Domstolens dom (andra avdelningen) den 30 maj 2024

I mål C‑663/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) genom beslut av den 10 oktober 2022, som inkom till domstolen den 19 oktober 2022, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal samt domarna F. Biltgen, N. Wahl (referent), J. Passer och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Expedia Inc., genom P. Actis Perinetto, F. Brunetti, C. Osti och A. Vitale, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Delbono och R. Guizzi, avvocati dello Stato, Tjeckiens regering, genom M. Smolek, T. Suchá och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, A. Joyce och M. Tierney, båda i egenskap av ombud, biträdda av D. Fennelly, BL, Europeiska kommissionen, genom L. Armati, S.L. Kalėda och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 11 januari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Italiensk rätt

Lag nr 249 av den 31 juli 1997

Beslut nr 397/13

Beslut nr 161/21

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster (EUT L 186, 2019, s. 57).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Expedia Inc., ett bolag etablerat i Förenta staterna, och Autorità per le Garanzie nelle Comunicazioni (Tillsynsmyndigheten för kommunikation, Italien) (nedan kallad AGCOM). Målet rör de åtgärder som AGCOM vidtagit gentemot leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster.

3 I skälen 7, 46 och 51 i förordning 2019/1150 anges följande:

4 I artikel 1 i förordningen föreskrivs följande:

5 I artikel 2.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

6 I artikel 15 i förordningen föreskrivs följande:

7 I artikel 16 i förordning 2019/1150 föreskrivs följande:

8 I artikel 18.1 och 18.3 i förordningen föreskrivs följande:

9 I artikel 1 i legge n. 249 – Istituzione dell’Autorità per le garanzie nelle comunicazioni e norme sui sistemi delle telecomunicazioni e radiotelevisivo (lag nr 249 om inrättande av tillsynsmyndigheten för kommunikation och om införande av bestämmelser avseende system för telekommunikation, radio och tv) av den 31 juli 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 177 av den 31 juli 1997), föreskrivs följande:

10 I artikel 1.6 c led 14-bis i lag nr 249 av den 31 juli 1997, i dess lydelse enligt legge n. 178 – Bilancio di previsione dello Stato per l’anno finanziario 2021 e bilancio pluriennale per il triennio 2021–2023 (lag nr 178 om statens preliminära budget för budgetåret 2021 och den fleråriga budgeten för treårsperioden 2021–2023) av den 30 december 2020 (ordinarie tillägg till GURI nr 322 av den 30 december 2020), föreskrivs följande:

11 Den 25 juni 2013 antog AGCOM delibera n. 397/13/CONS – Informativa economica di sistema (beslut nr 397/13/CONS om ekonomisk systemrapport) (nedan kallat beslut nr 397/13).

12 I artikel 2.1 i beslut nr 397/13 anges de kategorier av personer som är skyldiga att till AGCOM skicka in handlingen Informativa economica di sistema (ekonomisk systemrapport) (nedan kallad IES).

13 I artikel 6 i beslutet föreskrivs följande:

14 Den 12 maj 2021 antog AGCOM delibera n. 161/21/CONS – Modifiche alla delibera n. 397/13 del 25 giugno 2013 Informativa Economica di Sistema (beslut nr 161/21/CONS om ändringar av beslut nr 397/13 av den 25 juni 2013 Ekonomisk systemrapport) (nedan kallat beslut nr 161/21).

15 I ingressen till beslut nr 161/21 anges följande:

16 Genom artikel 1.1 i det beslutet ändrades förteckningen i artikel 2 i beslut nr 397/13 så att skyldigheten att skicka in IES till AGCOM utvidgades till att omfatta följande kategorier av personer:

17 Expedia Inc. är ett bolag med säte i Seattle (Förenta staterna) som driver it-plattformar som gör det möjligt att tillhandahålla tjänster för bokning av logi och resor online.

18 Till följd av de ändringar i den nationella lagstiftningen som följer av lag nr 178 av den 30 december 2020 och beslut nr 161/21, vilka antagits av de italienska myndigheterna bland annat för att säkerställa tillämpningen av förordning 2019/1150, är Expedia, i egenskap av leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster, numera skyldig att till AGCOM skicka in IES, en handling i vilken upplysningar om leverantörens ekonomiska situation ska lämnas.

19 Expedia har väckt talan vid Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkat att beslut nr 161/21 ska upphävas.

