Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 14 mars 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).

4 DV nr 275 av den 22 november 1950.

5 BGBl. 2007 I, s. 2631.

6 Dom av den 15 december 2022 ( C‑577/21, EU:C:2022:992)(nedan kallad domen i målet HUK-COBURG I).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11).

8 Dom av den 31 januari 2019 (C‑149/18, nedan kallad domen i målet Da Silva Martins, EU:C:2019:84).

9 Se, bland annat, dom av den 20 oktober 2022, Ekofrukt ( C‑362/21, EU:C:2022:815, punkt 26) och där angiven rättspraxis).

10 Det framgår av punkterna 16–18 i dom i målet HUK-COBURG I att fadern, som hade tecknat obligatorisk ansvarsförsäkring hos HUK-COBURG, var vållande till olyckan. Han framförde nämligen fordonet i onyktert tillstånd, medan modern, som satt i passagerarsätet fram, inte hade spänt fast säkerhetsbältet.

11 Se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande.

12 Dom i målet HUK-COBURG I (punkt 46). Den tyska lagstiftaren har dragit bort detta krav genom 844 § punkt 3 BGB; se BGBl 2017 I, s. 2421.

13 Se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande.

14 Se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande.

15 Se, bland annat, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras) ( C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 52).

16 Jag noterar också att det av beslutet om hänskjutande framgår att Sofiyski gradski sad (distriktsdomstolen i Sofia) i fråga om berättigandet av det belopp som beviljades i första instans har angett att det både i bulgarisk rätt, i enlighet med artikel 52 ZZD, och i tysk rätt, i enlighet med 253 § BGB föreligger en princip om skälig ersättning för ideell skada. Se punkt 16 i förevarande förslag till avgörande.

17 Se punkterna 9 och 21 i förevarande förslag till avgörande.

18 Se punkt 17 i förevarande förslag till avgörande.

19 Se punkt 65 i förevarande förslag till avgörande.

20 Dom av den 17 oktober 2013 (C‑184/12, nedan kallad domen i målet Unamar, EU:C:2013:663).

21 I skäl 14 i Rom II-förordningen anges följande: … I denna förordning fastställs därför en allmän regel, men också särskilda regler och, i vissa bestämmelser, en undantagsregel som gör det möjligt att göra undantag från dessa regler om det klart framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land. Alla dessa regler bildar således ett flexibelt ramverk av lagvalsregler. …. Se även fotnot 37 i förevarande förslag till avgörande.

22 I fråga om artikel 14 i Rom II-förordningen, se Pacuła, K., Wybór prawa a ochrona osób trzecich na tle rozporządzenia Rzym II, Wolters Kluwer, Warszawa, 2024.

23 Se KOM(2003) 427 slutlig, s. 12, samt skäl 16 i Rom II-förordningen. Se, bland annat, Francq, S., Le règlement Rome II concernant la loi applicable aux obligations non contractuelles. Entre droit communautaire et droit international privé, Journal de droit européen, 2008, ss. 289–296.

24 Se punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

25 Se Franceskakis, P., Quelques précisions sur les lois d’application immédiate et leurs rapports avec les règles de conflits de lois, Revue critique de droit international privé, 1966, s 1 och följande sidor. För en motsatt uppfattning i fråga om internationellt tvingande regler, se, bland annat, Heuzé, V., Un avatar du pragmatisme juridique: la théorie des lois de police, Revue critique de droit international privé, 2020, nr 1, ss. 31–60.

26 Dom av den 21 januari 2016 (C‑359/14 och C‑475/14, nedan kallad domen i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, EU:C:2016:40).

27 Dom i målet ERGO Insurance och Gjensidige Baltic (punkt 43). I skäl 7 i Romförordningen anges följande: Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område [EGT L 12, 2001, s. 1, nedan kallad Bryssel I-förordningen] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser. Enligt min åsikt utgör skäl 7 i Rom I- och Rom II-förordningen grundvalen för uppfattningen att de begrepp som använts av unionslagstiftaren för att ange tillämpningsområdena för dessa båda förordningar samt för Bryssel I-förordningen [(Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 2012, s. 1) (nedan kallad Bryssel Ia)], liksom bestämmelserna i dessa, ska tolkas enhetligt, se Szpunar, M., Droit international privé de l’Union: cohérence des champs d’application et/ou des solutions?, Revue critique de droit international privé, 2018, s. 573.

28 I det mål som gav upphov till denna dom, en tvist mellan en portugisisk skadelidande och ett spanskt försäkringsbolag med avseende på fastställandet av tillämplig lag med avseende på ersättningsskyldighet till följd av en bilolycka i Spanien. I den spanska lagstiftningen föreskrevs en preskriptionstid på ett år medan det i den portugisiska lagstiftningen föreskrevs en preskriptionstid på tre år. Den hänskjutande domstolen sökte klarhet i om portugisisk lagstiftning genom vilken [direktiv 2009/103] [införlivades] med nationell rätt och i vilken det [föreskrevs] att lagstiftningen i den stat där olyckan inträffar … [skulle] ersättas av portugisisk lag när denna föreskriver en högre täckning, utgjorde tvingande rätt i den mening som avses i artikel 16 i Rom II-förordningen. Domen i målet Da Silva Martins (punkt 21).

