Domstolens dom (första avdelningen) den 12 september 2024

I mål C‑548/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Giudice di pace di Fondi (Fredsdomaren i Fondi, Italien) genom beslut av den 18 augusti 2022, som inkom till EU-domstolen den 18 augusti 2022, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Arabadjiev (referent) samt domarna T. von Danwitz, P.G. Xuereb, A. Kumin och I. Ziemele, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 februari 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: M.M., genom G. Falso och E. Iorio, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca och F. Sclafani, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 29 februari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Ramavtalet om deltidsarbete

Ramavtalet om visstidsarbete

Direktiv 2003/88

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Förfarandet vid EU-domstolen

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 288 FEUF, av artiklarna 17, 31, 34 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9), av klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, undertecknat den 6 juni 1997 (nedan kallat ramavtalet om deltidsarbete). som återfinns i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9) samt av klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet om visstidsarbete), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan M.M., som arbetar som biträdande åklagare i form av ett arvoderat uppdrag, och å andra sidan Presidenza del Consiglio dei ministri (premiärministerns kansli, Italien), Ministero della Giustizia (justitieministeriet, Italien) och Ministero dell’Economia e delle Finanze (ekonomi- och finansministeriet, Italien). I målet har M.M. yrkat att italienska staten ska förpliktas att till henne betala ett visst belopp som hon anser sig ha rätt till med anledning av sitt arbete som arvoderad åklagare.

3 I klausul 4 (Principen om icke-diskriminering) i ramavtalet om deltidsarbete föreskrivs följande i punkt 1:

4 I klausul 2 (Räckvidd) i ramavtalet om visstidsarbete föreskrivs följande i punkt 1:

5 I klausul 4 (Principen om icke-diskriminering) i ramavtalet om visstidsarbete föreskrivs följande i punkt 1:

6 I klausul 5 (Bestämmelser för att förhindra missbruk) i ramavtalet om visstidsarbete föreskrivs följande:

7 I artikel 7.1 (Årlig semester) i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:

8 I artikel 29.1–29.3 och 29.5 i decreto legislativo n. 116 – Riforma organica della magistratura onoraria e altre disposizioni sui giudici di pace, nonché disciplina transitoria relativa ai magisati onorari in servizio, a norma della legge 28 aprile 2016, n. 57 (lagstiftningsdekret nr 116 – Reform av systemet med personer som utför domar- och åklagaruppgifter som ett arvoderat uppdrag (arvoderade domare och åklagare) och andra bestämmelser om fredsdomare och övergångsbestämmelser för personer som nu arbetar som arvoderade domare och åklagare, enligt lag nr 57 av den 28 april 2016), av den 13 juli 2017, (GURI nr 177 av den 31 juli 2017, s. 1) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 116), i dess lydelse enligt artikel 1.629 i legge n. 234 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2022 e bilancio pluriennale per il triennio 2022–2024 (lag nr 234, om 2022 års statsbudget och om flerårsbudgeten för åren 2022–2024), av den 30 december 2021 (GURI nr 310 av den 31 december 2021, s. 1), föreskrivs följande:

9 M.M. är en så kallad magistrato onorario, det vill säga en person som utför vissa domar- eller åklagaruppgifter som ett arvoderat uppdrag. Sedan den 4 april 2001 arbetar hon i denna egenskap som biträdande åklagare. Det framgår av beslutet om hänskjutande att M.M:s arbetsuppgifter är jämförbara med de som utförs av en ordinarie biträdande åklagare och att hon har samma rättsliga ställning och behandlas på samma sätt i ekonomiskt avseende som personer som utför domaruppgifter som ett arvoderat uppdrag (så kallade giudici onorari di pace). Sedan M.M. började arbeta som arvoderad biträdande åklagare har hennes förordnande förnyats vid flera tillfällen, senast genom beslut av Consiglio superiore della magistratura (Högsta rättsrådet, Italien) av den 29 april 2020.

