Domstolens dom (tredje avdelningen) den 20 mars 2025

I mål C‑763/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal judiciaire de Marseille (Förstainstansdomstolen i Marseille, Frankrike) genom beslut av den 14 december 2022, som inkom till domstolen den 16 december 2022, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen K. Jürimäe (referent), tillika tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på tredje avdelningen, samt domarna N. Jääskinen, M. Gavalec och N. Piçarra, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 november 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: OP, genom P. Ohayon, avocat, Frankrikes regering, genom R. Bénard, B. Dourthe, B. Fodda och E. Timmermans, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom J.M. Hoogveld, i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna och J. Sawicka, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och J. Hottiaux, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 5 september 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Huruvida det saknas anledning att meddela förhandsavgörande i målet

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett brottmålsförfarande som inletts i Frankrike mot OP, en fransk medborgare, som anklagas för att ha förvärvat och innehaft utrustning avsedd för efterbildning av betalkort, och för att ha deltagit i en kriminell sammanslutning i samband med förfalskning av betalkort mellan åren 2010 och 2012.

3 Skälen 5, 7 och 8 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

4 I artikel 1 i detta rambeslut, med rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, föreskrivs följande:

5 Artikel 16 i rambeslutet, med rubriken Beslut vid flera framställningar, har följande lydelse:

6 Artikel 28 i samma rambeslut, med rubriken Överlämnande eller efterföljande utlämning, har följande lydelse:

7 I artikel 57.2 i Ley 23/2014 de reconocimiento mutuo de résoluciones penales en la Unión Europea (lag 23/2014 om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål inom Europeiska unionen) av den 20 november 2014 (BOE nr 282 av den 21 november 2014, s. 1) föreskrivs att om en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredjeland föreligger samtidigt, ska den spanska rättsliga myndigheten vilandeförklara förfarandet och överlämna alla handlingar till justitieministeriet, varefter justitieministern i sin tur ska lägga fram ett förslag till beslut om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning ska ges företräde.

8 OP, som är fransk medborgare, står åtalad för att i Frankrike, Rumänien och Thailand mellan maj 2010 och januari 2012 ha deltagit i en kriminell organisation i syfte att begå brott kopplade till efterbildning eller förfalskning av betalkort, för förvärv och innehav av material för efterbildning eller förfalskning av betalkort samt för innehav och användning av falska administrativa handlingar. Dessa gärningar utgör brott som bestraffas med minst fem års fängelse.

9 För ovannämnda gärningar ställdes OP inför rätta vid brottmålsavdelningen vid Tribunal judiciaire de Marseille (Förstainstansdomstolen i Marseille), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål. När han skulle dömas i september 2021 informerade emellertid hans advokat den hänskjutande domstolen om att OP hade gripits och fängslats i Spanien i samband med verkställigheten av en framställning om utlämning från de schweiziska myndigheterna.

10 Till följd av en begäran från OP om att få närvara vid rättegången i Frankrike och den omständigheten att han motsatte sig utlämning till Schweiz beslutade den hänskjutande domstolen att, den 3 juni 2022, utfärda en europeisk arresteringsorder mot honom.

11 Genom beslut av Juzgado Central de Instrucción no 3 de Madrid (Madrids centrala förundersökningsdomstol nr 3, Spanien) av den 2 september 2022 underrättades den hänskjutande domstolen emellertid om att det spanska ministerrådet hade beslutat att ge företräde åt de schweiziska myndigheternas framställning om utlämning och, följaktligen, att inte verkställa den europeiska arresteringsordern.

12 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det i artikel 57 i den spanska lagen 23/2014 föreskrivs att om en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredjeland föreligger samtidigt, ska den spanska rättsliga myndigheten vilandeförklara förfarandet och överlämna alla handlingar till justitieministeriet. Det är ministerrådet som fattar beslut om vilken av dessa rättshandlingar som ska ges företräde. Beslutet kan inte överklagas.

