Domstolens dom (andra avdelningen) den 7 november 2024

I de förenade målen C‑289/23, [Corván]i och C‑305/23 [Bacigán], angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien) (C‑289/23) och Juzgado de lo Mercantil no 10 de Barcelona (Handelsdomstol nr 10 i Barcelona, Spanien) (C‑305/23), av den 25 april 2023 respektive den 2 maj 2023, som inkom till domstolen den 25 april 2023 respektive den 15 maj 2023, i målen

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen F. Biltgen (referent), tillika tillförordnad ordförande på andra avdelningen, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún, och domaren J. Passer, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Spaniens regering, genom A. Ballesteros Panizo och A. Gavela Llopis, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J.L. Buendía Sierra, L. Malferrari och G. von Rintelen, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 16 maj 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Bakgrund

Den allmänna skattelagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C‑289/23, Corván

Mål C‑305/23, Bacigán

Prövning av tolkningsfrågorna

Fråga 1 a i mål C‑289/23 och fråga 3 i mål C‑305/23

Fråga 1 b, c och d i mål C‑289/23 samt frågorna 2 och 4 i mål C‑305/23

Fråga 1 e i mål C‑289/23

Fråga 2 a i mål C‑289/23

Fråga 2 b och e i mål C‑289/23

Fråga 2 c i mål C‑289/23

Fråga 2 d i mål C‑289/23

Fråga 1 i mål C‑305/23

Fråga 5 i mål C‑305/23

Rättegångskostnader

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.4, 23.1, 23.2 och 23.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 av den 20 juni 2019 om ramverk för förebyggande rekonstruktion, om skuldavskrivning och näringsförbud och om åtgärder för att göra förfaranden rörande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning effektivare samt om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 (Rekonstruktions- och insolvensdirektiv) (EUT L 172, 2019, s. 18).

2 Respektive begäran har framställts i mål mellan A (C‑289/22) och S.E.I. (C‑305/23), å ena sidan, och Agencia Estatal de Administración Tributaria (skattemyndigheten, Spanien) (nedan kallad AEAT), å andra sidan. Målen rör ansökningar om skuldavskrivning som A och S.E.I. har ingett under respektive insolvensförfarande avseende dem.

3 Skälen 21 och 78–81 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet har följande lydelse:

4 I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

5 Avdelning III i nämnda direktiv, med rubriken Skuldavskrivning och näringsförbud, består av artiklarna 20–24.

6 I artikel 20 i direktivet, med rubriken Tillgång till skuldavskrivning, föreskrivs följande:

7 Artikel 23 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, med rubriken Avvikelser, har följande lydelse:

8 Den lag som är tillämplig i tiden (ratione temporis) på de nationella målen är Real Decreto Legislativo 1/2020 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley Concursal (kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 om godkännande av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen) av den 5 maj 2020 (BOE nr 127 av den 7 maj 2020, s. 31518), i dess lydelse enligt Ley 16/2022 de reforma del texto refundido de la Ley Concursal aprobado por el Real Decreto Legislativo 1/2020, para la transposición de la Directiva (UE) 2019/1023 (lag 16/2022 om ändring av den omarbetade lydelsen av insolvenslagen, godkänd genom kungligt lagstiftningsdekret 1/2020 i syfte att införliva direktiv (EU) 2019/1023) av den 5 september 2022 (BOE nr 214 av den 6 september 2022, s. 123682) (nedan kallad TRLC).

9 I ingressen till lag 16/2022 anges följande:

10 I artikel 486 TRLC föreskrivs följande:

11 Artikel 487 TRLC har följande lydelse:

12 I artikel 489 TRLC anges följande:

13 I artikel 493 TRLC föreskrivs följande:

14 Artikel 43.1 b i Ley 58/2003 General Tributaria (lag 58/2003 om allmän beskattning) av den 17 december 2003 (BOE nr 302 av den 18 december 2003, s. 44987), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet (nedan kallad allmänna skattelagen), föreskrivs följande:

15 I artikel 191 i den allmänna skattelagen föreskrivs följande:

16 Den 7 juli 2022 ingav A en ansökan om att ett insolvensförfarande skulle inledas avseende honom och deklarerade skulder till ett belopp på 537787,69 euro. Efter att den hänskjutande domstolen den 26 juli 2022 förklarat A insolvent och avslutat förfarandet på grund av otillräckliga tillgångar ansökte han den 28 september 2022 om fullständig skuldavskrivning. Den 19 oktober 2022 fastställde denna domstol att AEAT:s invändning mot skuldavskrivningen kunde tas upp till prövning på grund av att det förelåg ett antal olika offentligrättsliga fordringar.

17 AEAT har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att vägran att avskriva skulderna motiverades av att det sedan mindre än tio år tillbaka fanns ett slutgiltigt beslut om företrädaransvar, grundat på artikel 43 i den allmänna skattelagen, för ett belopp på 114408,09 euro i skatteskulder och straffavgifter för det bolag i vilket A var styrelseledamot, och att gäldenären följaktligen inte var i god tro. AEAT har vidare tillagt att vissa av fordringarna är offentligrättsliga och således uteslutna från skuldavskrivningen.

