Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 7 december 2023

I mål C‑587/22, angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF, som väckts den 8 september 2022,

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen samt domarna J. Passer (referent) och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Direktiv 91/271

2003 års anslutningsakt

Det administrativa förfarandet

Prövning av talan

Den första anmärkningen: åsidosättande av artiklarna 3 och 10 i direktiv 91/271

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra och tredje anmärkningen: åsidosättande av artiklarna 4, 5 och 10 i direktiv 91/271

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde anmärkningen: åsidosättande av artikel 15 i direktiv 91/271

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa:

2 I artikel 3.1 i direktiv 91/271 föreskrivs följande:

3 I artiklarna 4–7 i direktiv 91/271 uppställs ett antal krav avseende rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

4 Artikel 4.1 i direktivet har följande lydelse:

5 I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 10 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 Artikel 15 i direktiv 91/271 har följande lydelse:

8 I akt om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EUT L 236, 2003, s. 33, nedan kallad anslutningsakten), föreskrivs följande i punkt 8B.1 a i bilaga X:

9 Den 16 februari 2017 sände kommissionen en formell underrättelse till Ungern, i vilken kommissionen angav att det av de uppgifter som den hade tillgång till framgick att denna medlemsstat, vid de datum som fastställts i 2003 års anslutningsakt, inte uppfyllde vissa av kraven i direktiv 91/271 i ett antal ungerska tätorter.

10 Ungern besvarade den formella underrättelsen den 21 april 2017.

11 Kommissionen var inte nöjd med detta svar och riktade därför den 8 december 2017 ett motiverat yttrande med stöd av artikel 258 FEUF till Ungern, i vilket den klandrade Ungern för att ha underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 91/271.

12 Den 13 februari 2018 besvarade Ungern det motiverade yttrandet.

13 Kommissionen övertygades inte av detta svar och väckte därför förevarande talan om fördragsbrott.

14 Kommissionen har åberopat fyra anmärkningar till stöd för sin talan. Den första avser åsidosättande av artiklarna 3 och 10 i direktiv 91/271, den andra åsidosättande av artiklarna 4 och 10 i direktivet, den tredje åsidosättande av artiklarna 5 och 10 i direktivet och den fjärde avser åsidosättande av artikel 15 i samma direktiv.

15 Kommissionen har inledningsvis gjort gällande att Ungern inte har uppfyllt kraven i artikel 3.1 i direktiv 91/271 med avseende på tätorterna Békés, Dabas, Dunavarsány, Hódmezővásárhely, Keszthely, Kéthely, Kiskunhalas, Köröm, Marcali, Mezőtúr. Nagykőrös, Pilisvörösvár, Soltvadkert, Szécsény, Szentendre, Szentes, Szigetszentmiklós, Tököl, Tolna, Veresegyház, Zalaegerszeg och Zalakaros.

16 Enligt de upplysningar som kommissionen förfogade över framgick att vid de tidpunkter som anges i punkt 8B.1 a i kapitel X i 2003 års anslutningsakt använde samtliga dessa tätorter återkommande och i betydande omfattning, individuella system för att ta hand om avloppsvatten. Dessutom är anslutningsnivåerna till ledningsnäten för sådant vatten låga, när sådana nät finns, i samtliga dessa tätorter.

17 Den återkommande och betydande användningen av individuella system för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse i de berörda tätorterna är vidare inte förenlig med kraven i artikel 3.1 i direktiv 91/271. I första och andra styckena i denna bestämmelse anges nämligen att huvudregeln är att det ska finnas ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätorter. I tredje stycket i denna bestämmelse anges att det endast är när det av miljömässiga eller ekonomiska skäl inte är motiverat att bygga ut sådana ledningsnät som individuella system för att ta hand om avloppsvatten från tätorter får användas under vissa förutsättningar. I förevarande fall har Ungern emellertid aldrig visat att det inte var motiverat att bygga ut ledningsnät i de aktuella tätorterna. Denna medlemsstat har inte heller styrkt att den ungerska lagstiftningen om användning av individuella system för att ta hand om avloppsvatten gör det möjligt att säkerställa att dessa system säkerställer en miljöskyddsnivå som är identisk med den som säkerställs genom ledningsnät.

