Domstolens dom (tredje avdelningen) den 27 mars 2025
I mål C‑217/23 [Laghman], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) genom beslut av den 28 mars 2023, som inkom till domstolen den 4 april 2023, i målet
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen K. Jürimäe, tillika tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på tredje avdelningen, samt domarna N. Jääskinen, M. Gavalec och N. Piçarra (referent), generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: A N, genom R. Lukits, Rechtsanwalt, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och M. Kopetzki, samtliga i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och A. Hoesch, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman, A. Hanje och J.M. Hoogveld, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, J. Hottiaux och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 5 september 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Unionsrätt
Direktiv 2011/95
Direktiv 2013/32
Österrikisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 10.1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för immigration och asyl, Österrike) (nedan kallad BFA) och A N. Målet rör att A N har fått avslag på sin ansökan om internationellt skydd.
3 I artikel 1 A punkt 2 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, som undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), trädde i kraft den 22 april 1954 och kompletterades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), föreskrivs följande:
4 I skälen 6, 29, 30, 33, 34 och 39 i direktiv 2011/95 anges följande:
5 I artikel 2 i direktivet, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:
6 Artikel 4 i samma direktiv har rubriken Bedömning av fakta och omständigheter. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:
7 I artikel 6 i samma direktiv, med rubriken Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada, föreskrivs följande:
8 I artikel 7 i direktiv 2011/95, med rubriken Aktörer som ger skydd, föreskrivs följande:
9 Artikel 9 i detta direktiv har rubriken Förföljelse. I punkt 3 i den artikeln föreskrivs följande:
10 Artikel 10 i direktivet har rubriken Skäl till förföljelsen. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
11 I artikel 15 i samma direktiv, med rubriken Allvarlig skada, föreskrivs följande:
12 I artikel 18 i direktiv 2011/95, med rubriken Beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande, föreskrivs följande:
13 Artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) har rubriken Krav som ställs på prövningen av asylansökningar. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:
14 I 3 § Bundesgesetz über die Gewährung von Asyl (Asylgesetz 2005) (2005 års federala lag om beviljande av asyl) av den 16 augusti 2005 (BGBl. I, 100/2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AsylG 2005), med rubriken Ställning som asylberättigad, föreskrivs följande:
15 Den 4 november 2015 lämnade A N, en afghansk medborgare och etnisk pashtun från provinsen Laghman (Afghanistan), in en ansökan om internationellt skydd i Österrike med stöd av AsylG 2005. Till stöd för sin ansökan gjorde A N gällande att han hotades av förföljelse i Afghanistan på grund av en blodshämnd som var riktad mot personer som var släkt med hans far. Upprinnelsen till blodshämnden var en förmögenhetstvist avseende jordbruksmark mellan A N:s far och faderns kusiner. Enligt de uppgifter som A N har lämnat dödades hans far och hans bror av hans fars kusiner som en del av blodshämnden.
16 Genom beslut av den 21 juni 2017 avslog BFA denna ansökan med motiveringen att A N:s avresa från sitt ursprungsland endast motiverades av hans önskan att förbättra sin ekonomiska och sociala situation och att de uppgifter som lämnats om risken för förföljelse inte motsvarade verkligheten. A N överklagade det beslutet.
17 Genom beslut av den 26 juli 2022 biföll Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) A N:s överklagande, beviljade honom ställning som asylberättigad med stöd av 3 § punkt 1 AsylG 2005 och fastställde, i enlighet med 3 § punkt 5 i denna lag, att han per automatik var berättigad till flyktingstatus.
18 Nämnda domstol fann att A N:s redogörelse av skälen till varför han fruktade förföljelse i sitt ursprungsland var styrkt. Enligt den domstolen är A N föremål för en blodshämnd som grundar sig på en förmögenhetstvist, vilken – om han återvänder till sitt ursprungsland – skulle utsätta honom för risken att bli angripen eller till och med dödad av sin fars kusiner på grund av sitt släktskap med fadern, utan att han rimligen kunde förvänta sig att de afghanska myndigheterna skulle skydda honom. Dessutom riskerar A N att inte kunna försörja sig om han etablerar sig i en annan region i sitt ursprungsland.
19 BFA överklagade detta beslut till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att den omständigheten att en person är medlem i en familj som är föremål för en blodshämnd inte kan kvalificeras som tillhörighet till viss samhällsgrupp i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95.