10 Sedan den 4 april 2001 har M.M. deltagit i bland annat tio brottmålsförhandlingar (vilka är i fråga i det nationella målet) i egenskap av företrädare för åklagarmyndigheten. För detta har hon har erhållit ett arvode på 98 euro per förhandling, på vilket skatt har dragits. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det inte har betalats in några sociala avgifter eller liknande för M.M:s räkning, vilket innebär att hon inte har omfattats av något socialt skydd. Mot detta kan konstateras att dagslönen för en tillsvidareanställd ordinarie biträdande åklagare ligger på 248 euro och att staten säkerställer inbetalning av avgifter till behöriga institutioner för socialt skydd för samtliga ordinarie domares och åklagares räkning.

11 M.M. ansåg att hon var föremål för en olaglig särbehandling i fråga om det arvode som hon uppbar för sitt arbete. Hon väckte därför talan vid Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien) och yrkade ersättning för den skada som hon lidit till följd av att italienska staten hade underlåtit att införliva direktiven 1999/70 och 2003/88 samt rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (tionde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 348, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 3) med den italienska rättsordningen. Genom beslut av den 13 januari 2021 förpliktade nämnda domstol Presidenza del Consiglio dei ministri (premiärministerns kansli) att ersätta den ekonomiska och ideella skada som M.M. lidit på grund av statens underlåtenhet att införliva nämnda direktiv. Vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande hade någon ersättning dock ännu inte betalats ut till henne.

12 Därefter väckte M.M. talan vid den hänskjutande domstolen i förevarande mål, Giudice di pace di Fondi (Fredsdomaren i Fondi, Italien), och yrkade att staten skulle förpliktas att betala skadestånd till henne på grund av att de aktuella direktiven fortfarande inte hade införlivats. Det yrkade skadeståndsbeloppet motsvarade ytterligare ersättning på 150 euro för var och en av de brottmålsförhandlingar som hon deltagit i, det vill säga sammanlagt 1500 euro. Till stöd för sin talan gjorde M.M. gällande att hon särbehandlas ekonomiskt jämfört med ordinarie domare och att detta utgör diskriminering som är förbjuden enligt direktiven 1999/70, 97/81 och 2003/88.

13 I detta avseende framgår följande av beslutet om hänskjutande. M.M. har angett att hon, trots att hon kontinuerligt utfört åklagaruppgifter som ett arvoderat uppdrag sedan den 4 april 2001, blev informerad om att hon inte skulle kunna fortsätta arbeta i denna egenskap efter den 28 juni 2022 om hon inte gav in en ansökan om att få delta i det bedömningsförfarande som föreskrivs i artikel 29 i lagstiftningsdekret nr 116.

14 Enligt denna artikel kan personer som arbetar som arvoderade domare eller åklagare ansöka om att få delta i ett så kallat bedömnings- och stabiliseringsförfarande. Om bedömningsförfarandet faller väl ut har den berörda personen rätt att fortsätta att arbeta i denna egenskap fram till 70 års ålder. Sådana personer kan även välja att inte ansöka om deltagande i nämnda förfarande, vilket då innebär att de inte kan fortsätta att arbeta som arvoderade domare eller åklagare. I sådant fall har de rätt till en ersättning om 2500 euro, före skatt, för varje år under vilket de har deltagit i domstolsförhandlingar i minst 80 dagar och om 1500 euro, före skatt, för varje år under vilket de har deltagit i förhandlingar i färre än 80 dagar, dock till ett sammanlagt belopp på högst 50000 euro, före skatt. Denna ersättning beviljas även arvoderade domare eller åklagare som ansökt om att få delta i stabiliseringsförfarandet, men inte genomgått förfarandet med godkänt resultat.

15 Om en person som, likt M.M., arbetar som arvoderad domare eller åklagare ansöker om att få delta i nämnda förfarande eller accepterar den erbjudna ersättningen, innebär detta ett automatiskt (ex lege) avstående från möjligheten att göra gällande några som helst ytterligare anspråk som hänför sig till personens tidigare arbete som arvoderad domare eller åklagare. Den enda möjligheten att undvika att omfattas av ett sådant avstående från anspråk är att lämna tjänsten utan att erhålla någon ersättning.

