”1) Ska artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12 s. 169) (nedan kallat direktiv 93/13) tolkas så, att en fysisk person ska anses vara konsument – när denne förvärvar värdepapper i form av investeringscertifikat, vilka emitterats av en sluten investeringsfond, för ändamål som faller utanför dennes näring eller yrke, och det huvudsakliga syftet med att delta i fonden är att investera besparingar?

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANDREA BIONDI

föredraget den 4 juni 2026( 1 )

Mål C ‑ 63/25

K. Sz.,

H. Sz.,

W. Sz.

mot

Z. Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w likwidacji

(begäran om förhandsavgörande från Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen))

” Begäran om förhandsavgörande – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Tillämpningsområde – Begreppen konsument och näringsidkare – Inträde i en investeringsfond – Bolagsordning för en sluten investeringsfond ”

I. Inledning

1. Förevarande mål aktualiserar en fråga som uppenbarligen ännu inte har prövats direkt av domstolen, nämligen huruvida direktiv 93/13/EEG( 2 ) är tillämpligt på rättsförhållandet mellan en sluten investeringsfond( 3 ) och de fysiska personer som tecknar de aktuella investeringscertifikaten. Ämnet är känsligt, eftersom det ska avgöras huruvida det enhetliga skydd som konsumenterna enligt direktivet ska tillförsäkras även omfattar ett rättsförhållande som enligt nationell lagstiftning sorterar under ett bolagsrättsligt instrument – fondens bolagsordning – men som funktionellt uppvisar de typiska kännetecknen för ett standardavtal.

2. Den hänskjutande domstolen har ställt tre frågor. De första två rör kvalificeringen av parterna, närmare bestämt huruvida den person som tecknar certifikat ska anses vara ”konsument” och huruvida den emitterande fonden ska anses vara ”näringsidkare”. Dessa båda frågor utgör emellertid enbart den logiska förutsättningen för den tredje frågan. Den sistnämnda frågan – huruvida villkoren i bolagsordningen kan utgöra ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling” – är vad jag kan se ny i domstolens praxis. Detta förslag till avgörande kommer att fokusera på denna fråga.

3. Jag kommer att föreslå att domstolen ska besvara den tredje frågan jakande och tar därför enbart upp de första två frågorna i den mån det är nödvändigt för att avgränsa resonemangets räckvidd.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 93/13/EEG

4. Tionde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte göras tillämpligt på bl.a. anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag.

…”

…

5. I artikel 1.1 i direktiv 93/13 stadgas följande:

”Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

…”

6. Av artikel 2 b och c i direktiv 93/13 framgår följande:

”…

b) konsument : en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke,

c) näringsidkare : en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.”

7. I artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”1. Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

2. Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat standardavtal.

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.

…”

B. Polsk rätt

8. I artikel 22 1 i Ustawa z dnia 23 kwietnia 1964 r. – Kodeks cywilny( 4 ) (den polska civillagen) (nedan kallad civillagen) stadgas följande:

”Med konsument avses samtliga fysiska personer som vid ingående och genomförande av ett konsumtionsavtal inte handlar inom ramen för sin näringsverksamhet eller annan ekonomisk verksamhet.

…”

9. I artikel 43 1 i civillagen stadgas följande:

”1. Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person eller organisatorisk enhet i den mening som avses i artikel 33 1 i denna lag vilken bedriver närings- eller yrkesverksamhet i eget namn.

…”

10. I artikel 66 § 1 i civillagen föreskrivs följande:

”Med anbud avses att motparten uttrycker sin avsikt att ingå ett avtal, förutsatt att han eller hon anger de villkor som är väsentliga för avtalet.

…”

11. I artikel 385 1 i civillagen, som genomför principerna i direktiv 93/13/EEG, föreskrivs följande:

”§1. Villkor i ett konsumentavtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtalsvillkor är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte för avtalsvillkor som avser parternas huvudsakliga prestationer, särskilt med avseende på pris eller vederlag, om de är tydligt formulerade.

§2. Om ett avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten enligt § 1 ska avtalet förbli bindande i övrigt för parterna.

