Domstolens dom (femte avdelningen) den 28 november 2024

I de förenade målen C‑758/22 och C‑759/22, angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Tyskland), av den 27 september 2022, som inkom till domstolen den 15 december 2022, i målen

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna E. Regan och Z. Csehi (referent), generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 december 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Bayerische Ärzteversorgung, Bayerische Architektenversorgung, Bayerische Apothekerversorgung, Bayerische Rechtsanwalts- und Steuerberaterversorgung, Bayerische Ingenieurversorgung-Bau m. Psychotherapeutenversorgung, genom S. Altenschmidt och P. Müller, Rechtsanwälte, Sächsische Ärzteversorgung, genom C. Köhler, Rechtsanwalt, Deutsche Bundesbank, genom L. Luyken, M. Mogendorf och W. Spoerr, Rechtsanwälte, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, S. Delaude och L. Mantl, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska centralbanken (ECB), genom S.J. Hlásková Murphy, K. Kaiser och B. van der Eem, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 29 februari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning nr 549/2013

Förordning 2018/231

Tysk rätt

VersoG

Lag om sjukvårdsorganisationer i delstaten Sachsen

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europeiska centralbankens förordning (EU) 2018/231 av den 26 januari 2018 om statistikkrav för pensionsinstitut (EUT L 45, 2018, s. 3) jämförd med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 av den 21 maj 2013 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen (EUT L 174, 2013, s. 1).

2 Respektive begäran har framställts i mål mellan å ena sidan ett antal försäkringsinstitutioner, nämligen Bayerische Ärzteversorgung (Bayerska försäkringskassan för läkare, Tyskland), Bayerische Architektenversorgung (Bayerska försäkringskassan för arkitekter), Bayerische Apothekerversorgung (Bayerska försäkringskassan för apotekare), Bayerische Rechtsanwalts- und Steuerberaterversorgung (Bayerska försäkringskassan för advokater och revisorer), och Bayerische Ingenieurversorgung-Bau m. Psychotherapeutenversorgung (Bayerska försäkringskassan för civilingenjörer och psykoterapeuter), i mål C‑758/22, och Sächsische Ärzteversorgung (Sachsiska försäkringskassan för läkare, Tyskland), i mål C‑759/22, och å andra sidan Deutsche Bundesbank (Tysklands federala centralbank), angående huruvida dessa försäkringsinstitutioner omfattas av den rapporteringsskyldighet för statistik som är tillämplig på pensionsinstitut.

3 Skälen 1, 3, 12 och 14 i förordning nr 549/2013 har följande lydelse:

4 Artikel 1.2 i förordningen har följande lydelse:

5 Kapitel 1 i bilaga A till förordningen, med rubriken Allmän översikt och grundprinciper, innehåller punkterna 1.34, 1.35, 1.37 och 1.57, vilka har följande lydelse:

6 Kapitel 2 i bilaga A till förordning nr 549/2013 har rubriken Enheter och gruppering av enheter. Punkterna 2.32–2.35, 2.38, 2.40, 2.43, 2.105–2.110 och 2.117 har följande lydelse:

7 Bilaga A till förordningen innehåller ett kapitel 3 med rubriken Produkttransaktioner. Punkterna 3.17–3.19, 3.24 och 3.26–3.28 har följande lydelse:

8 Punkt 17.43 i kapitel 17 i bilaga A till förordningen har följande lydelse:

9 Kapitel 20 i bilaga A, med rubriken Räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning, innehåller bland annat punkterna 20.05, 20.15, 20.32–20.34, 20.38, 20.39, 20.306, 20.309 och 20.310, vilka föreskriver följande:

10 I skäl 2 i förordning 2018/231 anges följande:

11 I artikel 1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

12 I delstaten Bayern omfattas försäkringsinstituten bland annat av 1 § i Gesetz über das öffentliche Versorgungswesen (lagen om offentliga försäkringar) av den 16 juni 2008 (BayGVBl. s. 182), i den lydelse som är tillämplig under omständigheterna i mål C‑758/22 (nedan kallad VersoG). Den paragrafen har rubriken Rättslig form, säte, tillämpningsområde, regleringsbefogenhet.

