Domstolens dom (nionde avdelningen) 12 december 2024

I mål C‑300/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia no 8 de Donostia – San Sebastián (Förstainstansdomstol nr 8 i San Sebastián, Spanien) genom beslut av den 27 april 2023, som inkom till domstolen den 10 maj 2023, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av ordföranden på åttonde avdelningen S. Rodin, tillika tillförordnad ordförande på nionde avdelningen, samt domarna J. Passer och O. Spineanu–Matei (referent), generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: NB, genom J.M. Erausquin Vázquez och M. Ortiz Pérez, abogados, Kutxabank SA, genom I. Ortega Ochoa, abogado, och S. Tamés Alonso, procurador, Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis och A. Pérez-Zurita Gutiérrez, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, P. Kienapfel och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13

Direktiv 2005/29

Spansk rätt

Lag 7/1998

Allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare

Civillagen

Cirkulären 8/1990 och 5/1994

Lag 14/2013

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av begäran om förhandsavgörande

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den fjärde och den sjätte till den tionde frågan samt i vissa delar även den femte frågan gällande huruvida kravet på transparens ska anses ha iakttagits

Den första till den tredje frågan och den elfte till den artonde frågan samt i vissa delar även den femte frågan om huruvida ett avtalsvillkor eventuellt ska anses oskäligt.

– Den första och den andra frågan

– Den tredje frågan

– Den femtonde och den sextonde frågan

– Den sjuttonde och den artonde frågan

Den nittonde till den tjugoandra frågan gällande följderna av att villkoret eventuellt anses vara oskäligt

– Den nittonde och den tjugonde frågan

– Den tjugoförsta frågan

– Den tjugoandra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av i första hand artiklarna 3.1, 5, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, kapitel 15, volym 12, s. 169), i andra hand artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22) och i tredje hand av effektivitetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan NB och å andra sidan Kutxabank SA, angående giltigheten av ett avtalsvillkor om regelbunden översyn av den räntesats som är tillämplig på ett hypotekslån.

3 Artikel 3.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

4 I artikel 4 i det direktivet föreskrivs följande:

5 Artikel 5 i nämnda direktiv har följande lydelse:

6 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

7 Artikel 7.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

8 I artikel 8 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

9 Enligt artikel 19 i direktiv 2005/29 skulle medlemsstaterna senast den 12 juni 2007 ha antagit och offentliggjort de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv och genast ha underrättat Europeiska kommissionen om detta. Dessa bestämmelser skulle tillämpas senast den 12 december 2007.

10 Direktiv 93/13 införlivades med spansk rätt genom ley 7/1998, sobre condiciones generales de la contratación (lag 7/1998 om allmänna avtalsvillkor) av den 13 april 1998 (BOE nr 89 av den 14 april 1998, s. 12304).

11 I artikel 5.5 i den lagen, i dess lydelse enligt Ley 5/2019, de regulación de los contratos de crédito inmobiliario (lag 5/2019 om reglering av avtal om fastighetskrediter), av den 15 mars 2019 (BOE nr 65, av den 16 mars 2019) stadgas att avtalsvillkor som på ett otydligt sätt har införts i avtal till nackdel för konsumenten automatiskt är ogiltiga.

12 Genom Real Decreto Legislativo 1/2007 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios y otras leyes complementarias (kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 om godkännande av den omarbetade lydelsen av den allmänna lagen om skydd för konsumenter och användare och andra kompletterande lagar) av den 16 november 2007 (BOE nr 287 av den 30 november 2007, s. 49181) utfärdades en omarbetning av denna lag, vilken ändrades genom lag 5/2019 (nedan kallad lagen om skydd för konsumenter och användare ).

13 I artikel 8 i lagen om skydd för konsumenter och användare föreskrivs följande:

14 Artikel 60 i nämnda lag har rubriken Information som ska lämnas före ett avtals ingående. I första stycket i denna artikel föreskrivs följande:

15 I artikel 80.1 i samma lag, med rubriken Krav gällande avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, föreskrivs följande:

16 I artikel 82.1 i lagen om skydd för konsumenter och användare, med rubriken Begreppet oskäligt avtalsvillkor, föreskrivs följande:

17 I artikel 83 i denna lag, med rubriken Oskäliga avtalsvillkors ogiltighet och avtalets fortbestånd, föreskrivs följande:

18 I artikel 1303 i Código Civil (civillagen) föreskrivs följande:

19 I artikel 1306 led 2 i civilprocesslagen anges följande:

20 Banco de España (Spaniens centralbank) antog circular 8/1990, a entidades de crédito, sobre transparencia de las operaciones y protección de la clientela (cirkulär 8/1990, riktat till kreditinstitut, om insyn i verksamheten och om kundskydd) den 7 september 1990 (BOE nr 226 av den 20 september 1990, s. 27498).

21 Cirkulär 8/1990 har ändrats genom bland annat circular 5/1994, a entidades de crédito (cirkulär 5/1994 riktat till kreditinstitut) av den 22 juli 1994 (BOE nr 184 av den 3 augusti 1994, s. 25109). Härigenom lades bland annat till en bilaga VIII till cirkulär 8/1990. Juzgado de Primera Instancia no 8 de Donostia – San Sebastián (Förstainstansdomstol nr 8 i San Sebastián, Spanien), som är hänskjutande domstol, har preciserat att cirkulär 8/1990 i dess ändrade lydelse enligt cirkulär 5/1994 (nedan kallat cirkulär 8/1990 i ändrad lydelse) inte har publicerats i någon konsoliderad version i Boletín Oficial del Estado.

22 I cirkulär 8/1990 i ändrad lydelse fastställdes vissa officiella referensindex för hypotekslån. Bland dessa återfanns olika genomsnittliga räntesatser för hypotekslån med en löptid på mer än tre år, avsedda för förvärv av en bostad vars pris fastställts på marknadsmässiga villkor (nedan kallade IRPH), däribland räntesatsen för lån beviljade av sparbanker (nedan kallade sparbankernas IRPH).

23 Sparbankernas IRPH definieras på följande sätt i bilaga VIII till cirkulär 8/1990 i ändrad lydelse:

24 Det följer av beslutet om hänskjutande att denna definition kompletteras av uppgiften att viktade genomsnittliga räntesatser är de effektiva årliga räntesatser (den effektiva räntan) som samtliga sparbanker har redovisat för Spaniens centralbank.

25 Av detta beslut framgår även att cirkulär 5/1994 innehöll en erinran till kreditinstituten som cirkuläret var riktat till. Att direkt och enbart använda IRPH skulle enligt denna erinran innebära att hypotekslånets effektiva ränta blev högre än den räntesats som tillämpas på marknaden. Situationen kan undvikas genom att tillämpa ett lämpligt negativt korrekturvärde, vars värde varierar beroende på de kostnader som transaktionen föranleder och betalningarnas frekvens.