§3. Ett villkor i ett avtal som inte varit föremål för individuell förhandling anses vara ett avtalsvillkor vars innehåll konsumenten inte haft något verkligt inflytande över. Detta gäller i synnerhet för avtalsvillkor som har hämtats från en avtalsmall som den andra avtalsparten har föreslagit för konsumenten.

§4. Den som åberopar villkoret har bevisbördan för att ett villkor har varit föremål för individuell förhandling.”

12. I artikel 3 i Ustawa o funduszach inwestycyjnych i zarządzaniu alternatywnymi funduszami inwestycyjnymi (lagen om investeringsfonder och förvaltning av alternativa investeringsfonder) (nedan kallad lagen om investeringsfonder)( 5 ) stadgas följande:

”1. Med investeringsfond avses en juridisk person vars verksamhet uteslutande består i att investera medel som samlats i samband med erbjudanden om köp av andelar eller investeringscertifikat i form av värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra tillgångar som fastställs i lag.

…

3. Investeringsfonden ska bedriva sin verksamhet med särskild hänsyn till deltagarnas intressen och iaktta de principer för begränsning av investeringsrisker som fastställs i lag.”

13. I artikel 6.1 och 6.2 i lagen om investeringsfonder föreskrivs följande:

”1. Deltagarna i en investeringsfond ska vara fysiska personer, juridiska personer och organisatoriska enheter som inte är juridiska personer:

…

2) som är innehavare av ett värdepapperskonto där investeringscertifikat har registrerats eller som har rätt till sådana investeringscertifikat som är inskrivna på ett kollektivt konto… .

2. Fonddeltagarnas tillgångar utgörs av fondandelar eller investeringscertifikat i enlighet med vad som anges i lag och i investeringsfondens bolagsordning.”

14. Artikel 117.1 och 117.3 i samma lag fastställer följande:

”1. Den slutna investeringsfonden emitterar investeringscertifikat.

…

3. Fysiska personer får köpa investeringscertifikat i en investeringsfond i den mening som avses i artikel 15.1a, om investeringscertifikatets värde vid fondens första emission inte är lägre än 40 000 euro, omräknat till ett belopp i polska zloty.”

15. I artikel 139 i lagen om investeringsfonder stadgas följande:

”1. En sluten investeringsfond får lösa in de investeringscertifikat som den har emitterat om det föreskrivs i dess bolagsordning.

…

3. Bolagsordningen ska ange förutsättningar, förfarande och villkor för inlösen av investeringscertifikat samt när och hur meddelanden om inlösen av certifikat ska offentliggöras.

…”

III. Det nationella målet och tolkningsfrågan

16. Tre fysiska personer – en läkare och hennes pensionerade föräldrar – köpte på rekommendation av en anställd på sin bank investeringscertifikat som hade emitterats av en polsk sluten investeringsfond (nedan kallad FIZ). FIZ är ett företag för kollektiva investeringar som har en egen juridisk personlighet samt är bildat och förvaltas av ett fondbolag. FIZ drift regleras i dess bolagsordning. Köpet genomfördes år 2016 genom undertecknande av standardformulär, där varje fonddeltagare förklarade att han eller hon hade tagit del av fondens emissionsvillkor samt godtog dessa villkor och fondens bolagsordning. Var och en av fonddeltagarna investerade således ett sammanlagt belopp om cirka 91 000 euro.

17. År 2019 begärde fonddeltagarna att fondbolaget skulle lösa in samtliga certifikat. FIZ löste däremot enbart in en del av dessa certifikat och hänvisade till det villkor i bolagsordningen som ger fonden rätt att begränsa antalet inlösen för det fall det totala värdet för de certifikat som ska lösas in överskrider 20 procent av fondbolagets likvida medel.

18. Sąd Okręgowy w Warszawie (Regiondomstolen i Warszawa, Polen) ogillade den talan som fonddeltagarna väckte, eftersom den ansåg att FIZ bolagsordning inte utgör något avtal och därför inte kan vara föremål oskälighetsbedömningen i enlighet med artikel 385 1 i civillagen.

19. Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) har i överklagandeskedet beslutat att vilandeförklara målet och att begära förhandsavgörande från domstolen avseende följande frågor:

”1) Ska artikel 2 b i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12 s. 169) (nedan kallat direktiv 93/13) tolkas så, att en fysisk person ska anses vara konsument – när denne förvärvar värdepapper i form av investeringscertifikat, vilka emitterats av en sluten investeringsfond, för ändamål som faller utanför dennes näring eller yrke, och det huvudsakliga syftet med att delta i fonden är att investera besparingar?

2) Ska artikel 2 c i direktiv 93/13 tolkas så, att en sluten investeringsfond ska anses vara näringsidkare – när dess verksamhet uteslutande består i att investera medel som samlats in i samband med erbjudanden om köp [av] investeringscertifikat i form av värdepapper, penningmarknadsinstrument eller andra tillgångar som fastställs i lag?

3) Ska artikel 3.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att ett villkor i en sluten investeringsfonds bolagsordning ska anses vara ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, när det reglerar rättigheter och skyldigheter för fondens deltagare (inbegripet villkor och tidsfrister för att fonde[n] ska lösa in deras investeringscertifikat) och fonddeltagarna har kunnat ta del av bolagsordningen innan de beslutade sig för att delta i fonden och samtidigt godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring i samband med att investeringscertifikaten tecknades?”

IV. Bedömning

20. Detta förslag till avgörande fokuserar på den tredje frågan. De första två är av betydelse enbart som förutsättning för resonemanget, i den mån det på grundval av dem är möjligt att pröva huruvida det omtvistade villkoret i bolagsordningen kan utgöra ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 93/13.

21. Jag vill därför bara påpeka att kärandena, utifrån det som framgår av handlingarna i målet, är fysiska personer som köpte investeringscertifikat i sparsyfte som inte är hänförligt till någon yrkesverksamhet. Det framgår således att kärandena tillhör kategorin konsumenter. I sin egenskap av juridisk person som på ett organiserat sätt erbjuder och förvaltar denna investeringsprodukt ska FIZ med avseende på det omtvistade avtalsvillkoret anses vara en näringsidkare. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga omständigheter i fallet, pröva huruvida de krav som fastställs i unionsrätten faktiskt är uppfyllda.

A. Den tredje frågan

22. Den tredje frågan är den centrala frågan i förevarande mål. Den hänskjutande domstolen önskar i allt väsentligt få klarhet i huruvida villkoren i en sluten investeringsfonds bolagsordning, när de reglerar rättigheter och skyldigheter för fonddeltagaren – inbegripet villkor för att fonden ska lösa in hans eller hennes certifikat – kan kvalificeras som ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling” i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 93/13.

23. Frågan omfattar två aspekter. Det ska för det första prövas huruvida det finns ett ”avtal” i den mening som avses i direktiv 93/13 och för det andra huruvida det kan anses att det omtvistade avtalsvillkoret ”inte har varit föremål för individuell förhandling”.

1. Huruvida det finns ett avtal i den mening som avses i direktiv 93/13 och huruvida avtalsvillkor får inkorporeras i villkoren i bolagsordningen

24. Direktiv 93/13 är tillämpligt på ”alla avtal” som sluts mellan näringsidkare och konsumenter.( 6 ) Det rör sig således om ett allmänt direktiv om konsumentskydd, som kan tillämpas inom alla ekonomiska sektorer.( 7 ) Den räckvidd som lagstiftaren därigenom eftersträvar innebär därmed att undantag från tillämpningsområdet för direktiv 93/13 ska tolkas restriktivt för att säkerställa den effektiva verkan av direktivet.( 8 )

25. FIZ bolagsordning uppvisar – i den mån den innehåller villkor om fondens karaktär och föremål, namnet på det bolag som förvaltar fonden och dess säte, hur fonden ska representeras och fondens investeringsprinciper – kännetecken på grundval av vilka den kan räknas bland ”avtal om upprättande och organisation av bolag”. Enligt tionde skälet i direktiv 93/13 skulle i sådana fall bolagsordningen vara undantagen från direktivets tillämpningsområde.