16 Detta är skälet till att M.M. i det nationella målet har gjort gällande att hon enligt den aktuella italienska lagstiftningen är förhindrad att göra gällande anspråk på ersättning som hon anser sig ha rätt till på grund av italienska statens underlåtenhet att införliva direktiven 1999/70, 2003/88 och 92/85. Denna omständighet innebär enligt M.M. att lagstiftningen strider mot unionsrätten och att den hänskjutande domstolen därför ska underlåta att tillämpa den.

17 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande hänvisat till EU-domstolens domar av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (Italienska fredsdomares ställning) ( C‑658/18, EU:C:2020:572), och av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning) ( C‑236/20, EU:C:2022:263), och angett att EU-domstolen där slog fast att medlemsstaterna är skyldiga att se till att de i föregående punkt nämnda direktiven införlivas med den nationella rättsordningen med avseende på så kallade fredsdomare (giudici di pace), vilka enligt italiensk lag har samma ställning som arvoderade biträdande åklagare.

18 Vad gäller det nu aktuella fallet har den hänskjutande domstolen angett att om artikel 29 i lagstiftningsdekret nr 116 tillämpades på M.M., skulle hon vara tvungen att avstå från möjligheten att göra gällande några som helst anspråk som hänför sig till hennes arbete som arvoderad biträdande åklagare och att hon därmed skulle berövas det skydd för sina rättigheter som garanteras genom nämnda direktiv.

19 Den hänskjutande domstolen har vidare angett att den lösning som den italienska lagstiftaren valt, genom nämnda artikel 29, för att komma till rätta med de arvoderade domarnas och åklagarnas otrygghet består i att dessa personer erbjuds antingen en möjlighet till stabilisering av uppdragsförhållandet som är förenad med ett osäkerhetsmoment, det vill säga deltagande i bedömnings- och stabiliseringsförfaranden, eller en möjlighet att erhålla en ersättning som är orimligt låg med hänsyn till den skada som de orsakas genom att de inte kan fortsätta arbeta i denna egenskap.

20 Det är mot denna bakgrund som Giudice di pace di Fondi (Fredsdomaren i Fondi) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen.

21 Den hänskjutande domstolen ansökte om att förevarande mål om förhandsavgörande skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105 i EU-domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin ansökan anförde den hänskjutande domstolen följande. Artikel 29 i lagstiftningsdekret nr 116 innebär att M.M. är tvungen att välja mellan, å ena sidan, att avstå från alla anspråk som hon skulle kunna göra gällande gentemot italienska staten och, å andra sidan, att med omedelbar verkan berövas möjligheten att fortsätta arbeta som arvoderad biträdande åklagare, utan att erhålla ersättning för den skada hon lidit till följd av att Republiken Italien inte har införlivat direktiven 97/81, 1999/70 och 2003/88. Det val som M.M. därigenom ställs inför utgör ett allvarligt ingrepp i principen om domares och åklagares oberoende, vilket motiverar att målet prövas så snabbt som möjligt.

22 EU-domstolen konstaterar i denna del följande. I artikel 105.1 i rättegångsreglerna anges att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

23 I förevarande fall beslutade domstolens ordförande den 30 september 2022, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den ovan i punkt 21 nämnda ansökan om skyndsam handläggning.

24 Ordföranden fann nämligen att beslutet om hänskjutande inte gör det möjligt för EU-domstolen att förstå vare sig vilka konsekvenser som M.M. skulle drabbas av om målet inte handlades skyndsamt eller på vilket sätt detta skulle kunna undergräva principen om domares och åklagares oberoende.

25 Ordföranden konstaterade att den hänskjutande domstolen inte hade anfört några omständigheter som visade att nämnda konsekvenser skulle kunna undvikas om målet handlades skyndsamt och påpekade att den rättsosäkerhet som M.M. drabbas av under alla omständigheter inte i sig kan motivera att målet ska handläggas skyndsamt (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 27 juni 2016, S., C‑283/16, EU:C:2016:482, punkt 11).

