Domstolens dom (tionde avdelningen) den 11 april 2024

I mål C‑770/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte di giustizia tributaria di primo grado di Genova (tidigare Commissione tributaria provinciale di Genova) (Skattedomstolen i första instans i Genua, tidigare Provinsskattedomstolen i Genua, Italien) genom beslut av den 22 november 2022, som inkom till domstolen den 19 december 2022, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden Z. Csehi, ordföranden på femte avdelningen E. Regan (referent), och domaren D. Gratsias, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: OSTP Italy Srl, genom R. Dominici, A. Macchi, F. Munari och S. Pedemonte, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Meloncelli, avvocato dello Stato, Europeiska kommissionen, genom F. Clotuche-Duvieusart och F. Moro, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Unionens tullkodex

Förordning (EG) nr 609/2014

Beslut 2014/335

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning i sak

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 43–45 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1) (nedan kallad unionens tullkodex).

2 Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan OSTP Italy Srl (nedan kallat OSTP) och Agenzia delle Dogane e dei Monopoli, Ufficio delle Dogane di Genova 1 (Tull – och monopolmyndigheten, tullkontoret Genua 1, Italien), Agenzia delle Dogane e dei Monopoli, Ufficio delle Dogane di Genova 2 (Tull – och monopolmyndigheten, tullkontoret Genua 2, Italien) (nedan gemensamt kallade Tull- och monopolmyndigheten) och Agenzia delle Entrate – Riscossione – Genova (Skattemyndigheten – Uppbörd– Genua, Italien) (nedan kallad skattemyndigheten). Målet avser verkställighet av en fordran som rör Europeiska unionens egna traditionella medel som har ogiltigförklarats genom ett avgörande av en nationell domstol men som därefter har överklagats och ännu inte har vunnit laga kraft.

3 Artikel 43 i unionens tullkodex, med rubriken Beslut fattade av en rättslig myndighet, har följande lydelse:

4 I artikel 44 i denna kodex, med rubriken Rätt att överklaga, föreskrivs följande:

5 I artikel 45 i tullkodexen, med rubriken Uppskjutande av genomförandet, föreskrivs följande:

6 I artikel 90 första stycket i tullkodexen, med rubriken Obligatorisk garanti, föreskrivs följande:

7 Artikel 98 i tullkodexen, med rubriken Frisläppande av garantin, har följande lydelse:

8 I artikel 124.1 i tullkodexen, med rubriken Upphörande, föreskrivs följande:

9 Artikel 2 i rådets förordning (EU, Euratom) nr 609/2014 av den 26 maj 2014 om metoder och förfaranden för tillhandahållande av traditionella, momsbaserade och BNI‑baserade egna medel samt åtgärder för att möta likviditetsbehov (EUT L 168, 2014, s. 39), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU, Euratom) 2016/804 av den 17 maj 2016 (EUT L 132, 2016, s. 85) (nedan kallad förordning nr 609/2014) har rubriken Datum för fastställande av traditionella egna medel. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

10 I artikel 13 i förordning nr 609/2014, med rubriken Belopp som är omöjliga att uppbära, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

11 Beslut 2014/335 upphävde och ersatte rådets beslut 2007/436/EG, Euratom av den 7 juni 2007 om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (EUT L 163, 2007, s. 17).

12 I artikel 2.1 a i beslut 2014/335, som återger artikel 2.1 a i beslut 2007/436, föreskrivs följande:

13 Artikel 47 i decreto legislatiovo n. 546 – Disposizioni sul processo tributario in attuazione della delega al Governo contenuta nell’art. 30 della legge 30 dicembre 1991, n. 413 (lagstiftningsdekret nr 546 om bestämmelser för skatteförfarandet enligt den delegering som lämnats till regeringen enligt artikel 30 i lag nr 413 av den 30 december 1991) av den 31 december 1992 (GURI nr 9 av den 13 januari 1993, ordinarie tillägg nr 8) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 546/1992) föreskriver att om en sökande bestrider ett beslut som fattats av skattemyndigheten och denna rättsakt kan orsaka vederbörande allvarlig och irreparabel skada, kan sökanden ansöka om uppskov med verkställighet av beslutet till dess att överklagandet har prövats i sak.