26. Emellertid fyller FIZ bolagsordning i förevarande fall en dubbel funktion, såsom den hänskjutande domstolen har noterat. Bolagsordningen är stiftelseurkunden för den juridiska personen och samtidigt det instrument som reglerar fonddeltagarnas äganderättigheter, närmare bestämt villkoren och reglerna för inlösen av certifikaten, gränserna för rätten att begränsa antalet inlösen och reglerna för beräkning av likvida medel. Villkoren om denna andra funktion uppvisar funktionellt kännetecken som liknar dem för avtalsvillkor som reglerar innehållet i ett avtalsförhållande med ömsesidigt utbyte av prestationer.

27. Domstolen har hittills inte uttalat sig om räckvidden av undantaget enligt tionde skälet i direktiv 93/13. Ett användbart tolkningssynsätt kan emellertid härledas ur domen Verein für Konsumenteninformation( 9 ), som rör Rom I‑förordningens tillämpningsområde.( 10 ) Domstolen gjorde i detta sammanhang åtskillnad mellan rättshandlingar som omfattas av bolagsrätten och de avtal som dessa rättshandlingar grundar sig på. Mot denna bakgrund slog domstolen fast att den omständigheten att ett avtal har en koppling till frågor som underkastas lagreglerna om bolag inte i sig medför att det är undantaget från den nämnda förordningens tillämpningsområde.

28. Detta synsätt är inte isolerat. Redan i domen E. Friz( 11 ) slog domstolen fast att regelverket om konsumentskydd – i det fallet direktiv 85/577/EEG( 12 ) – även omfattar det rättsförhållande som skapas i samband med en konsuments inträde i en sluten fastighetsfond i form av ett enkelt bolag, när det främsta syftet med ett sådant inträde inte är att bli delägare i bolaget, utan är ett sätt att investera kapital. Domstolen slog således fast en – allmängiltig – princip enligt vilken det faktum att företaget är bildat som ett bolag inte i sig innebär att konsumentskyddet inte omfattar det underliggande avtalsförhållandet. Samma funktionella synsätt, som baseras på att det görs en saklig bedömning av rättsförhållandet snarare än att lägga vikt vid de formella kvalifikationerna, genomsyrar domstolens praxis om begreppet näringsidkare.( 13 )

29. Jag finner därför att den princip som fastställdes i domen Verein für Konsumenteninformation även kan gälla för direktiv 93/13. Syftet med undantaget enligt tionde skälet i direktiv 93/13 är i själva verket att avtal som i egentlig mening rör bolagets bildande ska vara undantagna från konsumentskyddet. Nämnda skydd ska däremot fortsatt gälla med avseende på de skyldigheter som följer av dessa avtal.

30. Behovet av en restriktiv tolkning bekräftas även i domstolens praxis om den annorlunda situation som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13.( 14 ) I domen Gómez del Moral Guasch( 15 ) klargjorde domstolen att detta undantag förutsätter att avtalsvillkoret avspeglar en bestämmelse i nationell rätt som är tillämplig mellan avtalsparterna oberoende av deras val. När den nationella lagstiftningen begränsar sig till att uppställa allmänna ramar och lämnar näringsidkaren ett visst utrymme för att fastställa ett villkors konkreta innehåll, avspeglar ett sådant villkor inte någon bindande författningsföreskrift eller utfyllnadsregel, utan uttrycker ett självständigt fastställande av villkoret från näringsidkarens sida. I det sistnämnda fallet är undantaget inte tillämpligt.

31. Även om det anses att FIZ bolagsordning i sin funktion som stiftelseurkund omfattas av undantaget enligt tionde skälet i direktivet är detta under alla omständigheter – och det är detta som är avgörande – inte tillräckligt för att det avtalsförhållande på vilket kärandena har baserat sina anspråk inte ska omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13.

32. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att FIZ och kärandena ingick ett separat avtal om teckning av certifikaten. Mekanismen är tydlig: FIZ lade fram ett skriftligt erbjudande om att köpa certifikat. Kärandena godtog detta erbjudande genom att underteckna ett standardformulär i vilket de förklarade att de hade tagit del av och godtagit emissionsvillkoren och bolagsordningen. Genom denna förklaring godtog kärandena, utan någon förhandlingsmöjlighet, samtliga villkor för emission och inlösen av certifikaten, däribland det omtvistade villkoret.

