalet i Banca Mediolanum.

20 Fininvest och Silvio Berlusconi väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 december 2016, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

21 Genom den överklagade domen ogillade tribunalen deras talan.

22 Fininvest (mål C‑512/22 P) och Silvio Berlusconi (mål C‑513/22 P) har, med närmast identiska formuleringar, yrkat att domstolen ska

23 Genom beslut av den 29 augusti 2022 förenades målen C‑512/22 P och C‑513/22 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

24 Efter Silvio Berlusconis bortgång förklarade Marina Elvira Berlusconi, Pier Silvio Berlusconi, Barbara Berlusconi, Eleonora Berlusconi och Luigi Berlusconi, genom skrivelse av den 6 november 2023, att de skulle inträda i mål C‑513/22 P i egenskap av rättighetsinnehavare efter den bortgångne.

25 Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 13 juni 2024 begärde ECB, med tillämpning av artikel 83 i domstolens rättegångsregler, att det muntliga förfarandet skulle återupptas.

26 Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, får besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, enligt artikel 83 i sina rättegångsregler, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna (dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

27 Till stöd för sin begäran har ECB gjort gällande att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande grundade sig på en ny omständighet som inte varit föremål för diskussion mellan parterna, nämligen förekomsten av ett självständigt unionsrättsligt begrepp för indirekt kvalificerat innehav.

28 I förevarande fall får målet inte avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna. Såväl i första instans vid tribunalen som inom ramen för den första grunden för överklagandena har parterna nämligen kunnat uttala sig om begreppet kvalificerat innehav, i den mening som avses i unionsrätten, och huruvida Fininvests och Silvio Berlusconis innehav i Banca Mediolanum varit direkt eller indirekt.

29 Domstolen finner således, efter att ha hört generaladvokaten, att begäran om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas ska avslås.

30 Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 15 juli 2024 har rättighetsinnehavarna efter Silvio Berlusconi och Fininvest även begärt att det muntliga förfarandet ska återupptas för att kunna ta ställning till ECB:s begäran att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas samt till de nya argument som denna institution har anfört i sin begäran.

31 Eftersom ECB:s begäran att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas har avslagits finns det emellertid anledning, efter att ha hört generaladvokaten, att även avslå den begäran att det muntliga förfarandet ska återupptas som har framställts av rättighetsinnehavarna efter Silvio Berlusconi och Fininvest.

32 ECB har gjort gällande, för det första, att återupprättelsen av Silvio Berlusconi, år 2018, innebar att denne kunde begära en ny bedömning av hans anseende i samband med en ny ansökan om tillstånd att inneha ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanums kapital. Denna återupprättelse innebär följaktligen att klagandena inte har något intresse av att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras och av att den överklagade domen upphävs varför deras överklaganden inte kan tas upp till prövning.

33 För det andra anser ECB att överklagandena, i vilka klagandena endast har upprepat argument som tribunalen redan har underkänt, inte heller kan tas upp till prövning av detta skäl.

34 Klagandena har yrkat att dessa invändningar om rättegångshinder ska ogillas.

35 EU-domstolen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad, vad avser ändamålet med talan, ska föreligga när talan väcks, vid äventyr av att denna annars kan komma att avvisas. Tvistens föremål ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det annars fastställs att det saknas anledning att döma i saken, vilket förutsätter att utgången av talan, eller i förekommande fall överklagandet, kan medföra en fördel för den som väckt den (dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB, C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 159 och där angiven rättspraxis).

36 ECB har i detta avseende hävdat att återupprättelsen av Silvio Berlusconi, år 2018, innebär att klagandena kan begära en ny bedömning av dennes anseende i samband med en ny ansökan om tillstånd att inneha ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanums kapital och klagandena har följaktligen inte något intresse av att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras. Eftersom denna återupprättelse skedde innan överklagandena gavs in, kan de inte tas upp till prövning enligt den rättspraxis som nämns i föregående punkt.

37 I motsats till vad ECB har hävdat ger återupprättelsen av Silvio Berlusconi emellertid inte klagandena samma fördel som en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

38 Även om det, för det första, antas att återupprättelsen av Silvio Berlusconi medför att skälet till att ECB genom det omtvistade beslutet motsatte sig klagandenas förvärv av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum undanröjs, innebär det inte att detta beslut undanröjs, till skillnad från den verkan som domstolens ogiltigförklaring av nämnda beslut skulle få.

39 Medan, för det andra, det skulle anses att det omtvistade beslutet, om det ogiltigförklarades, aldrig har existerat, får återupprättelsen av Silvio Berlusconi ingen verkan förrän från och med den tidpunkt då den skedde, det vill säga under år 2018.

