Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 7 mars 2024

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 251, 2003, s. 12.

3 I artikel 2 c i direktiv 2003/86 definieras begreppet referensperson som en tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i en medlemsstat och som ansöker om familjeåterförening, eller vars familjemedlemmar ansöker om familjeåterförening för att förenas med honom/henne.

4 Som svar på en begäran om förtydligande som gjordes vid förhandlingen preciserade klagandena i det nationella målet att det uppehållstillstånd för längre tid som de ansökt om för familjeåterförening är ett särdrag i spansk rätt som inte föreskrivs i direktiv 2003/86 eller i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L16, 2004, s. 44).

5 Undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

6 Nedan kallad stadgan.

7 COM(2014) 210 final (nedan kallade riktlinjerna).

8 BOE nr 10 av den 12 januari 2000, s. 1139.

9 BOE nr 103, av den 30 april 2011, s. 43821 (nedan kallat kungligt dekret 557/2011).

10 Se dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 47) (nedan kallad domen Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring)), och dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

11 Se dom Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) (punkt 47).

12 Se domen Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) (punkt 46).

13 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35, i EUT L 197, 2005, s. 34 och i EUT L 204, 2007, s. 28).

14 Se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 64).

15 Se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkterna 85–88 och där angiven rättspraxis).

16 Se, bland annat, dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Familjeåterförening med en underårig flykting) ( C‑273/20 och C‑355/20, EU:C:2022:617, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

17 Se dom av den 30 mars 2023, Hauptpersonalrat der Lehrerinnen und Lehrer ( C‑34/21, EU:C:2023:270, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

18 Se artikel 7 och artikel 33.1 i stadgan.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkterna 69 och 70).

20 Se ordboken Larousse.

21 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L337, 2011, s. 9).

22 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna (EUT L 261, 2004, s. 19).

23 Se punkt 5.3 tredje stycket i riktlinjerna (min kursivering).

24 Se förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening som lades fram den 1 december 1999 (KOM(1999) 638 slutlig), kommentar till artikel 13.3.

25 Se ändrat förslag till rådets direktiv om rätt till familjeåterförening som lades fram den 2 maj 2002 (KOM(2002) 225 slutlig), kommentar till artikel 15.

26 Se Hailbronner, K., och Klarmann, T., Article 15, i Hailbronner, K., och Thym, D., EU Immigration and Asylum Law: A Commentary, 2 uppl., C.H. Beck, München, 2016, s. 405–410, särskilt s. 409 och 410.

27 Se fotnoterna 24 och 25 ovan.

28 Domstolen slog även fast i samband med det mål som gav upphov till domen av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657), att artikel 15.3 i direktiv 2003/86 syftar till att säkerställa skydd för familjemedlemmar som har utsatts för våld i hemmet (punkterna 69 och 70).

29 Se fotnot 24 ovan.

30 Såsom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna slog fast i sin principiella dom av den 9 juni 2009, Opuz mot Turkiet (CE:ECHR:2009:0609JUD003340102, § 132), berör våld i hemmet inte uteslutande kvinnor. Även män kan utsättas för våld i hemmet, liksom barn, som ofta direkt eller indirekt utsätts för sådant våld.

31 Se Briddick, C., Combatting or enabling domestic violence? Evaluating the residence rights of migrant victims of domestic violence in Europe, International & Comparative Law Quarterly, Cambridge University Press, Cambridge, vol. 69, nr 4, 2020, s. 1013–1034, särskilt s. 1015.

32 Konvention som antogs av Europarådets ministerkommitté den 7 april 2011 och trädde i kraft den 1 augusti 2014 (Council of Europe Treaty Series nr 210). I artikel 59.1 i denna konvention föreskrivs att [p]arterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer, vars rätt att vistas i landet är beroende av makan/maken eller partnern enligt nationell lagstiftning, vid upplösning av äktenskapet eller förhållandet och under särskilt svåra omständigheter, efter ansökan kan beviljas ett självständigt uppehållstillstånd oberoende av hur länge äktenskapet eller förhållandet har varat (min kursivering).