26 Ley 14/2013, de apoyo a los emprendedores y su internacionalización (lag 14/2013 om stöd till företag och deras internationalisering), av den 27 september 2013 (BOE nr 233, av den 28 september 2013, s. 78787) innehåller en femtonde tilläggsbestämmelse som föreskriver att sparbankernas IRPH kommer att upphöra från och med den 1 november 2013.

27 I punkt 2–4 i nämnda bestämmelse föreskrivs följande:

28 Den 11 september 2006 ingick NB ett hypotekslåneavtal med Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Gipuzkoa y San Sebastián, sedermera Kutxabank (nedan kallat det aktuella hypotekslåneavtalet), med en löptid på 35 år.

29 Enligt artikel 3a i avtalet (nedan kallat det omtvistade villkoret) skulle räntesatsen vara rörlig och en ny räntesats fastställas regelbundet i förhållande till sparbankernas IRPH.

30 I det omtvistade villkoret preciseras att detta index motsvarar det enkla genomsnittet av de genomsnittliga kapitalviktade räntesatserna för lånetransaktioner som är förenade med hypotekarisk säkerhet och som genomförts av sparbankerna, med en löptid på tre år eller mer och som avser bostadsförvärv på marknadsmässiga villkor, utan någon justering. I det nämnda villkoret anges vidare att referensvärdet utgörs av det sista index som offentliggjorts av Spaniens centralbank under månaden före varje planerad räntejusteringsdag som ska tillämpas eller, i andra hand, det sista index som offentliggjorts av Spaniens centralbank månaden före ovannämnda månad.

31 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det omtvistade villkoret inte nämner den sista delen av definitionen av sparbankernas IRPH i bilaga VIII till cirkulär 8/1990 i ändrad lydelse. I den nämnda definitionen anges att dessa viktade genomsnittliga räntesatser är de effektiva årliga räntesatser som samtliga sparbanker har redovisat för Spaniens centralbank för de aktuella transaktionerna.

32 Den 4 mars 2022 väckte NB talan vid den hänskjutande domstolen och yrkade bland annat att det skulle fastställas att det omtvistade villkoret var oskäligt.

33 Den hänskjutande domstolen har preciserat att IRPH fastställs på grundval av den genomsnittliga effektiva ränta som tillämpas på liknande transaktioner. En anpassning av den räntesats som är tillämplig på ett visst avtal med stöd av ett IRPH medför således en höjning av denna räntesats som inkorporerar allt som de låntagare, som berörs av samtliga avtal som utgjort grunden för att fastställa IRPH, har betalat utöver den nominella räntesatsen såsom avgifter och eventuella kostnader. För ett avtal vars räntesats indexerats på detta sätt tillkommer däremot, utöver ett korrekturvärde, liknande kostnader och detta trots att en avgift redan har erlagts. Samma domstol har tillagt att vissa faktorer som beaktas i den effektiva årliga räntesats som utgjort grund för att fastställa IRPH följer av de avtalsvillkor som redan har fastställts vara oskäliga eller som föranleder tvivel.

34 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis prövat det omtvistade villkoret mot bakgrund av kravet på transparens och undrar härvid om kravet kan anses uppfyllt. Villkoret ger nämligen inte konsumenten möjlighet att få kännedom om exakt vilka ekonomiska konsekvenser villkoret medför i ett avtal med en löptid på 35 år.

35 Nämnda domstol tvivlar på att en genomsnittskonsument på egen hand kan förstå skillnaderna mellan begreppen räntesats och referensindex eller effektiv årlig räntesats och följaktligen hur metoden för att beräkna referensindex som fastställs med stöd av en effektiv årlig räntesats fungerar.

36 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det omtvistade villkoret innehåller en definition av sparbankernas IRPH som inte omfattar den del av definitionen som avser att referensräntan grundas på effektiva årliga räntesatser. En genomsnittskonsument som inte har kännedom om de cirkulär som Spaniens centralbank tillställt kreditinstitut och som inte har informerats av sin avtalspart om att sparbankernas IRPH motsvarar en effektiv årlig räntesats eller om de preciseringar som ges i cirkulär 5/1994 gällande nivån på IRPH i förhållande till marknadsräntan har enligt samma domstol ingen anledning att begära upplysningar härom under tiden före avtalets ingående. Nämnde genomsnittskonsument tror nämligen att det förslag till avtal som framläggs för honom eller henne är intressant, eftersom det föreskriver ett lägre korrekturvärde än dem som vanligtvis föreskrivs i avtal vars räntesats fastställs i förhållande till referensindexet Euribor (erbjuden interbankränta i euro).

37 Dessa överväganden har framställts till stöd för den första till den tredje samt den femte frågan.

38 Den hänskjutande domstolen har därefter hänvisat till praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) av vilken det följer att kravet på transparens gällande sammansättningen och beräkningen av IRPH nödvändigtvis är uppfyllt då cirkulär 8/1990 och beräkningsmetoden av dessa index har publicerats i Boletín Oficial del Estado. Ett kreditinstitut som inkluderar ett sådant index i sina avtalsvillkor har således ingen skyldighet att återge hela definitionen av detta index i låneavtalet. Nämnda rättspraxis grundas uteslutande på punkterna 53 och 56 i domen av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138), med undantag för punkterna 51, 52, 54 och 55 i samma dom.

39 Den hänskjutande domstolen anser att punkterna 53 och 56 i den domen grundas på uppgifter som inte till fullo överensstämmer med verkligheten. Den nämnda domen baseras på det faktum att cirkulär 8/1990 har publicerats. I cirkuläret sägs dock inget om IRPH, eftersom dessa index infördes genom cirkulär 5/1994. En genomläsning av sistnämnda cirkulär gör det vidare och under alla omständigheter inte möjligt att få kännedom om beräkningsmetoden för IRPH, eftersom den inte anges däri. Konsumenten måste således, utifrån tillgängliga uppgifter, dra slutsatsen att IRPH utgörs av den effektiva årliga räntesatsen och redan inkluderar korrekturvärdet, kostnader och avgifter.

40 Dessa överväganden har framställts till stöd för den fjärde och den sjätte till den åttonde frågan.

41 Den hänskjutande domstolen är vidare tveksam till om ovannämnda praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) är förenlig med EU-domstolens praxis mot bakgrund av punkt 54 i domen av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138), och punkt 34 i beslutet av den 17 november 2021, Gómez del Moral Guasch ( C‑655/20, EU:C:2021:943). Enligt nämnda praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) befrias nämligen kreditinstitut ovillkorligen från att i avtal om hypotekslån ta med en fullständig definition av det IRPH som valts för den periodiska anpassningen av indexet om indexet varit föremål för officiell publicering.

42 Denna osäkerhet utgör bakgrunden till den nionde och den tionde frågan.

43 Slutligen har den hänskjutande domstolen även hänvisat till direktiv 2005/29 som nämnda domstol anser var tillämpligt då det aktuella låneavtalet ingicks. Denna domstol menar att avsaknaden av vissa viktiga uppgifter i definitionen av sparbankernas IRPH i detta avtal kan vara likvärdigt med en underlåtenhet att lämna väsentlig information i den mening som avses i artikel 7 i detta direktiv och således utgöra en vilseledande affärsmetod. Om så är fallet undrar samma domstol om detta ska anses utesluta all god sed enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13.