40 Av det ovan anförda följer att den invändning om rättegångshinder som avser att återupprättelsen av Silvio Berlusconi har medfört att klagandena inte har något berättigat intresse av att väcka talan mot det omtvistade beslutet ska ogillas.

41 Vidare framgår det av fast rättspraxis att ett överklagande som i själva verket endast utgör en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen faller utanför domstolens behörighet enligt artikel 56 i domstolens stadga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkt 27och där angiven rättspraxis).

42 När en klagande bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen skulle överklagandeinstitutet nämligen förlora en del av sin betydelse. En klagande har dessutom rätt att åberopa grunder som följer av den överklagade domen och som syftar till att bestrida domens rättsliga grund (dom av den 11 juni 2024, kommissionen/Deutsche Telekom, C‑221/22 P, EU:C:2024:488, punkterna 28 och 29 och där angiven rättspraxis).

43 I förevarande fall har klagandena, i motsats till vad ECB för övrigt utan förklaring har hävdat, på ett precist sätt angett vilka omständigheter som kritiseras i den överklagade domen och skälen till att den, enligt klagandena, utgör felaktig rättstillämpning. Klagandena har således inte begränsat sig till att endast upprepa de argument som de anförde vid tribunalen.

44 ECB:s andra invändning om rättegångshinder kan således inte heller godtas.

45 Till stöd för sina överklaganden, som har formulerats i nära identiska ordalag, har klagandena åberopat elva grunder. De sex första grunderna avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i sin bedömning av det omtvistade beslutet. Det hävdas genom den sjunde och den åttonde grunden att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida förfarandet för antagandet av detta beslut var korrekt. Det görs genom den nionde, den tionde och den elfte grunden gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att inte ta upp vissa av de åberopade grunderna och en del av de handlingar som ingetts till den till prövning.

46 ECB har hävdat att den första grunden, vilken avser att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att klagandena hade förvärvat ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanums kapital år 2016, inte kan tas upp till prövning, eftersom den syftar till att ifrågasätta tribunalens bedömning av en faktisk omständighet och kvalificeringen av denna faktiska omständighet mot bakgrund av tillämplig nationell rätt.

47 Det följer visserligen av fast rättspraxis att bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen, med undantag för då dessa har missuppfattats, inte utgör en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 121 och där angiven rättspraxis). Det har även slagits fast att domstolen, med samma förbehåll, inte heller är behörig att göra en kvalificering av de faktiska omständigheterna mot bakgrund av nationell rätt som innebär en tolkning av nationell rätt (dom av den 18 januari 2024, Jenkinson/rådet m.fl., C‑46/22 P, EU:C:2024:50, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

48 Såsom tribunalen korrekt påpekade i punkt 49 i den överklagade domen är begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Detta följer av den omständigheten att det varken i definitionen av kvalificerat innehav i artikel 4.1 led 36 i förordning nr 575/2013, i artikel 15 i SSM-förordningen eller i artikel 22 i kapitalkravsdirektivet, i vilken villkoren för kontroll av förvärv av ett sådant innehav fastställs, hänvisas till nationell rätt. Detta framgår även av det av unionslagstiftaren eftersträvade målet, såsom det följer av bland annat skäl 11 och artikel 1 i SSM-förordningen, att införa en harmoniserad tillsyn över det finansiella systemet, särskilt, såsom anges i skäl 22 i förordningen, över förvärv av väsentliga innehav – så kallade kvalificerade innehav – i ett kreditinstitut.

49 Tribunalens konstaterande att klagandena förvärvade ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum år 2016 utgör följaktligen inte en kvalificering av denna faktiska omständighet mot bakgrund av tillämplig nationell rätt eller en bedömning av faktiska omständigheter, utan en kvalificering av nämnda faktiska omständighet mot bakgrund av ett unionsrättsligt begrepp, såsom det tolkats av tribunalen.

50 Domstolen är i ett mål om överklagande inte bara behörig att pröva tribunalens tolkning av ett unionsrättsligt begrepp, såsom begreppet kvalificerat innehav, i den mening som avses i kapitalkravsdirektivet, och tribunalens kvalificering av en transaktion mot bakgrund av detta begrepp, utan även, med hänsyn till den rättspraxis som nämns i punkt 47 ovan, att pröva huruvida tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheter eller den bevisning som ligger till grund för denna kvalificering, vilket klagandena för övrigt vid flera tillfällen har gjort gällande inom ramen för den första grunden för överklagandena.

51 ECB:s invändning om rättegångshinder ska följaktligen ogillas.

52 Klagandena har genom sin första grunds första del gjort gällande att tribunalen borde ha slagit fast att tillståndsförfarandet inte kunde inledas, eftersom den i punkt 81 i den överklagade domen hade konstaterat att Fininvest och, genom detta bolag, Silvio Berlusconi utövade gemensam kontroll över Banca Mediolanum genom ett aktieägaravtal som ingåtts med Fin. Prog. Italia.