14 I artikel 67-bis i detta lagstiftningsdekret, som avser provisorisk verkställighet, föreskrivs att domar som meddelats av skattedomstolar är verkställbara.

15 I artikel 68 i nämnda lagstiftningsdekret, med rubriken Betalning av skatt så länge målet pågår , föreskrivs följande:

16 I artikel 69 i lagstiftningsdekret nr 546/1992, med rubriken Verkställighet av domar som är till den skattskyldiges fördel, föreskrivs följande:

17 Tull- och monopolmyndigheten, tullkontoret Genua 2, delgav den 9 oktober 2019 OSTP kompletterande och rättade beskattningsbeslut avseende antidumpningstullar på import av stålrör från tredjeland, bland annat på grund av att rören hade uppvisats som importerade från Indien, trots att de i själva verket härrörde från Kina. Dessa beslut följdes påföljande dag av beslut i vilka OSTP påfördes sanktioner.

18 Tull- och monopolmyndigheten, kontoret Genua 1, delgav även OSTP ett rättat beskattningsbeslut av samma skäl, vilket följdes av ett beslut om att påföra OSTP sanktioner.

19 Samtliga beskattningsbeslut och sanktionsavgifter ogiltigförklarades i sin helhet av den hänskjutande domstolen genom domar av den 17 och den 19 maj 2021.

20 Tull- och monopolmyndigheten överklagade dessa domar till Corte di giustizia tributaria di secondo grado della Liguria (tidigare Commissione Tributaria Regionale della Liguria) (Skattedomstolen i andra instans, tidigare Regionala skattedomstolen i Ligurien, Italien), som inte formellt fattade något beslut om uppskov med verkställigheten av nämnda domar.

21 Den 26 januari 2022 aviserade skattemyndigheten OSTP ett beslut genom vilket OSTP underrättades om att en inteckning i bolagets fastighet skulle tas ut med ett belopp som motsvarade det dubbla skuldbeloppet för det fall de belopp som angavs i beskattningsbesluten inte betalades.

22 OSTP överklagade beslutet till den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att när en domstol i första instans helt eller delvis har bifallit ett överklagande av ett beskattningsbeslut om påförande av tull, innebär det enligt nationell lagstiftning att de begärda beloppen inte längre kan utkrävas.

23 Tull- och monopolmyndigheten intervenerade i denna andra tvist. Denna myndighet hävdade att det inte längre finns anledning att döma i saken, eftersom OSTP sedan dess har betalat hela det belopp som anges i de ogiltigförklarade beskattningsbesluten, vilket har medfört att tvisten har bortfallit.

24 I andra hand har Tull- och monopolmyndigheten till stöd för skattemyndighetens ståndpunkt åberopat Corte suprema di cassaziones (Högsta domstolen) beslut nr 22012 av den 13 oktober 2020.

25 I detta beslut erinrade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) om att enligt artikel 45 i unionens tullkodex får ett överklagande till förvaltningsmyndighet eller till domstol inte medföra att verkställigheten av ett beslut om tillämpningen av tullagstiftningen skjuts upp och att den garanti som ställts för en tullskuld, i enlighet med artikel 98 i denna kodex, inte kan frisläppas bland annat om tullskulden inte har upphört.

26 Den hänskjutande domstolen har av ovannämnda beslut inledningsvis dragit slutsatsen att de åtgärder som tullmyndigheten vidtagit ska anses vara omedelbart verkställbara, vidare att skyddet för den skattskyldige mot den potentiellt irreparabla karaktären av den skada som kan orsakas på grund av att beskattningsbeslutet är rättsstridigt ska anses säkerställt genom möjligheten att inge en ansökan om eftergift av tull, en ansökan om uppskov med verkställigheten av det rättade beslutet eller, under förfarandets gång, en ansökan om uppskov med verkställigheten av beskattningsbeslutet, och slutligen att ett icke lagakraftvunnet avgörande av en rättslig myndighet som är till förmån för den skattskyldige inte innebär att den skattskyldige har rätt till återbetalning av redan erlagd tull, eftersom de erlagda beloppen har ställts som garanti för betalningen av tullskulden till dess att den slutgiltigt upphör.