13 9 § VersoG har rubriken Principer för kommersiell verksamhet. Där föreskrivs följande i punkterna 1–3:

14 10 § VersoG har rubriken Stadgar. Där föreskrivs följande i punkterna 1–3:

15 Den andra delen av VersoG, som har rubriken Bayerska försäkringskassan för läkare, Bayerska försäkringskassan för apotekare, Bayerska försäkringskassan för arkitekter, Bayerska försäkringskassan för civilingenjörer och psykoterapeuter, Bayerska försäkringskassan för advokater och revisorer, innehåller ett kapitel 1, med rubriken Gemensamma bestämmelser. Där ingår 28 §, med rubriken Uppgifter. Enligt tredje meningen i den paragrafen gäller att försäkringsinstitutionerna ska uppfylla villkoren för att undantas från skyldigheten att teckna försäkring hos den lagstadgade pensionsförsäkringen.

16 30 § VersoG har rubriken Stadgar. Där föreskrivs följande i punkterna 1–3:

17 31 § VersoG har rubriken Avgifter, övergång. Där föreskrivs följande i punkterna 1–4:

18 33–36 och 38 §§ VersoG innehåller regler om obligatorisk anslutning till de berörda försäkringsinstitutionerna.

19 I 6 § med rubriken Försäkringsinstitutioner, i Sächsisches Heilberufekammergesetz (lag om sjukvårdsorganisationer i delstaten Sachsen) av den 24 maj 1994 (SächsGVBl. s. 935), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i mål C‑759/22, föreskrivs följande:

20 Under åren 2018 och 2019 mottog klagandena meddelanden från den tyska centralbanken om att de, i enlighet med artiklarna 1 och 2 i förordning 2018/231, i egenskap av pensionsinstitut omfattades av statistikkrav, enligt vilka de från den 30 september 2019 skulle lämna mer exakta uppgifter om sin ekonomiska situation till centralbanken, kvartalsvis för vissa av klagandena och årsvis för andra.

21 Klagandena väckte talan vid Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Förvaltningsdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland) och yrkade i första hand att dessa meddelanden skulle ogiltigförklaras och i andra hand att rätten skulle fastställa att klagandena inte omfattades av de ovannämnda statistikkraven.

22 Nämnda domstol ogillade överklagandena med motiveringen att klagandena är pensionsinstitut i den mening som avses i artikel 1 led 1 i förordning 2018/231 och följaktligen omfattas av rapporteringsskyldigheten enligt artikel 2.1 i samma förordning. Enligt den hänskjutande domstolen ingår sådana försäkringsinstitutioner som klagandena, i egenskap av marknadsproducenter, i finansbolag och ingår således i delsektor S.129 (pensionsinstitut) i ENS 2010, i enlighet med förordning nr 549/2013. Inom ramen för sin huvudsakliga verksamhet tillhandahåller de försäkringstjänster. För att göra detta fastställer de ekonomiskt signifikanta priser. Detsamma gäller obligatoriska tjänster. I avsaknad av statligt stöd är försäkringsinstitutionerna skyldiga att reglera avgifterna och förmånerna på ett sådant sätt att deras betalningsförmåga garanteras. Att de obligatoriska förmånerna ska kvalificeras som marknadsproduktion följer under alla omständigheter av bland annat punkt 3.19 i bilaga A till förordning nr 549/2013, eftersom klagandena under flera år har täckt minst 50 procent av sina kostnader genom försäljning av sina produkter. Enligt den domstolen utgör punkt 1.37 i bilaga A till denna förordning inte hinder för en sådan kvalificering, eftersom denna bestämmelse endast är tillämplig på enheter inom den offentliga sektorn, däribland klagandena, i den mån de inte kontrolleras av staten. Följaktligen skulle det också vara uteslutet att knyta dem till undersektorn sociala trygghetsfonder (S.1314) i ENS 2010, på vilken informationsskyldigheten inte är tillämplig. Punkt 20.39 i bilaga A till nämnda förordning bekräftar denna kvalificering av klagandena som pensionsinstitut. Enligt den bestämmelsen ska ett fonderat avgiftsbestämt system som inrättats av en offentlig förvaltningsenhet inte behandlas som ett socialt trygghetssystem om det, såsom är fallet beträffande klagandena, inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om pensionsnivåerna och pensionsnivåerna med nödvändighet är obestämda, eftersom de beror på utvecklingen av tillgångarna.

