Domstolens dom (femte avdelningen) den 20 mars 2025
Hänvisat till av
I mål C‑365/23 [Arce], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) genom beslut av den 7 juni 2023, som inkom till domstolen den 9 juni 2023, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis (referent), tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Gratsias och E. Regan, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 juni 2024,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: SIA A, genom A. Bitāns, advokāts, C, genom I. Grunte, advokāts, D och E, genom G. Madelis, jurists, och K. Salmgrieze, advokāte, Lettlands regering, genom E. Bārdiņš, J. Davidoviča och K. Pommere, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom I. Rubene och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 4 oktober 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Stadgan
Direktiv 93/13
Direktiv 2005/29/EG
Lettisk rätt
Civillagen
Konsumentskyddslagen
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Den fjärde frågan
Den femte frågan
Den sjätte frågan
Den sjunde och den åttonde frågan
Den nionde frågan
Den tionde frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 b, artikel 3.1, artikel 4.2, artikel 5 och artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), samt av artikel 8a i direktiv 93/13, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 (EUT L 304, 2011, s. 64), liksom av artikel 17.1 och artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan SIA A, som är ett lettiskt bolag med begränsat ansvar som bildats i syfte att säkerställa idrottsutövares utveckling i Lettland, och å andra sidan C, D och E. Målet gäller krav på utbetalning av ersättning enligt ett avtal om tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd på idrottsområdet.
3 Artikel 17 i stadgan har rubriken Rätt till egendom. I punkt 1 föreskrivs följande:
4 Artikel 24 i stadgan har rubriken Barnets rättigheter. I punkt 2 föreskrivs följande:
5 Artikel 51 i stadgan, som gäller dess tillämpningsområde, föreskriver följande:
6 Tionde, trettonde och sextonde skälet i direktiv 93/13 har följande lydelse:
7 I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:
8 I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
9 I artikel 3.1 och 3.2 i samma direktiv föreskrivs följande:
10 I artikel 4 i direktiv 93/13 anges följande:
11 I artikel 5 i det direktivet föreskrivs följande:
12 I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:
13 I artikel 8 i samma direktiv föreskrivs:
14 Genom direktiv 2011/83 ändrades direktiv 93/13 på så sätt att en artikel 8a infördes. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
15 Artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22) har följande lydelse:
16 I artikel 186 i Civillikums (civillagen) föreskrivs att föräldrar gemensamt ska företräda sina barn i deras personliga förhållanden och förmögenhetsförhållanden (gemensam representation).
17 I artikel 223 i civillagen föreskrivs följande:
18 Artikel 293 i civillagen har följande lydelse:
19 I artikel 1408 i samma lag föreskrivs följande:
20 Artikel 1 i Patērētāju tiesību aizsardzības likums (konsumentskyddslagen) av den 1 april 1999 (Latvijas Vēstnesis, 1999, nr 104/105), i den lydelse som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i det nationella målet, har rubriken Definitioner och lyder som följer:
21 I artikel 6 i denna lag, med rubriken Oskäliga avtalsvillkor, föreskrivs följande:
22 Genom lagen av den 24 april 2014 (Latvijas Vēstnesis, 2014, nr 92) infördes punkt 22 i artikel 6 i konsumentskyddslagen. Nämnda punkt har följande lydelse:
23 A erbjuder idrottsutövare olika tjänster för att bidra till deras yrkesmässiga utveckling och karriär.
24 Den 14 januari 2009 ingick A ett avtal med den underårige C, vid tidpunkten 17 år gammal och företrädd av sina föräldrar D och E. C var då ännu inte professionell idrottare. Avtalet gällde tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd på idrottsområdet i syfte att ge C en framgångsrik karriär som professionell basketspelare (nedan kallat avtalet av den 14 januari 2009). Avtalet ingicks för en period på 15 år, till och med den 14 januari 2024.