20 Expedia har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att det beslutet, i den del det ålägger Expedia skyldigheten att skicka in IES till AGCOM, strider mot förordning 2019/1150, vilken är en harmoniseringsåtgärd som bygger på proportionalitetsprincipen och som således inte gör det möjligt att skärpa de processuella krav som ställs på leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, oavsett om de är etablerade i unionen eller i ett tredjeland.

21 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende inledningsvis erinrat om att den italienska lagstiftaren, efter antagandet av förordning 2019/1150, genom lag nr 178 av den 30 december 2020, ändrade lag nr 249 av den 31 juli 1997.

22 AGCOM har således fått i uppgift att övervaka tillämpningen av förordning 2019/1150, bland annat genom att samla in uppgifter (artikel 1.6 c led 14-bis i lag nr 249 av den 31 juli 1997, i dess lydelse enligt lag nr 178 av den 30 december 2020).

23 Den hänskjutande domstolen har vidare angett att AGCOM genom beslut nr 161/21 ändrade beslut nr 397/13 för att beakta de åtgärder som den italienska lagstiftaren hade vidtagit för att tillämpa förordning 2019/1150. Skyldigheten att skicka in IES till AGCOM utvidgades således till att omfatta leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och sökmotorer (nedan kallade de berörda tjänsteleverantörerna) som erbjuder tjänster i Italien.

24 Den hänskjutande domstolen har preciserat att IES ursprungligen skulle skickas in till Garante per la radiodiffusione e l’editoria (Myndigheten för radio och tv samt utgivning, Italien), i enlighet med de lagbestämmelser som gav den befogenhet att vidta åtgärder för att fastställa vilka bokföringsuppgifter och andra upplysningar som vissa enheter skulle lämna till den, och att garantens befogenheter har överförts till AGCOM.

25 Den hänskjutande domstolen anser att AGCOM genom beslut nr 161/21 ålade de berörda tjänsteleverantörerna skyldigheten att till AGCOM lämna relevanta och specifika upplysningar om sin ekonomiska situation. Leverantörerna är således exempelvis skyldiga att uppge de sammanlagda intäkterna från e-handelswebbplatser, de belopp som erhållits som abonnemangsavgifter och som registrerings-, anslutnings- eller teckningsavgifter, vilka användare etablerade i Italien får betala för att använda dessa leverantörers onlinebaserade försäljningsplattform för att erbjuda konsumenter varor eller tjänster, fasta och rörliga provisioner på försäljningen, via den onlinebaserade försäljningsplattformen, av varor eller tjänster som erbjuds konsumenter av företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster, i den mening som avses i artikel 2.1 i förordning 2019/1150 (nedan kallade företagsanvändare), vilka är etablerade i Italien, fasta och rörliga provisioner som betalas av företagsanvändare som är etablerade i Italien för försäljning av varor eller tjänster som erbjuds konsumenter via den onlinebaserade försäljningsplattformen, andra intäkter från andra förmedlingstjänster än reklam, som tillhandahålls företagsanvändare eller andra användare än dessa företagsanvändare, vilka är etablerade i Italien och som erbjuder varor eller tjänster till konsumenter via den onlinebaserade försäljningsplattformen.

26 Den hänskjutande domstolen har betonat att underlåtenhet att skicka in IES till AGCOM eller lämnandet av felaktiga uppgifter bestraffas med de påföljder som föreskrivs i artikel 1.29 och 1.30 i lag nr 249 av den 31 juli 1997.

27 Mot bakgrund av dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att skyldigheten att skicka in IES till AGCOM kan vara oförenlig med förordning 2019/1150.

28 Den hänskjutande domstolen har påpekat att förordningen innehåller bestämmelser om kontroll av dess tillämpning och verkningar. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt artikel 15 i förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att förordningen efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt och fastställa regler om tillämpliga åtgärder vid överträdelse av förordningen, vilka ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

29 Den hänskjutande domstolen har vidare hänvisat till artikel 16 i förordning 2019/1150, enligt vilken kommissionen i nära samarbete med medlemsstaterna noggrant ska övervaka förordningens inverkan på förhållandena mellan bland annat onlinebaserade förmedlingstjänster och företagsanvändare. Kommissionen ska därefter och i detta syfte samla in relevanta data för att övervaka förändringar i dessa förhållanden med hjälp av medlemsstaterna, vilka på begäran ska överlämna alla relevanta data som samlats in, också om specifika fall, till kommissionen. Kommissionen får slutligen samla in data från de berörda tjänsteleverantörerna.

