Förslag till avgörande av generaladvokat Jean Richard de la Tour föredraget den 28 november 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Avtal som ingåtts mellan Republiken Bulgarien och Ryska federationen (nedan kallat det rysk-bulgariska fördraget), vilket ratificerades genom dekret nr 784 från Durzhavniya suvet (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) av den 15 april 1975 (DV nr 33 av den 25 april 1975) och offentliggjordes i DV nr 12 av den 10 februari 1976 (rättelse i DV nr 17 av den 28 februari 2014).

4 Rådets förordning av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1, och rättelse i EUT L 347, 2020, s. 52) (nedan kallad Bryssel IIb-förordningen).

5 Bryssel IIb-förordningen är inte tillämplig på Konungariket Danmark (se skäl 96 i förordningen).

6 Konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, som ingicks i Haag den 25 oktober 1980.

7 Konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, som ingicks i Haag den 19 oktober 1996 (nedan kallad 1996 års Haagkonvention).

8 DV nr 275 av den 22 november 1950.

9 DV nr 59 av den 20 juli 2007.

10 DV nr 47 av den 23 juni 2009.

11 Födda år 2005 respektive 2008, varvid en av dessa numera har uppnått myndighetsålder, vilket uppgavs för domstolen vid förhandlingen.

12 DV nr 42 av den 17 maj 2005.

13 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen).

14 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

15 Enligt EU-domstolens fasta praxis att de nationella domstolarna endast är behöriga att begära förhandsavgörande från EU-domstolen om en tvist är anhängig vid dem och om förfarandet i fråga är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär. Se dom av den 26 september 2024, Fautromb ( C‑368/23, EU:C:2024:789, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

16 Se, angående ett sådant förfarande, dom av den 3 oktober 2013, Schneider ( C‑386/12, EU:C:2013:633, punkterna 10–12) (nedan kallad domen i målet Schneider). I det mål som avgjordes genom denna dom, vilket gällde försäljning av en egendom som tillhörde en person som hade uppnått myndighetsålder men var ställd under förvaltarskap liknade det förfarande som tillämpades det som föreligger i förevarande nationella mål. Se fotot 24 i förevarande förslag till avgörande.

17 Se dom av den 2 juni 1994, Solo Kleinmotoren ( C‑414/92, EU:C:1994:221, punkterna 17 och 18).

18 Se, med avseende på besvärsvägar, särskilt i fråga om beslut som gäller behörighet, den nationella rättspraxis som angetts av den hänskjutande domstolen och, i förevarande mål, särskilt det beslut som tidigare meddelats (se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande). Se även domen i målet Schneider (punkt 12).

19 Detta villkor har uttrycklige framhållits av den hänskjutande domstolen i en not ställd till EU-domstolen efter det att kommissionen hade inkommit med sitt skriftliga yttrande om tillämpning av artikel 16 i Bryssel IIb-förordningen. Se i fråga om de uppgifter som ska granskas dessutom fotnot 95 i förevarande förslag till avgörande. Se även punkt 19 i förevarande förslag till avgörande med avseende på den föreliggande situationen, i vilken de underårigas intressen skulle kunna vara annorlunda än de intressen som deras rättsliga ombud skulle kunna ha.

20 Se artikel 2 andra stycket b i Bryssel IIb-förordningen. Vid tillämpningen av kapitel IV görs däremot undantag för interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som beslutats av en sådan domstol utan att svaranden har kallats att inställa sig, såvida inte det avgörande som innehåller åtgärden har delgetts svaranden före verkställigheten.

21 Se Compétence et exécution des jugements en Europe, Règlements 44/2001 et 1215/2012, Conventions de Bruxelles (1968) et de Lugano (1988 et 2007), sjunde utg., Librairie générale de droit et de jurisprudence, samlingen Droit des affaires, Paris, 2024, punkt 425 (s. 636 och 637).

22 Se dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkt 20), och dom av den 19 april 2018, Saponaro och Xylina ( C‑565/16, EU:C:2018:265, punkt 10). Se dessutom dom av den 30 mars 2023, М. Ya. M. (Arvsavsstående av en medarvinge) ( C‑651/21, EU:C:2023:277, punkterna 15 och 16, där de bulgariska förfarandereglerna för genomförande av förfarandet för frivillig rättsvård framhålls).