25 I avtalet av den 14 januari 2009 föreskrevs att A skulle erbjuda C en rad olika tjänster, bland annat i form av utbildning och träning, idrottsmedicin och stöd från en idrottspsykolog, åtgärder till stöd för karriären, ingående av avtal mellan idrottsutövaren och klubbarna, stöd i fråga om marknadsföring, juridisk rådgivning och redovisning. I gengäld åtog sig C, i enlighet med artikel 6.1 i det avtalet, att betala en ersättning till A motsvarande 10 procent av samtliga nettointäkter som erhölls under avtalets löptid, jämte tillämplig mervärdesskatt i Lettland, förutsatt att dessa intäkter uppgick till minst 1500 euro per månad.
26 A ansåg att ersättningen för de tjänster som tillhandahållits C enligt avtalet av den 14 januari 2009 inte hade betalats. A väckte därför talan vid lettisk domstol den 29 juni 2020 och yrkade att svarandena skulle förpliktas att betala ett belopp om 1663777,99 euro, motsvarande 10 procent av C:s intäkter från avtal med idrottsklubbar.
27 Domstolen i såväl första som andra instans ogillade A:s yrkanden med motiveringen att avtalet av den 14 januari 2009 stred mot nationella bestämmelser om skydd för konsumenters rättigheter och i synnerhet att villkoret enligt vilket C skulle betala en ersättning motsvarande 10 procent av sina intäkter under hela avtalstiden var oskäligt.
28 A överklagade domen till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) som är hänskjutande domstol. Bolaget gjorde gällande att de nationella bestämmelserna om konsumentskydd inte är tillämpliga i förevarande fall, eftersom avtalet av den 14 januari 2009 tillhör kategorin avtal för lovande idrottare, på vilka dessa bestämmelser inte är tillämpliga. I sitt överklagande begärde bolaget även att en begäran om förhandsavgörande skulle framställas till EU-domstolen.
29 Enligt den hänskjutande domstolen har EU-domstolen redan tolkat begreppet konsument vid flera tillfällen, dock utan att hittills ha prövat huruvida bestämmelserna om konsumentskydd är tillämpliga på idrottsområdet. Om så ska anses vara fallet, anser den hänskjutande domstolen att det saknar betydelse att en ung idrottares verksamhet, såsom i förevarande fall, blivit yrkesmässig efter ingåendet av det aktuella tjänsteavtalet. Detta hindrar inte heller den berörda personen från att åberopa egenskapen som konsument, i den mening som avses i direktiv 93/13.
30 Den hänskjutande domstolen anser vidare att skillnaderna i medlemsstaternas rättspraxis talar för att det är nödvändigt att ställa tolkningsfrågor i detta avseende.
31 Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) ska i en dom av den 23 maj 2019 ha slagit fast att en basketspelare som, i egenskap av framtida spelare, hade ingått ett tjänsteavtal med en idrottsagentur enligt vilket agenturen åtog sig att för idrottarens räkning förhandla med idrottsklubbarna om anställning, för vilket basketspelaren i gengäld var skyldig att betala en viss summa till agenturen där det belopp som skulle erläggas stod i förhållande till de avtal som ingicks inom ramen för detta samarbete, agerade i egenskap av konsument och inte i egenskap av näringsidkare. I en dom av den 7 november 2002 fann Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol, Tyskland) däremot, inom ramen för en tvist mellan en ung tennisspelare och en idrottsagentur som gällde ett tjänsteavtal liknande det mellan parterna i det nationella målet, att det saknades anledning att tillämpa konsumentskyddsbestämmelserna på detta rättsförhållande.
32 Den hänskjutande domstolen har även gett uttryck för andra frågeställningar, bland annat huruvida ett avtalsvillkor likt det som är aktuellt i det nationella målet kan anses vara klart och begripligt formulerat och om det kan anses medföra en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter, i den mening som avses i artikel 5 och artikel 3 i direktiv 93/13.
33 Mot denna bakgrund beslutade Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:
34 A har invänt att vissa av frågorna inte kan tas upp till prövning.
35 Den tredje till den femte frågan kan enligt A inte tas upp till prövning. Genom dessa frågor begär den hänskjutande domstolen nämligen inte att EU-domstolen ska tolka unionsrätten utan i stället att den ska tillämpa denna rätt i ett konkret fall, och då särskilt avgöra om det avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.2 i direktiv 93/13. Om så inte anses vara fallet ombeds EU-domstolen att svara på om avtalsvillkoret strider mot artikel 5 och artikel 3.1 i direktivet.