18 Kommissionen har vidare gjort gällande att eftersom det i de berörda tätorterna inte finns ledningsnät som uppfyller kraven i artikel 3.1 i direktiv 91/271, kan Ungern följaktligen inte heller anses uppfylla de krav som är tillämpliga på reningsverk enligt artikel 10 i direktivet.

19 Ungern har genmält att frågan huruvida kraven i artikel 3.1 i direktiv 91/271 är uppfyllda ska bedömas på tätortsnivå, såsom dessa definieras i direktivet.

20 Dessutom grundar sig denna anmärkning på en felaktig tolkning av artikel 3.1 i direktiv 91/271. Det följer nämligen av denna bestämmelse att omhändertagandet av avloppsvatten från tätbebyggelse kan säkerställas inte bara genom ledningsnät utan även genom individuella system. Även om omhändertagandet av detta avloppsvatten, enligt domstolens fasta praxis, utgör en klar och otvetydig skyldighet att uppnå ett visst resultat, skulle denna skyldighet följaktligen kunna uppfyllas genom samtliga dessa system, under förutsättning dels att användningen av individuella system är motiverad, dels att dessa individuella system säkerställer en skyddsnivå för miljön som är identisk med den som säkerställs genom ledningsnät.

21 Dessa olika krav är, slutligen, uppfyllda i förevarande fall.

22 Den första anmärkningen består av två delar.

23 Vad gäller anmärkningens första del, avseende åsidosättande av artikel 3.1 i direktiv 91/271, erinrar domstolen om att medlemsstaterna enligt de två första styckena i denna punkt är skyldiga att säkerställa att det i alla tätorter finns ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse senast vid vissa datum som anges i dessa stycken. I tredje stycket i nämnda punkt anges att om det inte är motiverat att bygga ut ett ledningsnät, antingen på grund av att det inte är av intresse för miljön eller på grund av att kostnaderna för det skulle bli oskäligt höga, ska individuella system för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse eller andra lämpliga system som säkerställer motsvarande skydd för miljön användas.

24 För det första framgår det av ordalydelsen och systematiken i artikel 3.1 i direktivet att denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna en precis, klar och otvetydig skyldighet att uppnå ett visst resultat, nämligen att säkerställa att det i alla tätorter som omfattas av direktivet finns ledningsnät för att ta hand om allt avloppsvatten från tätbebyggelse (dom av den 6 november 2014, kommissionen/Belgien, C‑395/13, EU:C:2014:2347, punkt 31, och dom av den 5 mars 2020, kommissionen/Cypern (Uppsamling och rening av avloppsvatten från tätbebyggelse), C‑248/19, EU:C:2020:171, punkt 27).

25 Det är vidare endast undantagsvis som det är tillåtet att använda sig av individuella system för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2014, kommissionen/Belgien, C‑395/13, EU:C:2014:2347, punkt 36).

26 Slutligen framgår det av artikel 3.1 tredje stycket i direktiv 91/271 att sådana individuella system endast får användas i en viss tätort om två kumulativa krav är uppfyllda. Den berörda medlemsstaten ska visa att det av miljömässiga eller ekonomiska skäl inte är motiverat att bygga ut ett ledningsnät i denna tätort. För det fall detta krav är uppfyllt, ankommer det på medlemsstaten att visa att de individuella systemen för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse eller andra lämpliga system som används i stället för ett sådant ledningsnät säkerställer ett miljöskydd som är likvärdigt med det skydd som säkerställs genom ledningsnät (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 2018, kommissionen/Italien, C‑251/17, EU:C:2018:358, punkt 37).

27 I förevarande fall konstaterar domstolen att Ungern inte har bestritt att individuella system för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse används återkommande och i betydande omfattning i de tätorter som berörs av den första anmärkningen. Denna situation ska således anses vara fastställd.