44 Dessa överväganden har framställts till stöd för den elfte och den tolfte frågan.

45 Därefter har den hänskjutande domstolen övervägt hypotesen att det omtvistade villkoret inte ska anses uppfylla kravet på transparens. I en sådan situation ska det prövas om villkoret eventuellt ska anses oskäligt, vilken den ber EU-domstolen att fastställa, då EU-domstolens tidigare avgöranden inte avsett just detta krav.

46 I denna hypotes hänvisar den hänskjutande domstolen inledningsvis till nationella regler som alltsedan år 2019 föreskriver att avtalsvillkor som på ett otydligt sätt har införts i avtal till nackdel för konsumenten automatiskt är ogiltiga. Vidare påpekas att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte anser att dessa regler är retroaktivt tillämpliga. Vad däremot gäller så kallade villkor om räntegolv, med tillämpning av vilka en rörlig räntesats inte kan understiga ett visst tröskelvärde, följer det av denna högsta domstolsinstans praxis att dessa avtalsvillkor inte är transparenta och därför ska anses oskäliga, eftersom de föreskriver en räntesats som framstår som rörlig men som i praktiken endast kan variera uppåt. Den hänskjutande domstolen anser att denna rättspraxis ska tillämpas analogt i förevarande fall mot bakgrund av att det omtvistade villkoret innehåller en vilseledande aspekt till följd av att det i den definition av IRPH som ges i avtalet inte anges att detta är en effektiv årlig räntesats.

47 Dessa överväganden har framställts till stöd för den trettonde och den fjortonde frågan.

48 Därefter har den hänskjutande domstolen tagit upp praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) enligt vilken tillämpningen av ett officiellt index, som offentliga myndigheter använder för finansieringen av subventionerade bostäder, inte kan strida mot kravet på god sed.

49 Nämnda domstol observerar emellertid att tillämpningen av ett officiellt index är obligatoriskt vid ingående av avtal om hypotekslån och att offentliga myndigheter som använt sig av ett IRPH har gjort detta med beaktande av den erinran från Spaniens centralbank som återfinns i inledningen till cirkulär 5/1994.

50 Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att bedömningen av om villkoret är oskäligt inte avser själva tillämpningen av ett IRPH utan det villkor som föreskriver sådan tillämpning i ett låneavtal. Mot bakgrund av punkt 69 i domen av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164), är det således relevant att fastställa huruvida långivare, vid en lojal och rättvis behandling av låntagaren, kunde ha förväntat sig att den senare skulle godta att det omtvistade villkoret införs i det aktuella låneavtalet efter en individuell förhandling om denne hade förstått hur beräkningsmetoden för sparbankernas IRPH fungerar och således, utifrån precisa kriterier, hade kunnat utvärdera de potentiellt långtgående konsekvenserna av att detta index tillämpas om denne hade känt till utvecklingen av detta index under de två år som föregick avtalets ingående och om han eller hon hade informerats om att cirkulär 5/1994 innehöll en erinran om nödvändigheten av att i förekommande fall införa ett negativt korrekturvärde. Denna erinran var något som långivaren inte ville ta i beaktande.

51 Enligt den hänskjutande domstolen finns det anledning att inom ramen för denna tillämpning bland annat jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i avtalet och den faktiska räntesats som följer därav med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och den lagstadgade räntesatsen liksom de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för liknande lån (dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60).

52 Dessa överväganden har framställts till stöd för den femtonde till den artonde frågan.

53 Slutligen anser nämnda domstol att för det fall det konstateras att det omtvistade villkoret är oskäligt och det aktuella låneavtalet, i princip, inte kan bestå utan det nämnda villkoret, bör konsumenten ges möjlighet att välja mellan att avtalet ogiltigförklaras eller att det består men att det omtvistade villkoret ersätts med en hänvisning till ett kompletterande index som föreskrivs i lag, med hänsyn till bland annat punkt 52 i beslutet av den 17 november 2021, Gómez del Moral Guasch ( C‑655/20, EU:C:2021:943).

54 För det första, om konsumenten väljer att avtalet ska bestå påpekar den hänskjutande domstolen att den identifierade utfyllande bestämmelsen – vilken syftade till att säkerställa avtalens kontinuitet efter det att sparbankernas respektive bankernas IRPH upphört på ett oomtvistat sätt – enligt denna domstols uppfattning tenderade att bibehålla balansen mellan parternas prestationer. Fastställande av att det omtvistade villkoret var oskäligt skulle däremot innebära att villkoret ger upphov till en obalans som måste åtgärdas. Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att återställande av balansen mellan parternas prestationer leder till att ett negativt korrekturvärde måste tillämpas på det referensindex som föreskrivs i det omtvistade villkoret i enlighet med vad Spaniens centralbank rekommenderat i inledningen till cirkulär 5/1994.

55 För det andra, om konsumenten väljer att avtalet ska ogiltigförklaras anser den hänskjutande domstolen att tillämpning av artikel 1303 i civillagen – som medför att parternas respektive prestationer ska återbördas jämte ränta – skulle gynna finansinstitutet trots att detta måste anses vara ansvarigt för att avtalet ogiltigförklaras. Vid tillämpning av denna artikel skulle finansinstitutet nämligen ha rätt till lagstadgad ränta, vilken är högre än den räntesats som föreskrivs i avtalet, på hela det utlånade kapitalet från och med dagen då avtalet ingicks. Så skulle uppenbarligen inte vara fallet om artikel 1306 led 2 i civillagen tillämpades, vilket framstår som möjligt, under förutsättning att det anses att det aktuella låneavtalet ska ogiltigförklaras på grund av att den ogiltighetsgrund som avtalet är behäftat med i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse och denna ogiltighetsgrund endast kan tillskrivas finansinstitutet då det rör sig om ett standardavtal som påtvingats låntagaren.

56 Dessa överväganden har framställts till stöd för den nittonde till den tjugoandra frågan.

57 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia no 8 de Donostia – San Sebastián (Förstainstansdomstolen nr 8 i San Sebastián) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

58 Den spanska regeringen har uttryckt tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. Nämnda regering har gjort gällande att i avsaknad av tillräckliga uppgifter om de faktiska omständigheterna i det nationella målet, utöver att yrkandet från parterna i målet om att viss bevisning ska tillåtas ännu inte har avgjorts och att nämnda parters övriga yrkanden inte är kända, är det omöjligt för EU-domstolen att ge ett användbart svar på frågorna. Bedömningen av transparens och av huruvida ett villkor ska anses oskäligt ska nämligen grundas på samtliga specifika omständigheter i det enskilda fallet. Under dessa förhållanden får domstolen göra en allmän och abstrakt prövning av direktiv 93/13 i förhållande till användningen av ett IRPH i egenskap av referensindex i avtal om hypotekslån. Samma regering har även anfört att den redogörelse för praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som lämnas i begäran om förhandsavgörande är högst ungefärlig, och till och med felaktig, och att praxis från EU-domstolen redan innehåller svar på flera av frågorna.