18 Den hänskjutande domstolen har bland annat påpekat att Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), genom dom nr 381/2019 av den 2 juli 2019 (ES:TS:2019:2253), slagit fast att den spanska lagstiftaren, vid införlivandet av rekonstruktions- och insolvensdirektivet med spansk rätt, valt en normativ modell för god tro, vilket innebär att ond tro anses föreligga när ett antal i lag angivna omständigheter konstateras. Domstolarna har således inte befogenhet att bedöma de omständigheter som utesluter skuldavskrivning och deras funktion är begränsad till att avgöra om de rättsliga omständigheter som föreskrivs i lag föreligger. Begreppet god tro hänför sig således inte till det allmänna begrepp som föreskrivs i civillagen, utan till iakttagandet av vissa villkor. Enligt den lagstiftning som var i kraft omedelbart före detta införlivande ansågs en gäldenär vara i god tro när två villkor var uppfyllda, nämligen dels att det inte förelåg någon bedräglig insolvens, dels att gäldenären inte hade dömts för vissa brott genom en lagakraftvunnen dom. Paradoxen med nämnda införlivande skulle följaktligen vara att det genom direktivet har införts en ordning för tillgång till skuldavskrivning som är mer restriktiv än den ordning som gällde före samma införlivande, vilket ger upphov till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med unionsrätten.

19 Den hänskjutande domstolen anser dessutom att införlivandet av omstruktureringsdirektivet och insolvensdirektivet i förevarande fall kan ha använts för att inrätta ett system för incitament till betalning av fordringar som med svårighet skulle ha drivits in av den offentliga förvaltningen i händelse av insolvens och att detta system inte grundar sig på begreppet gäldenärens goda tro. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida ett sådant införlivande är förenligt med artikel 23.2 i direktivet och den hyser även vissa tvivel beträffande tolkningen av artikel 23.4 i direktivet.

20 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil no 1 de Alicante (Handelsdomstol nr 1 i Alicante, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

21 S.E.I., som är en fysisk person som blivit insolvent, ansökte om skuldavskrivning inom ramen för ett insolvensförfarande avseende honom. Han hade tidigare bedrivit självständig ekonomisk verksamhet, men var inte längre entreprenör när insolvensförfarandet inleddes.

22 Inom ramen för insolvensförfarandet och efter det att S.E.I:s samtliga tillgångar, inklusive bostaden, hade likviderats, ingav han den 18 oktober 2022 en ansökan om fullständig avskrivning av de utestående skulder som förelåg vid denna tidpunkt. AEAT motsatte sig denna begäran med motiveringen att S.E.I. inte kunde anses vara en gäldenär i god tro, eftersom han under de tio år som föregick ansökan hade blivit föremål för ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut genom vilket han ålagts böter på 504,99 euro för allvarliga överträdelser av skattelagstiftningen, i den mening som avses i artikel 191 i den allmänna skattelagen, och eftersom dessa böter inte hade betalats vid tidpunkten för samma ansökan om fullständig skuldavskrivning.

23 Den hänskjutande domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts, har för det första påpekat att den spanska lagstiftaren har använt sig av den möjlighet som ges i artikel 1.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet och, i TRLC, utvidgat tillämpningen av de förfaranden för skuldavskrivning som föreskrivs i detta direktiv till att även omfatta insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer. Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i huruvida direktivet i ett sådant fall ska tolkas så, att det ålägger den nationella lagstiftaren att anta bestämmelser som är tillämpliga på fysiska personer och som är förenliga med bestämmelserna i artiklarna 20–24 i samma direktiv. Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida artikel 23 i direktivet, och närmare bestämt punkt 1 däri, kan tolkas så, att begreppet ohederligt eller i ond tro även omfattar en gäldenärs vårdslösa eller oförsiktiga beteende. Den hänskjutande domstolen är slutligen osäker på hur artikel 23.2 ska tolkas, bland annat vad gäller frågan huruvida uppräkningen av omständigheter i led a–f i nämnda bestämmelse är uttömmande.

24 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Mercantil n.o 10 de Barcelona (Handelsdomstol nr 10 i Barcelona, Spanien) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

25 De hänskjutande domstolarna har ställt fråga 1 a i mål C‑289/23 och fråga 3 i mål C‑305/23 för att få klarhet i huruvida artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den däri angivna förteckningen över omständigheter är uttömmande eller inte och, om så inte är fallet, huruvida medlemsstaterna vid införlivandet av detta direktiv med nationell rätt har möjlighet att införa bestämmelser som begränsar tillgången till rätten till skuldavskrivning i högre grad än vad som var fallet enligt den tidigare nationella lagstiftningen genom att hindra eller begränsa tillgången till skuldavskrivning, genom att återkalla möjligheten till skuldavskrivning eller genom att föreskriva längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under andra omständigheter än dem som avses i artikel 23.2.

26 Vad för det första gäller frågan huruvida förteckningen i artikel 23.2 i nämnda direktiv är uttömmande, konstaterar domstolen att denna förteckning inleds efter ordet exempelvis och att ord med samma betydelse används i övriga språkversioner av denna bestämmelse. Det framgår således av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att de olika omständigheter som räknas upp i densamma inte är uttömmande, utan anges i illustrativt syfte.

27 Denna bokstavstolkning av artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet stöds av skäl 80 i direktivet, där det anges att unionslagstiftaren har ansett att [i]nget bör hindra medlemsstaterna från att föreskriva ytterligare avvikelser under väldefinierade omständigheter och när det är vederbörligen motiverat.

28 Av detta följer att artikel 23.2 ska tolkas så, att den däri angivna förteckningen över omständigheter inte är uttömmande och att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för dem att införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under andra omständigheter än dem som räknas upp i denna bestämmelse, under förutsättning att dessa omständigheter, såsom framgår av bestämmelsens lydelse, är väldefinierade och att sådana avvikelser är vederbörligen motiverade.

29 Vad för det andra gäller frågan huruvida medlemsstaterna, vid införlivandet av insolvensdirektivet och omstruktureringsdirektivet med sin nationella rätt, får införa en avvikelse från rätten till skuldavskrivning som inte föreskrevs i den nationella lagstiftning som gällde före detta införlivande, för att ytterligare inskränka tillgången till skuldavskrivning, konstaterar domstolen att varken direktivet eller förarbetena till detsamma innehåller några uppgifter som gör det möjligt att anse att unionslagstiftaren avsåg att begränsa det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har i detta avseende genom att hindra dem från att i sin nationella lagstiftning införa sådana avvikelser.