23 Med sin första och andra tolkningsfråga åsyftar den hänskjutande domstolen Bryssel IIb-förordningen, Rom I-förordningen och förordning nr 1215/2012. Jag utesluter i min bedömning den andra av dessa förordningar, vilken inte gäller internationell behörighet. Se fotnot 48 i förevarande förslag till avgörande.

24 C‑404/14, EU:C:2015:653.

25 Se domen i målet Schneider (punkt 23). Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) hade att avgöra det målet i enlighet med bestämmelser som liknar dem som är tillämpliga i det nationella målet. Enligt artiklarna 168.2, 165.4 och 130.3 i familjelagen jämförda med varandra kan nämligen förmögenhetsdispositioner som tillhör personer som omfattas av ett begränsat förvaltarskap tillåtas av Rayonen sad (distriktsdomstol) i den domkrets där vederbörande har sitt hemvist, om förmögenhetsdispositionerna inte strider mot dennes intressen (se domen i målet Schneider (punkt 7)).

26 Se domen i målet Schneider (punkt 25).

27 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

28 Se domen i målet Schneider (punkterna 26, 28 och 31).

29 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1). Se dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkterna 29 och 31) i ett fall där godkännande av ett avtal om uppdelning av kvarlåtenskapen, vilket ingåtts för underåriga barns räkning, har begärts av den domstol som har behörighet att handlägga förmynderskapsfrågor. Med hänvisning till detta avgörande tillämpades samma lösning i dom av den 19 april 2018, Saponaro och Xylina ( C‑565/16, EU:C:2018:265, punkterna 17–19), på en ansökan om tillstånd att avstå från arv, som ingetts av föräldrarna för deras underåriga barns räkning.

30 Se som en illustration, och analogt, dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkt 37), och dom av den 19 april 2018, Saponaro och Xylina ( C‑565/16, EU:C:2018:265, punkt 20).

31 Se punkt 53 i förevarande förslag till avgörande.

32 Denna bestämmelse har följande lydelse: Om utgången av ett förfarande vid en domstol i en medlemsstat som rör frågor som inte omfattas av denna förordnings tillämpningsområde är beroende av att en prejudiciell fråga om föräldraansvar avgörs, får en domstol i den medlemsstaten besluta i den frågan för det förfarandets ändamål även om den medlemsstaten inte är behörig enligt denna förordning.

33 Se punkt 25 i förevarande förslag till avgörande.

34 Se punkt 30 i förevarande förslag till avgörande.

35 Se även skäl 32 i Bryssel IIb-förordningen vad avser de konkreta förklaringar som ges såsom exempel. I artikel 16.3 i förordningen stadgas följande: Om en rättshandling som har vidtagits eller ska vidtas för ett barns räkning i arvsmål inför domstol i en medlemsstat kräver tillstånd eller godkännande från en domstol för att vara giltig, får en domstol i den medlemsstaten besluta om en sådan rättshandling ska tillåtas eller godkännas även om den inte är behörig enligt denna förordning. På grund av den särskilda situation som avses i denna bestämmelse (se skäl 33 i förordningen) ska den inte tolkas restriktivt.

36 Se F. Jault-Sesekes kommentar till denna bestämmelse i Cornel,oup, S., Gallant, E., Égéa, V. och Jault-Seseke, F., Divorce, responsabilité parentale, enlèvement international; Commentaire du règlement 2019/1111 du 25 juni 2019 (Bruxelles II ter), Bruylant, Bryssel, 2023, ss. 219–231, särskilt sidan 221 och följande sidor, och särskilt punkterna 10 och 13. Se även Garber, T., Article 10 – Choice of court i Magnus, U. och Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law, Brussels II ter Regulation, Otto Schmidt, Köln, 2023, ss. 169–184, särskilt punkterna 9, 10, 16, 17, 18 och 22 (ss. 173–176). Enligt min åsikt skulle artikel 10 kunna tolkas så, att den i en valsituation ska tillämpas av den eller de enda personer som är berörda inom ramen för ett förfarande för frivillig rättsvård, särskilt i egenskap av barnets rättsliga ombud. Se med avseende på de slutsatser som dragits av förfarandet i det nationella målet, punkt 62 i förevarande förslag till avgörande samt de lösningar som EU-domstolen tillämpade i domen av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkterna 35–37), och dom av den 19 april 2018, Saponaro och Xylina ( C‑565/16, EU:C:2018:265, punkt 40), på grundval av artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003, som skulle kunna betraktas som införlivad på grund av sin likvärdighet med artikel 10 i Bryssel IIb-förordningen i ett fall där endast en förälder är barnens rättsliga företrädare.