59 EU-domstolen erinrar härvid om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. De frågor som ställs av nationella domstolar presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsrättslig regel, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den fråga som ställts (dom av den 21 december 2021, Trapeza Peiraios, C‑243/20, EU:C:2021:1045, punkt 25 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 94 a och c i domstolens rättegångsregler ska en begäran om förhandsavgörande vidare innehålla en sammanfattning av de relevanta omständigheterna och en redogörelse för skälen till att begära förhandsavgörande.

60 Beslutet om hänskjutande innehåller emellertid uppgifter om de faktiska omständigheterna i det nationella målet. Uppgifterna är visserligen knapphändiga men tillräckliga för att kunna förstå de ställda frågornas räckvidd och relevans för att avgöra målet. De är också tillräckliga för att ge domstolen möjlighet att lämna användbara svar och samtidigt ge medlemsstaternas regeringar och andra intresserade parter möjlighet att inkomma med synpunkter i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

61 Det ska härvid betonas att det ankommer på den nationella domstolen och inte på EU-domstolen att mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet ta ställning till om ett avtalsvillkor, med beaktande av de kriterier som anges i artiklarna 3.1 och 5 i direktiv 93/13, uppfyller de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet och transparens som uppställs i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria et Bankia, C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

62 Det står de nationella domstolarna fritt att vända sig till EU-domstolen när helst de finner det lämpligt under förfarandets gång, under förutsättning att de åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som deras tolkningsfrågor grundas på (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2022, IP m.fl. (Fastställande av om de faktiska omständigheterna i målet är tillförlitliga), C‑609/21, EU:C:2022:232, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

63 Frågor om tolkningen av unionsrätten ställs slutligen mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck, C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

64 Även svaranden i det nationella målet bestrider i praktiken att samtliga frågor som ställts kan tas upp till prövning av det skälet att svaret på dem redan framgår av domstolens praxis.

65 EU-domstolen konstaterar härvid att en sådan omständighet, om den skulle visa sig styrkt, endast kan föranleda att svar lämnas genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat i enlighet med artikel 99 i rättegångsreglerna och inte att begäran om förhandsavgörande avvisas. Domstolen konstaterar vidare att även om svaret på vissa av frågorna kan utläsas av rättspraxis så är detta inte fallet med samtliga frågor.

66 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen upptas till prövning utan att det påverkar bedömningen av vissa frågors sakprövningsförutsättningar.

67 Den fjärde och den sjätte till den tionde frågan samt i vissa delar även den femte frågan avser huruvida kravet på transparens ska anses iakttaget såvitt gäller villkor i konsumentavtal som ingåtts i samband med ett hypotekslåneavtal som innehåller ett villkor likt det nu omtvistade villkoret.

68 Den första till den tredje frågan liksom den elfte till den artonde frågan samt i vissa delar även den femte frågan avser huruvida ett sådant villkor eventuellt ska anses oskäligt.

69 Den nittonde till den tjugoandra frågan gäller följderna av att villkoret eventuellt fastställs vara oskäligt.

70 Det är i denna ordning som tolkningsfrågorna ska prövas.

71 Det ska inledningsvis erinras om att enligt artikel 267 första stycket FEUF är EU-domstolen endast behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen och rättsakter som beslutas av Europeiska unionens institutioner, organ eller byråer. Domstolen kan således inte uttala sig om tolkningen av varken förslag till avgöranden som en generaladvokat har föredraget inom ramen för ett tidigare mål om förhandsavgörande eller ett yttrande som en institution har inkommit med i ett sådant mål om förhandsavgörande.

72 Domstolen är därför inte behörig att besvara den sjätte till den åttonde frågan i den mån de avser tolkningen av ett sådant förslag till avgörande eller yttrande.

73 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den fjärde och den sjätte till den tionde frågan samt, i vissa delar den femte frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 4.2 och 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att kravet på transparens enligt dessa bestämmelser ska anses uppfyllt i samband med ingåendet av ett avtal om hypotekslån såvitt gäller det villkor i avtalet som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett officiellt index som införts genom en administrativ rättsakt, vilken innehåller en definition av detta index, enbart av det skälet att den nämnda rättsakten samt det aktuella indexets tidigare värden har offentliggjorts i den berörda medlemsstatens officiella tidning, det vill säga utan att långivaren själv måste informera konsumenten om indexets definition och om hur det tidigare utvecklats, och det förhåller sig så även om indexet på grund av hur det beräknas inte motsvarar en ordinär räntesats utan en effektiv ränta, eftersom beräkningsmetoden även inbegriper korrekturvärden, kostnader och avgifter som föreskrivs i liknande avtal som används för att fastställa indexets successiva värden. Den hänskjutande domstolen undrar även om det eventuellt har någon inverkan i detta avseende att de nationella bestämmelser som var tillämpliga då avtalet ingicks föreskriver att kreditinstitut är skyldiga att i avtal som ingås med enskilda ta med definitionen av det referensindex som används för den periodiska anpassningen av räntesatsen och tillhandahålla ett dokument som återger hur detta referensindex tidigare har utvecklats under en viss period.

74 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om information, i synnerhet gällande den exakta räckvidden av uttrycket effektiv årlig räntesats, att beräkningsmetoden för ett index likt ett IRPH kan göra det svårt att jämföra ett förslag till avtal som innehåller ett villkor om att räntesatsen ska anpassas med hänvisning till ett sådant index med ett förslag till avtal som föreskriver anpassning av räntesatsen i förhållande till index som motsvarar nominella räntesatser, och inte effektiva årliga räntesatser. Samma domstol menar slutligen att det är svårt för en konsument att avgöra i vilken mån användningen av ett IRPH indirekt medför tillämpning av andra korrekturvärden, kostnader och avgifter än dem som uttryckligen föreskrivs i det egna avtalet.