33 Se punkt 5.3 tredje stycket i riktlinjerna.

34 C‑115/15, EU:C:2016:259.

35 Se punkt 75 nedan.

36 EUT L 348, 2008, s. 98.

37 Se, analogt, domen Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) (punkt 51).

38 Se, bland annat, dom av den 7 november 2018, C och A ( C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 51), och dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

39 Se dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

40 Se dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 55), och dom av den 1 augusti 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avslag på framställan om övertagande av ett egyptiskt ensamkommande barn) ( C‑19/21, EU:C:2022:605, punkt 47).

41 Se dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

42 Se dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 57), och dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) (punkt 51 och där angiven rättspraxis).

43 Se, analogt, dom av den 27 juni 2006, Parlamentet/rådet ( C‑540/03, EU:C:2006:429, punkt 64), och dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2019, E. ( C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 45).

45 Se dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 48), i vilken domstolen slog fast att artikel 17 i direktiv 2003/86 utgör hinder för en nationell lagstiftning som tillåter att den behöriga nationella myndigheten avslår en ansökan om familjeåterförening utan att göra en konkret prövning av sökandens situation.

46 Se dom Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) (punkt 54).

47 Det framgår av det yttrande som ingetts av klagandena i det nationella målet att de kom år 2018 och att ett av barnen är fött i den mottagande medlemsstaten.

48 Se, för ett liknande resonemang, riktlinjerna, punkt 7, Generella principer, s. 26, och särskilt punkt 7.4, Individuell bedömning, s. 29.

49 Jag hänvisar här till domen Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring), där domstolen fann att de behöriga nationella myndigheterna, vad gäller det mål som gav upphov till denna dom, kunde beakta den omständigheten att modern och sonen, i det fallet, inte själva var ansvariga för faderns vilseledande och inte heller kände till det (punkt 55).

50 Se dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis).

51 Se dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 30 och 34 och där angiven rättspraxis).

52 Se dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

53 Det är intressant att påpeka att enligt riktlinjerna ska, för varje ansökan om familjeåterförening, de styrkande handlingarna till denna ansökan och den nödvändiga arten av intervjuer och andra utredningar bedömas från fall till fall inom ramen för en individuell prövning av ansökan (punkt 3.2, s. 10).

54 Se beslut av den 21 maj 2019, Le Pen/parlamentet ( C‑525/18 P, EU:C:2019:435, ej publicerat, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

55 Se dom av den 11 december 2014, Boudjlida ( C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

56 Denna bestämmelse bygger, enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), bland annat på artikel 12 i New York-konventionen om barnets rättigheter, som undertecknades i New York den 20 november 1989 (United Nations Treaty Series, vol. 1577, nr 27531 (1990)) och har ratificerats av samtliga medlemsstater och vars ordalydelse är nästan identisk med den som föreskrivs i unionslagstiftningen. Den huvudsakliga skillnaden mellan de två artiklarna framgår av artikel 12.2 i denna konvention, i vilken det, efter att barnets rätt att uttrycka sina åsikter och att höras erkänts, tilläggs att … skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

57 Se dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 62).

58 Se dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Familjeåterförening med en underårig flykting) ( C‑273/20 och C‑355/20, EU:C:2022:617, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

59 C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828.

60 Se punkt 63 i den domen.

61 Se punkt 64 i den domen.

62 Enligt domstolens praxis ska en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som var yngre än arton år vid inresan i en medlemsstat och vid inlämnandet av asylansökan i den staten, men som under asylförfarandets gång uppnår myndighetsålder och därefter beviljas flyktingstatus, betraktas som en underårig, i den mening som avses i artikel 2 f i direktiv 2003/86 (dom av den 1 augusti 2022, Bundesrepublik Deutschland (Familjeåterförening med en underårig flykting), C‑273/20 och C‑355/20, EU:C:2022:617, punkt 41 och där angiven rättspraxis).