30 Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det inte finns något samband mellan iakttagandet av de skyldigheter som föreskrivs i förordning 2019/1150 och de upplysningar som krävs enligt IES, vilka huvudsakligen avser de berörda tjänsteleverantörernas intäkter och inte är relevanta för att säkerställa transparens och rättvisa villkor i förhållandet mellan dessa tjänsteleverantörer och företagsanvändarna. Den hänskjutande domstolen anser därför att de italienska myndigheterna i den nationella rättsordningen, genom de nationella åtgärderna enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster numera är skyldiga att skicka in IES till AGCOM (nedan kallade de omtvistade nationella åtgärderna), har infört bestämmelser som avser kontroll av leverantörernas subjektiva interna förhållanden, vilken skiljer sig helt från den kontroll som föreskrivs i förordningen och som avser leverantörernas iakttagande av de skyldigheter som föreskrivs i den förordningen.

31 Den hänskjutande domstolen har preciserat att om skyldigheten att skicka in IES till AGCOM inte är förenlig med förordning 2019/1150, är beslut nr 161/21 ogiltigt, eftersom AGCOM enligt lag nr 178 av den 30 december 2020 endast har till uppgift att säkerställa en adekvat och ändamålsenlig tillämpning av den förordningen.

32 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

33 Den italienska regeringen hyser tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, eftersom de två frågor som ställts är motstridiga i den del den hänskjutande domstolen å ena sidan har påstått, utan att förklara varför, att skyldigheten att skicka in IES till AGCOM inte är relevant för tillämpningen av förordning 2019/1150 och, å andra sidan, har begärt att domstolen ska pröva relevansen och ändamålsenligheten av de upplysningar som ska lämnas i IES för att förordningen ska kunna tillämpas korrekt, trots att den prövningen omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet, i synnerhet eftersom den innebär en bedömning av de faktiska omständigheterna.

34 Det ska för det första erinras om att förfarandet enligt artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen och att det i ett sådant förfarande är den nationella domstolen som ska bedöma omständigheterna i målet. I syfte att ge ett användbart svar får emellertid EU-domstolen, i en anda av samarbete med de nationella domstolarna, lämna samtliga uppgifter som den anser vara nödvändiga till dessa (dom av den 1 juli 2008, MOTOE, C‑49/07, EU:C:2008:376, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

35 Även om det inte ankommer på EU-domstolen att tolka bestämmelser i en medlemsstats nationella rätt, kan den likväl ge den hänskjutande domstolen de klargöranden som krävs vad gäller de unionsrättsliga bestämmelser som kan utgöra hinder för de nationella bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2016, Lesoochranárske zoskupenie VLK, C‑243/15, EU:C:2016:838, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

36 För det andra påpekar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 80 i sitt förslag till avgörande, att den motstridighet som den italienska regeringen har åberopat (se punkt 33 ovan) följer av den omständigheten att den hänskjutande domstolen i den första frågan själv har angett att de upplysningar som ska lämnas enligt IES, enligt dess bedömning, inte är relevanta för syftena med förordning 2019/1150, samtidigt som den genom den andra frågan vill få klarhet i huruvida dessa upplysningar kan vara relevanta och användbara för en adekvat och ändamålsenlig tillämpning av förordningen.

37 Den italienska regeringens tvivel, som avser såväl gränserna för EU-domstolens behörighet som de hänskjutna frågornas påstådda motstridighet, kan således undanröjas genom en gemensam prövning av frågorna avseende huruvida förordning 2019/1150 utgör hinder för sådana nationella åtgärder som de omtvistade nationella åtgärderna.

38 Härav följer att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

39 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida förordning 2019/1150 ska tolkas så, att den motiverar att en medlemsstat vidtar åtgärder enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den medlemsstaten, är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet skicka in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörernas intäkter, ska anges.

40 Det ska inledningsvis erinras om att enligt fast rättspraxis har bestämmelser i förordningar – enligt artikel 288 FEUF och på grund av förordningarnas beskaffenhet och deras funktion i unionens rättskällesystem – i allmänhet omedelbara verkningar i de nationella rättsordningarna, utan att det krävs att de nationella myndigheterna vidtar tillämpningsåtgärder. Icke desto mindre kan vissa av dessa bestämmelser erfordra att medlemsstaterna vidtar tillämpningsåtgärder för att genomföra dem (dom av den 15 juni 2021, Facebook Ireland m.fl., C‑645/19, EU:C:2021:483, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