33. Det rör sig således om en bilateral rättshandling där näringsidkaren lämnar ett skriftligt erbjudande och där konsumenten godkänner erbjudandet genom att underteckna ett standardformulär och erlägga den avtalsenliga betalningen. Det således ingångna teckningsavtalet faller enligt min uppfattning inom tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Det är inte nödvändigt att slå fast att bolagsordningen, som sådan och i sin helhet, faller inom nämnda tillämpningsområde. Det är tillräckligt att konstatera att de villkor i bolagsordningen som genom detta avtal har gjorts bindande reglerar avtalets innehåll.

34. Jag anser därför att även om FIZ bolagsordning som sådan inte anses vara omfattad av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, så ska villkoren rörande inlösen av certifikaten ändå anses utgöra en integrerad del av teckningsavtalet.

35. Dessa villkor har inkorporerats i avtalsförhållandet genom den förklaring som konsumenten undertecknade i samband med köpet och genom vilken konsumenten godtog innehållet i bolagsordningen. Det rör sig om den typiska mekanismen för ett standardavtal, där avtalsförhållandet ingås genom att den ena avtalsparten ansluter sig till ett modellavtal som har utformats ensidigt av den andra avtalsparten.

36. Denna rekonstruktion, som kommissionen och den polska regeringen delar i sina yttranden, är den enda som är i överensstämmelse med syftet med direktiv 93/13. Ett formalistiskt synsätt – enligt vilket ett (förhandlings)villkor är undantaget från direktivets tillämpningsområde enbart av det skälet att det formellt följer av den emitterande enhetens bolagsordning – skulle göra det enkelt för näringsidkaren att kringgå konsumentskyddet. Näringsidkaren skulle kunna överföra de villkor som är mest ogynnsamma för konsumenten till villkoren i bolagsordningen och låta dem godtas genom hänvisning för att kunna undanta dessa villkor från oskälighetsbedömningen. Jag anser inte att ett sådant resultat är tillåtet enligt unionsrätten.

37. Domstolen har för övrigt upprepade gånger betonat att det skyddssystem som har införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, såväl i fråga om förhandlingsposition som om informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka innehållet i dessa villkor. Just av detta skäl ska det vid tillämpning av direktiv 93/13 läggas vikt vid rättsförhållandets väsentliga innehåll – det vill säga den faktiska obalansen mellan avtalsparterna vad gäller informationsnivå och förhandlingsförmåga – och inte vid den formella kvalificeringen av det rättsliga instrumentet.( 16 )

2. Avsaknaden av individuell förhandling

38. Enligt artikel 3.2 i direktiv 93/13 ska det anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll. Detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal. Ett avtalsvillkor som inte förhandlas fram individuellt räknas som ett standardvillkor.( 17 )

39. I förevarande fall är det uppenbart att det inte skedde någon individuell förhandling. Villkoren i bolagsordningen utarbetades av fondbolaget när fonden inrättades och således före någon som helst kontakt med framtida fonddeltagare. Vidare är dessa villkor avsedda att reglera rättsförhållandena med samtliga fonddeltagare. De är således till sin natur av allmängiltig och standardiserad karaktär.

40. I detta hänseende är det även av betydelse att det omtvistade villkoret är en del av innehållet i bolagsordningen som är avsedd att på ett enhetligt sätt reglera ett odifferentierat antal rättsförhållanden med fonddeltagarna. Eftersom det rör sig om standardvillkor som är avsedda att användas i flera avtal, ska domstolsprövningen fokusera på dels villkorets objektiva struktur, dels hur villkoret har bringats till konsumentens kännedom och gjorts bindande för konsumenten.( 18 )

41. Det ska tilläggas – och det är detta som är avgörande – att stämman med investerarna i princip enligt artikel 6.7.3 e i FIZ bolagsordning( 19 ) saknar behörighet att ändra bolagsordningen. Fonddeltagarna är därför bundna av villkoren i bolagsordningen och har ingen möjlighet att förhandla om dem. Det rör sig inte om ett villkor som kan förhandlas fram på ett abstrakt plan, men som inte har förhandlats fram. Det är ett villkor som inte kan förhandlas fram på ett strukturellt plan och som konsumenten måste godta för att ingå avtalsförhållandet.

