Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 6 juli 2023

I mål C‑593/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunalul Specializat Cluj (Specialdomstolen i Cluj, Rumänien) genom beslut av den 23 maj 2022, som inkom till domstolen den 12 september 2022, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden M. Safjan och domarna N. Piçarra och N. Jääskinen (referent), generaladvokat: G. Pitruzzella, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: First Bank SA, genom D. Barbu och R. Muraru, avocaţi, Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane och O.-C. Ichim, samtliga i egenskap av ombud, Portugals regering, genom P. Barros da Costa, A. Cunha, I. Gameiro och L. Medeiros, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Boitos och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rumänsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan FS och WU och å andra sidan First Bank SA. Målet rör fastställande av ett avtalsvillkors oskälighet.

3 I trettonde skälet i direktiv 93/13 anges följande:

4 I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 970 i Codul civil (civillagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad den äldre civillagen), föreskrevs följande:

6 I artikel 1578 i den äldre civillagen föreskrevs följande:

7 Den 17 augusti 2007 ingick klagandena i det nationella målet, i egenskap av konsumenter, ett låneavtal med Piraeus Bank Romania SA, som senare blev First Bank. Lånebeloppet uppgick till 78180 schweiziska franc (CHF) (cirka 78500 euro).

8 Enligt avtalsvillkoret i artikel 6.3 första meningen i låneavtalet var klagandena i det nationella målet skyldiga att senast på förfallodagen sätta in återbetalningsbeloppet på det konto som hade öppnats hos First bank i den valuta som angavs i amorteringsplanen för lånet.

9 Klagandena i det nationella målet väckte talan vid Judecătoria Cluj-Napoca (Förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca, Rumänien) och yrkade att de villkor i låneavtalet som stadgade att de skulle bära valutarisken skulle förklaras oskäliga och ogiltiga. De yrkade även att First Bank, i syfte att återställa jämvikten i avtalet, skulle förpliktas att beräkna och erhålla avbetalningar, ränta och avgifter enligt den växelkurs mellan schweiziska franc och rumänska lei som Banca Națională a României (Rumäniens centralbank) publicerade den dag då avtalet ingicks, såväl retroaktivt som för kommande period, fram till dess att lånet hade återbetalats. Klagandena yrkade vidare att banken skulle förpliktas att återbetala överdebiterade belopp.

10 Den domstolen ogillade talan genom dom av den 31 januari 2018. Efter att ha påpekat att klagandena i det nationella målet bestred avsaknaden av ett villkor som skyddar dem mot valutarisken, underströk nämnda domstol att skyldigheten att återbetala lånet i den valuta som det hade beviljats i återspeglade principen om monetär nominalism i artikel 1578 i den äldre civillagen, vilket innebar att klagandena i det nationella målet inte kunde göra gällande att de inte kände till verkningarna av denna skyldighet vilken följer av själva lagen.

11 Klagandena i det nationella målet överklagade nämnda dom till Tribunalul Specializat Cluj (Specialdomstolen i Cluj, Rumänien), som är hänskjutande domstol, och gjorde gällande att domstolen i första instans hade tillämpat principen om monetär nominalism i artikel 1578 i den tidigare civillagen på ett felaktigt sätt och att First Bank hade underlåtit att uppfylla sin informationsskyldighet avseende valutarisken.

12 First Bank har å sin sida gjort gällande att det villkor som är aktuellt i det nationella målet återspeglar artikel 1578 i den gamla civillagen, vilken enligt artikel 970 andra stycket i samma lag utgör en tvingande bestämmelse i rumänsk rätt. Eftersom detta villkor således inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, gjorde domstolen i första instans en riktig bedömning när den underlät att pröva huruvida villkoret eventuellt var oskäligt, i enlighet med den nationella bestämmelse som införlivar artikel 1.2 i direktivet.

13 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur uttrycket avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas, särskilt verbet avspegla som används där.

14 Nämnda domstol vill även få klarlagt huruvida den omständigheten att det avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet inte innehåller någon hänvisning till artikel 1578 i den äldre civillagen eller till principen om monetär nominalism och varken ordagrant eller genom omskrivning återger innehållet i denna artikel utgör hinder för att detta villkor kan anses avspegla nämnda artikel.

15 Samma domstol undrar i detta avseende bland annat huruvida konsumenten, på grundval av det aktuella avtalsvillkoret, på grundval av det aktuella avtalsvillkoret eller i kombination med andra avtalsvillkor, ska kunna förstå de konsekvenser som han eller hon utsätter sig för, utan att behöva ta del av nationella lagtexter som inte uttryckligen eller underförstått anges i det avtal som ingåtts med näringsidkaren.

16 Slutligen har den hänskjutande domstolen understrukit att EU-domstolens praxis inte gör det möjligt att besvara denna fråga. I de mål som avgjordes genom domen av den 9 juli 2020, Banca Transilvania ( C‑81/19, EU:C:2020:532), och beslutet av den 14 oktober 2021, NSV och NM ( C‑87/21, ej publicerat, EU:C:2021:860), som också avsåg artikel 1578 i den gamla civillagen, utgick de hänskjutande domstolarna och EU-domstolen från antagandet att det avtalsvillkor som påstods vara oskäligt avspeglade en dispositiv bestämmelse i nationell rätt. Domen av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios ( C‑243/20, EU:C:2021:1045), rörde i sin tur ett mål där det villkor som konsumenten hade bestritt innebar en omskrivning av artikel 291 i den grekiska civillagen.

17 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Cluj (Specialdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

18 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att ett villkor i ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare ska omfattas av det undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i denna bestämmelse, måste detta villkor helt eller delvis återge motsvarande bindande författningsföreskrift i nationell rätt eller åtminstone innehålla en uttrycklig hänvisning till en sådan föreskrift.