53 Klagandena har genom sin första grunds andra del gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen missuppfattade de faktiska omständigheterna och i flera avseende gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att Fininvests innehav på 30,16 procent i Banca Mediolanum hade minskats till 9,99 procent genom Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 och på nytt hade blivit ett kvalificerat innehav till följd av Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016.

54 För det första gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den i punkt 72 i den överklagade domen slog fast att Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 hade minskat Fininvests kvalificerade innehav på 30,16 procent i Banca Mediolanum till 9,99 procent. Detta kvalificerade innehav på 30,16 procent förblev ett kvalificerat innehav, även om det tillfälligt omfattades av ett åläggande om avyttring och ett samtidigt förbud mot utövande av rösträtter.

55 När det gäller åläggandet om avyttring är det uppenbart att det, så länge som avyttringen inte hade skett, inte ändrade omfattningen av Fininvests kvalificerade innehav. Avyttringen genomfördes aldrig.

56 Inte heller begränsningen av rösträtten påverkade den omständigheten att klagandena hade ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum.

57 För det andra ledde detta första fel till att tribunalen begick ett andra fel, i punkt 73 i den överklagade domen. Även om Fininvest, efter Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 och fram till tidpunkten för fusionen, genom vilken Mediolanum övertogs av Banca Mediolanum, innehade ett kvalificerat innehav på 30,16 procent i Mediolanum, kunde Fininvest enligt klagandena inte bli direkt innehavare av endast 9,99 procent av aktierna i Banca Mediolanum till följd av fusionen. Fininvest behöll tvärtom samma kvalificerade innehav på 30,16 procent som det tidigare förfogat över och aldrig hade avyttrat.

58 Eftersom Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 inte innebar att Fininvests kvalificerade innehav på 30,16 procent omvandlades till ett icke kvalificerat innehav på 9,99 procent och fusionen inte skulle ha ändrat detta innehav, misstog sig, för det tredje, tribunalen även i punkt 76 i den överklagade domen när den fann att Fininvest, till följd av Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, hade återfått ett kvalificerat innehav på 30,16 procent i Banca Mediolanum. Den sistnämnda domen påverkade inte innehavets omfattning. Under alla omständigheter kan en dom om upphävande av ett rättsstridigt beslut inte medföra ett förvärv. Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016 har således inte gett upphov till någon rättighet, utan endast upphävt åläggandet om avyttring.

59 Klagandena har genom den första grundens tredje del hävdat att tribunalen rättsstridigt ersatte den motivering som upphovsmannen till det omtvistade beslutet lämnat med sin egen motivering, vilket framgår av de argument som anförs nedan.

60 Klagandena har genom sin första grunds fjärde del anfört att tribunalen, genom att utesluta förekomsten av en uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar och genom att därmed utesluta en tillämpning av italiensk rätt för att tolka begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav, har åsidosatt artikel 4.3 i SSM-förordningen, artikel 19 i decreto legislativo n. 385 – Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia (lagstiftningsdekret nr 385 om konsoliderad lagstiftning på bank- och kreditområdet) av den 1 september 1993 (ordinarie tillägg till GURI nr 230 av den 30 september 1993), i dess lydelse enligt decreto legislativo nr 72 (lagstiftningsdekret nr 72) av den 12 maj 2015 (nedan kallat TUB), samt den allmänna principen om lojalt samarbete som stadfästs i artikel 4.3 FEU.

61 I denna del utgör den överklagade domen felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen, om den hade tillämpat italiensk rätt, inte skulle ha kunnat betrakta en ändring av den rättsliga strukturen i ett innehav som ett förvärv.

62 Eftersom ECB i det omtvistade beslutet uttryckligen hade slagit fast att italiensk rätt utgjorde den rättsliga grunden för definitionen av begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav, ersatte tribunalen den motivering som upphovsmannen till det omtvistade beslutet lämnat med sin egen och åsidosatte den kontradiktoriska principen på denna punkt.

63 Klagandena har genom den första grundens femte del anfört att begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav såsom omfattande en ändring av den rättsliga strukturen i ett innehav inte har stöd vare sig i lydelsen av kapitalkravsdirektivet, i lydelsen av SSM-förordningen, i det dagliga språkbruket eller i de mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. Genom kapitalkravsdirektivet och SSM-förordningen har det nämligen införts en förhandsbedömning av egenskaperna hos varje person som avser att förvärva en andel i ett kreditinstitut. Eventuella ändringar av den rättsliga strukturen i ett redan befintligt innehav innebär inte, såsom i förevarande fall, något ägarbyte.