42. Den omständigheten att konsumenten har undertecknat en förklaring om godtagande innebär inte ett ifrågasättande av denna slutsats. Uttryckligt godtagande av standardvillkor är själva essensen av ett standardavtal och inte på något sätt en indikation på individuell förhandling. Om en näringsidkare hävdar det motsatta, har näringsidkaren enligt artikel 3.2 tredje stycket i direktiv 93/13 bevisbördan för sitt påstående.

3. Fondens kollektiva karaktär

43. Slutligen ska jag ta ställning till FIZ argument att bedömningen av bolagsordningen på det sätt som föreskrivs i direktiv 93/13 skulle riskera att undergräva principen om likabehandling mellan fonddeltagare. För det fall villkoret om rätten att begränsa antalet inlösen inte var bindande för vissa fonddeltagare (de som kvalificeras som konsumenter), men bindande för de övriga, skulle det – enligt FIZ – föreligga en differentiering av äganderättigheter som är oförenlig med det som är kännetecknande för företag för kollektiva investeringar.

44. Jag har förståelse för denna betänklighet, men den får enligt min uppfattning, av de skäl som anges följande, inte leda till slutsatsen att direktiv 93/13 inte är tillämpligt.

45. För det första syftar direktiv 93/13 enligt fast rättspraxis( 20 ) till att säkra ett högt konsumentskydd. Artiklarna 6 och 7 i direktivet kräver således lämpliga och effektiva medel för att säkra att domstolsskyddet får full verkan. Av detta följer att systemomfattande eller organisatoriska nackdelar, om än faktiska, inte får bli ett kriterium för att redan från början avgränsa tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Dessa nackdelar rör snarare den efterföljande fasen för att fastställa verkningarna av att ett villkor eventuellt har konstaterats vara oskäligt.

46. Domstolen ska således ta ställning till en fråga som rör tillämpningsområdet för direktiv 93/13, närmare bestämt huruvida rättsförhållandet mellan fonden och fonddeltagarna faller inom konsumentskyddet. De systemomfattande effekterna av att det eventuellt konstateras att ett specifikt villkor i bolagsordningen är oskäligt utgör en separat och logisk efterföljande fråga. Ingen begränsning av den första aspekten kan härledas ur den andra aspekten. I motsatt fall skulle räckvidden av direktiv 93/13 anpassas efter näringsidkarens organisatoriska behov, vilket är oförenligt med det avskräckande syfte som uttryckligen eftersträvas genom artikel 7 i direktiv 93/13. Domstolen har i själva verket flera gånger noterat att mekanismen enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, som innebär att ett oskäligt villkor ”inte är bindande”, syftar till att återskapa den formella jämvikten mellan avtalsparterna, i stället för den grundläggande jämvikt som det oskäliga villkoret hade påverkat. Det är således en normal följd att villkoret inte ska tillämpas, även om detta påverkar jämvikten i det avtalsförhållande som har utformats ensidigt av näringsidkaren.( 21 )

47. För det andra innehåller unionsrätten redan kriterier för att hantera de systemomfattande konsekvenserna av att ett avtalsvillkor inte ska tillämpas. I fast praxis har domstolen klargjort att, för det fall ett oskäligt villkor inte definierar en väsentlig del av avtalsförhållandet, ska avtalet fortsätta att vara bindande för parterna, efter det att det oskäliga avtalsvillkoret har strukits, utan att det är nödvändigt att fylla ut avtalet.( 22 ) Den nationella domstolen får således inte – och det är detta som är avgörande – ändra villkorets innehåll eller ersätta det med kriterier som följer av allmänna bestämmelser, såsom principen om billighet eller sedvana.( 23 ) För det fall tvisten rör ett väsentligt villkor vars upphävande skulle få mycket negativa konsekvenser för konsumenten ankommer det enbart på den nationella domstolen att i enlighet med nationell rätt ersätta det oskäliga villkoret med en utfyllnadsregel i nationell rätt – det vill säga en sådan bestämmelse som gäller mellan avtalsparterna om inget annat har avtalats – eller, för det fall sådana regler inte finns, att använda andra medel som anges i nationell lagstiftning och som är lämpliga för att återskapa jämvikten mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter, inom de gränser som fastställdes i domen Kásler och Káslerné Rábai . ( 24 ) Den hänskjutande domstolen förfogar således över ett tillräckligt omfattande ramverk för att anpassa följderna av att ett villkor har konstaterats vara oskäligt, med fullt beaktande av polsk rätt. Vid behov ska den hänskjutande domstolen ”vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda konsumenten från de särskilt negativa konsekvenser” som ett upphävande av villkoret skulle kunna medföra, utan att detta påverkar förbudet mot att ”fritt … ändra eller jämka innehållet i oskäliga villkor”.( 25 )