26 Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 22 februari 2024, Ente Cambiano società cooperativa per azioni, C‑660/22, EU:C:2024:152, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

27 Eftersom beslutet om hänskjutande utgör grunden för förfarandet vid EU-domstolen är den nationella domstolen skyldig att i själva det beslutet om hänskjutande redogöra för den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och lämna nödvändiga förklaringar till varför den begär tolkning av just dessa bestämmelser, och om det samband som nämnda domstol har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i den tvist den har att avgöra (dom av den 22 februari 2024, Ente Cambiano società cooperativa per azioni, C‑660/22, EU:C:2024:152, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28 Det ska även understrykas att uppgifterna i begäran om förhandsavgörande ska göra det möjligt dels för EU-domstolen att lämna användbara svar på de frågor som ställts av den nationella domstolen, dels för medlemsstaternas regeringar och andra berörda att utöva sin rätt enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol att avge yttranden. Det ankommer på EU-domstolen att se till att denna rätt tillvaratas, med hänsyn till att det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är besluten om hänskjutande som tillställs de berörda (dom av den 22 februari 2024, Ente Cambiano società cooperativa per azioni, C‑660/22, EU:C:2024:152, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

29 Dessa kumulativa krav beträffande innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilket är en bestämmelse som en domstol som framställer en sådan begäran förväntas ha kännedom om och är skyldig att iaktta noggrant inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF. Det erinras dessutom om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1) (dom av den 22 februari 2024, Ente Cambiano società cooperativa per azioni, C‑660/22, EU:C:2024:152, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

30 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 288 FEUF, artiklarna 17, 31, 34 och 47 i stadgan, artikel 7 i direktiv 2003/88, klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete och klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning där det som förutsättning för att arvoderade domare och åklagare ska kunna fortsätta att arbeta i denna egenskap krävs att de deltar i ett bedömningsförfarande som, om de blir godkända i det, ger dem möjlighet att få sitt visstidsförordnande omvandlat till ett tillsvidareförordnande som gäller fram till dess att de fyller 70 år, och som, om de inte blir godkända i förfarandet, ger dem rätt till en ersättning, varvid gäller att såväl den omständigheten att den berörda personen blivit godkänd i bedömningsförfarandet som den omständigheten att personen blivit underkänd och accepterat den erbjudna ersättningen innebär ett automatiskt (ex lege) avstående från möjligheten att göra gällande – eventuellt med stöd av nämnda unionsbestämmelser – anspråk som hänför sig till personens arbete som arvoderad domare eller åklagare under tiden dessförinnan.

31 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det ska för det första påpekas att den hänskjutande domstolen inte har begärt en självständig tolkning av artikel 288 FEUF eller av artiklarna 17, 31, 34 och 47 i stadgan, eftersom dessa bestämmelser endast har åberopats till stöd för begäran om tolkning av direktiv 2003/88 samt av ramavtalet om deltidsarbete och ramavtalet om visstidsarbete (se, analogt, dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 26).

32 Vad gäller artikel 7 i direktiv 2003/88, kan det för det andra konstateras att denna artikel inte är relevant för utgången i det nationella målet, eftersom M.M. inom ramen för det målet inte har åberopat ett åsidosättande av den i artikeln fastslagna rätten till årlig betald semester, utan i huvudsak att hon har rätt att i ekonomiskt avseende behandlas på samma sätt som en ordinarie domare.

33 Vad gäller klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, ska det för det tredje påpekas att beslutet om hänskjutande inte innehåller några uppgifter som gör det möjligt att sluta sig till att M.M. arbetar deltid, i den mening som avses i ramavtalet.

34 Vad gäller klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, kan det för det fjärde konstateras att den hänskjutande domstolen med sin fråga vill få klarhet i huruvida denna klausul utgör hinder för en ordning av det slag som föreskrivs i artikel 29 i lagstiftningsdekret nr 116. Skälet till att frågan uppkommer är enligt den hänskjutande domstolen att nämnda ordning visserligen innebär en möjlighet för en arvoderad domare eller åklagare att få sitt visstidsförordnande omvandlat till ett tillsvidareförordnande, men att en sådan omvandling medför att den berörda person då blir förhindrad att kräva att i ekonomiskt avseende behandlas på samma sätt som en ordinarie domare med jämförbara arbetsuppgifter, eftersom den innebär ett automatiskt (ex lege) avstående från möjligheten att göra gällande några som helst anspråk som hänför sig till att det tidigare arbetet som arvoderad domare eller åklagare har upphört.