27 Mot denna bakgrund och med beaktande av medlemsstaternas skyldighet att vidta åtgärder i rätt tid för att säkerställa skyddet för unionens egna medel när en åtgärd från en administrativ myndighets sida inte har ogiltigförklarats med stöd av tullkodexarna och som domstolen hänvisade till i domen av den 11 juli 2019, kommissionen/Italien (Egna medel – Uppbörd av tullskuld) ( C‑304/18, EU:C:2019:601), slog nämnda domstol fast att [n] är det gäller tullar som uppburits vid gränsen, vilka utgör [unionens] egna medel, kan en icke lagakraftvunnen dom i vilken det föreskrivs att tullar som inte har förfallit till betalning ska återbetalas till den skattskyldige inte anses vara omedelbart verkställbar enligt artikel 69.1 i lagstiftningsdekret nr [546/1992]…, eftersom denna bestämmelse [är] oförenlig med [unionens] tullkodex.

28 Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang endast få klarhet i huruvida det av artikel 45 i tullkodexen, eller av artiklarna 43 och 44 i tullkodexen, kan utläsas att medlemsstaterna inte ska erkänna domar i första instans genom vilka beskattningsbeslut avseende Europeiska unionens traditionella egna medel har ogiltigförklarats som omedelbart verkställbara. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida en sådan lösning strider mot rätten till överklagande, som det erinras om i artikel 44 i samma kodex, jämförd med principen om ett effektivt domstolsskydd som garanteras i artikel 19 FEU och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva uppskov med verkställigheten av alla förvaltningsbeslut som en domstol i första instans har ogiltigförklarat, för att de rättsmedel som föreskrivs i den nationella lagstiftningen ska vara till verklig nytta för den enskilde.

29 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att även om OSTP slutligen betalade de begärda beloppen, är det nödvändigt att undanröja dessa tvivel, dels eftersom det inte är uteslutet att bolaget agerade på detta sätt av rädsla för att en inteckning skulle göras, eftersom nämnda inteckning motsvarar två gånger de begärda beloppen, dels eftersom frågan huruvida tull- och monopolmyndighetens påståenden är välgrundade påverkar fördelningen av rättegångskostnaderna, vilken återstår att pröva.

30 Mot denna bakgrund beslutade Corte di giustizia tributaria di primo grado di Genova (tidigare Commissione tributaria provinciale di Genova) (Skattedomstolen i första instans i Genua, tidigare Provinsskattedomstolen i Genua, Italien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

31 Den italienska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom målet vid den nationella domstolen har förlorat sitt föremål efter det att sökanden betalat de begärda beloppen och den hänskjutande domstolen i sin begäran har angett att den ställt sin fråga med beaktande av det fall att en skattskyldig ännu inte har betalat de begärda beloppen.

32 EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, enligt fast rättspraxis är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet samt att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. Det ankommer också uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 7 augusti 2018, Banco Santander och Escobedo Cortés, C‑96/16 och C‑94/17, EU:C:2018:643, punkt 50, och dom av den 24 november 2022, Varhoven administrativen sad (Upphävande av den omtvistade bestämmelsen), C‑289/21, EU:C:2022:920, punkt 24).

33 Härav följer att presumtionen att de frågor angående vilka nationella domstolar begär förhandsavgörande är relevanta endast bryts i undantagsfall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2005, Pupino, C‑105/03, EU:C:2005:386, punkt 30). En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 62).