64 Vidare strider det av tribunalen nybildade begreppet ändring av den rättsliga strukturen i ett deltagande mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom detta begrepp inte har någon innebörd som definierats i unionsrätten och eftersom det, enligt tribunalen, inte kan tolkas med tillämpning av medlemsstaternas lagstiftning.

65 Eftersom det av tribunalen använda begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav inte är samma som det som används i det omtvistade beslutet, har parterna slutligen inte haft möjlighet att diskutera detta.

66 Klagandena har genom sin första grunds sjätte del gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 22 i kapitalkravsdirektivet och artikel 22 TUB när den fann att Fininvest hade förvärvat ett kvalificerat innehav som kräver tillstånd på grund av att dess indirekta kvalificerade innehav i Banca Mediolanum hade blivit direkt.

67 Den lagstiftning som reglerar banktillsyn såväl i unionsrätten, enligt artikel 22.1 i kapitalkravsdirektivet, som i nationell rätt, enligt artikel 22 TUB, fäster nämligen ingen vikt vid den åtskillnad som görs i den överklagade domen mellan ett direkt kvalificerat innehav och ett indirekt kvalificerat innehav, eftersom denna lagstiftning syftar till att gå tillbaka till den slutliga innehavaren av ett kvalificerat innehav, oberoende av om det finns mellanhänder.

68 Den åtskillnad som tribunalen gjorde mellan direkt och indirekt innehav är dessutom helt irrelevant när det gäller Silvio Berlusconi. Denne hade nämligen bibehållit ett indirekt innehav i Banca Mediolanum såväl före som efter fusionen och Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016.

69 ECB anser att den första grundens första del är obefogad. I punkt 81 i den överklagade domen erinrade tribunalen endast om en kontextuell omständighet.

70 Som svar på den första grundens andra del har ECB vidhållit att klagandena under alla omständigheter inte hade något kvalificerat innehav till följd av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 och att de förvärvade detta kvalificerade innehav på grund av fusionen och Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016. Mot bakgrund av tillämplig nationell rätt utgjorde klagandenas innehav i Mediolanum för övrigt inte ett indirekt kvalificerat innehav i Banca Mediolanum, eftersom Mediolanum inte stod under klagandenas exklusiva kontroll.

71 Vad gäller den första grundens tredje del har tribunalen inte ersatt den motivering som upphovsmannen till det omtvistade beslutet lämnat med sin egen motivering. Den enda skillnaden mellan ECB:s och tribunalens ståndpunkt är beskrivningen av sammanhanget, utan att detta påverkar ratio decidendi.

72 Överklagandena kan inte heller vinna bifall såvitt avser den första grundens fjärde del. På grundval av såväl en bokstavstolkning som en kontextuell tolkning har begreppet förvärv nämligen med nödvändighet en självständig betydelse i unionsrätten, på samma sätt som det sammansatta begreppet förvärv av kvalificerade innehav. Om tribunalen hade tillämpat den italienska lagstiftningen skulle den under alla omständigheter även ha konstaterat att klagandena hade förvärvat ett kvalificerat innehav.

73 Som svar på den första grundens femte del har ECB gjort gällande att tribunalen förklarade att Mediolanum, efter fusionen, inte längre ingrep mellan klagandena och Banca Mediolanum och att graden av indirekt kontroll över detta innehav således hade ändrats. Genom att nämna ändringen av den rättsliga strukturen i innehavet avsåg tribunalen följaktligen att skilja mellan, å ena sidan, förhållandet mellan klagandena och Banca Mediolanum genom Mediolanum och, å andra sidan, deras förhållande efter det att Mediolanum hade övertagits av Banca Mediolanum.

74 Talan kan inte heller vinna bifall såvitt avser den första grundens sjätte del, eftersom den bygger på den felaktiga förutsättningen att Silvio Berlusconi hela tiden bibehöll ett indirekt kvalificerat innehav i Banca Mediolanum.

75 Europeiska kommissionen anser att överklagandena inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del, genom vilken klagandena har hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att Silvio Berlusconi och Fininvest redan före fusionen utövade gemensam kontroll över Banca Mediolanum genom ett aktieägaravtal, eftersom det inte rör sig om en kritik av den överklagade domen. Denna omständighet saknar under alla omständigheter relevans för att avgöra frågan huruvida fusionen gav upphov till ett nytt innehav som skulle anmälas. Det som är avgörande är att Fininvests och Silvio Berlusconis innehav i Banca Mediolanum aldrig tidigare hade underställts tillsynsmyndighetens bedömning, såsom anges i bilaga 5 till det omtvistade beslutet.