36 Den sjunde frågan ger vidare enligt A upphov till en rent teoretisk frågeställning i avsaknad av en rättslig grund i lettisk lagstiftning för att fastställa att avkastningen på en investering är orimligt hög.
37 A menar slutligen att den nionde och tionde frågan, som gäller huruvida stadgan är tillämplig på horisontella förhållanden, inte heller kan tas upp till prövning. Frågorna är nämligen alltför abstrakta och utgör snarare en begäran om ett rådgivande utlåtande. Stadgan är inte heller tillämplig i förevarande mål.
38 Domstolen gör härvid följande bedömning. Enligt fast rättspraxis ankommer det, inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som inrättas enligt artikel 267 FEUF, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Domstolen är följaktligen, i princip, skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse. Av detta följer att en fråga om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevant. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 29 juni 2023, International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat i Pakistan), C‑756/21, EU:C:2023:523, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).
39 I förevarande fall framstår det emellertid inte som uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten helt skulle sakna samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågeställningen skulle vara hypotetisk. I begäran om förhandsavgörande beskrivs dessutom de rättsliga och faktiska omständigheter som utgör bakgrunden till det nationella målet på ett tillräckligt tydligt sätt för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar på frågorna.
40 Vad särskilt gäller den tredje till den femte frågan samt den nionde och den tionde frågan, framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen undrar över betydelsen och räckvidden av flera bestämmelser i direktiv 93/13, i förekommande fall jämförda med vissa bestämmelser i stadgan, för att avgöra om den hänskjutande domstolen kan göra en skälighetsbedömning av det aktuella avtalsvillkoret i det nationella målet med tillämpning av detta direktiv. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 39 i sitt förslag till avgörande begär den hänskjutande domstolen varken att EU-domstolen ska tillämpa nämnda bestämmelser i direktiv 93/13 på omständigheterna i det nationella målet eller att EU-domstolen ska ersätta den hänskjutande domstolens bedömning med sin egen.
41 Vad vidare gäller påståendet att den sjunde frågan skulle vara hypotetisk, vilket enligt A följer av att det enligt lettisk rätt inte finns någon möjlighet att fastställa att avkastningen på en investering är orimligt hög, erinrar EU-domstolen om att det i förfaranden enligt artikel 267 FEUF råder en tydlig åtskillnad mellan EU-domstolens och den nationella domstolens funktioner och att det är den sistnämnda som är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen (dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 58 och där angiven rättspraxis). Den tolkning av nationell rätt som A föreslår gällande omöjligheten att fastställa att avkastningen på en investering är orimlig är emellertid inte tillräckligt för att kullkasta presumtionen om frågornas relevans som det erinras om i punkt 38 ovan.
42 Den hänskjutande domstolens frågor kan följaktligen tas upp till sakprövning.
43 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 och artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtal som ingåtts mellan å ena sidan en näringsidkare som bedriver verksamhet i form av hjälp till idrottare att utvecklas, och å andra sidan en lovande idrottare, företrädd av sina föräldrar, som i samband med avtalets ingående inte var professionellt verksam inom den aktuella idrotten omfattas av direktivets tillämpningsområde.
44 Tillämpningsområdet för direktiv 93/13 anges i artikel 1.1. Enligt den definition som ges där är syftet med detta direktiv att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument. Det rör sig således om ett allmänt direktiv om konsumentskydd, som kan tillämpas inom alla ekonomiska sektorer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2017, Air Berlin, C‑290/16, EU:C:2017:523, punkt 44).
45 Begreppen konsument och näringsidkare, som avses i artikel 1.1 i direktiv 93/13, definieras närmare i artikel 2 b och c såsom en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke respektive en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av samma direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.
46 Det är alltså med hänvisning till avtalsparternas ställning, beroende på om de handlar för ändamål som har samband med deras egen näring eller yrkesverksamhet, som det i direktiv 93/13 definieras vilka avtal som direktivet är tillämpligt på (dom av den 24 oktober 2024, Zabitoń, C‑347/23, EU:C:2024:919, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
47 Direktiv 93/13 är således tillämpligt i en situation då ett avtal ingåtts mellan å ena sidan en näringsidkare som bedriver verksamhet i form av hjälp till idrottare att utvecklas, och å andra sidan en lovande idrottare som företräddes av sina föräldrar och som i samband med avtalets ingående inte utövade den berörda idrotten professionellt.