13 Vid en förhandling som hölls den 2 december 2022 vid den hänskjutande domstolen, anmodade OP:s advokat denna domstol att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen angående huruvida spansk rätt är förenlig med bestämmelserna i rambeslut 2002/584. Åklagarmyndigheten ansåg att denna fråga inte kunde ställas, eftersom den hänskjutande domstolen i det nationella målet inte hade något berättigat intresse av att ställa den.

14 Den hänskjutande domstolen delar inte denna uppfattning och har påpekat att den spanska lagstiftningen inte ger en rättslig myndighet, utan ett regeringsorgan, nämligen ministerrådet, behörighet att fatta beslut om huruvida en europeisk arresteringsorder eller en framställning om utlämning som givits in av ett tredjeland ska ges företräde vid en konflikt mellan dessa båda rättshandlingar. Enligt den hänskjutande domstolen strider en sådan tilldelning av behörighet mot artiklarna 6 och 7 i rambeslut 2002/584, i vilka det endast hänvisas till rättsliga myndigheter.

15 Den hänskjutande domstolens möjlighet att få OP att inställa sig och att fortsätta sitt rättskipningsarbete är direkt beroende av det beslut som de spanska myndigheterna fattar i förevarande fall. Den hänskjutande domstolen har således ett berättigat intresse av att EU-domstolen besvarar en tolkningsfråga om huruvida spansk rätt är förenlig med rambeslut 2002/584.

16 Under dessa omständigheter beslutade Tribunal administratif de Marseille (Förstainstansdomstolen i Marseille) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

17 Enligt den spanska regeringen ska begäran om förhandsavgörande avvisas. Nämnda regering anser till att börja med att den hänskjutande domstolen varken har angett vilka spanska rättsliga beslut och regeringsbeslut som kan påverkas av ett svar på tolkningsfrågan eller vilka bestämmelser i rambeslut 2002/584 som den hänskjutande domstolens fråga gäller, i strid med kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler. Vidare anser nämnda regering att denna fråga är hypotetisk. Ett svar på frågan skulle nämligen inte kunna bidra till lösningen av tvisten i det nationella målet eftersom frågan rör en spansk processuell mekanisms förenlighet med rambeslutet.

18 Vad för det första gäller påståendet att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna, framgår det tydligt av denna begäran att den hänskjutande domstolen i huvudsak har uppgett att den tvivlar på att artikel 57.2 i den spanska lagen 23/2014 är förenlig med artikel 16.3 i rambeslut 2002/584. Den hänskjutande domstolen har även hänvisat till ett beslut av det spanska ministerrådet som gav företräde åt den framställning om utlämning av OP som hade inkommit från de schweiziska myndigheterna, ett beslut som omnämndes i det beslut som Juzgado Central de Instrucción no 3 de Madrid (Madrids centrala förundersökningsdomstol nr 3) översände till den hänskjutande domstolen efter det att den europeiska arresteringsordern hade utfärdats mot OP.

19 Härav följer att den hänskjutande domstolen på ett tillräckligt sätt har definierat den rättsliga och faktiska bakgrunden till begäran om tolkning för att EU-domstolen ska kunna förstå innebörden av den ställda frågan och ge den ett användbart svar, samtidigt som den har gjort det möjligt för medlemsstaternas regeringar och de intressenter som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol att utöva sin rätt att inkomma med skriftliga yttranden, en rättighet som det ankommer på EU-domstolen att bevara (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

20 Vad för det andra gäller påståendet att den fråga som ställts till domstolen är hypotetisk, ska det erinras om att det enligt fast rättspraxis, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

21 En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

22 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 25 och 26 i sitt förslag till avgörande kan domstolen i den utfärdande medlemsstaten, inom ramen för det samarbetssystem som inrättats genom rambeslut 2002/584, behöva klargöranden om huruvida villkoren för att verkställa en europeisk arresteringsorder i den verkställande staten är förenliga med unionsrätten. Så är särskilt fallet när den begärda tolkningen av rambeslutet gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra hur en viss europeisk arresteringsorder ska utfärdas eller återkallas, eller att utfärda en ny europeisk arresteringsorder när verkställighet av en tidigare arresteringsorder har vägrats (dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

23 I förevarande fall skulle ett svar från EU-domstolen på tolkningsfrågan göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att agera med kännedom om omständigheterna och, i förekommande fall, återkalla den europeiska arresteringsorder som översänts till de spanska domstolarna.