37 Såsom anges av den hänskjutande domstolen kan detta avgörande tillgås på dess webbplats.

38 Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) förklarade i sitt avgörande att i enlighet med artikel 65.1 i lagen om internationell privaträtt ska förvärv och upphörande av sakrätter i fast egendom och av ägandet regleras av lagen i den stat där egendomen är belägen. Denna bestämmelse har inte angetts av den hänskjutande domstolen.

39 Se dessutom bestämmelserna i artikel 25.6 i det rysk-bulgariska avtalet där det också föreskrivs en behörighet för myndigheterna i den avtalspart där barnet är medborgare.

40 Se även kommissionens ståndpunkt i sin ståndpunkt i sin Handledning för tillämpningen av Bryssel IIb-förordningen, publicerad år 2023, där följande anges i punkt 9.2 (s. 208): [Bryssel IIb-f]örordningen påverkar inte ett bilateralt avtal som ingåtts mellan en medlemsstat och ett tredjeland vilket reglerar förhållanden inom sitt materiella tillämpningsområde. Samma sak gäller i fråga om multilaterala avtal i den utsträckning som inget annat föreskrivs i specialbestämmelserna i artiklarna 95–99 [i nämnda] förordning. Här gäller de internationella förpliktelser som den berörda medlemsstaten tidigare ingått (se skäl 91 samt artikel 351 FEUF)

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2024, Energotehnica ( C‑792/22, EU:C:2024:788, punkt 42).

42 Eftersom denna artikel har ersatt artikel 307 EG som i sin tur har avlöst bestämmelserna i artikel 234 EEG är enligt fast rättspraxis domstolens tolkning gällande för de likvärdiga bestämmelser som för närvarande är i kraft.

43 I andra förordningar om civilrättsligt samarbete har unionslagstiftaren valt ett annat förfarande. Se förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( C‑21/22, EU:C:2023:247, punkt 30).

44 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( C‑21/22, EU:C:2023:247, fotnot 20).

45 Se, som erinran om att artikel 351 första stycket FEUF är en bestämmelse enligt vilken undantag från unionsrätten, inbegripet primärrätten, kan vara tillåtna om villkoren för dess tillämpning är uppfyllda, se dom av den 14 mars 2024, k) ( C‑516/22, EU:C:2024:231, punkterna 59 och 78 samt där angiven rättspraxis).

46 Den ungerska regeringen har förklarat att Ungern, liksom Bulgarien, har ingått ett stort antal bilaterala avtal med de tidigare socialistiska länderna om ömsesidig rättslig hjälp, vilka alltjämt är gällande. Detta gäller avtal av allmän karaktär som reglerar förhållandena på alla områden inom civilrätt, behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av beslut samt delgivning av handlingar och bevisupptagning, och som ofta även omfattar samarbete på det straffrättsliga området. Till skillnad från dessa avtal innehåller Bryssel IIb-förordningen ingen bestämmelse om tillämplig lag i fråga om föräldraansvar (se skäl 92 i förordningen med avseende på hänvisningen till bestämmelserna i kapitel III i 1996 års Haagkonvention).

47 Enligt domstolens fasta rättspraxis bör man således hålla sig till de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen. Se även punkt 50 i förevarande förslag till avgörande i fråga om andra uppgifter i det rysk-bulgariska avtalet utöver vilka det kan nämnas att medborgare i en avtalspart i fråga om personliga rättigheter och förmögenhetsrättigheter i enlighet med artikel 1.1 i avtalet på den andra avtalspartens territorium åtnjuter samma rättsliga skydd som medborgarna i denna avtalspart. Se vidare punkt 66 och fotnot 53 i förevarande förslag till avgörande i fråga om de angivelser som avser 1996 års Haagkonvention.