23 Klagandena har överklagat till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. De har gjort gällande att de inte är marknadsproducenter. Deras obligatoriska tjänster, som utgör huvuddelen av deras produktion, säljs inte till ekonomiskt signifikanta priser. Försäkringstagare som är skyldiga att vara anslutna kan inte fritt välja om de vill köpa försäkringstjänsterna eller inte, utifrån de avgifter som begärs, vilket strider mot villkoren för att ekonomiskt signifikanta priser ska föreligga, nämligen de som ställs upp i punkt 3.19 första stycket b i bilaga A till förordning nr 549/2013, enligt vilken [d]et står konsumenterna fritt att välja om de vill köpa eller inte, och de gör sina val utifrån det begärda priset. Femtioprocentskriteriet i punkt 3.19 tredje stycket i bilaga A i förordningen, enligt vilken en institutionell enhet kan betraktas som marknadsproducent om försäljningen under flera år i rad täcker minst 50 procent av kostnaderna, är inte relevant. Den används endast för att fastställa produktionens värde. I vilket fall som helst hör försäkringsinstitutionerna, i likhet med den lagstadgade pensionsförsäkringen, till området social trygghet.

24 Den tyska centralbanken har gjort gällande att domen från Verwaltungsgericht Frankfurt am Main (Förvaltningsdomstolen i Frankfurt am Main) inte innehåller någon felaktig rättstillämpning.

25 Den hänskjutande domstolen är osäker på hur klagandena ska kvalificeras, särskilt med hänsyn till artikel 1 led 1 f i förordning 2018/231 och punkterna 1.37, 2.107, 2.117, 3.17–3.19, 3.24, 3.26, 17.43, 20.10, 20.12 och 20.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida de ska kvalificeras som pensionsinstitut eller sociala trygghetsfonder eller om de ska kvalificeras på annat sätt.

26 Den har understrukit att klagandena är offentligrättsliga inrättningar som är juridiska personer. De får endast bedriva verksamhet av allmänt intresse och får endast använda sina resurser och tillgångar för att fullgöra sitt allmännyttiga uppdrag. De ska bära sina administrativa kostnader, inklusive löner till anställda och ersättning till rättsinnehavare, med egna medel.

27 Den hänskjutande domstolen har förklarat att en stor majoritet av dem som är anslutna till klagandenas system enligt tysk rätt omfattas av en obligatorisk anslutning till följd av att de utövar sitt yrke i Bayern eller Sachsen. När denna obligatoriska anslutning upphör är det möjligt att fortsätta att vara ansluten på frivillig grund för att kunna fortsätta att förvärva pensionsrättigheter. Klagandena reglerar i sina stadgar påförandet av avgifter eller bidrag till finansieringen av deras uppdrag samt villkoren för, arten av, beloppet för och avskaffandet av pensionsrättigheterna. Frivilliga ytterligare betalningar är också möjliga, men de är begränsade till ett högsta tillåtna belopp. Klagandena tillhandahåller mer än 50 procent av sina tjänster till medlemmar som är obligatoriskt anslutna.

28 Mot denna bakgrund beslutade Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målen och ställa följande frågor, vilka har samma lydelse i både mål C‑758/22 och mål C‑759/22, till EU-domstolen:

29 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att de försäkringsinstitutioner som erbjuder förmåner som täcker riskerna för pension, dödsfall och invaliditet, huvudsakligen för anslutna personer som är skyldiga att vara anslutna till följd av att de utövar ett visst yrke, ska anses utgöra pensionsinstitut i den mening som avses i punkt 2.105 i nämnda bilaga och följaktligen omfattas av de statistikkrav som föreskrivs i förordning 2018/231.

30 Domstolen erinrar inledningsvis om att det av skäl 14 i förordning nr 549/2013 framgår att ENS 2010 utgör en referensram som med avseende på unionen, särskilt för att definiera och övervaka unionens ekonomiska och sociala politik, ska användas vid utarbetandet av medlemsstaternas räkenskaper. Enligt skäl 3 i den förordningen bör, för jämförbarhetens skull, sådana räkenskaper utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer (dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord, C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

31 Som framgår av artikel 1.2 a i nämnda förordning föreskriver ENS 2010 en metod som anges i bilaga A för gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och redovisningsregler, för att utarbeta räkenskaper och sammanställningar på jämförbar grund för unionens behov.

32 Enligt punkt 1.01 i nämnda bilaga är ENS 2010 ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en hel ekonomi (det vill säga en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra hela ekonomier.

33 Bilagan är utformad som en manual och består av 24 kapitel, vilka kortfattat beskrivs i punkterna 1.03 och 1.04. Kapitel 1 innehåller en översikt över de begrepp som används i ENS och fastställer de principer som gäller där. Kapitlet innehåller också en beskrivning av de grundläggande statistiska enheterna och deras indelning. I kapitel 2 redogörs för de institutionella enheter som används för att mäta ekonomin, och hur dessa enheter för analysändamål klassificeras i sektorer och andra grupper. Kapitel 20 handlar om räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning.