24 Under dessa omständigheter kan tolkningsfrågan inte anses vara hypotetisk. Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

25 Under förhandlingen vid domstolen bekräftade OP:s advokat att OP hade utlämnats till Schweiz av Konungariket Spanien och att han således inte längre befann sig i Spanien. Enligt Europeiska kommissionen innebar detta att begäran om förhandsavgörande hade förlorat sitt föremål och det skulle därför fastställas att det saknades anledning att döma i saken.

26 Den spanska regeringen har emellertid inte bekräftat uppgifterna om utlämning av OP trots att den särskilt tillfrågades om detta under förhandlingen vid EU-domstolen. Vidare har den hänskjutande domstolen inte informerat EU-domstolen om någon förändring av omständigheterna som kan påverka hänskjutandet av begäran om förhandsavgörande och den har inte heller återkallat sin begäran om förhandsavgörande, i enlighet med punkt 26 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1). Under dessa omständigheter finner domstolen att det finns anledning att döma i saken.

27 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett organ inom den verkställande makten, vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning, kan fatta beslut om vilken av dessa rättshandlingar som ska ges företräde och, om så är fallet, att det måste finnas ett rättsmedel mot ett sådant beslut.

28 Enligt artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ska, vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredjeland, beslutet om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning ska ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, som ska ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de som nämns i den tillämpliga konventionen.

29 Domstolen ska för det första pröva huruvida ett organ inom den verkställande makten kan omfattas av begreppet behörig myndighet i den mening som avses i denna bestämmelse.

30 Det framgår av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att vid en konflikt ska beslutet om huruvida arresteringsordern eller framställningen om utlämning ska ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Detta begrepp kan i princip omfatta alla nationella myndigheter, inbegripet ett organ inom den verkställande makten.

31 Vad vidare gäller det sammanhang i vilket artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ingår, ska det påpekas att om flera medlemsstater har utfärdat en europeisk arresteringsorder för samma person, ger artikel 16.1 den verkställande rättsliga myndigheten behörighet att besluta vilken av dessa framställningar som ska verkställas. I artikel 16.3 föreskrivs däremot att det ankommer på den behöriga myndigheten, och inte på den verkställande rättsliga myndigheten, att vid en konflikt besluta om den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning ska ges företräde. Härav följer att begreppen rättslig myndighet och behörig myndighet inte kan likställas inom ramen för denna artikel.

32 Det ska även påpekas att denna åtskillnad följer samma logik som den som gör sig gällande i artikel 28 i rambeslut 2002/584, vilken avser överlämnande eller utlämning efter verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. I punkterna 1–3 i denna artikel anges nämligen på vilka villkor den person som har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten enligt en sådan arresteringsorder får överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före det ursprungliga överlämnandet. I detta sammanhang innebär artikel 28.3 i princip att ett efterföljande överlämnande förutsätter samtycke från den rättsliga myndighet som verkställde den första europeiska arresteringsordern.

33 I artikel 28.4 i rambeslut 2002/584, som mer specifikt behandlar fallet med en efterföljande utlämning, föreskrivs däremot att en person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder inte får utlämnas till ett tredjeland utan samtycke av den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten.

34 I likhet med artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ger artikel 28.4 i rambeslutet beslutsbefogenhet åt en behörig myndighet när beslutet i fråga rör en framställning om utlämning, och inte till den berörda rättsliga myndigheten, såsom i situationer i vilka endast en eller flera europeiska arresteringsorder berörs. Begreppet behörig myndighet är ett uttryck för det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har getts när de utser den myndighet som ska fatta beslut som rör en begäran om utlämning.