29 Domen i målet Da Silva Martins (punkt 28). Att det i Rom II-förordningen saknas definition av begreppet överordnade tvingande bestämmelser beror säkert på att formuleringen av artikel 16 i denna grundar sig på artikel 7.2 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1), nedan kallad Romkonventionen, varvid Rom I-förordningen antogs efter Rom II-förordningen. Kort efter antagandet av Rom II-förordningen täpptes denna lucka till genom artikel 9 i Rom I-förordningen; se Ho-Dac, M., L’arrêt da Silva Martins de la Cour de justice de l’Union européenne, expression des rapports de méthodes dans l’ordre juridique européen, Revue trimestrielle de droit européen, 2019, nr 4, ss. 869–882, särskilt punkt 10. Vissa rättsvetare har betecknat frasen dispositions impératives dérogatoires (överordnade tvingande bestämmelser) i den franska språkversionen som illa vald, när den används i artikel 16 i Rom II-förordningen i stället för den hävdvunna formuleringen lois de police (internationellt tvingande regler), som används i skäl 32 i förordningen; se Francq, S. och Jault-Seseke, F., Les lois de police, une approche de droit comparé, Le règlement communautaire Rome I et le choix de lois dans les contrats internationaux, Corneloup, S. och Jaubert, S. (utg.), Lexis Nexis Litec, Paris, 2011, ss. 357–393, särskilt s. 360.

30 Som jag framhöll redan i mitt förslag till avgörande i målet Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:281, punkt 71) anknyter denna definition till den formulering som användes i dom av den 23 november 1999, Arblade m.fl. ( C‑369/96 och C‑376/96, EU:C:1999:575, punkt 30), där domstolen hade att pröva bestämmelser i belgisk arbetsrätt som enligt den belgiska lagstiftningen betraktades som lagbestämmelser om polisiära frågor och säkerhetsfrågor (lois de police et de sûreté).

31 Se punkt 49 i den domen. Det erinras här om att domstolen i denna dom slog fast att artiklarna 3 och 7.2 i Romkonventionen ska tolkas så, att lagen i en medlemsstat i unionen, som ger det i minimiskydd som föreskrivs i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, 1986, s. 17) och som har valts av parterna i ett avtal om handelsagentur, får lämnas utan avseende av den domstol där talan väckts och som är belägen i en annan medlemsstat, till förmån för lex fori på grundval av tvingande regler i den senare medlemsstatens rättsordning som rör självständiga handelsagenter, endast om den domstol där talan väckts ingående fastställer att lagstiftaren i den stat där domstolen är belägen vid direktivets införlivande har ansett det vara avgörande att handelsagenter, i den aktuella rättsordningen, ges ett skydd som går längre än det skydd som föreskrivs i nämnda direktiv, varvid hänsyn tas till sådana tvingande reglers art och syfte (punkt 52 och domslutet).

32 Domen i målet Da Silva Martins (punkt 29).

33 Domen i målet Da Silva Martins (punkt 31).

34 Domen i målet Da Silva Martins (punkt 34).

35 Domen i målet Da Silva Martins (punkt 35 och domslutet).

36 I skäl 6 i Rom II-förordningen anges följande: För att den inre marknaden skall kunna fungera väl, i syfte att förbättra möjligheten att förutse resultatet av en tvist, öka säkerheten i fråga om vilken lag som är tillämplig och öka den fria rörligheten för domar, måste medlemsstaternas lagvalsregler leda till att samma nationella lag är tillämplig oavsett vid vilket lands domstol talan har väckts.

37 I skäl 14 i Rom II-förordningen anges följande: Kravet på rättssäkerhet och behovet av att skipa rättvisa i enskilda fall utgör viktiga delar i ett område med rättvisa. …. Se även fotnot 21 i förevarande förslag till avgörande.

38 I skäl 16 i Rom II-förordningen anges följande: Enhetliga regler bör öka möjligheten att förutse hur domstolarna kommer att döma och garantera rimlig avvägning mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har. Anknytningen till det land där den direkta skadan uppkom (lex loci damni) skapar en rimlig balans mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har, och den avspeglar även den moderna uppfattningen om civilrättsligt ansvar och utvecklingen av system för strikt ansvar.

39 Dom av den 10 december 2015, Lazar ( C‑350/14, EU:C:2015:802, punkt 29), och dom av den 17 maj 2023, Fonds de Garantie des Victimes des Actes de Terrorisme et d’Autres Infractions (FGTI) ( C‑264/22, EU:C:2023:417, punkt 30).

40 I fråga om vikten av att den domstol som har att avgöra målet bedömer förhållandena i det enskilda fallet, se mitt förslag till avgörande i målet Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:281, punkt 72).