75 För att besvara frågorna såsom de omformulerats i punkt 73 ovan erinrar domstolen om att de upplysningar som ges till konsumenten före avtalets ingående, gällande avtalsvillkoren och följderna av att avtalet ingås, är av grundläggande betydelse för denne. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

76 Då det skyddssystem som direktiv 93/13 genomför grundas på idén att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om omfattningen av informationen, ska kravet på transparens följaktligen tolkas extensivt (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

77 Konkret innebär kravet att avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerade att finansinstituten, i fråga om kreditavtal, ska ge låntagarna tillräcklig information så att de ska kunna fatta välgrundade beslut med full kännedom om omständigheterna. Det ankommer härvid på den nationella domstolen, då den beaktar alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks, att kontrollera om den berörda konsumenten upplysts om samtliga omständigheter som kan påverka räckvidden av dennes förpliktelser och som ger konsumenten möjlighet att bedöma sina förpliktelser, bland annat den totala kostnaden för lånet (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

78 Vid denna bedömning är det av avgörande betydelse om villkoren har formulerats på ett så pass klart och begripligt sätt att en genomsnittskonsument, det vill säga en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument, kan bedöma den aktuella kostnaden, samt huruvida det i kreditavtalet finns eller saknas hänvisning till uppgifter som, med hänsyn till vilka varor och tjänster som avses med detta avtal, kan anses väsentliga (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

79 Vad närmare bestämt gäller ett villkor som, inom ramen för ett avtal om hypotekslån, föreskriver att ersättning för detta lån ska utgå med en ränta beräknad på grundval av en rörlig räntesats vilken – såsom i det nationella målet – har fastställts med hänvisning till ett officiellt index, ska kravet på transparens förstås på följande sätt. Nämnda krav innebär bland annat att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument ska ha möjlighet att förstå hur beräkningsmetoden för räntesatsen konkret fungerar och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

80 Bland de relevanta omständigheter som det ankommer på den nationella domstolen att beakta när den gör de kontroller som är nödvändiga i detta avseende ingår inte bara innehållet i de uppgifter som kreditgivaren har lämnat i samband med förhandlingarna om det aktuella låneavtalet, utan även den omständigheten att de huvudsakliga uppgifterna avseende beräkningen av referensindexet är lättillgängliga på grund av att de har offentliggjorts (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

81 I fallet med ett låneavtal med rörlig räntesats, där den exakta kostnaden för denna räntesats således inte kan fastställas för hela låneperioden, är det relevant att det referensindex som det hänvisas till i avtalet fastställs genom en administrativ rättsakt som har offentliggjorts officiellt. På så sätt har låntagarna i princip tillgång till uppgifter som kan göra det möjligt för en genomsnittskonsument att förstå hur indexet beräknas.

82 Ett dylikt offentliggörande kan förvisso befria en professionell långivare från att lämna visa upplysningar till personen som ansöker om lån gällande det villkor som föreskriver en periodisk anpassning av räntesatsen för det framtida lånet. Detta gäller emellertid under förutsättning att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, mot bakgrund av den information som är allmänt disponibel och tillgänglig samt de upplysningar som lämnats, i förekommande fall av näringsidkaren, har haft möjlighet att förstå hur beräkningsmetoden för den rörliga räntesatsen konkret fungerar och således – i den mån denna inbegriper ett referensindex – på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 november 2021, Gómez del Moral Guasch, C‑655/20, EU:C:2021:943, punkterna 29 och 34).

83 Härav följer bland annat att upplysningar om vissa avtalsmässiga aspekter som är nödvändiga för att den som ansöker om lån ska kunna förstå räckvidden av att acceptera ett låneerbjudande, kan följa av uppgifter som inte direkt lämnats av en professionell långivare. Det nyss sagda gäller under förutsättning att dessa uppgifter är allmänt disponibla och tillgängliga, i förekommande fall med hjälp av vissa angivelser som lämnats av näringsidkaren i detta avseende.

84 Vad särskilt gäller tillgängligheten av uppgifter som inte lämnats direkt av näringsidkaren, så följer det av punkt 60 i domen av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578), att det är viktigt att näringsidkaren lämnar uppgifter som är tillräckligt tydliga och exakta till de som ansöker om lån för att dessa personer ska kunna ta del av denna information utan att företa åtgärder som består i rent juridiska efterforskningar och som därmed inte rimligen kan förväntas av en genomsnittlig konsument.

85 I förevarande fall framgår det inte av beslutet om hänskjutande att det aktuella låneavtalet innehåller en hänvisning varken till Boletín Oficial del Estado eller till det relevanta cirkuläret från Spaniens centralbank. Det följer emellertid av föregående punkt att avsaknad av en tillförlitlig angivelse i detta avseende kan äventyra de berörda uppgifternas tillgänglighet för en genomsnittskonsument.

86 Det omtvistade villkoret innehåller emellertid en definition av sparbankernas IRPH. Den hänskjutande domstolen har dock preciserat att definitionen är ofullständig, då den endast återger den första delen av indexets officiella definition såsom denna återges i cirkulär 5/1994. Enligt definitionen utgörs indexet av ett genomsnitt av de genomsnittliga räntesatserna för avtal som liknar det aktuella låneavtalet. Således saknas den andra delen av denna officiella definition, som anger att dessa genomsnittliga räntesatser utgör effektiva årliga räntesatser.

87 Det omtvistade villkoret innehåller inte heller någon hänvisning till den erinran från Spanien centralbank som återfinns i inledningen till cirkuläret gällande detta särdrag för att uppmärksamma kreditinstituten på följderna av definitionen när det kommer till nivån på IRPH i förhållande till marknadsräntan och följaktligen på att det skulle vara nödvändigt att tillämpa ett negativt korrekturvärde för att anpassa den berörda transaktionens effektiva ränta till den effektiva räntan på marknaden.

88 Vad gäller detta särdrag och den nämnda erinran har domstolen angett, i punkt 59 i domen av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578), att den omständigheten att den institution som utfärdat cirkulär 5/1994 ansåg det lämpligt att i ingressen fästa kreditinstitutens uppmärksamhet på IRPH:s nivå i förhållande till marknadsräntan och på att det var nödvändigt att tillämpa ett negativt korrekturvärde för att anpassa den berörda transaktionens effektiva ränta till den effektiva ränta som råder på marknaden utgör ett relevant indicium på att sådan information är användbar för konsumenten.

89 Denna erinran kan, med förbehåll för den hänskjutande domstolens kontroll av dess exakta lydelse, såsom den återges i punkt 14 i domen av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578), också utgöra ett relevant indicium för att fastställa en genomsnittskonsuments förståelse av begreppet effektiv årlig räntesats i en sådan kontext, då Spaniens centralbank verkar ha ansett det lämpligt att precisera att det är just på grund av att de genomsnittliga räntesatser för hypotekslån som beaktas för att fastställa värdet på ett IRPH inbegriper bland annat effekten av kostnader som de genomsnittliga räntesatserna för hypotekslån utgör en effektiv ränta.

90 Tillämpning av ett IRPH framstår däremot inte undergräva möjligheten att jämföra ett avtalsförslag som föreskriver ett sådant index med andra förslag som hänvisar till ett index som inte motsvarar en effektiv ränta. Detta gäller under förutsättning att dessa två index nuvarande och tidigare successiva värden lämnas ut eller är tillgängliga och att den som ansöker om lån kan ta del av dem utan att vidta åtgärder som inte rimligen kan förväntas av en genomsnittskonsument. I detta fall kan en genomsnittskonsument nämligen jämföra de räntesatser som erbjuds i de olika förslagen, eftersom det är tillräckligt att vederbörande för vart och ett av dem lägger till det föreskrivna korrekturvärdet till det valda referensindexets successiva värden – oavsett vilket detta index är – för att erhålla jämförbara värden.