34 I förevarande fall framgår det visserligen av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att den omständigheten att sökanden i det nationella målet betalat de begärda beloppen har undanröjt risken för en inteckning i vederbörandes fastighet. Den fråga som ställts är emellertid fortfarande relevant, eftersom sökanden, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, beroende på domstolens svar, skulle kunna motsätta sig åtgärder som syftar till uppbörd av belopp som inte kan utkrävas och göra gällande sin rätt till återbetalning av redan betalda belopp, såsom sökanden har gjort i målet vid den nationella domstolen. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att den behöver få kännedom om svaret på den tolkningsfråga som den har ställt för att, i enlighet med nationell rätt, kunna avgöra fördelningen av rättegångskostnaderna, eftersom fördelningen av dessa kostnader är beroende av huruvida talan är välgrundad.

35 Eftersom den hänskjutande domstolen, bland annat, inte redan har prövat huruvida det nationella målet är välgrundat, är det inte uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågan har blivit hypotetisk (se, analogt, dom av den 28 november 2018, Amt Azienda Trasporti e Mobiltà m. fl., C‑328/17, EU:C:2018:958, punkterna 35–38).

36 Denna bedömning påverkas inte av den italienska regeringens antagande att den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande har angett att den ställt sin fråga med beaktande av det fall att en skattskyldig ännu inte har betalat de begärda beloppen. Någon sådan uppgift framgår nämligen inte av begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen har visserligen i sin begäran hänvisat till det fall då den skattskyldiga personen ännu inte har betalat, men den har endast gjort detta för att hänvisa till tull- och monopolmyndighetens ståndpunkt angående ett beslut som meddelats av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Den hänskjutande domstolen anser att denna ståndpunkt består i att utvidga den rättsprincip som [denna domstol] gett uttryck för till att även omfatta de fall där den skattskyldiga personen ännu inte har betalat.

37 Eftersom EU-domstolen dessutom har tillgång till samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts till den, ska begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning.

38 Det är inledningsvis utrett att de tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt hänger samman med den tolkning som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) gjorde i beslut nr 22012 av den 13 oktober 2020. I detta beslut har sistnämnda domstol nämligen uteslutit tillämpningen av artikel 69.1 i lagstiftningsdekret nr 546/1992, i vilken det föreskrivs att domar genom vilka det förordnas om betalning av belopp till den skattskyldiga personen ska vara omedelbart verkställbara, i huvudsak med motiveringen att artikel 45 i unionens tullkodex kräver att en dom i första instans om ogiltigförklaring av beskattningsbeslut avseende unionens traditionella egna medel skjuts upp till dess att denna dom har vunnit laga kraft. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida Corte suprema di cassaziones (Högsta domstolen) tolkning är förenlig med artikel 45 i unionens tullkodex, jämförd med artikel 43 i samma kodex.

39 Den hänskjutande domstolen har således ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 43–45 i tullkodexen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken domar i första instans som ännu inte vunnit laga kraft är omedelbart verkställbara när det är fråga om Europeiska unionens traditionella egna medel.

40 Domstolen erinrar inledningsvis om att varken artikel 44 eller artikel 45 i unionens tullkodex kan vara relevanta för bedömningen av huruvida en nationell lagstiftning som föreskriver att domar i första instans ska vara omedelbart verkställbara, är förenlig med unionsrätten, även när dessa domar fått till följd att beskattningsbeslut som avser unionens traditionella egna medel helt eller delvis ogiltigförklaras.

41 I artikel 43 i tullkodexen anges nämligen uttryckligen att artiklarna 44 och 45 i tullkodexen inte ska tillämpas på överklaganden som inges i syfte att upphäva, återkalla eller ändra ett beslut rörande tillämpningen av tullagstiftningen som fattats av en rättslig myndighet. Även om artikel 44.2 i tullkodexen avser det fall att rätten att överklaga, som enligt denna bestämmelse ska kunna utövas i två instanser, utövas efter varandra vid två rättsliga myndigheter, gäller bestämmelsen i artikel 45.1 i unionens tullkodex, enligt vilken ett överklagande inte medför uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet, icke desto mindre endast i fråga om överklaganden av beslut om tillämpningen av tullagstiftningen som fattats av tullmyndigheter och inte mot domstolsavgöranden med anledning av sådana överklaganden.