19 Det ska inledningsvis understrykas att det i artikel 1.2 i direktiv 93/13 anges att avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

20 Med hänsyn till direktivets konsumentskyddssyfte ska undantaget i artikel 1.2 i direktivet tolkas restriktivt (dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 37).

21 Vad för det första gäller uttrycket bindande författningsföreskrifter framgår det av fast rättspraxis att detta uttryck, mot bakgrund av trettonde skälet i nämnda direktiv, innefattar dels sådana bestämmelser i den nationella lagstiftningen som gäller mellan de avtalsslutande parterna oberoende av deras val, dels dispositiva bestämmelser, det vill säga sådana bestämmelser som gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats (dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

22 Vad vidare gäller frågan huruvida ett avtalsvillkor avspeglar en sådan bindande författningsföreskrift i nationell rätt, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13 erinrar domstolen om följande. Det undantag som införts genom nämnda bestämmelse i direktiv 93/13 motiveras av att det i princip är rimligt att presumera att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter i vissa avtal, en balans som unionslagstiftaren uttryckligen har velat bevara. Den omständigheten att det har skapats en sådan balans utgör inte ett villkor för att undantaget i artikel 1.2 ska kunna tillämpas, utan själva motiveringen av detta undantag (dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

23 Ett avtalsvillkor som avspeglar en bindande författningsföreskrift i nationell rätt, vilken inte är tillämplig på det aktuella avtalet mellan parterna, eller som endast innehåller en allmän hänvisning till författningsbestämmelser som är tillämpliga oberoende av ett sådant avtalsvillkor, kan inte anses avspegla en sådan bindande föreskrift i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb, C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 30, och dom av den 3 april 2019, Aqua Med, C‑266/18, EU:C:2019:282, punkterna 35–38).

24 För att undantaget i artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska vara tillämpligt kan det emellertid inte krävas att det aktuella avtalsvillkoret i formellt hänseende helt överensstämmer med den bindande författningsföreskrift i nationell rätt som detta villkor är avsett att avspegla. En dylik tolkning skulle äventyra undantagets ändamålsenliga verkan.

25 För att ett avtalsvillkor ska anses avspegla en bindande författningsföreskrift i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13, måste detta villkor således återge det normativa innehållet i en bindande föreskrift som är tillämplig på avtalet i fråga, på så sätt att det kan anses ge konkret uttryck för samma rättsregel som den som avses i den bindande föreskriften. Så är fallet inte bara när avtalsvillkoret bokstavligen motsvarar den bindande föreskriften eller innehåller en uttrycklig hänvisning till denna, utan även när avtalsvillkoret – även om det formulerats i andra ordalag – i materiellt hänseende är likvärdigt med den nämnda bindande föreskriften.

26 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att göra nödvändiga bedömningar, bland annat med beaktande av det aktuella låneavtalets art, allmänna systematik och innehåll samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i, för att avgöra huruvida det avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet avspeglar artikel 1578 i den gamla civillagen, i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.

27 Såsom har angetts i punkt 24 ovan krävs det inte att det föreligger ett formellt samband mellan det villkor som är aktuellt i det nationella målet och artikel 1578 i den gamla civillagen för att artikel 1.2 i direktivet ska vara tillämplig, på så sätt att avtalsvillkoret måste återge denna bestämmelse ordagrant eller innehålla en uttrycklig hänvisning härtill. Den hänskjutande domstolen ska därför bland annat pröva huruvida detta avtalsvillkor och artikel 1578 är materiellt likvärdiga, i den meningen att tillämpningen av nämnda villkor skulle medföra en betalningsskyldighet för klagandena i det nationella målet som är identisk med den som skulle följa av en direkt tillämpning av nämnda artikel 1578.

28 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att ett villkor i ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare ska omfattas av det undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i denna bestämmelse, är det inte nödvändigt att villkoret ordagrant återger motsvarande bindande författningsföreskrift i nationell rätt eller innehåller en uttrycklig hänvisning till denna föreskrift. Det räcker att villkoret i materiellt hänseende är likvärdigt med den bindande föreskriften, det vill säga att det har samma normativa innehåll.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det för att avgöra huruvida ett villkor i ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare omfattas av det undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i denna bestämmelse är relevant att konsumenten inte kände till att villkoret avspeglar en bindande författningsföreskrift i nationell rätt.

30 För att detta undantag som föreskrivs i artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska vara tillämpligt krävs att två villkor är uppfyllda. Det aktuella avtalsvillkoret ska återge en författningsföreskrift och föreskriften ska vara bindande (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 oktober 2021, NSV och NM, C‑87/21, ej publicerat, EU:C:2021:860, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

31 Precis som kommissionen påpekat i sitt skriftliga yttrande är tillämpningen av artikel 1.2 i direktiv 93/13 av objektiv karaktär och således inte beroende av den information som näringsidkaren ger konsumenten eller av att konsumenten har kännedom om tillämpliga rättsliga bestämmelser.

32 Domstolen har dessutom vid tolkningen av artikel 1.2 redan slagit fast att det undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i denna bestämmelse är tillämpligt även om näringsidkaren inte har uppfyllt sin informationsskyldighet och kravet på transparens (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 oktober 2021, NSV och NM, C‑87/21, ej publicerat, EU:C:2021:860, punkt 42).

33 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att avgöra huruvida ett villkor i ett låneavtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare omfattas av det undantag från direktivets tillämpningsområde som föreskrivs i denna bestämmelse är det inte relevant att konsumenten inte kände till att villkoret avspeglar en bindande författningsföreskrift i nationell rätt.

34 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.