91 Det faktum att index såsom IRPH, genom sina beräkningssätt, fastställs med hänvisning till effektiva årliga räntesatser leder inte till att räntesatsen för ett lån, som anpassas periodiskt med hänvisning till det successiva värdet på ett IRPH, omvandlas till en effektiv årlig räntesats som kan delas upp i å ena sidan själva räntesatsen, och å andra sidan korrekturvärde, kostnader och avgifter. Ett villkor i ett låneavtal som fastställer det referensindex, oavsett vilket detta är, som ska tillämpas på den periodiska anpassningen av räntesatsen syftar endast till att fastställa en avtalsmässig beräkningsmetod av denna räntesats utan att ändra dess själva natur.

92 Vad slutligen gäller att det i den nationella regleringen föreskrivs vissa specifika skyldigheter för kreditinstituten att lämna information till dem som ansöker om lån, så följer det av punkterna 54 och 55 i domen av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch ( C‑125/18, EU:C:2020:138), att näringsidkaren ska iaktta sådana skyldigheter.

93 Artikel 8 i direktiv 93/13 tillåter uttryckligen medlemsstaterna att, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget för att säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten. Dylika bestämmelser kan emellertid avse vissa upplysningar som näringsidkare måste lämna i samband med vissa typer av avtal.

94 Den fjärde och den sjätte till den tionde frågan samt, i vissa delar den femte frågan, ska således besvaras på följande sätt. Artiklarna 4.2 och 5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att kravet på transparens enligt dessa bestämmelser ska anses uppfyllt i samband med ingåendet av ett avtal om hypotekslån såvitt gäller det villkor i avtalet som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett officiellt index som införts genom en administrativ rättsakt, vilken innehåller en definition av detta index, enbart av det skälet att den nämnda rättsakten samt det aktuella indexets tidigare värden har publicerats i den berörda medlemsstatens officiella tidning, det vill säga utan att långivaren själv måste informera konsumenten om indexets definition och om hur det tidigare utvecklats, och det förhåller sig så även om indexet på grund av hur det beräknas inte motsvarar en ordinär räntesats utan en effektiv ränta. Det nyss sagda gäller under förutsättning att nämnda uppgifter, till följd av att de offentliggjorts, är tillräckligt tillgängliga för en genomsnittskonsument tack vare de upplysningar som näringsidkaren lämnat. I avsaknad av dylika angivelser ankommer det på näringsidkaren att direkt lämna en fullständig definition av indexet samt all annan lämplig information, i synnerhet gällande en eventuell erinran från den myndighet som fastställt indexet om indexets särdrag och de följder härav som kan anses viktiga för konsumenten för att på ett korrekt sätt utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av att ingå det föreslagna avtalet om hypotekslån. Det åligger under alla förhållanden näringsidkaren att ge konsumenten all information som vederbörande är skyldig att lämna enligt de nationella bestämmelser som var tillämpliga då avtalet ingicks.

95 Domstolen påpekar inledningsvis att den elfte och den tolfte frågan avser tolkningen av direktiv 2005/29.

96 Såsom domstolen slog fast i punkt 40 i dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578), införlivades direktiv 2005/29 med spansk rätt genom Ley 29/2009, por la que se modifica el régimen legal de la competencia desleal y de la publicidad para la mejora de la protección de los consumidores y usuarios (lag 29/2009 om ändring av lagstiftningen om illojal konkurrens och reklam i syfte att förbättra skyddet för konsumenter och användare) av den 30 december 2009 (BOE nr 315 av den 31 december 2009, s. 112039).

97 Av samma skäl som dem som angavs i punkterna 37–39 och 42 i domen av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index) ( C‑265/22, EU:C:2023:578), saknar tolkningen av direktiv 2005/29 relevans för utgången i det nationella målet då detta direktiv inte var tillämpligt när det låneavtal som är aktuellt i nämnda mål ingicks, det vill säga den 11 september 2006.

98 Därefter syftar den trettonde frågan till att få EU-domstolen att uttala sig om praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gällande tillämpligheten i tidsmässigt avseende (ratione temporis) av en nationell lag som inför en bestämmelse som är mer fördelaktig för konsumenter.

99 EU-domstolen har vid flera tillfällen slagit fast att det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser och att fastställa huruvida den nationella domstolens tolkning av desamma är korrekt. En sådan tolkning omfattas nämligen av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2017, IOS Finance EFC, C‑555/14, EU:C:2017:121, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

100 Den fjortonde frågan syftar slutligen till att få EU-domstolen att kontrollera samstämmigheten i praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), inte i förhållande till en unionsrättslig norm utan i förhållande till två aspekter av denna rättspraxis som den hänskjutande domstolen verkar anse avvika från varandra utan giltig anledning.

101 EU-domstolen är inte heller behörig att göra en sådan kontroll, med förbehåll i förekommande fall för likvärdighetsprincipen. Nämnda princip är emellertid inte relevant i det aktuella fallet och har inte heller tagits upp av den hänskjutande domstolen.

102 Den elfte till den fjortonde frågan kan således inte tas upp till prövning.

103 Den spanska regeringen anser att den andra frågan inte kan upptas till prövning. Frågan gäller kreditinstitutens gängse beteende när avtal om hypotekslån ingås under offentliga myndigheters tillsyn. Enligt samma regering grundas frågan på ett antagande som det redogjorts för på ett ofullständigt eller oriktigt sätt. Den tillämpliga räntesatsen på avtal avseende förvärv av subventionerade bostäder fastställts nämligen i de nationella bestämmelserna. Det rör sig således inte om en situation med marknadsmässigt fastställda priser, till skillnad från avtal om hypotekslån som ingåtts för att förvärva andra typer av bostäder såsom det låneavtal som är aktuellt i det nationella målet.

104 I enlighet med rättspraxis i punkt 63 ovan ställs frågor om tolkningen av unionsrätten emellertid mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar lämnar och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva.

105 Den andra frågan kan därför prövas i sak.

106 Den första och den andra frågan ska prövas tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att avgöra om ett villkor i ett avtal om hypotekslån med rörlig ränta, som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett officiellt index, eventuellt är oskäligt är det relevant att beakta att detta villkor direkt och enkom hänvisar till nämnda index, medan det framgår av vad som sägs i den administrativa rättsakt varigenom indexet infördes att det, på grund av särdragen i indexets beräkningsmetod, är nödvändigt att tillämpa ett negativt korrekturvärde för att anpassa den berörda transaktionens effektiva ränta till den effektiva räntan på marknaden.

107 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att kreditinstitut tillämpar ett sådant negativt korrekturvärde i vissa avtal om hypotekslån som ingås under offentliga myndigheters tillsyn.

108 Det ska erinras om att när den hänskjutande domstolen anser att ett avtalsvillkor om beräkningsmetoden för en rörlig räntesats i ett avtal om hypotekslån inte är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, ankommer det på den domstolen att pröva om villkoret är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i samma direktiv (dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 67, andra strecksatsen; se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 november 2021, Gómez del Moral Guasch, C‑655/20, EU:C:2021:943, punkt 46).