28 Denna medlemsstat har dessutom varken hävdat eller visat att situationen för var och en av de berörda tätorterna kan förklaras av att det av miljömässiga eller ekonomiska skäl inte är motiverat att använda ledningsnät för avloppsvatten från tätbebyggelse. Ungern har nämligen endast gjort gällande att de individuella system för att ta hand om avloppsvatten som används i stället för nämnda ledningsnät omfattas av rättsliga och tekniska krav för utbyggnad och drift som gör det möjligt att anse att det är motiverat att använda dem. Ungern har emellertid inte anfört något miljömässigt eller ekonomiskt skäl som visar att det inte är motiverat att använda ledningsnät.

29 Härav följer att talan ska bifallas såvitt avser den första delen av den första anmärkningen.

30 Vad gäller den första anmärkningens andra del, avseende åsidosättande av artikel 10 i direktiv 91/271, erinrar domstolen om att denna artikel ålägger medlemsstaterna att säkerställa att de reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som byggs för att uppfylla kraven i artiklarna 4–7 i direktivet utformas, byggs, drivs och underhålls så att de fungerar tillfredsställande under alla normala lokala klimatförhållanden.

31 Såsom framgår av ordalydelsen i nämnda artikel 10 kompletterar den skyldighet som medlemsstaterna åläggs i den artikeln vad gäller reningsverk de skyldigheter som åligger dem enligt artiklarna 4–7 i direktiv 91/271 i fråga om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. De reningsverk som medlemsstaterna enligt artikel 10 i direktivet ska bygga ska således utformas, byggas, drivas och underhållas så att de uppfyller kraven för rening av avloppsvatten enligt artiklarna 4–7 i direktivet från och med den tidpunkt då avloppsvattnet tas om hand av ledningsnät som ska byggas ut enligt artikel 3 i samma direktiv.

32 Domstolen har i detta avseende vid flera tillfällen slagit fast att den skyldighet som åligger medlemsstaterna enligt artikel 10 i direktiv 91/271 med avseende på reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse förutsätter att de krav som föreskrivs i artiklarna 4–7 i direktivet i fråga om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse är uppfyllda, vilket innebär att denna skyldighet inte kan anses vara uppfylld om dessa krav inte är uppfyllda (dom av den 19 juli 2012, kommissionen/Italien, C‑565/10, EU:C:2012:476, punkterna 41–44, och dom av den 6 oktober 2021, kommissionen/Italien (Ledningsnät och rening av avloppsvatten från tätbebyggelse), C‑668/19, EU:C:2021:815, punkt 94).

33 Mot bakgrund av det samband som råder mellan bestämmelserna i artiklarna 4–7 i direktiv 91/271 och artikel 3 i detta direktiv har domstolen slagit fast att dessa bestämmelser inte har iakttagits när skyldigheten att först säkerställa att det i samtliga tätorter som omfattas av artikel 3 finns ledningsnät som möjliggör omhändertagande av allt avloppsvatten från denna tätort inte har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, vad beträffar artikel 4 i nämnda direktiv, dom av den 25 oktober 2007, kommissionen/Grekland, C‑440/06, EU:C:2007:642, punkt 25, och dom av den 4 maj 2017, kommissionen/Förenade kungariket, C‑502/15, EU:C:2017:334, punkt 46, och, vad beträffar artikel 5 i samma direktiv, dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (Ledningsnät och rening av använt vatten), C‑427/17, EU:C:2019:269, punkterna 166 och 184).

34 I avsaknad av sådana ledningsnät för avloppsvatten från tätbebyggelse som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 91/271 kan följaktligen reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 10 i direktivet, inte anses vara utformade, byggda, drivna och underhållna så att de uppfyller kraven i artiklarna 4–7 i direktivet.

35 Med hänsyn till sambandet mellan samtliga dessa artiklar medför åsidosättandet av artikel 3.1 i direktiv 91/271 ett åsidosättande av artikel 10 i direktivet.

36 Eftersom Ungern i förevarande fall, såsom framgår av punkterna 23–29 ovan, har underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 3.1 i direktiv 91/271, finner domstolen att denna medlemsstat även har underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 10 i direktivet.

37 Härav följer att även den första anmärkningens andra del är välgrundad och att talan således ska bifallas såvitt avser den första anmärkningen i dess helhet.