48 Se punkt 53 i förevarande förslag till avgörande.

49 I denna artikel föreskrivs följande: I den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med artikel 3 och utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5–8, ska den lag som gäller för avtalet fastställas på följande sätt: … Avtal som avser sakrätt till fast egendom eller hyra av fast egendom ska vara underkastade lagen i det land där egendomen är belägen. Hänvisningen till denna artikel skulle kunna tolkas som stöd för den motivering som grundar sig på att tillämplig lag utgörs av unionsrätten. Dock har den hänskjutande domstolen uppgett att denna hänvisning var felaktig (se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande).

50 Se i fråga om detta andra villkor för tillämpning av artikel 351 FEUF dom av den 14 mars 2024, kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) ( C‑516/22, EU:C:2024:231, punkterna 63 och 64).

51 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2010, kommission/Tyskland ( C‑546/07, EU:C:2010:25, punkt 43), samt beslut av den 5 september 2019, Caisse pour l’avenir des enfants ( C‑801/18, EU:C:2019:684, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

52 Det bör erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen utan på den nationella domstolen att inom ramen för ett förhandsförfarande ange vilka förpliktelser som för den berörda medlemsstaten följer av ett tidigare internationellt avtal och staka ut dessas gränser, så att det kan fastställas i vilken utsträckning dessa förpliktelser utgör ett hinder för att tillämpa berörd unionsrätt. Se dom av den 2 augusti 1993, Levy ( C‑158/91, EU:C:1993:332, punkt 21).

53 Se fotnot 46 i förevarande förslag till avgörande i fråga om tillämpningsområdet för det rysk-bulgariska avtalet.

54 Denna konvention trädde i kraft i Bulgarien den 1 februari 2007 och i Ryssland den 1 juni 2013 (se dom av den 14 juli 2022, CC (Byte av barnets hemvist till ett tredjeland) ( C‑572/21, EU:C:2022:562, punkt 3) i fråga om uppgiften rörande detta tredjeland). Enligt artikel 55.1 i konventionen får [e]n fördragsslutande stat … i enlighet med artikel 60 a) förbehålla sina myndigheter behörighet att vidta åtgärder till skydd för ett barns egendom som befinner sig inom dess territorium, b) förbehålla sig rätten att inte erkänna föräldraansvar eller en åtgärd som strider mot en åtgärd som dess myndigheter vidtagit med avseende på den egendomen.. Jag vill påpeka att exempelvis Republiken Polen har meddelat samma förbehåll. Detta är inte fallet i fråga om tillämpningen av samma konvention som den 1 maj 2006 trädde i kraft i Ungern.

55 Bör ställas mot punkt 55 i förevarande förslag till avgörande.

56 Se dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem) ( C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

57 C‑533/08, EU:C:2010:243 (nedan kallad domen i målet TNT).

58 C‑21/22, EU:C:2023:766 (nedan kallad domen i målet OP).

59 Denna multilaterala konvention undertecknades i Genève den 19 maj 1956. Den ändrades genom det protokoll som undertecknades i Genève den 5 juli 1978 (nedan kallat CMR).

60 Se domen i målet TNT (punkt 41).

61 Se förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( C‑21/22, EU:C:2023:247, punkterna 40, 41, 43 och 49).

62 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

63 Domen i målet OP (punkt 37). Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( C‑21/22, EU:C:2023:247, punkterna 63 och 79).

64 Domen i målet TNT gäller förordning nr 44/2001. Eftersom förordning nr 1215/2012 har upphävt och ersatt förordning nr 44/2001, som i sin tur har ersatt konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt de på varandra följande konventionerna om de nya medlemsstaternas anslutning till konventionen (EGT C 27, 1998, s. 1), gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i ett av dessa rättsliga instrument även för bestämmelserna i andra rättsliga instrument, när dessa bestämmelser kan anses motsvara varandra. Se, bland annat, dom av den 21 mars 2024, Gjensidige ( C‑90/22, EU:C:2024:252, punkt 40). I domen i målet OP rör det sig om förordning nr 650/2012.

65 I artikel 71.1 i förordning nr 44/2001 och i förordning nr 1215/2012 avses konventions som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar. I artikel 75 i förordning nr 650/2012 hänvisas till internationella konventioner vilka gäller frågor som omfattas av denna förordning. Vad gäller konstaterandet av analogi mellan dessa bestämmelser som även återfinns i andra unionsinstrument om civilrättsligt samarbete, se domen i målet OP (punkt 28).