48 Bedömningen ändras inte av att konsumenten, såsom i det nationella målet, blivit professionell idrottare efter det att avtalets ingåtts.
49 Det har nämligen fastställts att frågan huruvida den berörda personen har ställning som konsument ska bedömas vid tidpunkten för det aktuella avtalets ingående (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale, C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkt 73, och dom av den 24 oktober 2024, Zabitoń, C‑347/23, EU:C:2024:919, punkt 32).
50 En underårig som, vid tidpunkten för ingående av ett avtal om tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd på idrottsområdet, inte utövade den aktuella idrottsgrenen professionellt förlorar inte sin ställning som konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, av den anledningen att han blivit professionell idrottare under avtalets löptid.
51 Enbart det förhållandet att konsumenten i fråga anses som en lovande idrottare inom den idrottsgren där vederbörande sedermera blivit professionell spelare ändrar inte den ställning som denne hade vid tidpunkten då det aktuella avtalet ingicks, och än mindre det förhållandet att avtalets föremål var kopplat till idrottarens eventuella framtida professionella karriär.
52 På samma sätt saknar det relevans för nämnda konsuments ställning vid tidpunkten för det aktuella avtalets ingående att denne kan ha haft kunskaper eller tillgång till potentiellt viktiga upplysningar om den idrottsgren inom vilken han eller hon sedermera blev en professionell spelare.
53 Enligt fast rättspraxis har begreppet konsument, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 93/13, nämligen en objektiv karaktär och är oberoende av vilka konkreta kunskaper som ifrågavarande person kan ha eller de upplysningar som denna person faktiskt förfogar över (dom av den 3 september 2015, Costea, C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 21).
54 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 1.1 och artikel 2 b i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtal om tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd åt en idrottare som ingåtts mellan å ena sidan en näringsidkare som bedriver verksamhet i form av hjälp till idrottare att utvecklas, och å andra sidan en lovande idrottare, företrädd av sina föräldrar, som i samband med avtalets ingående ännu inte var professionellt verksam inom den aktuella idrotten, och följaktligen var att betrakta som konsument, omfattas av direktivets tillämpningsområde.
55 Det saknas anledning att besvara den andra frågan, eftersom den ställts enbart för det fall den första frågan besvaras nekande.
56 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 och artikel 8 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att en nationell domstol får göra en oskälighetsbedömning enligt artikel 3 i detta direktiv av ett avtalsvillkor enligt vilket den unga idrottsutövaren, i utbyte mot de tjänster för utvecklings- och karriärstöd inom en viss idrott som anges i avtalet, åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som han eller hon kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet.
57 Enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan priset och ersättningen å ena sidan och sålda tjänster eller varor å andra sidan; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.
58 Enligt domstolens praxis kan de villkor som avses i artikel 4.2 – samtidigt som de omfattas av ett område som regleras direktiv 93/13 – endast undgå skälighetsbedömningen i de fall då den behöriga nationella domstolen efter en prövning i varje enskilt fall har bedömt att näringsidkaren har formulerat dem på ett klart och begripligt sätt. Bestämmelsen avser således enbart att fastställa formerna för och omfattningen av den materiella prövningen av avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling och som beskriver de huvudsakliga prestationerna i avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, C‑484/08, EU:C:2010:309, punkterna 32 och 34). Det följer vidare av nämnda bestämmelse att den omständigheten att ett avtalsvillkor inte är klart och begripligt formulerat inte i sig är tillräcklig för att det ska anses oskäligt (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
59 När ett avtal, såsom i det nationella målet, gäller tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd inom en viss idrott, vilka anges i avtalet, är ett avtalsvillkor som föreskriver att den unga idrottsutövaren i utbyte mot dessa tjänster åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som vederbörande kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 87 i sitt förslag till avgörande, relevant för att fastställa såväl avtalets huvudföremål som förhållandet mellan pris och ersättning å ena sidan, och sålda tjänster eller varor, å andra sidan, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13.