38 Till skillnad från den första anmärkningen, som avser ledningsnät för avloppsvatten från tätbebyggelse i de tätorter som berörs av förevarande talan, avser båda den andra och den tredje anmärkningen frågan om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i samma tätorter och ska därför prövas gemensamt.

39 Inom ramen för den andra anmärkningen har kommissionen gjort gällande att Ungern inte har uppfyllt kraven i artikel 4.1 i direktiv 91/271 vad gäller tätorterna Békés, Dabas, Dunavarsány, Hódmezővásárhely, Keszthely, Kéthely, Kiskunhalas, Köröm, Marcali. Mezőtúr, Nagykőrös, Pilisvörösvár, Soltvadkert, Szécsény, Szentendre, Szentes, Szigetszentmiklós, Tököl, Tolna, Veresegyház, Zalaegerszeg och Zalakaros.

40 Kommissionen har i detta avseende inledningsvis påpekat att medlemsstaterna enligt denna bestämmelse är skyldiga att säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening.

41 Kommissionen anser vidare att iakttagandet av denna skyldighet innebär att de ledningsnät som ska finnas i alla tätorter på ett fullständigt och effektivt sätt säkerställer att avloppsvatten från tätbebyggelse undergår sekundär rening eller motsvarande rening.

42 Kommissionen har slutligen gjort gällande att eftersom det i de berörda tätorterna i förevarande fall inte finns ledningsnät som uppfyller kraven i artikel 3.1 i direktiv 91/271, ska dessa system följaktligen inte heller anses uppfylla kraven i artikel 4.1 respektive artikel 10 i direktivet.

43 Inom ramen för den tredje anmärkningen har kommissionen gjort gällande att Ungern inte har uppfyllt de strängare krav som gäller för tätorter i känsliga områden enligt artikel 5.2 i direktiv 91/271 vad gäller tätorterna Keszthely, Kéthely, Marcali, Zalaegerszeg och Zalakaros. De argument som kommissionen har utvecklat till stöd för denna ståndpunkt är i huvudsak analoga med dem som ligger till grund för den andra anmärkningen. Kommissionen har emellertid dessutom hävdat att den bestämmelse som kommissionen påstår har åsidosatts är tillämplig på de aktuella tätorterna. Ungern kan nämligen inte åberopa undantaget i artikel 5.4 i direktiv 91/271, eftersom Ungern inte har visat att Ungern har uppfyllt kraven i detta avseende. Dessutom kan detta undantag endast åberopas under förutsättning att artikel 3 i direktivet har iakttagits.

44 Ungern anser inledningsvis att eftersom kommissionens första anmärkning saknar grund, kan det inte förhålla sig annorlunda med den andra anmärkningen.

45 Även om det antas att en del av avloppsvattnet från tätbebyggelse i berörda tätorter inte tas om hand genom ledningsnät, transporteras detta likväl och under alla omständigheter, från de individuella system som tar hand om det, till reningsverk där det renas i enlighet med kraven i artikel 4.1 i direktiv 91/271.

46 Slutligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje anmärkningen, eftersom Ungern har beslutat att använda sig av det undantag som föreskrivs i artikel 5.4 i direktiv 91/271. Kommissionen har inte motsatt sig detta beslut och samtliga krav som uppställs för att kunna åberopa detta undantag är uppfyllda.

47 Domstolen erinrar om att det i artikel 4.1 i direktiv 91/271 föreskrivs att medlemsstaterna ska säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening.

48 I artikel 5.2 i direktivet anges att medlemsstaterna ska säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som tas om hand genom ledningsnät i känsliga områden ska undergå mer långtgående rening än vad som följer av artikel 4.1 i direktivet.

49 Såsom framgår av domstolens praxis ålägger dessa bestämmelser medlemsstaterna en skyldighet att säkerställa att allt avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät undergår sekundär rening eller motsvarande rening (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 2009, kommissionen/Portugal, C‑530/07, EU:C:2009:292, punkterna 53 och 56) och i känsliga områden undergår en mer långtgående rening än sekundär rening eller motsvarande rening (se, för ett likande resonemang, dom av den du 6 oktober 2021, kommission/Italien (Ledningsnät och rening av avloppsvatten från tätbebyggelse), C‑668/19, EU:C:2021:815, punkt 63).