30 Unionslagstiftaren har tvärtom, genom att i artikel 23.2 i direktivet föreskriva att medlemsstaterna på vissa villkor får behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder, uttryckligen gett medlemsstaterna möjlighet att, när dessa villkor är uppfyllda, anta sådana bestämmelser som inte fanns tidigare.

31 När det gäller dessa villkor föreskrivs uttryckligen i artikel 23.2 i insolvens- och omstruktureringsdirektivet att den möjlighet som medlemsstaterna ges i denna artikel 23.2 är underkastad villkoren att de avvikelser som de inför avser vissa väldefinierade omständigheter och är vederbörligen motiverade. Av detta följer att när den nationella lagstiftaren inför bestämmelser som föreskriver sådana avvikelser, så måste skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem, varvid dessa skäl även måste tillgodose ett legitimt allmänintresse (dom av den 11 april 2024, Agencia Estatal de la Administración Tributaria (Uteslutning av offentligrättsliga fordringar från skuldavskrivning), C‑687/22, EU:C:2024:287, punkt 42).

32 I detta hänseende framgår det av såväl skäl 78 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, i vilket det hänvisas till avvikelser som är vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt, som av skäl 81 i detta direktiv, i vilket det hänvisas till ett enligt nationell rätt vederbörligen motiverat skäl, att unionslagstiftaren ansåg det tillräckligt att de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i de olika nationella rättsordningarna iakttas.

33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 a i mål C‑289/23 och fråga 3 i mål C‑305/23 besvaras enligt följande. Artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den däri angivna förteckningen över omständigheter inte är uttömmande och att medlemsstaterna vid införlivandet av detta direktiv med nationell rätt har möjlighet att införa bestämmelser som begränsar tillgången till rätten till skuldavskrivning i högre grad än vad som var fallet enligt den tidigare nationella lagstiftningen genom att hindra eller begränsa tillgången till skuldavskrivning, genom att återkalla möjligheten till skuldavskrivning eller genom att föreskriva längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under andra omständigheter än dem som avses i artikel 23.2, under förutsättning att dessa omständigheter är väldefinierade och att sådana avvikelser är vederbörligen motiverade.

34 De hänskjutande domstolarna har ställt fråga 1 b, c och d i mål C‑289/23 respektive frågorna 2 och 4 i mål C‑305/23, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 23.1 och 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i samband med införlivandet av detta direktiv, ändrar den prioritetsordning mellan fordringar vid insolvens som var tillämplig innan denna förordning antogs, genom att föreskriva att betalning först ska ske av offentligrättsliga icke prioriterade fordringar efter ett insolvensförfarande innan möjlighet ges till skuldavskrivning, utesluter möjligheten att avskriva skulder under omständigheter där gäldenären har agerat vårdslöst eller oförsiktigt, utan att för den skull ha handlat ohederligt eller i ond tro, och utesluter sådan tillgång om denne, under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning, har blivit föremål för en slutgiltig administrativ påföljd för ett mycket allvarligt skattebrott eller socialförsäkringsbedrägeri eller brott mot den sociala ordningen, eller blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar, såvida inte gäldenären, vid den tidpunkt då denna ansökan gavs in har betalat samtliga skulder avseende skatter och sociala avgifter som denne är ansvarig för.

35 Vad för det första gäller frågan huruvida artikel 23.2 i insolvens- och omstruktureringsdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i samband med införlivandet av detta direktiv, ändrar den prioritetsordning mellan fordringar vid insolvens som var tillämplig innan denna förordning antogs, genom att föreskriva att betalning först ska ske av offentligrättsliga icke prioriterade fordringar efter ett insolvensförfarande innan möjlighet ges till skuldavskrivning, påpekar domstolen att ett insolvensförfarande och ett förfarande för skuldavskrivning utgör två skilda förfaranden som har sina egna respektive syften. Den omständigheten att tillgången till skuldavskrivning villkoras av att offentligrättsliga fordringar betalas påverkar inte kvalificeringen av dessa fordringar som förmånsberättigade, vanliga eller efterställda i samband med ett insolvensbeslut. Skyldigheten att betala offentligrättsliga icke prioriterade fordringar för att kunna få möjlighet till skuldavskrivning förefaller följaktligen inte medföra någon ändring av prioritetsordningen av fordringar till följd av ett insolvensförfarande.

36 Dessutom är uppräkningen i denna bestämmelse, såsom framgår av punkt 33 ovan, inte uttömmande och medlemsstaterna har, vid införlivandet av nämnda direktiv med nationell rätt, möjlighet att införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under andra väldefinierade omständigheter än dem som räknas upp i nämnda bestämmelse, även om dessa bestämmelser begränsar tillgången till rätten till skuldavskrivning i högre grad än vad som var fallet enligt den tidigare nationella lagstiftningen. En medlemsstat kan vid utövandet av denna möjlighet kräva betalning av offentligrättsliga icke prioriterade fordringar till följd av ett insolvensförfarande för att skuldavskrivning ska kunna beviljas.