60 Det berörda avtalsvillkoret omfattas följaktligen av tillämpningsområdet för artikel 4.2. En nationell domstol kan således i princip endast göra en oskälighetsbedömning av detta villkor om den aktuella domstolen kommit fram till att det inte är klart och begripligt formulerat.
61 I förevarande fall framgår det emellertid av beslutet om hänskjutande att vid tidpunkten för det aktuella avtalets ingående, det vill säga den 14 januari 2009, hade Republiken Lettland ännu inte införlivat vissa bestämmelser i direktiv 93/13, i synnerhet dess artikel 4.2, med sin nationella rättsordning. Detta skedde först den 1 juli 2014.
62 Domstolen erinrar härvid om att det i artikel 8 i direktiv 93/13 uttryckligen föreskrivs en möjlighet för medlemsstaterna att inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget, för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten.
63 Härav har domstolen dragit slutsatsen att medlemsstaterna inte kan anses vara förhindrade att inom det område som direktivet reglerar, vilket omfattar de avtalsvillkor som avses i artikel 4.2, anta eller behålla strängare bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet, under förutsättning att deras syfte är att säkerställa ett ökat konsumentskydd (dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, C‑484/08, EU:C:2010:309, punkterna 35 och 40).
64 En nationell domstol har således befogenhet – när nationell rätt tillåter detta – att inom ramen för en tvist avseende ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument bedöma huruvida ett avtalsvillkor som inte förhandlats individuellt och som bland annat avser avtalets huvudföremål är oskäligt, även i en sådan situation då villkoret i förväg har formulerats av näringsidkaren på ett klart och begripligt sätt.
65 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det, vid tidpunkten för avtalets ingående den 14 januari 2009, enligt nationell rätt var möjligt att göra en oskälighetsbedömning av ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4.2 i direktiv 93/13, även i en situation där villkoret hade formulerats på ett klart och begripligt sätt.
66 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 4.2 och artikel 8 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att dessa bestämmelser omfattar ett avtalsvillkor enligt vilket den unga idrottsutövaren, i utbyte mot de tjänster för utvecklings- och karriärstöd inom en viss idrott som anges i avtalet, åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som han eller hon kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet. En nationell domstol får således i princip endast göra en oskälighetsbedömning enligt artikel 3 i detta direktiv av ett sådant avtalsvillkor om den kommer fram till att villkoret inte är klart och begripligt formulerat. Nämnda bestämmelser utgör däremot inte hinder för en nationell reglering som tillåter att en domstol gör en oskälighetsbedömning av det aktuella villkoret även när det är klart och begripligt formulerat.
67 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som utan vidare preciseringar endast föreskriver att en idrottsutövare, i utbyte mot tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd, åtar sig att till tjänsteleverantören betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som idrottsmannen kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet ska anses vara klart och begripligt formulerat, i den mening som avses i denna bestämmelse.
68 I artikel 5 i direktiv 93/13 föreskrivs att i avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form ska dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd ska den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla.
69 Vad gäller kravet att avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerade, såsom detta krav följer av såväl artikel 4.2 som artikel 5 i direktiv 93/13, har EU-domstolen betonat att detta krav inte kan begränsas till att villkoret i fråga ska kunna förstås i formellt och grammatiskt avseende. Detta krav ska därför tolkas extensivt mot bakgrund av att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om tillgång till information (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
70 Kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt innebär således att villkoret inte bara ska kunna förstås av konsumenten i formellt och grammatiskt avseende, utan även att det i avtalet på ett tydligt sätt ska anges hur den mekanism som det aktuella villkoret hänvisar till konkret fungerar samt, i förekommande fall, hur denna mekanism förhåller sig till den som föreskrivs i andra villkor, så att konsumenten, på grundval av precisa och begripliga kriterier, kan bedöma vad de ekonomiska följderna av villkoret blir för honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).