76 Anmärkningarna i den första grundens andra del är verkningslösa, eftersom de avser domskäl som domslutet i den överklagade domen inte grundas på. De saknar dessutom relevans. I andra hand kan domstolen, för det fall den skulle finna att de faktiska omständigheterna har missuppfattats, besluta att upphäva den överklagade domen i den del tribunalen fann att klagandenas indirekta innehav i Banca Mediolanum, till följd av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014, inte längre var ett kvalificerat innehav och, vid prövningen av talan i första instans, fastställa att talan inte kan bifallas såvitt avser den första grunden, genom att slå fast att Fininvest och Silvio Berlusconi, efter fusionen och Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, för första gången hade förvärvat ett direkt innehav i Banca Mediolanum.

77 Den första grundens tredje del, enligt vilken tribunalen ersatte motiveringen i det omtvistade beslutet med sin egen vad gäller tolkningen av begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav, saknar stöd i de faktiska omständigheterna.

78 Den första grundens fjärde del utgör en förväxling av två helt olika frågor. Av dessa frågor avser den första den rätt som ECB var skyldig att tillämpa, nämligen, enligt artikel 4.3 i SSM-förordningen, all tillämplig unionsrätt och, när denna unionslagsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv, medan den andra avser tolkningen av begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav, i den mening som avses i artikel 15 i SSM-förordningen.

79 Enligt den fasta rättspraxis som det erinrats om i punkt 44 i den överklagade domen ska ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. Redan en genomläsning av de ovannämnda bestämmelserna i SSM-förordningen och kapitalkravsdirektivet bekräftar vad som korrekt har påpekats i punkt 45 i den överklagade domen, nämligen att dessa bestämmelser inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar. Av detta följer att begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt i samtliga medlemsstater.

80 När det gäller den felaktiga tolkning av begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav som tribunalen skulle ha gjort, grundar sig klagandenas anmärkningar på ett vilseledande sätt på tribunalens användning av uttrycket ändring av den rättsliga strukturen. Tribunalens resonemang, som är mer strukturerat och mer precist, avser specifikt omvandlingen av ett indirekt kvalificerat innehav till ett direkt kvalificerat innehav, såsom framgår av en objektiv läsning av punkterna 78–81 i den överklagade domen. Det saknas således grund för påståendet att tribunalens tolkning strider mot rättssäkerhetsprincipen.

81 På sin höjd skulle man, med beaktande av proportionalitetsprincipen, kunna medge att koncerninterna transaktioner, som genomförs inom en befintlig aktieägares koncern och som inte medför någon faktisk eller väsentlig ändring av det finansiella institutets direkta eller slutliga aktieägarstruktur, är undantagna från anmälningsskyldigheten och tillsynsmyndighetens kontroll, dock endast under förutsättning att åtminstone en bedömning tidigare redan har gjorts. De gemensamma riktlinjerna för europeiska tillsynsmyndigheter år 2008 (CEBS/2008/214; CEIOPS 3L 3 19/08; CESR/08 543b) har formulerats med denna innebörd. I förevarande fall har Fininvests och Silvio Berlusconis innehav i Banca Mediolanum aldrig varit föremål för en bedömning.

82 Klagandena har genom den första grundens sjätte del kritiserat åtskillnaden mellan direkt och indirekt innehav och gjort gällande att en sådan saknar betydelse för förekomsten av ett kvalificerat innehav.

83 I de europeiska och italienska bestämmelserna föreskrivs visserligen att såväl direkta som indirekta förvärv av kvalificerade innehav ska kontrolleras. Detta innebär emellertid inte att arten av och villkoren för innehavet saknar betydelse. Enligt artikel 23.1 i kapitalkravsdirektivet ska det vid bedömningen bland annat tas hänsyn till den tilltänkte förvärvarens sannolika påverkan och om det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt, eftersom dessa kriterier kan påverkas av innehavets art och rättsliga struktur.

84 Den omständigheten att Silvio Berlusconis innehav förblev indirekt är inte heller relevant. Detta innehavs art och rättsliga struktur ändrades även på grund av att Fininvests innehav blev ett direkt innehav.

85 Det ska inledningsvis erinras om att kapitalkravsdirektivet, som reglerar tillsynen över kreditinstitut och värdepappersföretag, bland annat föreskriver kontroll av förvärv av kvalificerade innehav i kreditinstitut.

86 I artikel 4.1 led 36 i förordning (EU) nr 575/2013, till vilken det hänvisas i artikel 3.1 led 33 i kapitalkravsdirektivet, definieras ett kvalificerat innehav som direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller samtliga röster eller möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av detta företag.

87 Enligt artikel 22.1 i kapitalkravsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att alla fysiska eller juridiska personer … som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut … skriftligen före förvärvet underrättar de behöriga myndigheterna [om detta beslut].