37 Unionslagstiftaren har emellertid uttryckligen villkorat utövandet av denna möjlighet med att de avvikelser som avses i samma bestämmelse ska avse vissa väldefinierade omständigheter och vara vederbörligen motiverade. Av detta följer att när den nationella lagstiftaren inför bestämmelser om sådana avvikelser, så måste skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem, varvid dessa skäl måste tillgodose ett legitimt allmänintresse (se, analogt, dom av den 8 maj 2024, Instituto da Segurança Social m.fl., C‑20/23, EU:C:2024:389, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

38 Att det i förevarande fall krävs betalning av icke prioriterade offentligrättsliga fordringar för att få möjlighet till skuldavskrivning är ett villkor som hänför sig till väldefinierade omständigheter. Den omständigheten att denna skyldighet gör det möjligt att erhålla betalning för fordringar som, för det fall att gäldenären förklaras vara insolvent, svårligen skulle ha drivits in av den offentliga förvaltningen, hindrar inte att denna avvikelse från möjligheten till skuldavskrivning kan anses vara vederbörligen motiverad. Lagstiftaren kan nämligen anses eftersträva ett legitimt allmänintresse genom detta krav på betalning av sådana offentligrättsliga icke prioriterade fordringar. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så är fallet.

39 Av detta följer att artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken det, inom ramen för införlivandet av detta direktiv, genom att föreskriva att betalning först ska ske av offentligrättsliga icke prioriterade fordringar efter ett insolvensförfarande innan möjlighet ges till skuldavskrivning, förutsatt att denna skyldighet är vederbörligen motiverad.

40 Vad för det andra gäller frågan huruvida artikel 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgång till skuldavskrivning under omständigheter där gäldenären har agerat vårdslöst eller oförsiktigt, utan att för den skull ha handlat ohederligt eller i ond tro, konstaterar domstolen att även om det är riktigt att artikel 23.1 i direktivet uttryckligen avser insolventa entreprenörer som har agerat ohederligt eller i ond tro, så finns det inte någon sådan hänvisning i artikel 23.2 i samma direktiv.

41 I nämnda artikel 23.2 föreskrivs nämligen endast att medlemsstaterna får behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade, utan att för den skull krävs att de berörda entreprenörerna har handlat ohederligt eller i ond tro.

42 De omständigheter som anges i illustrativt syfte i samma artikel 23.2, under vilka avvikelser från skuldavskrivningen kan föreskrivas, kännetecknas inte av att de berörda entreprenörerna har handlat ohederligt eller i ond tro.

43 Det ska tilläggas att dessa omständigheter i huvudsak motsvarar dem som nämns i skälen 79 och 80 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet och att det inte heller framgår av dessa skäl att unionslagstiftaren har velat begränsa de väldefinierade omständigheter som avses i artikel 23.2 i direktivet till fall där de berörda entreprenörerna har handlat ohederligt eller i ond tro.

44 Av detta följer att artikel 23.2 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som utesluter tillgången till skuldavskrivning under väldefinierade omständigheter där gäldenären inte har handlat ohederligt eller i ond tro.

45 Vad för det tredje och slutligen gäller frågan huruvida nämnda artikel 23.2 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning är utesluten om gäldenären, under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning, har blivit föremål för en slutgiltig administrativ påföljd för ett mycket allvarligt skattebrott eller socialförsäkringsbedrägeri eller brott mot den sociala ordningen, eller blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar, såvida inte gäldenären, vid den tidpunkt då denna ansökan gavs in har betalat samtliga skulder avseende skatter och sociala avgifter som denne är ansvarig för, erinrar domstolen om följande. Denna bestämmelse ger, såsom framgår av punkterna 28–33 ovan, medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning genom att uttryckligen föreskriva att de får behålla eller införa bestämmelser som hindrar eller begränsar tillgången till skuldavskrivning eller återkallar möjligheten till skuldavskrivning eller föreskriver längre perioder för att erhålla fullständig skuldavskrivning eller längre näringsförbudsperioder under vissa väldefinierade omständigheter och om sådana avvikelser är vederbörligen motiverade. Såsom framgår av punkt 29 ovan innehåller dessutom varken rekonstruktions- och insolvensdirektivet eller förarbetena till detsamma någon information som gör det möjligt att anse att unionslagstiftaren hade för avsikt att begränsa detta utrymme för skönsmässig bedömning.

46 När den nationella lagstiftaren antar bestämmelser om sådana avvikelser måste, såsom framgår av punkterna 31 och 37 ovan, skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem samt tillgodose ett legitimt allmänintresse.

47 Artikel 23.2 i insolvens- och omstruktureringsdirektivet utgör således inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning är utesluten under vissa väl definierade omständigheter, såsom när gäldenären, under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning, har blivit föremål för en slutgiltig administrativ påföljd för ett mycket allvarligt skattebrott eller socialförsäkringsbedrägeri eller brott mot den sociala ordningen, eller blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar, såvida inte gäldenären, vid den tidpunkt då denna ansökan gavs in har betalat samtliga skulder avseende skatter och sociala avgifter som denne är ansvarig för, i den mån det följer av nationell rätt att ett sådant undantag är motiverat av ett legitimt allmänintresse, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma. Den nationella lagstiftningen ska således göra det möjligt att identifiera det legitima skäl av allmänintresse som under dessa väldefinierade omständigheter motiverar att tillgången till skuldavskrivning är utesluten.

48 I förevarande fall har den spanska lagstiftaren, såsom framgår av punkt 9 ovan, i ingressen till lag 16/2022, som syftar till att säkerställa införlivandet av omstrukturerings- och insolvensdirektivet med spansk rätt, redogjort för de skäl som föranledde lagstiftaren att föreskriva undantag från rätten till skuldavskrivning. Denne lagstiftare har bland annat angett att en gäldenär som uppfyller kravet på god tro kan få tillgång till skuldavskrivning av alla sina skulder, med undantag för skulder som undantagsvis och på grund av sin särskilda karaktär inte anses lagligen kunna avskrivas. Dessa undantag grundar sig bland annat på den särskilda betydelsen av att vissa fordringar betalas för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen. Till dessa fordringar hör offentligrättsliga fordringar. Skuldavskrivning avseende sistnämnda fordringar är således underkastad vissa begränsningar och kan endast ske vid den första skuldavskrivningen och inte vid följande skuldavskrivningar.