71 Det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, pröva om kravet är uppfyllt. Det ankommer närmare bestämt på den nämnda domstolen att, med beaktande av omständigheterna kring avtalets ingående, pröva huruvida konsumenten har underrättats om samtliga uppgifter som kan påverka omfattningen av hans eller hennes åtagande, så att vederbörande kan bedöma de ekonomiska följderna härav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
72 Domstolen har härvid, i ett mål som gällde ett avtalsvillkor om betalning av advokatarvode, slagit fast att det inte kan krävas av en näringsidkare att denne informerar konsumenten om de slutliga ekonomiska följderna av konsumentens åtagande, vilka beror på framtida och oförutsebara händelser som näringsidkaren inte råder över. Den information som näringsidkaren är skyldig att lämna innan avtalet ingås måste emellertid göra det möjligt för konsumenten att fatta ett väl övervägt beslut, med full kännedom dels om möjligheten att sådana händelser inträffar, dels om vilka följder de kan få för den tid under vilken de aktuella juridiska tjänsterna tillhandahålls (dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 43).
73 Det ankommer i förevarande fall på den nationella domstolen att, med beaktande av de specifika egenskaper som är kännetecknande för det avtalsvillkor som är aktuellt i det nationella målet och samtliga relevanta omständigheter kring ingåendet av avtalet den 14 januari 2009, bedöma huruvida den information som näringsidkaren lämnade innan avtalet ingicks gjorde det möjligt för konsumenten att fatta ett väl övervägt beslut, med full kännedom om de ekonomiska följderna av att avtalet ingicks (se analogt dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 44).
74 Vad gäller de egenskaper som är kännetecknande för ett avtalsvillkor, likt det villkor som är aktuellt i det nationella målet och som föreskriver det ersättningsbelopp som ska erläggas till tjänsteleverantören i form av en fast procentsats av motpartens framtida inkomster under en viss period, finner domstolen att ett dylikt avtalsvillkor i sig endast kan anses göra det möjligt för konsumenten att utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av avtalet för honom eller henne om villkoret med exakthet anger de berörda inkomsterna. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om angivelsen, i avtalet av den 14 januari 2009, att den ersättning som ska erläggas till tjänsteleverantören ska beräknas på grundval av en fast procentsats av samtliga nettointäkter från evenemang i form av spel, reklam, marknadsföring och media relaterade till den berörda idrotten i sig kan anses uppfylla ett dylikt krav på tydlighet. Det är även nödvändigt att det utifrån avtalet i sin helhet på ett rimligt sätt går att förstå eller sluta sig till vilken typ av tjänster som tillhandahålls i utbyte mot den föreskrivna ersättningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 43).
75 Det ankommer slutligen på den hänskjutande domstolen att pröva om den berörda personen – vad beträffar såväl de tjänster som näringsidkaren skulle tillhandahålla som underlaget för beräkningen av den ersättning som skulle erläggas härför – vid tidpunkten då avtalet ingicks den 14 januari 2009 förfogade över samtliga nödvändiga uppgifter för att kunna utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av sitt åtagande.
76 Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor inte är klart och begripligt formulerat, i den mening som avses i denna bestämmelse, om det endast föreskriver att en idrottsutövare, i utbyte mot tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd, åtar sig att till tjänsteleverantören betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som idrottsmannen kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet utan att konsumenten, innan avtalet ingicks, informerats om samtliga uppgifter som är nödvändiga för att kunna utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av sitt åtagande.
77 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som föreskriver att en idrottsutövare, i utbyte mot tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd, åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som idrottsmannen kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet ska anses medföra en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, i den mening som avses i denna bestämmelse, för det fall det i avtalsvillkoret inte görs någon koppling mellan värdet av den tillhandahållna tjänsten och den kostnad den innebär för konsumenten.
78 Enligt EU-domstolens fasta praxis omfattar dess behörighet på detta område tolkningen av begreppen i direktiv 93/13 samt av de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bakgrund av bestämmelserna i direktivet, varvid det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av dessa kriterier och mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras. EU-domstolen ska följaktligen begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 50).
79 I artikel 3.1 föreskrivs att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
80 Vid bedömningen av huruvida ett villkor i ett avtal som inte har varit föremål för individuell förhandling är oskäligt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13, ska nämnda domstol, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, först bedöma huruvida kravet på god sed eventuellt har åsidosatts och därefter huruvida det föreligger en eventuell betydande obalans till nackdel för konsumenten, i den mening som avses i denna bestämmelse (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 63).