88 Det föreskrivs i artikel 15.2 i SSM-förordningen att en ansökan om förvärv av ett kvalificerat innehav ska bedömas av den nationella behöriga myndigheten, som ska överlämna ett förslag till beslut till ECB. Befogenheten att invända mot förvärvet av ett kvalificerat innehav eller inte tillkommer ECB enligt artikel 15.3 i denna förordning.

89 Enligt artikel 23.1 i kapitalkravsdirektivet ska bedömningen av om den tilltänkta förvärvaren är lämplig och om det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt göras med beaktande av flera kriterier, däribland den tilltänkta förvärvarens anseende.

90 Italiens centralbank vände sig till ECB som genom det omtvistade beslutet invände mot Fininvests och Silvio Berlusconis förvärv av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum, med motiveringen att Silvio Berlusconi inte uppfyllde kravet på gott anseende.

91 I första instans bestred klagandena genom deras första grund att de hade förvärvat ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum år 2016. Tribunalen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna grund av skäl som klagandena har ifrågasatt genom den första grunden för sina överklaganden.

92 Genom den första grunden för sina överklaganden har klagandena gjort gällande att tribunalen misstog sig när den slog fast att klagandena hade förvärvat ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum år 2016.

93 Genom sin första grunds andra del, vilken ska prövas först, har klagandena gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna i målet och gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 72, 73 och 76 i den överklagade domen slog fast att deras innehav i Banca Mediolanum hade ökat år 2016.

94 Såsom har angetts i punkt 47 ovan är tribunalen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna. Denna bedömning är därför inte, utom i det fall då dessa omständigheter har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning i ett mål om överklagande. Det ska utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 25 juni 2020, CSUE/kommissionen, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkterna 104 och 105).

95 Tribunalen fann, i punkt 72 i den överklagade domen, att till följd av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 – genom vilket centralbanken ålade klagandena att avyttra sina andelar i Mediolanum som översteg 9,99 procent och förordnade om att deras rösträtter knutna till dessa andelar inte fick utövas – hade klagandenas indirekta innehav i Banca Mediolanum minskats till 9,99 procent och att klagandena därmed hade förlorat det kvalificerade innehav som de tidigare förfogat över i detta kreditinstitut. I punkt 73 i den överklagade domen fann tribunalen följaktligen att Fininvest, till följd av Banca Mediolanums övertagande av Mediolanum den 30 december 2015, hade blivit direkt ägare till endast 9,99 procent av aktierna i Banca Mediolanum. Tribunalen drog av detta, i punkt 76 i den överklagade domen, slutsatsen att Fininvest, till följd av ogiltigförklaringen av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 genom Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, hade blivit direkt ägare till 30,16 procent av aktierna i Banca Mediolanum och således hade förvärvat ett kvalificerat innehav.

96 Det ska emellertid påpekas att Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014, genom vilket centralbanken förordnade om att klagandenas andelar i Mediolanum som översteg 9,99 skulle avyttras, inte i sig medförde en minskning av detta innehav. Beslutet innebar nämligen att avyttringen skulle ske inom 30 månader genom en trust som ansvarade för försäljningen. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande var, vid den tidpunkt då Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 upphävdes genom Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, Fininvests innehav på 30,16 procent i Banca Mediolanum fortfarande i det förstnämnda bolagets ägo och hade ännu inte överförts till någon förvärvare. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande var den enda verkan av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 fram till dess att beslutet upphävdes att de rösträtter som var knutna till de aktier som omfattades av avyttringsskyldigheten inte fick utövas.

97 Av detta följer att tribunalen missuppfattade räckvidden av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014.

98 Tribunalen missförstod nämligen räckvidden av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 genom att blanda ihop det åläggande som centralbanken hade riktat mot klagandena att avyttra sina andelar i Mediolanum som översteg 9,99 procent och själva avyttringen av dessa andelar, vilket var det enda som kunde medföra en minskning av deras innehav, även om detta åläggande inte hade haft någon verkan vid den tidpunkt då det upphävdes av Consiglio du Stato (Högsta förvaltningsdomstolen).

99 Av detta följer, såsom klagandena har hävdat, att tribunalen i punkt 72 i den överklagade domen gjorde en missuppfattning i sin bedömning av de faktiska omständigheterna, enligt vilken Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 hade minskat klagandenas innehav i Mediolanum till 9,99 procent.

100 Följaktligen låg en missuppfattning även till grund för de slutsatser som tribunalen drog av denna bedömning i punkterna 73, 76 och 77 i den överklagade domen, nämligen dels att Fininvest hade blivit direkt ägare till endast 9,99 procent av aktierna i Banca Mediolanum till följd av Banca Mediolanums övertagande av Mediolanum, dels att upphävandet av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014 genom Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016 innebar att Fininvest på nytt förvärvade ett kvalificerat innehav på 30,16 procent i Banca Mediolanum.