20 Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt Bundesverwaltungsgerichts (Federala förvaltningsdomstolen) konstateranden, vilka inte längre ifrågasätts av BFA och vilka den ska grunda sig på, är A N utsatt för hot, med en tillräckligt konkret sannolikhet för fysiskt våld eller till och med mord, av sin fars kusiner på grund av att han är medlem i en familj som är föremål för en blodshämnd som har sin grund i en förmögenhetstvist. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida personer som är föremål för sådana hot enbart på grund av sitt släktskap ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp, i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktivet, vilket är en grund för förföljelse som kan föranleda den behöriga nationella myndigheten att bevilja dem flyktingstatus. Den hänskjutande domstolen har särskilt bett EU-domstolen att klargöra räckvidden av det villkor som föreskrivs i andra strecksatsen i den bestämmelsen, enligt vilket en viss samhällsgrupp ska ha en särskild identitet i det berörda tredjelandet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.
21 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att för det fall det av EU-domstolens svar framgår att A N inte kan beviljas flyktingstatus, är det fortfarande nödvändigt att pröva huruvida A N ska beviljas status som subsidiärt skyddsbehövande på grund av de hot om fysiskt våld som kan omfatta mord, vilka fastställts av Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen).
22 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
23 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en sökande av internationellt skydd som är föremål för en blodshämnd i sitt ursprungsland på grund av att denna person är medlem i en familj som är inblandad i en förmögenhetstvist, enbart av detta skäl kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp, i den mening som avses i denna bestämmelse.
24 Enligt definitionen i artikel 2 d i direktiv 2011/95, som i stort sett är densamma som i artikel 1 A punkt 2 i Genèvekonventionen (dom av den 14 maj 2019, M m.fl. (Återkallande av flyktingstatus), C‑391/16, C‑77/17 och C‑78/17, EU:C:2019:403, punkt 84), erkänns en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, som flykting.
25 En påvisad risk för att utsättas för fysiskt våld och till och med mord, såsom den risk som A N löper i sitt ursprungsland, räcker emellertid inte i sig för att han ska kunna erkännas flyktingstatus i den mening som avses i artikel 2 e i direktiv 2011/95. Enligt artikel 9.3 i direktivet, jämförd med artiklarna 6 c och 7.1 och mot bakgrund av skäl 29 i samma direktiv, förutsätter nämligen erkännandet av flyktingstatus att det finns ett samband antingen mellan ett av de skäl till förföljelse som anges i artikel 10.1 i direktivet och den förföljelse som anges i de bestämmelser som det hänvisas till i artikel 9.3 i samma direktiv, eller mellan ett av dessa skäl till förföljelse och avsaknaden av skydd från aktörer som ger skydd mot sådan förföljelse när denna utövas av grupper som inte företräder staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 66).
26 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det finns ett sådant samband mellan, å ena sidan, den risk för våldshandlingar som en sökande av internationellt skydd som är föremål för en blodshämnd i sitt ursprungsland löper och, å andra sidan, skälet avseende tillhörighet till viss samhällsgrupp, i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95. Den hänskjutande domstolen vill med andra ord få klarhet i huruvida sökanden under sådana omständigheter ska anses riskera att bli förföljd i sitt ursprungsland på grund av sin tillhörighet till viss samhällsgrupp.
27 Det följer av artikel 10.1 d i direktivet att en grupp ska anses utgöra en särskild samhällsgrupp när två kumulativa villkor är uppfyllda. För det första ska den berörda gruppens medlemmar dela minst ett av de tre särdrag som anges i den första strecksatsen i nämnda bestämmelse, nämligen en gemensam väsentlig egenskap, en gemensam bakgrund som inte kan ändras, eller en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den. För det andra ska gruppen ha en särskild identitet i ursprungslandet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen (dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen), C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
28 Vad gäller det första villkoret, vars uppfyllande inte har bestritts vid den hänskjutande domstolen, har medlemmarna i en familj, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 24–26 i sitt förslag till avgörande, på grund av sina familjeband – oavsett om dessa familjeband följer av ett biologiskt föräldraskap, en adoption eller ett äktenskap – en gemensam väsentlig egenskap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras. Även den omständigheten att medlemmarna i en familj, och i synnerhet männen och pojkarna i denna familj, på grund av sin härkomst är föremål för en blodshämnd, eftersom denna går i arv från generation till generation inom faderslinjen, omfattas av en sådan gemensam bakgrund som inte kan ändras och utgör således en ytterligare gemensam faktor för dessa personer. Dessa personer kan följaktligen anses uppfylla det första villkoret.