34 Punkterna 1.34 och 1.57 i bilaga A till förordning 549/2013 föreskriver att varje institutionell enhet – definierad som en ekonomisk enhet som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och utföra transaktioner med andra enheter för egen räkning – ska knytas till en av de sex huvudsakliga sektorer som identifieras i ENS 2010, nämligen icke-finansiella bolag, finansiella bolag, offentlig förvaltning, hushåll, hushållens icke-vinstdrivande institutioner och utlandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Ferrovienord, C‑363/21 och C‑364/21, EU:C:2023:563, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

35 Det framgår av dessa bestämmelser, och av punkt 2.41 i samma bilaga, att dessa sektorer utesluter varandra, så att en institutionell enhet endast kan höra till en sektor eller delsektor. Enligt punkt 2.32 i samma bilaga omfattar varje sektor eller delsektor de institutionella enheter som har ett likartat ekonomiskt beteende.

36 Delsektorn för pensionsinstitut hör till sektorn finansiella bolag, såsom anges i punkt 2.66 i bilaga A till förordning nr 549/2013. I likhet med alla institutionella enheter inom denna sektor klassificeras pensionsfonderna som marknadsproducenter i enlighet med definitionen av begreppet finansiella bolag i punkt 2.55 i bilagan.

37 När det gäller klassificeringen av pensionsinstitut som marknadsproducenter ska det understrykas att det finns ett särdrag hos dessa instituts verksamhet, vilken beskrivs närmare i punkterna 2.105–2.110 i nämnda bilaga. Det framgår nämligen av punkt 2.108 i samma bilaga att till skillnad från livförsäkringsbolag är pensionsinstitut enligt lag förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare. Undersektorn för pensionsinstitut omfattar således finansiella bolag som inte är fria att erbjuda sina tjänster till allmänheten i stort.

38 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att de aktuella försäkringsinstitutionerna, vilka är verksamma i Bayern (mål C‑758/22) respektive Sachsen (mål C‑759/22), garanterar sina medlemmar förmåner vid pension, dödsfall och invaliditet och är organiserade branschvis, i den meningen att de flesta av deras försäkrade omfattas av en lagstadgad skyldighet att vara anslutna på grund av att de utövar ett visst yrke, såsom läkare, farmaceut, advokat eller arkitekt.

39 Det är för övrigt försäkringsinstitutionernas branschvisa organisation och medlemmarnas motsvarande anslutningsskyldighet som har föranlett den hänskjutande domstolen att fråga sig om dessa institutioners verksamhet kan omfattas av begreppen marknadsproduktion eller marknadsverksamhet i den mening som avses i bilaga A till förordning nr 549/2013.

40 Det ska emellertid påpekas att en sådan branschvis organisation av pensionsinstituten uttryckligen anges i punkterna 2.107 och 2.108 i bilaga A till förordning nr 549/2013, såsom angetts i punkt 37 ovan. Trots detta har unionslagstiftaren valt att klassificera pensionsinstitut som finansiella bolag och därmed som marknadsproducenter. I förevarande fall är det således inte nödvändigt att undersöka hur begreppen marknadsproduktion eller marknadsverksamhet ska tolkas, utan att pröva huruvida sådana försäkringsinstitutioner som de aktuella kan kvalificeras som pensionsinstitut mot bakgrund av de kriterier som anges i punkterna 2.105–2.110 i bilagan.

41 Av ordalydelsen i punkterna 2.105–2.110 i bilaga A till förordning nr 549/2013 kan utläsas att pensionsinstitutens verksamhet uppfyller följande kriterier.

42 För det första framgår det av punkterna 2.105 och 2.107 i bilagan att pensionsinstituten, vilkas huvudsakliga funktion är att ägna sig åt finansiell förmedling som en följd av spridning av sociala risker och de försäkrade personernas sociala behov, garanterar de försäkrade förmåner vid pension. Pensionsinstituten kan även garantera förmåner till den försäkrade vid invaliditet och till den försäkrades make eller maka och barn för det fall den försäkrade avlider.

43 För det andra föreskriver punkt 2.106 i bilagan att pensionsinstituten, som är separata från de enheter som skapar dem, har beslutsautonomi och en fullständig bokföring.

44 För det tredje, och såsom angetts i punkt 37 ovan, preciserar punkterna 2.107 och 2.108 i bilaga A till förordning nr 549/2013 att pensionsinstituten till skillnad från livförsäkringsbolag enligt lag är förbehållna vissa grupper av anställda och egenföretagare, exempelvis personer som utövar ett visst yrke.