49 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma dels huruvida dessa skäl utgör legitima skäl av allmänintresse, dels huruvida det framgår av den nationella lagstiftningen att nämnda skäl har motiverat beslutet att inte ge tillgång till skuldavskrivning under vissa väldefinierade omständigheter såsom de som anges i artikel 478.1 led 2 TRLC.

50 Vad gäller denna bedömning ska det erinras om att medlemsstaterna vid utövandet av sina befogenheter är skyldiga att iaktta unionsrätten och dess allmänna rättsprinciper, och följaktligen också proportionalitetsprincipen. Av detta följer att den aktuella nationella åtgärden inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med åtgärden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 februari 2022, Agenzia delle dogane e dei monopoli och Ministero dell’Economia e delle Finanze, C‑452/20, EU:C:2022:111, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis). Denna åtgärd kan således inte påverka medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 20.1 i insolvens- och omstruktureringsdirektivet att se till att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till en fullständig skuldavskrivning.

51 I den mån den hänskjutande domstolen anser att den nationella lagstiftaren har motiverat föreskriften att skuldavskrivning är utesluten under de omständigheter som definieras i artikel 487.1 led 2 TRLC med hänvisning till ett legitimt allmänintresse, ankommer det på nämnda domstol att mot bakgrund av denna princip bedöma huruvida detta intresse motiverar att detta krav tillämpas på dessa skulder under de tio år som föregår ansökan om skuldavskrivning och att en eventuell försening med antagandet av beslutet om utvidgning av ansvaret inte kan beaktas.

52 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 b, c och d i mål C‑289/23 samt frågorna 2 och 4 i mål C‑305/23 besvaras enligt följande. Artikel 23.1 och 23.2 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning vilken, inom ramen för införlivandet av detta direktiv, genom att föreskriva att betalning först ska ske av offentligrättsliga icke prioriterade fordringar efter ett insolvensförfarande innan möjlighet ges till skuldavskrivning, utesluter möjligheten att avskriva skulder under omständigheter där gäldenären har agerat vårdslöst eller oförsiktigt, utan att för den skull ha handlat ohederligt eller i ond tro, och utesluter denna tillgång, om gäldenären, under de tio år som föregick ansökan om skuldavskrivning, har blivit föremål för en slutgiltig administrativ påföljd för ett mycket allvarligt skattebrott eller socialförsäkringsbedrägeri eller brott mot den sociala ordningen, eller blivit föremål för ett slutgiltigt beslut om utvidgat ansvar, såvida inte gäldenären, vid den tidpunkt då denna ansökan gavs in har betalat samtliga skulder avseende skatter och sociala avgifter som denne är ansvarig för, under förutsättning att sådana avvikelser är vederbörligen motiverade enligt nationell rätt.

53 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 e i mål C‑289/23 för att få klarhet i huruvida artikel 23.2 i omstrukturerings- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning i ett visst särskilt fall är utesluten, utan att denna begränsning vederbörligen har motiverats av den nationella lagstiftaren.

54 Såsom framgår av punkt 46 ovan har unionslagstiftaren uttryckligen villkorat utövandet av den möjlighet som medlemsstaterna ges i denna bestämmelse med att de avvikelser som införs med stöd av denna bestämmelse måste vara vederbörligen motiverade.

55 Det framgår av rekonstruktions- och insolvensdirektivet att den motivering som en medlemsstat ska lämna till stöd för en avvikelse såsom den i det nationella målet måste framgå antingen av det förfarande som ledde fram till beslutet eller av nationell rätt. När det gäller det första fallet, när förarbetena, ingressen och redogörelserna för skälen till rättsakter enligt nationell rätt utgör en integrerad del av dessa eller är relevanta för tolkningen av dessa och de innehåller en motivering till den avvikelse som bibehållits eller införts vid utövandet av den möjlighet som föreskrivs i artikel 23.2 i direktivet, finner domstolen att denna motivering är förenlig med kraven i denna bestämmelse. Dessutom, med avseende på det andra fallet, kan motiveringen även finnas i andra bestämmelser i nationell rätt än den som innehåller denna avvikelse, såsom i en nationell bestämmelse i grundlag eller annan lag eller författning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2024, Instituto da Segurança Social m.fl., C‑20/23, EU:C:2024:389, punkt 37).

56 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 e i mål C‑289/23 besvaras enligt följande. Artikel 23.2 i omstrukturerings- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken tillgången till skuldavskrivning i ett visst särskilt fall är utesluten, utan att denna begränsning vederbörligen har motiverats av den nationella lagstiftaren.

57 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 a i mål C‑289/23, som ska prövas härnäst, för att få klarhet i huruvida artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den däri angivna förteckningen över vissa skuldkategorier är uttömmande och huruvida medlemsstaterna, om så inte är fallet, har möjlighet att från skuldavskrivning utesluta vissa skuldkategorier som inte räknas upp i denna bestämmelse, under förutsättning att en sådan uteslutning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt.

58 Domstolen konstaterar att denna fråga i huvudsak är identisk med den tredje frågan i det mål som avgjordes genom domen av den 11 april 2024, Agencia Estatal de la Administración Tributaria (Uteslutning av offentligrättsliga fordringar från skuldavskrivning) ( C‑687/22, EU:C:2024:287, punkterna 25 och 36).