29 Vad gäller det andra villkor, som ska vara uppfyllt för att det ska röra sig om en särskild samhällsgrupp i den mening som avses i artikel 10.1 d andra strecksatsen i direktiv 2011/95, vilket avser denna grupps särskilda identitet i det berörda ursprungslandet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det enligt denna bestämmelse är nödvändigt att pröva huruvida det föreligger en särskild identitet oberoende av och oavsett frågan huruvida den berörda gruppen uppfattas som annorlunda av omgivningen.
30 Det framgår av ordalydelsen i artikel 10.1 d andra strecksatsen i direktiv 2011/95, i samtliga språkversioner, att omgivningens uppfattning av den berörda gruppen som annorlunda är av avgörande betydelse. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 30–32 i sitt förslag till avgörande utgör gruppens särskilda identitet som avses i denna bestämmelse ett villkor som inte ska bedömas separat och självständigt i förhållande till omgivningens uppfattning, utan sammantaget med denna uppfattning.
31 Det ankommer på den berörda medlemsstaten att avgöra vilken omgivning, i den mening som avses i denna bestämmelse, som är relevant för att bedöma huruvida det är fråga om en samhällsgrupp. Omgivningen kan utgöras av hela ursprungslandet för sökanden av internationellt skydd, eller vara mer avgränsat, till exempel till en del av territoriet eller en del av befolkningen i detta tredjeland (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 54, och dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen), C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 50).
32 Tillhörigheten till en viss samhällsgrupp ska dessutom fastställas oberoende av den risk för förföljelse som medlemmarna i denna grupp utsätts för i sitt ursprungsland (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 55).
33 Den omständigheten att det i ursprungslandet existerar en strafflagstiftning med bestämmelser som riktar sig särskilt mot homosexuella personer innebär, till exempel, att dessa personer kan anses utgöra en separat grupp som uppfattas som annorlunda av omgivningen (dom av den 7 november 2013, X m.fl., C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkt 49).
34 På samma sätt kan kvinnor från ett visst ursprungsland, beroende på omständigheterna och bland annat på de sociala, moraliska eller juridiska normerna i detta land, anses tillhöra en särskild samhällsgrupp, i den mening som avses i artikel 10.1 d andra strecksatsen i direktiv 2011/95. Detta gäller både kvinnor från det berörda landet som kollektiv och mer avgränsade grupper av kvinnor som uppvisar ytterligare någon gemensam egenskap, såsom att de har lämnat ett tvångsäktenskap eller, när det gäller gifta kvinnor, att de har flytt sina hem, eller att de faktiskt identifierar sig med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan kvinnor och män (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkterna 52, 53 och 62, och dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen), C‑646/21, EU:C:2024:487, punkterna 49 och 64).
35 I detta sammanhang är det viktigt att betona att den uppfattning som endast ett fåtal individer i omgivningen har inte kan vara avgörande. För att gruppen ska anses ha en särskild identitet i ursprungslandet måste den uppfattas som annorlunda av omgivningen i dess helhet, vilket med nödvändighet innebär att en väsentlig del av individerna i detta samhälle har denna uppfattning och inte enbart vissa enskilda aktörer som begår sådana handlingar som kan anses utgöra förföljelse i den mening som avses i direktiv 2011/95. I annat fall skulle nämligen sådan förföljelse räcka för att de personer som utsätts för den ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp, vilket skulle frånta detta villkor dess ändamålsenliga verkan.
36 Enbart den omständigheten att de personer som utsätts för sådan förföljelse upplever sig som annorlunda kan inte heller vara avgörande i detta sammanhang. Under sådana omständigheter som kännetecknas av en blodshämnd innebär den subjektiva uppfattningen hos medlemmarna i den familj som är föremål för denna blodshämnd att de är annorlunda inte i sig att den grupp som de tillsammans bildar uppfattas som annorlunda av omgivningen, vilket krävs enligt artikel 10.1 d andra strecksatsen.