48. För det tredje, såsom även den hänskjutande domstolen har påpekat, innehåller den polska lagstiftningen redan en ram inom vilken denna jämvikt kan återskapas. Enligt artikel 3.3 i lagen om investeringsfonder ska investeringsfonden bedriva sin verksamhet ”med särskild hänsyn till deltagarnas intressen”. Det stadgas i artikel 64.1 i samma lag att fondbolaget är skyldigt att ersätta fonddeltagarna för skada som har uppkommit på grund av att fondbolaget inte har fullgjort sina skyldigheter. Även om det konstaterades att villkoret om rätten att begränsa antalet inlösen är oskäligt, skulle detta inte nödvändigtvis påverka de andra fonddeltagarnas intressen. Det ankommer på den nationella domstolen att med fullt beaktande av relevant nationell rätt fastställa de konkreta följderna.

49. Att helt utesluta konsumentskydd åt en investerare med hänvisning till fondens kollektiva karaktär skulle slutligen – och detta är enligt min mening avgörande – innebära att den svagare avtalsparten, vars äganderätt är helt beroende av den starkare avtalspartens ensidiga fastställande av villkoren, fråntas skyddet enligt direktiv 93/13. Detta resultat skulle vara oförenligt med syftet med det system som har införts genom direktiv 93/13 och det avskräckande syfte som enligt artikel 7 eftersträvas genom att oskäliga villkor inte ska vara bindande. FIZ betänklighet vad gäller hanteringen av verkningarna mellan de olika kategorierna av fonddeltagare är befogad, men rör ett efterföljande led till oskälighetsbedömningen och får inte användas i ett föregående led för att begränsa tillämpningen av denna bedömning.

50. I slutändan ska domstolen i förevarande fall enbart avgöra huruvida det omtvistade villkoret kan kvalificeras som ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling” i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 93/13. Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen ska besvara frågan jakande.

V. Förslag till avgörande

51. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara den tredje tolkningsfrågan från Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) på följande sätt:

Artikel 3.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på följande sätt:

Ett villkor i en sluten investeringsfonds bolagsordning ska anses vara ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, när det reglerar villkor och tidsfrister för att fonden ska lösa in investeringscertifikat, och detta villkor har gjorts bindande för fonddeltagaren genom avtalet om teckning av certifikaten, utan att fonddeltagaren kunde påverka villkorets innehåll, även om fonddeltagaren har kunnat ta del av bolagsordningen före inträdet i fonden och har godtagit innehållet i bolagsordningen i en skriftlig förklaring.

Det ankommer på den nationella domstolen att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det specifika fallet och i tillämpliga fall mot bakgrund av artikel 1.2 i direktiv 93/13, avgöra huruvida det omtvistade villkoret begränsar sig till att avspegla bindande författningsföreskrifter eller utfyllnadsregler i nationell rätt.

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

3 En sluten investeringsfond (på polska fundusz inwestycyjny zamknięty ) (nedan kallad FIZ) är ett företag för kollektiva investeringar som har en egen juridisk personlighet och vars andelar tar formen av investeringscertifikat. En sluten fond emitterar till skillnad från öppna fonder ett förhandsbestämt antal certifikat och är inte skyldig att lösa in certifikaten på begäran. Inlösen är enbart tillåten i de fall och på de villkor som eventuellt fastställs i fondens bolagsordning. Det rör sig om ett företag som tillhör kategorin av alternativa investeringsfonder som regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010 (EUT L 174, 2011, s. 1).