59 Såsom framgår av punkt 44 och punkt 2 i domslutet i den domen ska fråga 2 a i mål C‑289/23 följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den däri angivna förteckningen över vissa skuldkategorier inte är uttömmande och att medlemsstaterna har möjlighet att från skuldavskrivning utesluta vissa kategorier som inte räknas upp i denna bestämmelse, under förutsättning att en sådan uteslutning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt.

60 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 b och e i mål C‑289/23 för att få klarhet i huruvida artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell införlivandelagstiftning i vilken det föreskrivs en allmän regel om att offentligrättsliga fordringar inte kan avskrivas, av det skälet att betalningen av dessa fordringar är av särskild betydelse för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen, utom under mycket strikta omständigheter och kvantitativa begränsningar, oberoende av fordringarnas art och de omständigheter under vilka de uppkom, och som följaktligen begränsar räckvidden av de nationella bestämmelser om skuldavskrivning som var tillämpliga på denna skuldkategori innan denna lagstiftning antogs.

61 Såsom för det första framgår av punkt 59 ovan ska artikel 23.4 i omstrukturerings- och insolvensdirektivet tolkas så, att den däri angivna förteckningen över vissa skuldkategorier inte är uttömmande och att medlemsstaterna har möjlighet att från skuldavskrivning utesluta vissa skuldkategorier som inte räknas upp i denna bestämmelse, under förutsättning att en sådan uteslutning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt.

62 Vad för det andra gäller frågan huruvida medlemsstaterna, vid införlivandet av detta direktiv med nationell rätt, får undanta vissa skuldkategorier som inte omfattades av undantaget i den nationella lagstiftning som gällde före införlivandet från möjligheten till skuldavskrivning, konstaterar domstolen att varken direktivet eller förarbetena till detsamma innehåller några uppgifter som gör det möjligt att anse att unionslagstiftaren avsåg att begränsa det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har i detta avseende genom att hindra dem från att anta bestämmelser som undantar vissa skuldkategorier från möjligheten till skuldavskrivning, när dessa inte var undantagna före detta införlivande.

63 Unionslagstiftaren har tvärtom, genom att i artikel 23.4 i omstrukturerings- och insolvensdirektivet föreskriva att medlemsstaterna under vissa förutsättningar får utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning eller begränsa tillgången till skuldavskrivning eller föreskriva en längre skuldavskrivningsperiod uttryckligen gett medlemsstaterna möjlighet att, när dessa villkor är uppfyllda, anta bestämmelser som undantar vissa skuldkategorier från möjligheten till skuldavskrivning, när dessa inte var undantagna före detta införlivande.

64 Unionslagstiftaren har emellertid uttryckligen uppställt som villkor för utövandet av den möjlighet som medlemsstaterna ges i denna bestämmelse att dessa avvikelser måste vara vederbörligen motiverade. Av detta följer att när den nationella lagstiftaren inför bestämmelser om sådana avvikelser ska skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem samt att dessa skäl ska tillgodose ett legitimt allmänintresse (dom av den 11 april 2024, Agencia Estatal de la Administración Tributaria (Uteslutning av offentligrättsliga fordringar från skuldavskrivning), C‑687/22, EU:C:2024:287, punkt 42).

65 I detta hänseende framgår det av såväl skäl 78 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, i vilket det hänvisas till avvikelser som är vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt, som av skäl 81 i detta direktiv, i vilket det hänvisas till ett enligt nationell rätt vederbörligen motiverat skäl, att unionslagstiftaren ansåg det tillräckligt att de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i de olika nationella rättsordningarna iakttas (dom av den 11 april 2024, Agencia Estatal de la Administración Tributaria (Uteslutning av offentligrättsliga fordringar från skuldavskrivning), C‑687/22, EU:C:2024:287, punkt 43).

66 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida det i ingressen till lag 16/2022 angivna skälet avseende den särskilda betydelsen av att betala offentligrättsliga fordringar för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen, vederbörligen motiverar den allmänna regeln i artikel 489.1 led 5 i denna lag, enligt vilken dessa fordringar inte kan avskrivas, utom under mycket strikta omständigheter och kvantitativa begränsningar, oberoende av fordringarnas art och de omständigheter under vilka de uppkom. Vid denna bedömning ska den hänskjutande domstolen beakta skyldigheten att iaktta proportionalitetsprincipen, såsom anges i punkt 50 ovan.

67 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 b och e i mål C‑289/23 besvaras enligt följande. Artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell införlivandelagstiftning i vilken det föreskrivs en allmän regel om att offentligrättsliga fordringar inte kan avskrivas, av det skälet att betalningen av dessa fordringar är av särskild betydelse för ett rättvist och solidariskt samhälle som grundar sig på rättsstatsprincipen, utom under mycket strikta omständigheter och kvantitativa begränsningar, oberoende av fordringarnas art och de omständigheter under vilka de uppkom, och som följaktligen begränsar räckvidden av de nationella bestämmelser om skuldavskrivning som var tillämpliga på denna skuldkategori innan denna lagstiftning antogs, under förutsättning att sådana undantag är vederbörligen motiverade enligt nationell rätt.

68 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 c i mål C‑289/23 för att få klarhet i huruvida artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs en allmän regel om att offentligrättsliga fordringar inte kan avskrivas, i den mån den innebär att offentligrättsliga borgenärer ges en särställning i förhållande till andra borgenärer.

69 Det framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 59 och 61 ovan att artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den däri angivna förteckningen över vissa skuldkategorier inte är uttömmande och att medlemsstaterna har möjlighet att från skuldavskrivning utesluta vissa skuldkategorier som inte räknas upp i denna bestämmelse, under förutsättning att en sådan uteslutning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt.