50 Med hänsyn till det samband som, såsom angetts i punkt 33 ovan, förenar dessa bestämmelser med artikel 3 i direktiv 91/271, ska nämnda bestämmelser inte anses ha iakttagits om den skyldighet att uppnå ett visst resultat som medlemsstaterna först ska leva upp till enligt artikel 3, när det gäller att bygga ut ledningsnät för avloppsvatten från tätbebyggelse, inte har iakttagits.

51 Av detta följer att Ungern i förevarande fall inte har iakttagit den skyldighet som föreskrivs i artikel 3.1 i direktiv 91/271 vad gäller de tätorter som avses i förevarande talan, och att Ungern i än högre grad ska anses ha underlåtit att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artikel 4.1 respektive artikel 5.2 i direktivet.

52 Det är visserligen riktigt att det i artikel 5.4 i direktiv 91/271 föreskrivs att de krav för enskilda reningsverk som anges i bland annat punkt 2 inte behöver tillämpas för känsliga områden, om det kan visas att vissa krav som anges i denna punkt 4 är uppfyllda. I förevarande fall har Ungern emellertid begränsat sig till att göra gällande att dessa krav är uppfyllda och har inte genom konkret, precis och fullständig bevisning visat i vilken konkret och faktisk utsträckning nämnda krav har uppfyllts i rätt tid för vart och ett av de känsliga områden som berörs av förevarande talan.

53 Vad därefter och slutligen beträffar artikel 10 i direktiv 91/271 erinrar domstolen om att med hänsyn till det samband som, såsom angetts i punkterna 31 och 32 ovan, förenar artikel 10 med artiklarna 4–7 i direktivet, ska den skyldighet som medlemsstaterna åläggs genom denna artikel vad gäller reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse inte anses vara uppfylld om de krav som enligt artiklarna 4–7 i direktivet åläggs medlemsstaterna i fråga om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse inte först är uppfyllda.

54 Mot bakgrund av vad som konstaterats i punkterna 36 och 51 ovan följer att Ungern i förevarande fall ska anses ha underlåtit att uppfylla denna skyldighet.

55 Härav följer att talan ska bifallas såvitt avser den andra och den tredje anmärkningen.

56 Kommissionen har angett att den i sitt motiverade yttrande drog slutsatsen att Ungern hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 15 i direktiv 91/271 genom att inte med hjälp av uppdaterade uppgifter och i enlighet med de krav som anges i denna artikel visa att Ungern hade uppfyllt sin skyldighet att övervaka utsläpp från de reningsverk som finns i de tätorter som avses i förevarande talan.

57 Ungern har för sin del gjort gällande att Ungern har uppfyllt dessa skyldigheter.

58 Enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 120 c i domstolens rättegångsregler ska en ansökan bland annat innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Av detta följer att en ansökan som kommissionen inger med stöd av artikel 258 FEUF inte bara ska innehålla de exakta anmärkningar som domstolen ska pröva, utan även, i en tillräckligt klar och precis form, innehålla de väsentliga rättsliga och faktiska omständigheter som ligger till grund för var och en av dessa anmärkningar. Bristande iakttagande av dessa krav medför att ansökan eller den berörda anmärkningen avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2009, kommissionen/Förenade kungariket, C‑390/07, EU:C:2009:765, punkt 339 och där angiven rättspraxis).

59 I förevarande fall kan det konstateras att kommissionen, när det gäller denna anmärkning, inte har framfört några rättsliga och faktiska argument som kan uppfylla dessa krav, utan i huvudsak har begränsat sig till att hänvisa till konstaterandena och bedömningarna i det motiverade yttrandet.

60 Den fjärde anmärkningen ska således avvisas.

61 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen:

62 Enligt artikel 138.3 i domstolens rättegångsregler ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

63 Ungern har i huvudsak tappat målet och ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta trefjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: ungerska.