81 När det gäller frågan under vilka förhållanden en sådan obalans uppkommer i strid med kravet på god sed, konstaterar domstolen, mot bakgrund av sextonde skälet i direktiv 93/13, att den nationella domstolen vid denna bedömning ska pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 64).
82 Vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, ska bland annat de regler beaktas som enligt nationell rätt blir tillämpliga om parterna inte har avtalat något därom. Det är med hjälp av en sådan jämförelse som det ska avgöras om, och i så fall i vilken utsträckning, avtalet i rättsligt hänseende försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 65).
83 Det är endast genom att göra en sådan jämförelse som den nationella domstolen kan avgöra om, och i så fall i vilken utsträckning, avtalet i rättsligt hänseende försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt.
84 Även andra faktorer kan, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 91 i förslaget till avgörande, beaktas för att bedöma om det föreligger en betydande obalans. Exempel på sådana faktorer är skälig och rättvis marknadspraxis vid tidpunkten för avtalets ingående i fråga om ersättning på det berörda idrottsområdet eller vilka skyldigheter en rimligen upplyst konsument kunde förvänta sig att få ikläda sig med hänsyn till sådan praxis.
85 Enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 ska den nationella domstolen slutligen bedöma om ett avtalsvillkor är oskäligt med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2024, Caixabank m.fl. (Prövning av transparens vid grupptalan), C‑450/22, EU:C:2024:577, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
86 Domstolen instämmer härvid med generaladvokatens påpekande, i punkt 95 i förslaget till avgörande, att den hänskjutande domstolen ska ta hänsyn till diverse olika faktorer som är specifika för avtalet av den 14 januari 2009, såsom att avtalet till sin natur innebar en betydande riskfaktor för A. I avtalet stadgades nämligen att A kunde kräva ersättning endast om intäkterna uppgick till minst 1500 euro per månad, att C ensidigt kunde säga upp avtalet utan att betala ersättning, bland annat om han beslutade att inte fortsätta sin yrkeskarriär samt att de tjänster som tillhandahölls av A tillhandahölls utan någon garanti för att C skulle uppnå det förväntade resultatet, det vill säga bli professionell idrottare (se, analogt, dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais, C‑325/08, EU:C:2010:143, punkt 42).
87 Mot denna bakgrund ska den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som föreskriver att en idrottsutövare, i utbyte mot tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd, åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som idrottsmannen kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet inte medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten, i den mening som avses i denna bestämmelse, enbart av den anledningen att det i avtalsvillkoret inte görs någon koppling mellan värdet av den tillhandahållna tjänsten och den kostnad den innebär för konsumenten. Frågan om det föreligger en sådan obalans ska bedömas med beaktande av de regler som enligt nationell rätt blir tillämpliga om parterna inte har avtalat något därom, liksom av skälig och rättvis marknadspraxis i fråga om ersättning på det berörda idrottsområdet vid tidpunkten för avtalets ingående. Härutöver ska hänsyn tas till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks liksom alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.
88 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol som konstaterat att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet, beslutar att sätta ned det belopp som konsumenten är skyldig att betala till ett belopp motsvarande de kostnader som tjänsteleverantören faktiskt har haft i samband med fullgörandet av avtalet.
89 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 anges härvid att medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet ska förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.
90 Denna bestämmelse utgör en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt så att parterna blir jämbördiga (dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito, C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 38).
91 Nämnda bestämmelse ska under dessa omständigheter anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den inhemska rättsordningen utgör tvingande rätt (dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl., C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 54), med följd att avtalsvillkoret ska anses aldrig ha existerat.
92 Artikel 6.1 i direktiv 93/13 kan inte förstås så, att en nationell domstol som konstaterar att det finns ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, kan ändra innehållet i detta villkor i stället för att helt enkelt underlåta att tillämpa det gentemot konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito, C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 71).
93 Om en nationell domstol hade möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal, så skulle detta kunna äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En dylik möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda villkoren med vetskap om att även om de ogiltigförklaras, så skulle den nationella domstolen kunna fylla ut avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att näringsidkarnas intressen tillvaratas (dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 54).