37 Det avgörande är således att en grupp uppfattas som annorlunda av omgivningen i dess helhet, bland annat på grund av de sociala, moraliska eller juridiska normer som råder i ursprungslandet. Bevis för en sådan uppfattning hos omgivningen kan bland annat utgöras av konkreta indicier, såsom till exempel diskriminerande behandling eller utestängande åtgärder eller till och med stigmatisering som generellt påverkar medlemmarna i den aktuella gruppen och som leder till att de hamnar i utkanten av samhället (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 53, och dom av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen), C‑646/21, EU:C:2024:487, punkt 49).
38 Med förbehåll för den prövning som den hänskjutande domstolen ska göra, framgår det i förevarande fall inte av handlingarna i målet att den grupp som utgörs av medlemmar i en viss familj, vilka är föremål för en blodshämnd som har sin grund i en förmögenhetstvist, i sitt ursprungsland uppfattas som annorlunda inte bara av medlemmarna i de familjer som är inblandade i blodshämnden, utan även av omgivningen i dess helhet.
39 Av det ovan anförda följer att den omständigheten att en sökande av internationellt skydd i sitt ursprungsland riskerar att utsättas för fysiskt våld och till och med mord, i samband med en blodshämnd som är riktad mot samtliga eller vissa av hans eller hennes familjemedlemmar på grund av en förmögenhetstvist, inte gör det möjligt att dra slutsatsen att sökanden tillhör en viss samhällsgrupp i den mening som avses i artikel 10.1 d i direktiv 2011/95. En sådan sökande kan därför inte av denna anledning beviljas flyktingstatus.
40 Det ska emellertid preciseras att om den behöriga myndigheten, vid den individuella prövningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv 2011/95, särskilt med beaktande av de villkor som anges i punkt 3 i denna artikel, konstaterar att sökanden inte uppfyller kraven för att erkännas flyktingstatus, är denna myndighet enligt artikel 10.2 i direktiv 2013/32 skyldig att fastställa huruvida sökanden uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.
41 Såsom för det första framgår av skäl 33 i direktiv 2011/95 är status som subsidiärt skyddsbehövande ett komplement till den status för skydd av flyktingar som finns i Genèvekonventionen. För det andra preciseras det i skäl 34 i direktivet att de gemensamma kriterier, vilka dem som ansöker om internationellt skydd måste uppfylla för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, ska hämtas från de internationella förpliktelserna enligt instrumenten för mänskliga rättigheter och från medlemsstaternas praxis. För det tredje följer det av skäl 39 i direktivet att personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande, med undantag för de avvikelser som är nödvändiga och objektivt motiverade, ska beviljas samma rättigheter och förmåner som de som flyktingar beviljas enligt detta direktiv, och på samma villkor som dessa.
42 Enligt artikel 2 f i direktiv 2011/95 kan en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att vederbörande, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 i direktivet och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd, uppfylla kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.
43 Begreppet allvarlig skada omfattar enligt artikel 15 a och b bland annat dödsstraff, avrättning, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet. Eftersom det enligt denna bestämmelse är ovidkommande om skadan åsamkas av staten eller en grupp som inte företräder staten, omfattar ett sådant begrepp ett verkligt hot mot den sökande om att vederbörande kommer att dödas eller utsättas för våld av en familjemedlem eller någon i sin omgivning, oberoende av de motiv som ligger bakom dessa handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkterna 75 och 80).
44 Det ankommer således på den behöriga nationella myndigheten att, bland annat inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2011/95, bedöma huruvida en sökande av internationellt skydd, såsom A N, uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande. Domstolen har i detta avseende preciserat att de omständigheter som rör sökandens personliga ställning och förhållanden kan utgöra relevanta omständigheter vid den behöriga nationella myndighetens prövning av en ansökan om subsidiärt skydd, oberoende av vilken specifik typ av allvarlig skada enligt artikel 15 i direktiv 2011/95 som är föremål för denna prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Begreppet allvarlig skada), C‑125/22, EU:C:2023:843, punkt 43).
45 Om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person uppfyller kraven i detta direktiv för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, är medlemsstaterna enligt artikel 18 i direktivet skyldiga att bevilja dem status som subsidiärt skyddsbehövande.
46 Mot denna bakgrund ska frågorna besvaras enligt följande. Artikel 10.1 d i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att en sökande av internationellt skydd som är föremål för en blodshämnd i sitt ursprungsland på grund av att denna person är medlem i en familj som är inblandad i en förmögenhetstvist, inte enbart av detta skäl kan anses tillhöra en viss samhällsgrupp, i den mening som avses i denna bestämmelse.
47 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: tyska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.