4 Lag av den 23 april 1964, civillagen (Dz. U. 2023, position 1610).

5 Dz. U. 2004, nr 146, och Dz. U. 2024, position 1034.

6 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito (C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 29).

7 – Se dom av den 20 mars 2025, Arce (C‑365/23, EU:C:2025:192, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring (C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 52), dom av den 9 juli 2020, Banca Transilvania (C‑81/19, EU:C:2020:532, punkt 24), och dom av den 6 juli 2023, First Bank (C‑593/22, EU:C:2023:555, punkt 20).

9 Se dom av den 3 oktober 2019, Verein für Konsumenteninformation (C‑272/18, EU:C:2019:827, punkt 37).

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 1).

11 Se dom av den 15 april 2010, E. Friz (C‑215/08, EU:C:2010:186, punkterna 25–29).

12 Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83), nu ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen (C‑147/16, EU:C:2018:320, punkterna 47–59), där en läroanstalt enligt domstolen skulle anses vara ”näringsidkare” vad gäller den accessoriska verksamheten om beviljande av betalningslättnader trots att dess huvudverksamhet inte hade affärsdrivande karaktär.

14 ”Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser … är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

15 Dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch (C‑125/18, EU:C:2020:138, punkterna 31–37), som rörde ett villkor i ett avtal om hypotekslån som hänvisade till ett officiellt referensindex som angavs i den relevanta spanska lagstiftningen. Domstolen uteslöt att artikel 1.2 i direktiv 93/13/EEG var tillämplig med motiveringen att det i den aktuella lagstiftningen inte föreskrevs att nämnda index skulle användas, utan att det däri endast fastställdes vissa villkor och att det sedan var upp till näringsidkaren att använda indexet. På samma sätt som lånets referensindex var ”tillåtet”, och inte påtvingat, i spansk rätt, är villkoret om rätten att begränsa antalet inlösen ”tillåtet”, och inte påtvingat, i den polska lagen om investeringsfonder. Det fortsätter att vara upp till näringsidkaren, i förevarande fall fondbolaget, att självständigt fastställa begränsande mekanismer i samband med att bolagsordningen utarbetas.

16 Se dom av den 17 maj 2018, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen (C‑147/16, EU:C:2018:320, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2015, Šiba (C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 31), och dom av den 16 januari 2014, Constructora Principado (C‑226/12, EU:C:2014:10, punkt 18).

18 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 73), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. (C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 44).

19 Artikel 6.7 nr 3 e i bolagsordning för fonden Z. Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, i den lydelse som gällde vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Dokumentet återfinns bland handlingarna i målet.

20 Se dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 41), och dom av den 14 mars 2013, Aziz (C‑415/11, EU:C:2013:164, punkterna 49 och 50).

21 Se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 40 och 69), dom av den 29 april 2021, Bank BPH (C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 72 och där angiven rättspraxis), och dom av den 25 november 2020, Banca B (C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349, punkterna 63–65), och dom av den 3 oktober 2019, Dziubak (C‑260/18, EU:C:2019:819, punkterna 56–58).

23 Se dom av den 3 oktober 2019, Dziubak (C‑260/18, EU:C:2019:819, punkterna 61 och 62).

24 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 82–85). Se, även, dom av den 3 oktober 2019, Dziubak (C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 48): Den nationella domstolens möjlighet att ersätta ett oskäligt avtalsvillkor med en bestämmelse i nationell rätt av dispositiv karaktär är begränsad till fall då ogiltigförklaringen av hela avtalet skulle utsätta konsumenten för särskilt negativa konsekvenser.

25 Se dom av den 25 november 2020, Banca B (C‑269/19, EU:C:2020:954, punkterna 41–44), dom av den 29 april 2021, Bank BPH (C‑19/20, EU:C:2021:341, punkt 84), och dom av den 31 mars 2022, Lombard Pénzügyi és Lízing (C‑472/20, EU:C:2022:242, punkterna 54–56).