66 Se artikel 73.3 i förordning nr 1215/2012, vilken saknar motsvarighet i förordning nr 44/2001, som gäller bilaterala konventioner och avtal mellan ett tredjeland och en medlemsstat som har ingåtts före ikraftträdandet av den förordningen.

67 Se domen i målet TNT (punkt 46, till vilken domstolen hänvisade med analogi i domen i målet OP (punkt 26), såväl som senast i domen av den 21 mars 2024, Gjensidige ( C‑90/22, EU:C:2024:252, punkt 41)).

68 Se domen i målet TNT (punkt 47 där det anges att lagstiftaren trots förklaringen i skäl 25 i förordning nr 44/2001 att respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden innebär att denna förordning inte bör påverka specialkonventioner, även har velat se till att dessa konventioner tillämpas inom unionen genom bestämmelsen i artikel 71 förordningen).

69 Dessa arrangemang som föreskrivs i sekundärrätten kan endast förekomma i medlemsstaternas unionsinterna förbindelser. Se dom av den 14 mars 2024, kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) ( C‑516/22, EU:C:2024:231, punkt 61).

70 Se, som en erinran, förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou i målet kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) ( C‑516/22, EU:C:2023:857, punkt 114).

71 Se punkt 49 i denna dom i fråga om kollision mellan förordning nr 44/2001 och CMR.

72 EU-domstolen har erinrat om principerna om fri rörlighet för domar på privaträttens område, förutsebarhet vad gäller vilken domstol som är behörig och därmed rättssäkerhet för enskilda, god rättskipning, minimerad risk för samtidiga förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen.

73 Se domen i målet TNT (punkt 52 och där angiven rättspraxis). Se som en erinran om denna princip även dom av den 14 mars 2024, kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) ( C‑516/22, EU:C:2024:231, punkt 61).

74 C‑452/12, EU:C:2013:858, punkterna 24 och 40 samt 36 och 41.

75 C‑90/22, EU:C:2024:252, punkterna 37 och 45.

76 C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 38.

77 Se dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 41).

78 Se dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 42).

79 Bör ställas mot de frågor som avses i de övriga domar som anges i punkterna 81 och 82 i förevarande förslag till avgörande.

80 Se domen i målet OP (punkterna 11 och 25).

81 Min kursivering. Såvitt jag kan se är denna formulering ny inom domstolens praxis. Se, som jämförelse, de domar som anges i punkterna 80–82 i förevarande förslag till avgörande.

82 Domen i målet OP (punkt 29).

83 Se domen i målet OP (punkterna 30–36).

84 Se domen i målet OP (punkt 37). Domstolen behövde inte uttala sig om villkoren för tillämpning av artikel 351 andra stycket FEUF eftersom den ansåg att varken möjligheten att välja tillämplig lag på arvet eller avsaknad av samstämmighet mellan domstolars behörighet och tillämplig lag strider mot någon princip som ligger till grund för förordning nr 650/2012 (se punkterna 33 och 34 i denna dom).

85 Se domen i målet OP (punkterna 26 och 27, angående den princip som anges i artikel 75.1 i förordning nr 650/2012, där i fråga om tredjeländer den princip som anges i artikel 351 första stycket FEUF på nytt fastslås). Se även punkt 79 i förevarande förslag till avgörande.

86 Se domen i målet OP (punkterna 28 och 29).

87 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Campos Sánchez-Bordona i målet OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( C‑21/22, EU:C:2023:247, punkterna 48 och 49).

88 I domen i målet OP besvarade domstolen denna fråga nekande. I förbindelserna mellan medlemsstaterna är denna bestämmelse inte tillämplig. Se, bland annat, de villkor som fastställdes i domen i målet TNT för tillämpning av artikel 31.2 och 31.3 CMR, i punkt 56 i den domen.

89 Se dom av den 14 mars 2024, kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) ( C‑516/22, EU:C:2024:231, punkt 60).