41 Bonomi, A. Article 9, Commentary on the Rome I Regulation, Magnus, U. och Mankowski, P. (utg.), Verlag Dr. Otto Schmidt, Köln, 2017, volym 22, ss. 599–629, särskilt s. 626, punkt 85.

42 Se punkt 39 i förevarande förslag till avgörande.

43 Wautelet, P.,Article 16 Commentary on the Rome II Regulation, Magnus, U. och Mankowski, P. (utg.), Verlag Dr. Otto Schmidt, Köln, 2019, volym 3, ss. 549–566, särskilt punkterna 48 och 49.

44 Se punkt 48 i förevarande förslag till avgörande.

45 I fråga om vilken roll som närheten spelar vid tillämpningen av överordnade tvingande bestämmelser och om den rättspraxis som anges i detta avseende, se Nuyts, A., L’application des lois de police dans l’espace (Réflexions au départ du droit belge de la distribution commerciale et du droit communautaire), Revue critique de droit international privé, 1999, s. 50; Bonomi, A., Overriding Mandatory Provisions in the Rome I Regulation on the Law Applicable to Contracts, Yearbook of Private International Law, volym X, SELP, 2008, s. 291 och följande sidor, samt Pacuła, K., Przepisy wymuszające swoje zastosowanie jako instrument ochrony strony słabszej umowy ubezpieczenia, Problemy Prawa Prywatnego Międzynarodowego, volym 15, 2014, s. 38 och följande sidor.

46 Vad gäller frågan huruvida förekomsten av en prorogationsklausul i sig utgör un tillräcklig utlandsanknytning för att artikel 25.1 i Bryssel 1a-förordningen om domstols behörighet ska kunna tillämpas, se dom av den 8 februari 2024, Inkreal ( C‑566/22, EU:C:2024:123, punkt 39 och domslutet). I denna dom slog domstolen fast att artikel 25.1 i Bryssel 1a-förordningen är tillämplig på ett avtal om domstols behörighet genom vilket avtalsparter med säte i en och samma medlemsstat avtalar om att domstolen i en annan medlemsstat ska vara behörig att pröva tvister som uppkommit till följd av deras avtalsförhållande, omfattas av denna bestämmelse, även om någon annan anknytning till denna andra medlemsstat saknas.

47 Se punkt 38 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

48 Se även skäl 37 i Rom I-förordningen. I fråga om det mycket nära sambandet mellan internationellt tvingande regler och skyddet för grunderna för rättsordningen, se mitt förslag till avgörande i målet Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:281, punkt 68 och följande punkter).

49 Bonomi, A., Article 9, Commentary on the Rome I Regulation, a.a., s. 626, punkt 84.

50 Vad gäller debatten inom doktrinen angående tolkningen av skäl 32 I Rom II-förordningen, se bland annat Wautelet, P., Article 16, Commentary on the Rome II Regulation, a.a., s. 554, punkt 15; Francq, S., och Jault-Seseke, F., a.a., ss. 360–371, samt Pailler, L., Conflit de lois: CJUE, 6e ch., 31 janv. 2019, aff. C‑149/18, Agostinho da Silva Martins c/Dekra Claims Services Portugal SA., Journal du droit international (Clunet), nr 3, 2019, ss. 890–894.

51 Wautelet, P., Article 16, Commentary on the Rome II Regulation, a.a., s. 554, punkterna 15 och 16.

52 Se punkt 33 i förevarande förslag till avgörande.

53 Dom i målet HUK-COBURG I (punkt 51 och domslutet).

54 Som jag redan har påpekat är den nationella lagstiftning som berörs i detta mål densamma som i förevarande mål.

55 Dom i målet HUK-COBURG I (punkterna 35 och 36). Det framgår av bland annat punkt 48 i denna dom att direktiv 2009/103 inte innebär att medlemsstaterna är skyldiga att välja ett visst system för civilrättsligt ansvar för att fastställa omfattningen av den skadelidandes rätt till ersättning till följd av den försäkrades civilrättsliga ansvar.

56 Domen i målet HUK-COBURG I (punkt 37).

57 För den händelse att den lagstiftning som är tillämplig i enlighet med artikel 4 i Rom II-förordningen skulle omfattas av direktiv 2009/103 bör det för att denna ska ersättas med lex fori, med motiveringen att bestämmelserna däri är tvingande inom domstolslandets rättsordning, på grundval av en utförlig bedömning av dessa bestämmelser fastställas att domstolslandets lagstiftare inom ramen för införlivandet av direktiv 2009/103 har ansett det vara av avgörande betydelse att inom landets rättsordning bevilja närstående familjemedlemmar till skadelidande vid trafikolyckor ett skydd som går längre än det skydd som föreskrivs i nämnda direktiv, varvid hänsyn ska tas till arten av och syftet med sådana regler som anses vara tvingande. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Unamar (punkterna 50–52) och domen i målet Da Silva Martins (punkt 30).