70 Vidare innehåller varken rekonstruktions- och insolvensdirektivet eller förarbetena till detsamma något stöd för uppfattningen att unionslagstiftaren, mot bakgrund av den inre överensstämmelsen mellan de skuldkategorier som uttryckligen anges i artikel 23.4 i direktivet, hade för avsikt att begränsa medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att från skuldavskrivning utesluta andra skuldkategorier än dem som räknas upp i denna bestämmelse, såsom fordringar avseende skatter och sociala avgifter. Tvärtom framgår det närmare bestämt av dessa förarbeten att unionslagstiftaren hade en uttalad vilja att ge medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning så att de, vid införlivandet av direktivet med nationell rätt, skulle kunna beakta den nationella ekonomiska situationen och de nationella rättsliga strukturerna (dom av den 8 maj 2024, Instituto da Segurança Social m.fl., C‑20/23, EU:C:2024:389, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

71 Domstolen har dessutom slagit fast att det kan vara vederbörligen motiverat att utesluta offentligrättsliga fordringar, såsom skattefordringar och socialförsäkringsfordringar, från skuldavskrivning. Alla fordringar är nämligen inte av samma slag, borgenärerna har inte samma ställning och indrivning av fordringarna kan svara mot särskilda mål. Med hänsyn till det slags fordringar som skattefordringar och socialförsäkringsfordringar utgör, och det mål som uppbörd av skatter och socialförsäkringsavgifter uppfyller, kan medlemsstaterna med fog anse att offentliga fordringsägare inte befinner sig i en jämförbar situation med fordringsägare i den kommersiella eller privata sektorn när det gäller indrivning av fordringar. Under dessa omständigheter innebär inte möjligheten att undanta skatte- och socialförsäkringsfordringar från skuldavskrivning att offentliga fordringsägare gynnas på ett otillbörligt sätt i förhållande till fordringsägare som inte kan göra gällande ett sådant undantag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2024, Instituto da Segurança Social m.fl., C‑20/23, EU:C:2024:389, punkt 43).

72 Domstolen har således slagit fast att artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att medlemsstaterna har möjlighet att utesluta vissa skuldkategorier från skuldavskrivning, såsom skattefordringar och socialförsäkringsfordringar, och på så sätt tillerkänna sådana fordringar en privilegierad ställning, under förutsättning att en sådan uteslutning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2024, Instituto da Segurança Social m.fl., C‑20/23, EU:C:2024:389, punkt 45).

73 Fråga 2 c i mål C‑289/23 ska således besvaras enligt följande. Artikel 23.4 i omstrukturerings- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs en allmän regel om att offentligrättsliga fordringar inte kan avskrivas, i den mån den innebär att offentligrättsliga borgenärer ges en särställning i förhållande till andra borgenärer, under förutsättning att en sådan uteslutning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt.

74 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 d i mål C‑289/23 för att få klarhet i huruvida artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en begränsning av skuldavskrivningen för en viss skuldkategori genom att det införts en övre gräns över vilken ingen avskrivning kommer att ske, utan att denna övre gräns fastställts i förhållande till den aktuella skuldens storlek.

75 Domstolen konstaterar i detta avseende att till skillnad från artikel 20.2 i detta direktiv – enligt vilken medlemsstater som förenar fullständig skuldavskrivning med villkor om att entreprenören återbetalar delar av skulden ska säkerställa att den tillhörande återbetalningsskyldigheten bygger på entreprenörens individuella situation och framför allt står i proportion till entreprenörens utmätningsbara eller disponibla inkomst och utmätningsbara eller disponibla tillgångar under avskrivningsperioden samt beaktar borgenärernas rättmätiga intressen – så föreskriver artikel 23.4 i direktivet inte uttryckligen att medlemsstaterna, när de föreskriver en begränsning av möjligheten till skuldavskrivning, ska fastställa en övre gräns som fastställs i förhållande till den aktuella skuldens faktiska belopp. Inte heller finns det någon uppgift som stöder uppfattningen att unionslagstiftaren haft för avsikt att begränsa det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över när de föreskriver sådana begränsningar.

76 När det gäller det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt sistnämnda bestämmelse, har domstolen redan slagit fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att den inte begränsar det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vad gäller valet av andra skuldkategorier än dem som räknas upp i denna bestämmelse, och som de avser att utesluta från skuldavskrivning (dom av den 11 april 2024, Agencia Estatal de la Administración Tributaria (Uteslutning av offentligrättsliga fordringar från skuldavskrivning), C‑687/22, EU:C:2024:287, punkt 41).

77 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 35 i sitt förslag till avgörande skulle det ha varit paradoxalt att unionslagstiftaren i högre grad skulle ha begränsat det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har när de begränsar möjligheten att bevilja skuldavskrivning än vad som är fallet när de utesluter en viss skuldkategori från skuldavskrivning.

78 Domstolen finner därför, som mellanliggande slutsats, att artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte begränsar det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har när det gäller de begränsningar av möjligheten att bevilja skuldavskrivning som de avser att införa.

79 För det första, såsom framgår av punkt 64 ovan, har unionslagstiftaren uttryckligen uppställt som villkor för utövandet av den möjlighet som medlemsstaterna ges i artikel 23.4 att sådana begränsningar av möjligheten till skuldavskrivning ska vara vederbörligen motiverade. Av detta följer att när den nationella lagstiftaren inför bestämmelser om sådana avvikelser ska skälen för dessa avvikelser härröra från nationell rätt eller från det förfarande som har lett fram till dem samt tillgodose ett legitimt allmänintresse.

80 Det framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 65 ovan att såväl skäl 78 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet, i vilket det hänvisas till avvikelser som är vederbörligen motiverade av skäl som fastställts i nationell rätt, som skäl 81 i detta direktiv, i vilket det hänvisas till ett enligt nationell rätt vederbörligen motiverat skäl, ger anledning att tro att unionslagstiftaren ansåg att det är tillräckligt att de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål i de olika nationella rättsordningarna iakttas.