90 Generaladvokat Campos Sánchez-Bordona underströk denna centrala övervägande i sitt förslag till avgörande i målet OP (Lagval bestående i att lagen i ett tredjeland ska vara tillämplig i fråga om arv) ( C‑21/22, EU:C:2023:247, punkt 48 och fotnot 37, i syfte att belysa problemställningen). På samma sätt finner jag att frågan i förevarande mål, under förutsättning att de ryska domstolarna gör samma tolkning som Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen), konkret skulle kunna formuleras på följande sätt: Hur ska man motivera att de ryska medborgares som äger fastigheter i Bulgarien av det enda skälet att de är bosatta i en medlemsstat inte kan åberopa den rättssäkerhet som följer av att det rysk-bulgariska fördraget, enligt vilket behörig domstol är den behöriga domstolen på den plats där fastigheten är belägen och tillämplig lag är lagen på denna plats? Hur ska man inom ramen för samma bestämmelser motivera att ett avgörande som meddelats i Ryssland på grundval av rysk rätt med avseende på bulgariska medborgare som äger fastigheter i Ryssland och är bosatta i en medlemsstat inte skulle erkännas i Bulgarien?

91 Se, i fråga om behörighet inom unionen, även dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkt 41).

92 Se skälen 19 och 20 samt artikel 7 i Bryssel IIb-förordningen. Se även F. Jault-Sesekes kommentar till denna artikel i Corneloup, S., Gallant, E., Égéa, V. och Jault-Seseke, F., a.a., ss. 193–201, särskilt ss. 194 och 195.

93 Se artikel 10 i Bryssel IIb-förordningen samt punkt 49 i förevarande förslag till avgörande.

94 Se artikel 12 i Bryssel IIb-förordningen. Det föreskrivs däri vilka villkor som gäller för överföring av behörighet från en domstol i en medlemsstat till en domstol i en annan medlemsstat med vilken barnet har en särskild anknytning. I punkt 4 i denna artikel förtydligas begreppet särskild anknytning. I led e i denna punkt tas det fall upp där är den plats där egendom tillhörande barnet finns och tvist… [som] rör åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning eller bevarande av eller förfogande över den egendomen. Se även artikel 13 i nämnda förordning. Enligt denna får en domstol i en medlemsstat med vilken barnet har en särskild anknytning i den mening som avses i artikel 12.4 i förordningen, begära av den behöriga domstolen i den medlemsstat där barnet har hemvist att överföra behörigheten till den förstnämnda domstolen, om denna anser att den är bäst lämpad att bedöma vad som i ett givet mål är barnets bästa.

95 Se artikel 12.4 e i Bryssel IIb-förordningen till vilken det hänvisas i fotnot 93 i förevarande förslag till avgörande. Genom tillämpning av denna bestämmelse jämförd med artikel 13 i nämnda förordning har domstolen i den medlemsstat där de egendomar befinner sig som tillhör en underårig möjlighet att göra gällande sin behörighet utan att det krävs att ett förfarande har inletts vid en domstol i denna medlemsstat. Se Jault-Seseke, F., Article 13 – Demande de transfert de compétence par une juridiction d’un État membre qui n’est pas compétente i Corneloup, S., Gallant, E., Égéa, V. och Jault-Seseke, F., a.a., ss. 249–251, särskilt punkterna 3 och 4 (s. 250); Garber, T., Article 13 – Request for transfer of jurisdiction by a court of a Member State not having jurisdiction, i Magnus, U. och Mankowski, P., a.a., ss. 211– 213, särskilt punkt 6 (s. 213), samt i kommissionens Handledning för tillämpningen av Bryssel IIb-förordningen, 2023, punkt 3.3.1 (s. 74).

96 Sökandena i det nationella målet har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att domstolen i den stat där fastigheten är belägen är bäst lämpad att avgöra ärendet,, av närhetsskäl och med beaktande av barnens förmögenhetsrättsliga intressen, eftersom det ska kontrolleras bland annat om dessa har äganderätt till eller andel i den berörda fastigheten, vad som i rättsligt hänseende kännetecknar egendomen samt stadsbyggnadsplaner och fastighetens värde på marknaden, genom att vid behov begära expertutlåtande. Tillstånd till försäljning ska meddelas på villkor att försäljningspriset inte är lägre än marknadsvärdet. Enligt den hänskjutande domstolen krävs som lägst skatteförvaltningens värdering av egendomarna.

97 Se dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 68).

98 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2020, Ferrari ( C‑720/18 och C‑721/18, EU:C:2020:854, punkt 69).