35 Slutligen stöds en sådan tolkning av artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 av de mål som eftersträvas med rambeslutet.

36 Den åtskillnad som görs i rambeslut 2002/584 mellan begreppet rättslig myndighet och begreppet behörig myndighet förklaras av att rambeslutet, såsom framgår av skälen 5 och 8 i rambeslutet, bland annat syftar till att inrätta ett förenklat förfarande för situationer som uteslutande avser överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott inom ramen för ett rättsligt samarbete inom unionen som inrättats genom samma rambeslut, och inte till att harmonisera utlämningsförfarandena.

37 Även om rambeslut 2002/584 kräver att överlämnandeförfarandet mellan medlemsstaterna ska genomföras av de rättsliga myndigheterna i dessa stater, kan framställningar om utlämning inom medlemsstaterna omfattas av andra myndigheters behörighet, inklusive den verkställande maktens organ.

38 Genom att använda detta begrepp har unionslagstiftaren således velat ta hänsyn till särdrag i utlämningsförfaranden som i grunden skiljer sig från det system för överlämnande som infördes genom rambeslut 2002/584. Utlämningsförfaranden, som bland annat regleras av internationella avtal, grundar sig nämligen på principen om ömsesidighet mellan de berörda staterna och innebär politiska och diplomatiska överväganden. Rambeslut 2002/584 syftar däremot, såsom särskilt framgår av artikel 1.1 och 1.2 samt skälen 5 och 7, till att ersätta den multilaterala utlämningsordningen mellan medlemsstaterna med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller för lagföring, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande (dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

39 Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning kan beslutet om huruvida den ena eller den andra ska ges företräde inte nödvändigtvis enbart omfattas av ett system för rättsligt samarbete. Rambeslut 2002/584 gör det således möjligt för medlemsstaterna att ge den myndighet som är behörig i fråga om utlämning befogenhet att fatta beslut om det företräde som föreskrivs i artikel 16.3 i rambeslutet.

40 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande har unionslagstiftaren, genom att ge medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme när de utser den myndighet som, vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning, ska fatta beslut om vilken av dessa rättshandlingar som ska ges företräde, beaktat att ett sådant beslut, beroende på särdragen i de nationella systemen, kan grundas på överväganden som inte uteslutande är av rättskipningskaraktär.

41 I artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att den behöriga myndigheten ska fatta sitt beslut om företräde med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet, särskilt de omständigheter som avges i punkt 1 i denna bestämmelse, det vill säga brottens relativa svårhetsgrad och platsen för förövandet samt datumen för den europeiska arresteringsordern respektive framställningen om utlämnade, och de omständigheter som nämns i de konventioner som är tillämpliga på den framställning om utlämning som är i fråga. Genom att hänvisa både till de kriterier som anges i punkt 1, vilka föreskrivs för det fall flera europeiska arresteringsorder föreligger, och till de kriterier som föreskrivs i de konventioner som är tillämpliga på framställningar om utlämning, fastställer nämnda bestämmelse unionslagstiftarens val att beakta den omständigheten att beslutet om företräde kan fattas av ett organ inom den verkställande makten, eftersom beslutet kan grunda sig på överväganden som inte uteslutande hänför sig till en rättslig logik.

42 Artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ska således tolkas så, att ett organ inom den verkställande makten, vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning, kan vara behörigt att fatta beslut om vilken av dessa rättshandlingar som ska ges företräde.

43 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det måste finnas ett rättsmedel mot det beslut om företräde som föreskrivs i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584.

44 Det ska understrykas att denna bestämmelse inte på ett uttömmande sätt fastställer det förfarande som reglerar situationer där det föreligger en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning. Den preciserar endast vissa processuella aspekter avseende beslutet om vilken av dessa rättshandlingar som ska ges företräde, men ger medlemsstaterna möjlighet att välja form och tidpunkt för beslutet.