42 Eftersom varken frågan huruvida domar som meddelats i första instans är omedelbart verkställbara eller vilken rättsordning som ska tillämpas vid överklaganden omfattas av tillämpningsområdet för artiklarna 44 och 45 i unionens tullkodex kan dessa bestämmelser inte utgöra hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att domar i första instans som ännu inte vunnit laga kraft ska vara omedelbart verkställbara, och de kräver inte heller att det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att sådana domar har denna karaktär.

43 Denna tolkning påverkas inte av den skyldighet som åligger medlemsstaterna enligt artikel 13 i förordning 609/2014, jämförd med beslut 2014/335, att ställa belopp motsvarande unionens anspråk på traditionella egna medel till kommissionens förfogande, vilket den italienska regeringen har hänvisat till i sina inlagor.

44 Enligt artikel 45.1 i unionens tullkodex ska ett överklagande visserligen inte medföra uppskov med verkställigheten, vilket innebär att när en beskattningsbar person bestrider ett rättat beskattningsbeslut ska den beskattningsbara personen i princip redan ha betalat de begärda beloppen när överklagandet har avgjorts i första instans, eller har ställt en garanti i enlighet med artikel 45.3 i tullkodexen om tullmyndigheterna har beviljat vederbörande uppskov med verkställigheten enligt artikel 45.2 i tullkodexen. När en dom i första instans genom vilken de rättade beskattningsbesluten har ogiltigförklarats, ogiltigförklaras till följd av ett överklagande från tullmyndigheterna, antas således medlemsstaten redan förfoga över det belopp motsvarande unionens anspråk på traditionella egna medel som den ska ställa till kommissionens förfogande enligt artikel 13 i förordning 609/2014, jämförd med beslut 2014/335.

45 I motsats till vad Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) förefaller ha lagt till grund för sitt beslut nr 22012 av den 13 oktober 2020, kan det emellertid inte härav utläsas att artikel 45.1 i unionens tullkodex, i syfte att säkerställa unionens uppbörd av de anspråk som fastställts med stöd av artikel 2 i förordning 609/2014, ska tolkas så, att den ålägger medlemsstaterna att möjliggöra för tullmyndigheterna, när dessa har fördröjt uppbörden av det rättade beskattningsbeslutet som de har utfärdat, att fortsätta med detta efter det att en dom i första instans om ogiltigförklaring av detta beskattningsbeslut har meddelats, så länge som denna dom inte har vunnit laga kraft.

46 I motsats till det antagande som denna bedömning tycks grunda sig på, framstår inte en sådan tolkning som nödvändig för att säkerställa unionens uppbörd av anspråk som fastställs enligt artikel 2 i förordning 609/2014. Domstolen har nämligen redan haft tillfälle att inskärpa att fel som begåtts av tullmyndigheterna i en medlemsstat inte befriar medlemsstaten från dess skyldighet att ställa de tullar som den borde ha fastställt till unionens förfogande, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2019, kommissionen/Italien (Egna medel – Uppbörd av tullskuld), C‑304/18, EU:C:2019:601, punkt 61) På samma sätt kan tullmyndigheternas bristande omsorg inte befria medlemsstaten från denna skyldighet.

47 Då ordalydelsen i artikel 43 i unionens tullkodex emellertid helt klart och entydigt slår fast att artiklarna 44 och 45 inte är tillämpliga på överklaganden av beslut som meddelats av en rättslig myndighet finns det inte möjlighet för någon annan tolkning av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2019, kommissionen/Spanien (Vatten – Bristande uppdatering av förvaltningsplaner på Kanarieöarna), C‑556/18, EU:C:2019:785, punkt 34).

48 Utan att det således är nödvändigt att i förekommande fall pröva relevansen av de principer som fastställs i artikel 19 FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 43–45 i unionens tullkodex ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att domar i första instans som ännu inte vunnit laga kraft är omedelbart verkställbara när det är fråga om Europeiska unionens traditionella egna medel.

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.