101 Tribunalens bedömning av räckvidden av Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, som återges i punkt 76 i den överklagade domen, utgör dessutom felaktig rättstillämpning. Oavsett räckvidden av Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014, medförde nämligen upphävandet av detta beslut genom Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016, såsom klagandena har gjort gällande, att de försattes i samma situation som de befann sig i före nämnda beslut, det vill säga – såsom tribunalen själv angav i punkt 71 i den överklagade domen – situationen för innehavare av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum, och inte att de fick förvärva ett sådant innehav.

102 Av det ovan anförda följer att klagandena har fog för att hävda att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna i målet och gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att deras innehav i Banca Mediolanum hade ökat till följd av Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016.

103 Överklagandena ska således bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

104 Klagandena har, genom den första grundens femte och sjätte del, vilka därefter ska prövas tillsammans, gjort gällande att tribunalen, i punkterna 75–81 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av begreppet förvärv av ett kvalificerat innehav, genom att slå fast att ett sådant förvärv kunde följa enbart av ändringen av den rättsliga strukturen i ett kvalificerat innehav och, i synnerhet, av att ett indirekt kvalificerat innehav omvandlades till ett direkt kvalificerat innehav.

105 Det ska inledningsvis påpekas, i likhet med vad generaladvokaten har gjort i punkt 61 i sitt förslag till avgörande, att tribunalens tolkning som nämns i föregående punkt inte har något stöd vare sig i lydelsen av kapitalkravsdirektivet eller i lydelsen av SSM-förordningen.

106 Vad särskilt gäller frågan huruvida det kvalificerade innehav som är föremål för förvärvet är direkt eller indirekt, anges det tvärtom uttryckligen i artikel 22.1 i kapitalkravsdirektivet att det saknar betydelse huruvida detta innehav har förvärvats direkt eller indirekt.

107 Att det kvalificerade innehavets rättsliga struktur saknar betydelse framgår mer allmänt av artikel 4.1 led 36 i förordning nr 575/2013, i vilken ett kvalificerat innehav alternativt definieras som direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller samtliga röster eller möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av detta företag.

108 Det är således inte den rättsliga strukturen i ett innehav, däribland dess direkta eller indirekta karaktär, som avgör huruvida det föreligger ett kvalificerat innehav, utan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande, den omständigheten att innehavet gör det möjligt att uppnå en viss grad av kontroll eller inflytande över kreditinstitutet.

109 Denna tolkning stöds av det syfte som unionslagstiftaren eftersträvar genom att införa en tillsyn över förvärv av kvalificerade innehav i kreditinstitut, vilken enligt artikel 23.1 i kapitalkravsdirektivet syftar till att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det kreditinstitut som förvärvet gäller … med beaktande av den tilltänkta förvärvarens sannolika påverkan på kreditinstitutet.

110 Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig rättstillämpning när den i punkt 80 i den överklagade domen slog fast att ändringen av den rättsliga strukturen i det kvalificerade innehavet kunde kvalificeras som ett förvärv av ett sådant innehav, även om storleken på nämnda innehav inte hade ändrats.

111 Följaktligen misstog sig tribunalen även när den i punkterna 75–81 i den överklagade domen fann att omständigheterna dels att Fininvests innehav i Banca Mediolanum, som tidigare var indirekt, hade blivit direkt till följd av att Mediolanum hade övertagits av Banca Mediolanum, dels att Silvio Berlusconis indirekta innehav i Banca Mediolanum, tidigare genom Fininvest och Mediolanum, hade blivit indirekt enbart genom Fininvest, gjorde det möjligt att fastställa att klagandena hade förvärvat ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum.

112 Överklagandena ska således bifallas såvitt avser den första grundens femte och sjätte del.

113 Av det ovan anförda följer att överklagandena ska bifallas såvitt avser dessa delar av den första grunden, utan att det är nödvändigt att pröva den första grundens övriga delar.

114 Klagandena anser att även om tribunalen i punkterna 95–99 i den överklagade domen angav att kapitalkravsdirektivet inte hade retroaktiv verkan, så gjorde den ändå, i punkt 100 i den överklagade domen, en retroaktiv tillämpning, eftersom den tillämpade direktivet på ett kvalificerat innehav som Fininvest och Silvio Berlusconi hade förfogat över sedan år 1996.

115 ECB och kommissionen anser att tribunalen inte tillämpade kapitalkravsdirektivet retroaktivt, eftersom den konstaterade att Silvio Berlusconi, enligt Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014, inte längre förfogade över ett indirekt kvalificerat innehav vid den tidpunkt då den gemensamma tillsynsmekanismen inrättades på grundval av SSM-förordningen och att han kom att förfoga över ett sådant inneha först efter Banca Mediolanums övertagande av Mediolanum år 2015 och Consiglio di Statos (Högsta förvaltningsdomstolen) dom av den 3 mars 2016.