109 Svaret på den första och den andra frågan gällande huruvida ett avtalsvillkor, likt det här aktuella, eventuellt är oskäligt förutsätter således att det följer av den hänskjutande domstolens föregående bedömning att villkoret inte uppfyller kravet på transparens i direktiv 93/13.

110 Det förhållandet att ett avtalsvillkor är transparent, såsom krävs enligt artikel 5 i direktiv 93/13, utgör en av de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av huruvida villkoret är oskäligt. Det följer emellertid av artikel 4.2 i direktivet att den omständigheten att ett avtalsvillkor inte är klart och begripligt formulerat inte i sig är tillräcklig för att det ska anses oskäligt (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

111 Det ska härvid erinras om att det i artikel 3.1 i direktiv 93/13 anges att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling ska anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

112 Vid den bedömning som det ankommer på den nationella domstolen att göra enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13, ska nämnda domstol, med beaktande av samtliga omständigheter i målet, först bedöma huruvida kravet på god sed eventuellt har åsidosatts och därefter huruvida det föreligger en eventuell betydande obalans till nackdel för konsumenten i den mening som avses i denna bestämmelse (dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

113 När det gäller frågan under vilka förhållanden en sådan obalans uppkommer i strid med kravet på god sed, konstaterar EU-domstolen, mot bakgrund av sextonde skälet i direktiv 93/13, att den nationella domstolen vid denna bedömning ska pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling (dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 69, och dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

114 Vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, ska bland annat de regler beaktas som enligt nationell rätt blir tillämpliga om parterna inte har avtalat något därom. Det är med hjälp av en sådan jämförelse som det ska avgöras om, och i förekommande fall i så fall i vilken grad, avtalet i rättsligt hänseende försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt. När det gäller ett villkor om beräkning av räntan för ett låneavtal är det även relevant att jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och den lagstadgade räntesatsen liksom de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

115 Domstolen har redan slagit fast att det för ett avtal om hypotekslån som innehåller ett villkor likt det här omtvistade är relevant att ta hänsyn till de upplysningar som förekommer i ett cirkulär, enligt vilka det med hänsyn till referensindexets beräkningsmetod är nödvändigt att tillämpa ett negativt korrekturvärde för att anpassa avtalets effektiva ränta till den effektiva marknadsräntan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2023, Banco Santander (Hänvisning till ett officiellt index), C‑265/22, EU:C:2023:578, punkt 67).

116 Mot denna bakgrund ska den första och den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att avgöra om ett villkor i ett avtal om hypotekslån med rörlig ränta, som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett officiellt index, eventuellt är oskäligt är det relevant att beakta att detta villkor direkt och enkom hänvisar till nämnda index, medan det framgår av vad som sägs i den administrativa rättsakt varigenom indexet infördes att det, på grund av särdragen i indexets beräkningsmetod, är nödvändigt att tillämpa ett negativt korrekturvärde för att anpassa den berörda transaktionens effektiva ränta till den effektiva räntan på marknaden. Detta gäller förutsatt att näringsidkaren inte har informerat konsumenten om dessa uppgifter och att de inte är tillräckligt tillgängliga för en genomsnittskonsument.

117 Den spanska regeringen anser att den tredje frågan inte kan upptas till prövning då den grundas på ett antagande som det redogjorts för på ett ofullständigt eller oriktigt sätt. Det framgår nämligen inte av praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att avtalsvillkor som föreskriver sådana kostnader och avgifter som avses i denna fråga skulle anses oskäliga.

118 Såsom erinrats i punkt 63 ovan är det uteslutande den hänskjutande domstolen som ansvarar för att redogöra för den tillämpliga nationella lagstiftning som är relevant för de frågor som ställs. Detta ansvar omfattar i förekommande fall även den rättspraxis som nämnda domstol anser relevant. Under alla förhållanden framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen inom ramen för den tredje frågan inte bara redogör för avtalsvillkor som fastställts vara oskäliga utan även villkor vars lagenlighet är omtvistad. Nämnda tredje fråga gäller huruvida ett villkor såsom det omtvistade villkoret kan vara oskäligt genom sina återverkningar på grund av att villkoret i ett avtal inbegriper vissa aspekter av den årliga effektiva räntesatsen för andra avtal som tjänar som grund för att fastställa det IRPH som är tillämpligt på nämnda avtal, för det fall dessa aspekter är en följd av oskäliga villkor.

119 Den tredje frågan kan därför prövas i sak.

120 Domstolen erinrar inledningsvis om att denna fråga förvisso avser tolkningen av artikel 6.1 i direktiv 93/13, som gäller giltigheten av ett villkor såsom det omtvistade villkoret. Den hänskjutande domstolen undrar dock huvudsakligen över om ett dylikt villkor ska anses oskäligt och därmed ogiltigt i förhållande till konsumenten i enlighet med denna bestämmelse.

121 Den hänskjutande domstolen ska därför anses ha ställt denna fråga för att få klargjort om artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när det i ett villkor som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i ett avtal om hypotekslån och det härvid används ett referensindex som fastställs med stöd av den effektiva årliga räntesats som är tillämplig på de avtal som beaktats för beräkningen av de successiva värdena i detta index, medför det faktum att dessa effektiva årliga räntesatser innehåller aspekter som följer av villkor som senare konstateras vara oskäliga att det villkor som föreskriver att anpassning ska ske av räntesatsen i det berörda avtalet också ska anses oskäligt och därmed inte kan göras gällande gentemot konsumenten.

122 Det ska härvid erinras om att hänvisning till ett officiellt referensindex för den periodiska anpassningen av den räntesats som är tillämplig på ett låneavtal endast syftar till att fastställa en avtalsmässig beräkningsmetod för denna räntesats. Sättet för att fastställa indexets värde påverkar således inte typen av räntesats i det aktuella avtalet, oberoende av de faktorer som härvid tas i beaktande. Nämnda räntesats kan följaktligen inte betraktas som en effektiv årlig räntesats i vilken vissa aspekter skulle kunna anses ogiltiga och därmed medföra att det avtalsvillkor som föreskriver en periodisk anpassning av nämnda räntesats är ogiltigt.

123 Det förhållandet att vissa aspekter av de effektiva årliga räntesatser i avtalen som tas i beaktande för att beräkna de successiva värdena i ett index kan följa av avtalsvillkor som i efterhand visar sig oskäliga ändrar inte detta index karaktär av officiellt referensindex. Det påverkar inte heller retroaktivt giltigheten av ett villkor i ett annat avtal som hänvisar till detta index. Det följer nämligen av artikel 4.1 i direktiv 93/13 samt av artikel 3 i samma direktiv, såsom de tolkats av domstolen, att bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska göras med utgångspunkt i den tidpunkt då det berörda avtalet ingicks (dom av den 27 januari 2021, Dexia Nederland, C‑229/19 och C‑289/19, EU:C:2021:68, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

124 Den tredje frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när det i ett villkor som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i ett avtal om hypotekslån och det härvid används ett referensindex som fastställs med stöd av den effektiva årliga räntesats som är tillämplig på de avtal som beaktats för beräkningen av de successiva värdena i detta index, medför det faktum att dessa effektiva årliga räntesatser innehåller aspekter som följer av villkor som senare konstateras vara oskäliga inte att det villkor som föreskriver att anpassning ska ske av räntesatsen i det berörda avtalet ska anses oskäligt och därmed inte kan göras gällande gentemot konsumenten.