41 Eftersom det kan vara nödvändigt för att kunna genomföra vissa förordningsbestämmelser, får medlemsstaterna anta tillämpningsåtgärder för sådana bestämmelser, förutsatt att dessa åtgärder inte hindrar förordningens direkta tillämplighet, inte döljer dess unionsrättsliga karaktär och klargör att de utnyttjar det utrymme för skönsmässig bedömning som de förfogar över enligt den nämnda förordningen, samtidigt som de håller sig inom gränserna för förordningens bestämmelser (dom av den 22 januari 2020, Ursa Major Services, C‑814/18, EU:C:2020:27, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

42 Härvidlag är det utifrån de relevanta bestämmelserna i den aktuella förordningen – tolkade mot bakgrund av förordningens mål – som det ska avgöras om de förbjuder, ålägger eller tillåter medlemsstaterna att anta vissa tillämpningsåtgärder och, i sistnämnda fall, om den berörda åtgärden omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 22 januari 2020, Ursa Major Services, C‑814/18, EU:C:2020:27, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

43 Det följer även av rättspraxis att medlemsstaterna, när de vidtar sådana åtgärder, är skyldiga att iaktta proportionalitetsprincipen, vilken ska iakttas av deras lagstiftare och myndigheter vid tillämpningen av unionsrätten och som kräver att de åtgärder som föreskrivs i en bestämmelse ska vara ägnade att uppnå det mål som eftersträvas med den aktuella unionslagstiftningen och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 april 2018, kommissionen/Danmark, C‑541/16, EU:C:2018:251, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis).

44 För att besvara de frågor som ställts ska det således fastställas vilket mål som eftersträvas med förordning 2019/1150 och vilka bestämmelser i förordningen som tilldelar medlemsstaterna en roll vid tillämpningen av förordningen.

45 Vad gäller målet framgår det av skälen 7 och 51 i förordningen att den syftar till att fastställa en uppsättning målinriktade obligatoriska bestämmelser på unionsnivå för att säkerställa rättvisa, förutsebara, hållbara och förtroendeskapande affärsvillkor online på den inre marknaden. I synnerhet bör företagsanvändare garanteras lämplig transparens och ändamålsenliga möjligheter till prövning i hela unionen så att gränsöverskridande näringsverksamhet inom unionen underlättas och den inre marknaden därmed kan fungera bättre.

46 I artikel 1.1 i förordningen preciseras att förordningen bidrar till en väl fungerande inre marknad genom att fastställa regler för att säkerställa att företagsanvändare och företagsanvändare av webbplatser, när det gäller sökmotorer, erbjuds ändamålsenlig transparens, rättvisa villkor och effektiva möjligheter till prövning.

47 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 100 i sitt förslag till avgörande ålägger förordning 2019/1150 de berörda tjänsteleverantörerna specifika skyldigheter avseende transparens och att de villkor som tillämpas på företagsanvändare är rättvisa och föreskriver bestämmelser om tvistlösning utanför domstol och i domstol mellan sådana leverantörer och företagsanvändare.

48 Vad vidare gäller de bestämmelser i förordning 2019/1150 som tilldelar medlemsstaterna en roll vid tillämpningen av förordningen erinrar domstolen för det första om att enligt artikel 15.1 i förordningen ska varje medlemsstat … säkerställa att [förordningen] efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt. I artikel 15.2 preciseras att [m]edlemsstaterna ska fastställa regler om tillämpliga åtgärder vid överträdelse av denna förordning och säkerställa att de genomförs och att åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

49 Den artikeln ska tolkas mot bakgrund av skäl 46 i förordning 2019/1150, i vilket det bland annat anges att [m]edlemsstaterna bör kunna välja att anförtro uppgiften att se till att denna förordning efterlevs åt befintliga myndigheter, inbegripet domstolar. Det preciseras emellertid att denna förordning [ej] bör innebära en skyldighet för medlemsstaterna att sörja för efterlevnadsåtgärder ex officio eller att ålägga böter.

50 För det andra anges i artikel 16 i förordning 2019/1150 bland annat följande: Kommissionen ska i nära samarbete med medlemsstaterna noggrant övervaka denna förordnings inverkan på förhållandena mellan onlinebaserade förmedlingstjänster och deras företagsanvändare …. I detta syfte ska kommissionen samla in relevanta data för att övervaka förändringar i dessa förhållanden. Vad gäller medlemsstaterna föreskrivs i artikel 16 att de ska bistå kommissionen genom att på begäran tillhandahålla alla relevanta data som samlats in, också om specifika fall. Kommissionen får [dessutom] … försöka samla in data från leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster.

51 För det tredje preciseras det i artikel 18.3 i förordning 2019/1150 att [m]edlemsstaterna ska [till kommissionen] tillhandahålla all relevant information som de har och som kommissionen kan komma att behöva för att utarbeta den rapport som den är skyldig att upprätta regelbundet inom ramen för den översyn av förordningen som föreskrivs i artikel 18.1.