45 För det fjärde innebär punkt 2.110 i denna bilaga att de sociala trygghetsfonder som avses i punkt 2.117 i bilagan inte inkluderas i begreppet pensionsinstitut. Enligt sistnämnda punkt kännetecknas de sociala trygghetsfonderna, vilkas primära verksamhet är att tillhandahålla sociala förmåner, dels av att det genom lag eller förordning är obligatoriskt för vissa grupper av befolkningen att delta eller att betala avgifter, dels av att den offentliga förvaltningen bestämmer eller godkänner avgifter och förmåner, utan att det finns någon direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen är utsatt för.

46 I det sistnämnda avseendet framgår det av punkt 20.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013, vilken ingår i kapitel 20 i bilagan, med rubriken Räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning, att ett pensionssystem, även om det har inrättats av en offentlig förvaltningsenhet, inte kan anses utgöra ett system för social trygghet utan ska klassificeras i undersektorn pensionsinstitut om det inte finns någon garanti från den offentliga förvaltningen om nivåerna på förmånerna och de nivåerna är obestämda, eftersom de beror på utvecklingen av tillgångarna.

47 Enligt fast rättspraxis saknar EU-domstolen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF – som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen – behörighet att tolka nationell rätt, och det ankommer uteslutande på den nationella domstolen att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet samt avgöra den exakta innebörden av bestämmelserna i nationella lagar och andra författningar (dom av den 28 april 2022, SeGEC m.fl., C‑277/21, EU:C:2022:318, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

48 EU-domstolen, som ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, är emellertid behörig att, mot bakgrund av handlingarna i det nationella målet och de skriftliga yttranden som getts in till den, lämna upplysningar av sådant slag att den hänskjutande domstolen kan avgöra målet (dom av den 28 april 2022, SeGEC m.fl., C‑277/21, EU:C:2022:318, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

49 I förevarande fall framgår det av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att de aktuella försäkringsinstitutionernas verksamhet uppvisar följande kännetecken.

50 För det första är det utrett att dessa försäkringsinstitutioner garanterar sina medlemmar förmåner vid pension, dödsfall och invaliditet.

51 För det andra framgår det av den hänskjutande domstolens förklaringar att de försäkringsinstitutioner som är aktuella i mål C‑758/22, vilka är juridiska personer, har autonomi och egen bokföring. Enligt samma uppgifter är den försäkringsinstitution som är i fråga i mål C‑759/22, trots att den delvis är en fristående juridisk person i förhållande till läkarsamfundet, oberoende i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende, är mycket självständig och har egna tillgångar och en fullständig bokföring. Sådana försäkringsinstitutioner, som är självständiga i sin förvaltning och har en egen bokföring, uppfyller det kriterium som anges i punkt 43 ovan.

52 För det tredje framgår det även av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat och som nämns i punkt 38 ovan att den stora majoriteten av de anslutna personerna i de aktuella försäkringsinstitutionerna omfattas av en lagstadgad anslutningsskyldighet till följd av utövandet av en viss yrkesverksamhet, eftersom dessa försäkringsinstitutioner i princip inte har rätt att tillhandahålla sina tjänster till andra personer. Följaktligen tycks dessa institutioner uppfylla det kriterium som avses i punkt 44 ovan.

53 För det fjärde framgår det av begäran om förhandsavgörande att nivån på de förmåner som de försäkrade erbjuds, vilken inte garanteras av den offentliga förvaltningen, beror på storleken på de avgifter som betalas och den berörda försäkringsinstitutionens resultat vid förvaltningen av tillgångarna. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att de aktuella försäkringsinstitutionerna, inom de ramar som fastställs i lagbestämmelser, fastställer storleken på de avgifter som de uppbär och storleken på de förmåner som de erbjuder. Sådana försäkringsinstitutioner uppfyller således de kriterier som anges i punkterna 45 och 46 ovan, vilket innebär att de inte kan kvalificeras som system för social trygghet utan som pensionsinstitut.

54 Av detta följer att om de verksamheter som bedrivs av de aktuella försäkringsinstitutionerna faktiskt har de egenskaper som räknas upp i punkterna 50–53 ovan, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, kan dessa institut klassificeras i undersektorn pensionsinstitut i den mening som avses i punkt 2.105 i bilaga A till förordning nr 549/2013.

55 Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras enligt följande. Bestämmelserna i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att försäkringsinstitutioner omfattas av begreppet pensionsinstitut i den mening som avses i punkt 2.105 i nämnda bilaga och följaktligen i princip av de statistikkrav som föreskrivs i förordning 2018/231 om de uppvisar samtliga följande kännetecken:

56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.