94 Det aktuella avtalet kan, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, bestå i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består utan de oskäliga avtalsvillkoren enligt reglerna i nationell rätt, vilket ska fastställas genom en objektiv bedömning (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 39).
95 Mot denna bakgrund ska den sjätte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell domstol som konstaterat att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument är oskäligt, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet, beslutar att sätta ned det belopp som konsumenten är skyldig att betala till ett belopp motsvarande de kostnader som tjänsteleverantören faktiskt har haft i samband med fullgörandet av avtalet.
96 Det saknas anledning att besvara den sjunde och den åttonde frågan, eftersom de ställts enbart för det fall den tredje frågan besvaras nekande.
97 Den hänskjutande domstolen har ställt den nionde frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 93/13, jämfört med artikel 17.1 och artikel 24.2 i stadgan, ska tolkas så, att om ett avtalsvillkor föreskriver att en konsument, i utbyte mot tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd, åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som denne kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet, så är det relevant för bedömningen av om avtalsvillkoret ska anses oskäligt att konsumenten var underårig då avtalet ingicks och att avtalet ingicks av den underåriges föräldrar för dennes räkning.
98 Domstolen erinrar härvid om att stadgans tillämpningsområde med avseende på åtgärder som vidtas av medlemsstaterna definieras i artikel 51.1 däri, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.
99 Som svar på den första frågan har domstolen konstaterat att direktiv 93/13 är tillämpligt på ett avtal likt det nu aktuella. Det nationella regelverk som det nationella målet omfattas av utgör därför en tillämpning av detta direktiv och således av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.
100 Den hänskjutande domstolen är således skyldig att respektera de grundläggande rättigheter som föreskrivs i stadgan när den tillämpar direktiv 93/13, däribland dem som anges i artiklarna 17 och 24 i stadgan, vilka avser rätten till egendom respektive barnets rättigheter.
101 Vad mer specifikt gäller barnets rättigheter, vilka garanteras i artikel 24 i stadgan, påpekar domstolen att dessa rättigheter bland annat innefattar en skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa såsom en grundläggande aspekt vid alla åtgärder som rör barn.
102 Direktiv 93/13 hänvisar visserligen inte till underåriga konsumenter. Inte desto mindre följer det av artikel 24.2 i stadgan och av artikel 3.1 i den internationella konventionen om barnets rättigheter, som antogs av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 och till vilken det uttryckligen hänvisas i förklaringarna till artikel 24 i stadgan, att barnets bästa inte enbart ska beaktas vid materiella bedömningar i ärenden som rör barn, utan barnets bästa ska även, genom speciella processuella skyddsregler, inverka på den beslutsprocess som leder fram till denna bedömning. Förenta nationernas kommitté för barnets rättigheter har uttalat att barnets bästa, i den mening som avses i artikel 3.1 i barnkonventionen, avser både en materiell rättighet, en tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt (dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen), C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 73).
103 Skyldigheten att ta hänsyn till barnets bästa åligger bland annat den hänskjutande domstolen och utesluter inte att denna domstol beaktar att C:s föräldrar – som företrädde C när avtalet av den 14 januari 2009 ingicks – själva hade kunskap om professionell idrottsutövning eller att C vid denna tidpunkt var 17 år.
104 Mot denna bakgrund ska den nionde frågan besvaras på följande sätt. Direktiv 93/13, jämfört med artikel 17.1 och artikel 24.2 i stadgan, ska tolkas så, att om ett avtalsvillkor föreskriver att en konsument, i utbyte mot tillhandahållande av tjänster för utvecklings- och karriärstöd, åtar sig att betala en ersättning motsvarande 10 procent av de intäkter som denne kommer att uppbära under de 15 år som följer ingåendet av avtalet, så är det relevant för bedömningen av om avtalsvillkoret ska anses oskäligt att konsumenten var underårig då avtalet ingicks och att avtalet ingicks av den underåriges föräldrar för dennes räkning.
105 Det saknas anledning att besvara den tionde frågan, eftersom den ställts enbart för det fall den första frågan besvaras nekande.
106 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: lettiska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.