52 Det framgår inledningsvis av punkterna 50 och 51 ovan att den information som medlemsstaterna kan vara skyldiga att lämna till kommissionen i enlighet med artiklarna 16 och 18 i förordning 2019/1150 ska vara relevant för att kommissionen ska kunna övervaka förändringar i förhållandena mellan bland annat leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och företagsanvändare eller utarbeta rapporter om utvärderingen av den förordningen.

53 Eftersom förordning 2019/1150, såsom framgår av punkterna 45–47 ovan, har till syfte att säkerställa rättvisa, förutsebara, hållbara och förtroendeskapande affärsvillkor online på den inre marknaden, där företagsanvändarna erbjuds ändamålsenlig transparens, rättvisa villkor och effektiva möjligheter till prövning, kan den information som de nationella myndigheterna samlar in endast anses vara relevant, i den mening som avses i artiklarna 16 och 18 i förordningen, om den har ett tillräckligt direkt samband med det syftet.

54 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 113 och 114 i sitt förslag till avgörande får en medlemsstat däremot inte, med tillämpning av förordning 2019/1150, samla in godtyckligt vald information med motiveringen att den senare skulle kunna begäras av kommissionen inom ramen för dess uppdrag att övervaka och överse förordningen. Möjligheten att samla in information under en sådan förevändning skulle nämligen göra det möjligt för en medlemsstat att kringgå de krav som följer av de principer som det erinrats om i punkterna 41–43 ovan vad gäller medlemsstaternas vidtagande av tillämpningsåtgärder för en förordning. Förordning 2019/1150 ålägger dessutom inte medlemsstaterna att på eget initiativ samla in information som kommissionen kan behöva för att utföra sina uppgifter, eftersom sådan information endast ska lämnas på begäran av kommissionen, som för övrigt får försöka samla in information direkt från leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster.

55 När en medlemsstat ger en administrativ myndighet i uppdrag att i enlighet med artikel 15 i förordning 2019/1150 kontrollera att förordningen efterlevs, är den information som denna myndighet får samla in inom ramen för utförandet av uppdraget endast ägnad att uppnå syftet med förordningen om den har ett tillräckligt direkt samband med det syftet.

56 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 121–123 i sitt förslag till avgörande har upplysningarna om den ekonomiska situationen för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster inte ett tillräckligt direkt samband med syftet med förordning 2019/1150, vilket det erinrats om i punkterna 45–47 ovan. De upplysningar som erfordras av leverantörer av sådana tjänster med stöd av förordning 2019/1150 ska nämligen avse villkoren för den tjänst som tillhandahålls, bland annat för att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att få kännedom om och bedöma huruvida de avtalsvillkor som leverantörerna har fastställt för företagsanvändare inom unionen är rättvisa. Sambandet mellan, å ena sidan, den ekonomiska situationen för en leverantör av sådana tjänster och, å andra sidan, det sätt på vilket dessa tjänster tillhandahålls företagsanvändare, om det antas att det finns ett sådant samband, kan således endast vara indirekt. Mot bakgrund av förordningen är följaktligen den av den italienska regeringen åberopade kontrollen av huruvida upplysningarna om den ekonomiska situationen är tillförlitliga inte relevant. Vad gäller upptäckten av eventuell snedvridning av konkurrensen, som nämnda regering också har hänvisat till, omfattas detta inte av förordningens syfte, eftersom förordningen inte ska påverka unionslagstiftning som är tillämplig på konkurrensområdet, såsom anges i artikel 1.5 i förordningen.

57 Mot bakgrund av de uppgifter om innehållet i IES som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit som exempel, vilka nämns i punkt 25 ovan, framgår det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 125–128 i sitt förslag till avgörande, att genomförandet av förordning 2019/1150 inte motiverar sådana åtgärder som de omtvistade nationella åtgärderna.

58 Mot denna bakgrund ska de frågor som ställts besvaras enligt följande. Förordning 2019/1150 ska tolkas så, att den inte motiverar att en medlemsstat för att uppnå att förordningen efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt vidtar åtgärder enligt vilka leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster, för att kunna tillhandahålla sina tjänster i den medlemsstaten, är skyldiga att, vid äventyr av påföljder, till en myndighet i den medlemsstaten regelbundet skicka in en handling om sin ekonomiska situation, i vilken flera detaljerade upplysningar, i synnerhet om leverantörernas intäkter, ska anges.

59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.