116 EU-domstolen erinrar om att det i artikel 22 i kapitalkravsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna ska kräva att alla personer som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut skriftligen före förvärvet underrättar de behöriga myndigheterna om detta beslut och om att ett sådant förvärv, enligt artikel 23 i detta direktiv, endast ska tillåtas om denna person uppfyller kriterierna i denna bestämmelse.

117 Av det ovan anförda följer, såsom tribunalen påpekade i punkt 98 i den överklagade domen, att artiklarna 22 och 23 i kapitalkravsdirektivet endast är tillämpliga på förvärv av kvalificerade innehav som gjorts efter det att de bestämmelser som dessa artiklar ålägger medlemsstaterna att anta trädde i kraft, för vilket tidpunkten enligt artikel 162 i detta direktiv har fastställts till senast den 31 december 2013.

118 I förevarande fall har klagandena hävdat, utan att detta har bestritts, att de år 1996 förvärvade ett innehav i Banca Mediolanum på 30,16 procent, det vill säga ett kvalificerat innehav, i den mening som avses i kapitalkravsdirektivet. Såsom framgår av punkterna 71 och 72 i den överklagade domen har tribunalen för övrigt angett att klagandena fortfarande förfogade över ett sådant innehav vid tidpunkten för Italiens centralbanks beslut av den 7 oktober 2014.

119 Det framgår för det första av punkt 102 ovan att detta beslut, i motsats till vad tribunalen slog fast, inte ändrade storleken på klagandenas innehav i Banca Mediolanum.

120 För det andra framgår det av punkterna 108 och 110 ovan att den ändring av den rättsliga strukturen i detta innehav som följer av Banca Mediolanums övertagande av Mediolanum inte hade någon betydelse för klagandenas innehav av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum.

121 Av detta följer att klagandena inte förvärvade ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum efter det att de bestämmelser som införlivar kapitalkravsdirektivet hade trätt i kraft, utan att de endast bibehöll ett sådant innehav som förvärvats tidigare.

122 Det framgår av punkt 117 ovan att artiklarna 22 och 23 i direktivet, vilka saknar retroaktiv verkan, inte är tillämpliga på kvalificerade innehav som förvärvats före denna tidpunkt. Klagandena har således fog för att hävda att ECB, genom att invända mot klagandenas innehav av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum, rättsstridigt har tillämpat dessa artiklar retroaktivt.

123 Tribunalen gjorde följaktligen en felaktig rättstillämpning när den fann att ECB inte hade tillämpat nämnda artiklar retroaktivt genom att i det omtvistade beslutet invända mot att klagandena förfogade över ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum.

124 Av det ovan anförda följer att överklagandena, utöver såvitt avser den första grunden, ska bifallas såvitt avser den andra grunden.

125 Den överklagade domen ska således upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna för överklagandena.

126 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, när tribunalens avgörande upphävs, antingen återförvisa målet till tribunalen för avgörande eller själv slutligt avgöra målet, om det är färdigt för avgörande.

127 I förevarande fall ska domstolen slutligt avgöra målet, vilket är färdigt för avgörande.

128 Klagandena har genom den första grunden för deras talan i första instans bestritt att de förvärvat ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum år 2016.

129 Det framgår av punkt 121 ovan att klagandena inte förvärvade något sådant innehav i Banca Mediolanum år 2016.

130 Följaktligen kunde ECB inte lagligen, genom det omtvistade beslutet, invända mot klagandenas påstådda förvärv av ett kvalificerat innehav i Banca Mediolanum år 2016.

131 Talan i första instans ska således bifallas såvitt avser den första grunden och det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunderna för talan i första instans.

132 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna om överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

133 Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138.1 i rättegångsreglerna tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

134 Eftersom ECB har tappat målet och klagandena har yrkat att ECB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, ska ECB förpliktas att, förutom att bära sina rättegångskostnader, även ersätta de kostnader som uppkommit för klagandena med anledning av såväl förfarandet i första instans som målet om överklagande.

135 Enligt artikel 184.4 i rättegångsreglerna får en intervenient i första instans som inte själv har överklagat det där meddelade avgörandet inte förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande, annat än om intervenienten har deltagit i den skriftliga eller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen. Om en sådan part har deltagit i rättegången, får domstolen besluta att parten ska bära sina rättegångskostnader.

136 Eftersom, i förevarande fall, kommissionen, som intervenerade i första instans, har deltagit i förfarandet vid domstolen till stöd för ECB:s yrkanden, utan att vara klagande i målet om överklagande, ska kommissionen bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: italienska.