45 I detta hänseende anges att den behöriga myndigheten ska ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter i det enskilda fallet, däribland de omständigheter som domstolen erinrar om i punkt 41 ovan. Av detta följer att myndigheten har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar beslut om företräde. Den kan emellertid inte underlåta att beakta den berörda personens intressen när den fattar beslut.

46 Med hänsyn till rätten för den person som berörs av beslutet att inte bli föremål för ett beslut som fattats i strid med detta utrymme för skönsmässig bedömning, följer det av artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att medlemsstaterna, till förmån för denna person, ska föreskriva en möjlighet till ett effektivt rättsmedel som gör det möjligt att säkerställa att de krav som nämns i föregående punkt iakttas.

47 I avsaknad av närmare uppgifter dels om de processuella regler som gäller för antagandet av beslutet om företräde, dels om ett sådant rättsmedel, ankommer det på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning, enligt principen om processuell autonomi, fastställa de processuella regler som gäller för ett sådant rättsmedel och, mer allmänt, de regler som är avsedda att reglera situationer i vilka en konflikt föreligger mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning.

48 Även om medlemsstaterna enligt denna princip behåller rätten att i detta hänseende anta bestämmelser som kan skilja sig från en medlemsstat till en annan, måste de likväl se till att dessa regler inte strider mot de krav som följer av rambeslut 2002/584 (se, för ett liknade resonemang, dom av den 26 oktober 2021, Openbaar Ministerie (Rätten att höras av den verkställande rättsliga myndigheten), C‑428/21 PPU och C‑429/21 PPU, EU:C:2021:876, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

49 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 1.3 i rambeslutet ska detta inte påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU.

50 I synnerhet innebär rätten till ett effektivt rättsmedel, som garanteras i artikel 47 första stycket i stadgan, med nödvändighet att denna prövning ska ske innan den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning verkställs och att den rättsliga myndighet som är behörig att pröva detta överklagande kan kontrollera att beslutet om företräde har fattats med vederbörlig hänsyn till samtliga relevanta kriterier som det hänvisas till i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584.

51 Vidare ska ett rättsmedel mot det beslut om företräde som föreskrivs i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 göra det möjligt för den berörda personen att bestrida en eventuell kränkning av hans eller hennes grundläggande fri- och rättigheter enligt stadgan.

52 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 91 i sitt förslag till avgörande kan ett sådant beslut om företräde nämligen ha en betydande inverkan på den berörda personens rättsliga situation. Om exempelvis framställningen om utlämning gavs företräde utan att beslutet om företräde kunde överklagas, skulle detta leda till att en eventuell risk för kränkning av den berörda personens grundläggande fri- och rättigheter enligt stadgan skulle kunna ignoreras, eftersom utlämningsförfarandet i de allra flesta situationer inte omfattas av unionsrätten.

53 I förevarande fall ska det påpekas att den spanska regeringen under förhandlingen vid EU-domstolen, i strid med den hänskjutande domstolens antaganden i begäran om förhandsavgörande, angav att ministerrådets beslut om företräde faktiskt kunde överklagas inom gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som den tilldelats.

54 Vad gäller det sista konstaterar domstolen att även om den behöriga myndighet som avses i artikel 16.3 i rambeslut 2002/584, såsom framgår av punkt 45 ovan, har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar sitt beslut om företräde, begränsas denna skönsmässiga bedömning av skyldigheten att vederbörligen beakta samtliga omständigheter som nämns i denna bestämmelse, vilket innebär att den behöriga myndigheten är skyldig att motivera det beslut som fattats för att göra det möjligt för den berörda personen att utöva sin rätt till ett rättsmedel. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att för att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 första stycket i stadgan ska vara effektiv krävs det att den berörda personen har möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter), C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

55 Mot bakgrund av samtliga ovan anförda skäl ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 16.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att ett organ inom den verkställande makten, vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning, kan fatta beslut om vilken av dessa rättshandlingar som ska ges företräde. Ett sådant beslut ska kunna bli föremål för ett effektivt rättsmedel enligt de processuella villkor som det ankommer på medlemsstaterna att fastställa.

56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.