81 För det andra ska medlemsstaterna, såsom framgår av punkt 50 ovan, iaktta proportionalitetsprincipen när de utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om de avvikelser som de kan införa med tillämpning av artikel 23.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet. De medel som de väljer får således inte gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet och får inte äventyra de mål som eftersträvas med direktivet, det vill säga i förevarande fall att säkerställa att insolventa entreprenörer har tillgång till åtminstone ett förfarande som kan leda till fullständig skuldavskrivning.

82 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 d i mål C‑289/23 besvaras enligt följande. Artikel 23.4 i omstrukturerings- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en begränsning av skuldavskrivningen för en viss skuldkategori genom att det införts en övre gräns över vilken ingen avskrivning kommer att ske, utan att denna övre gräns fastställts i förhållande till den aktuella skuldens storlek, under förutsättning att denna begränsning är vederbörligen motiverad enligt nationell rätt.

83 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i mål C‑305/23 för att få klarhet i huruvida rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att när en nationell lagstiftare beslutar att utnyttja den möjlighet som föreskrivs i artikel 1.4 i detta direktiv och utvidgar tillämpningen av förfaranden som leder till avskrivning av skulder som insolventa entreprenörer ådragit sig till att även omfatta insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer, måste de bestämmelser som gjorts tillämpliga på dessa fysiska personer till följd av en sådan utvidgning vara förenliga med bestämmelserna i avdelning III i nämnda direktiv.

84 Såväl den spanska regeringen som Europeiska kommissionen har bestritt att denna fråga kan tas upp till prövning, med motiveringen att den saknar relevans. Till stöd för denna invändning har kommissionen gjort gällande att det är uppenbart att den berörde gäldenären, även om denne numera inte bedriver näringsverksamhet, bedrev sådan verksamhet vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet och det är detta som är av betydelse för tillämpningen av omstrukturering- och insolvensdirektivet. Den spanska regeringen har å sin sida hävdat att nämnda fråga inte behöver besvaras för att den nationella domstolen ska kunna avgöra målet, eftersom de nationella bestämmelserna om skuldavskrivning är tillämpliga på gäldenären, oavsett om denne är entreprenör eller inte.

85 Det ska i detta sammanhang erinras om att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 5 september 2024, W. GmbH, C‑67/23, EU:C:2024:680, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

86 I förevarande fall är det inte uppenbart att den tolkning av artikel 1.4 i omstruktureringsdirektivet och insolvensdirektivet som begärts saknar samband med saken i mål C‑305/23. I motsats till vad kommissionen har hävdat framstår fråga 1 i det målet nämligen som relevant, eftersom insolvens- och skuldnedskrivningsförfarandena, såsom angetts i punkt 21 ovan, avser S.E.I. i egenskap av fysisk person och inte i egenskap av entreprenör. Den omständigheten att det i spansk rätt föreskrivs att gäldenärens skulder ska avskrivas, oavsett om denne är entreprenör eller inte, påverkar inte relevansen av denna fråga, varigenom den hänskjutande domstolen frågar sig huruvida de nationella reglerna om skuldavskrivning, när de är tillämpliga på fysiska personer, måste vara förenliga med bestämmelserna i avdelning III i direktivet.

87 Vad gäller svaret på denna fråga ska det erinras om att det i artikel 1.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna får utsträcka tillämpningen av de förfaranden som avses [i artikel 1.1 b] till att omfatta insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer.

88 Domstolen konstaterar emellertid att ordalydelsen i nämnda artikel 1.4 är otvetydig, eftersom det däri endast föreskrivs en ren utvidgning av de förfaranden som avses i artikel 1.1 b, det vill säga de förfaranden som gör det möjligt att utsträcka tillämpningen av skuldavskrivning för insolventa entreprenörer till att omfatta insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer. I denna lydelse nämns inte något om en partiell utvidgning av dessa förfaranden.

89 Denna tolkning av artikel 1.4 i rekonstruktions- och insolvensdirektivet stöds av skäl 21 i direktivet, där det bland annat anges att det skulle vara lämpligt att medlemsstaterna så snart som möjligt även börjar tillämpa bestämmelserna om skuldavskrivning i detta direktiv på konsumenter, även om direktivet inte innehåller bindande regler om konsumenters överskuldsättning.

90 Det ska tilläggas att rekonstruktions- och insolvensdirektivet inte innehåller någon uppgift som stöder uppfattningen att unionslagstiftaren har avsett att ge medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller omfattningen av tillämpningen av de förfaranden som anges i artikel 1.1 b i direktivet på insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer. Tvärtom framgår det klart av såväl skäl 21 som artikel 1.4 i direktivet att lagstiftaren inte ville ge medlemsstaterna möjlighet att välja att utvidga dessa förfaranden i delar eller à la carte, så att de även omfattar insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer.

91 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 i mål C‑305/23 besvaras enligt följande. Rekonstruktions- och insolvensdirektivet ska tolkas så, att när en nationell lagstiftare beslutar att utnyttja den möjlighet som föreskrivs i artikel 1.4 i detta direktiv och utvidgar tillämpningen av förfaranden som leder till avskrivning av skulder som insolventa entreprenörer ådragit sig till att även omfatta insolventa fysiska personer som inte är entreprenörer, måste de bestämmelser som gjorts tillämpliga på dessa fysiska personer till följd av en sådan utvidgning vara förenliga med bestämmelserna i avdelning III i nämnda direktiv.

92 Eftersom fråga 4 i mål C‑305/23, såsom framgår av punkterna 40–44 ovan, ska besvaras nekande, saknas anledning att besvara fråga 5 i detta mål.

93 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.