35 För att denna fråga ska kunna besvaras måste det först fastställas huruvida klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete innebär ett krav på att personer som utför domar- eller åklagaruppgifter som ett arvoderat uppdrag i ekonomiskt avseende ska behandlas på samma sätt som ordinarie domare eller åklagare. Detta innefattar en prövning i fyra steg. För det första måste det prövas om en person som utför domar- eller åklagaruppgifter som ett arvoderat uppdrag och befinner sig i samma situation som M.M. kan betraktas som en person som är anställd på viss tid, i den mening som avses i klausul 2 i ramavtalet om visstidsarbete. För det andra måste det prövas om den påstådda särbehandlingen avser ett anställningsvillkor, i den mening som avses i klausul 4 i ramavtalet. För det tredje måste det prövas om en sådan person befinner sig i en situation som är jämförbar med den som en ordinarie domare eller åklagare befinner sig i. För det fjärde måste det prövas om – och i förekommande fall i vilken utsträckning – den påstådda särbehandlingen kan motiveras på någon objektiv grund, i den mening som avses i sistnämnda klausul (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2024, Peigli, C‑41/23, EU:C:2024:554, punkterna 39–50).

36 EU-domstolen konstaterar dock att det även under antagande att de tre första av de nyss angivna villkoren är uppfyllda saknas förutsättningar för att bedöma huruvida det eventuellt föreligger en objektiv grund, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet. EU-domstolen förfogar nämligen inte över uppgifter som gör det möjligt att klargöra huruvida en särbehandling av nu aktuellt slag skulle kunna anses vara tillåten på grund av att den är motiverad av de skillnader som eventuellt föreligger i fråga om bland annat vilken typ av mål som handläggs av respektive kategori av domare eller åklagare och vilka värden målen rör eller hur rekryteringsprocessen ser ut för respektive kategori. Det nu anförda innebär att det utifrån de uppgifter som EU-domstolen förfogar över saknas förutsättningar för att bedöma skillnaderna i ekonomisk behandling mellan å ena sidan arvoderade domare och åklagare och å andra sidan ordinarie domare och åklagare.

37 Det ska även påpekas att det framgår av beslutet om hänskjutande att M.M. kräver att få samma dagslön som en ordinarie biträdande åklagare, men att hennes påstående om särbehandling är baserat på det arvode som hon skulle erhålla för deltagande i domstolsförhandlingar som varar högst fem timmar och inte till den ersättning som hon skulle erhålla för en hel arbetsdag. Vid sådana förhållanden förfogar EU-domstolen inte över uppgifter som gör det möjligt att få klarhet i huruvida M.M:s krav avser samma typ av arbetsuppgifter som en ordinarie biträdande åklagare utför.

38 Domstolen konstaterar för övrigt, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 34 och 36 i sitt förslag till avgörande, att det av begäran om förhandsavgörande inte framgår om – eller i vilken utsträckning – den omständigheten att det arvode som M.M. uppbär är lägre än den lön som ordinarie biträdande åklagare uppbär ska anses innebära att hon behandlas mindre förmånligt utan att det finns objektiva skäl för detta, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet om visstidsarbete.

39 Mot bakgrund av det ovan anförda finner EU-domstolen att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler och att den därmed ska avvisas.

40 Det ska dock påpekas att den hänskjutande domstolen alltid har möjlighet att begära ett nytt förhandsavgörande och då lämna samtliga uppgifter som EU-domstolen behöver för att kunna pröva begäran (dom av den 22 februari 2024, Ente Cambiano società cooperativa per azioni, C‑660/22, EU:C:2024:152, punkt 35).

41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.