125 Den hänskjutande domstolen har ställt den femtonde och den sextonde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att näringsidkaren presumeras ha iakttagit kravet på god sed när det används ett referensindex i ett villkor som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i ett avtal om hypotekslån, enbart av det skälet att det rör sig om ett officiellt index som fastställts av en administrativ myndighet och används av offentliga myndigheter.

126 EU-domstolen betonar härvid inledningsvis att den konkreta kvalificeringen av ett avtalsvillkor med avseende på artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ske med beaktande av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Det kan således inte a priori anses att det förhållandet att en näringsidkare tar med ett villkor i ett avtal som inte varit föremål för individuell förhandling nödvändigtvis är förenligt med kravet på god ses som stadgas i denna bestämmelse. Detta gäller med förbehåll för tillämpningen av artikel 1.2 i samma direktiv, som undantar avtalsvillkor som återspeglar bindande bestämmelser i lagar och förordningar från direktivets tillämpningsområde. Detta undantag motiveras av presumtionen att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter i vissa avtal, en balans som unionslagstiftaren uttryckligen har velat bevara (dom av den 5 maj 2022, Zagrebačka banka, C‑567/20, EU:C:2022:352, punkt 57 och där angiven rättspraxis). Av beslutet om hänskjutande följer emellertid att detta undantag inte är tillämpligt i förevarande fall, då IRPH är index bland många andra och dessutom använts mycket sparsamt av finansinstituten.

127 Enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ett avtalsvillkor anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel för konsumenten.

128 Vid bedömningen av om kravet på god sed iakttagits med avseende på ett visst villkor i ett avtal ska såsom erinrats i punkt 113 ovan en prövning göras av huruvida näringsidkaren, som förutsätts ha handlat lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta det aktuella avtalsvillkoret efter en individuell avtalsförhandling.

129 Kriteriet förutsätter att förhandlingen skett med full kännedom om omständigheterna, det vill säga att konsumenten – såvitt gäller ett villkor gällande beräkningen av räntan i ett visst låneavtal – var fullt informerad om samtliga faktorer som ingår i beräkningsmetoden för räntesatsen och kunde bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser.

130 I enlighet med rättspraxis i punkt 110 ovan utgör det förhållandet att ett avtalsvillkor är transparent, såsom krävs enligt artikel 5 i direktiv 93/13, en av de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av huruvida villkoret är oskäligt. Såsom följer av punkt 109 ovan förutsätter emellertid prövningen av om det omtvistade villkoret eventuellt är oskäligt att det redan konstaterats att det inte uppfyller kravet på transparens vilket utgör en relevant faktor som ska medtas i bedömningen.

131 Huruvida ett villkor ska anses oskäligt beror även på om det föreligger en betydande obalans till nackdel för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13. Såsom erinrats i punkt 114 ovan är det vid bedömningen i detta avseende av ett villkor om beräkning av räntan för ett visst låneavtal även relevant att jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och särskilt de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet.

132 När det gäller ett villkor, likt det här aktuella omtvistade villkoret, som föreskriver att räntesatsen i ett avtal om hypotekslån ska anpassas med hänvisning till ett officiellt index som, mot bakgrund av sina särdrag, vid ett första påseende framstår som ofördelaktigt för konsumenten så kräver en sådan bedömning att inte bara indexets värden beaktas utan även det korrekturvärde som enligt avtalet ska tillämpas för att jämföra den effektiva räntesats som följer härav med de räntesatser som vanligtvis tillämpas på marknaden. Med förbehåll för andra aspekter som potentiellt sett kan vara relevanta för beräkningssättet av räntesatsen enligt avtalet eller av referensindexet, beror förekomsten av en eventuell betydande obalans till nackdel för konsumenten till följd av ett sådant villkor – när allt kommer omkring – inte huvudsakligen på själva referensindexet i sig utan på den räntesats som i praktiken följer av detta villkor med hänsyn till den uppräkning som tillämpas på indexets värde enligt villkoret.

133 Den femtonde och den sextonde frågan ska därför besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att näringsidkaren inte kan presumeras ha iakttagit kravet på god sed när det används ett referensindex i ett villkor som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i ett avtal om hypotekslån, enbart av det skälet att det rör sig om ett officiellt index som fastställts av en administrativ myndighet och används av offentliga myndigheter. Bedömningen av om ett sådant villkor eventuellt är oskäligt ska ske utifrån de specifika omständigheterna i det aktuella fallet. Detta ska ske med beaktande av att kravet på transparens inte har iakttagits och genom att jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och bland annat de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet.

134 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjuttonde och den artonde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att avgöra om ett villkor i ett avtal om hypotekslån med rörlig räntesats eventuellt är oskäligt när detta villkor föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett specifikt referensindex, är det relevant dels att jämföra beräkningsmetoden för detta index med beräkningsmetoden för ett annat referensindex – som mestadels används i den berörda medlemsstaten för liknande avtal – och de effektiva räntesatser som följer av detta villkor respektive av jämförbara villkor som använder detta andra referensindex, dels att beakta vad respektive index betyder i det konkreta fallet.

135 Vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor gällande beräkningen av räntesatsen i ett avtal om hypotekslån medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, är det enligt den rättspraxis som citeras i punkt 114 ovan lämpligt att jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och särskilt de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet.

136 Den hänskjutande domstolen undrar vidare om de beräkningsmetoder för de två indexen som nämnda domstol tar upp samt vad dessa index representerar är relevant, det vill säga såvitt gäller ett IRPH den genomsnittliga effektiva årliga räntesatsen för avtal om hypotekslån som är jämförbara med det här aktuella avtalet, och såvitt gäller Eurobor, som är det andra index som denna domstol hänvisat till, den genomsnittliga räntesatsen för lån i euro mellan europeiska banker.

137 Det ska konstateras att såväl denna överensstämmelse, vilken följer av beräkningsmetoden för dessa index, som denna metod i sig kommer till konkret uttryck i värdet på respektive index.

138 Det följer för övrigt av punkt 132 ovan att förekomsten av en eventuell betydande obalans till nackdel för konsumenten som en konsekvens av ett villkor som gäller beräkningen av räntan i ett låneavtal, i allmänhet och när allt kommer omkring, inte huvudsakligen beror på själva referensindexet i sig utan på den räntesats som i praktiken följer av detta villkor med hänsyn till den uppräkning som tillämpas på indexets värde enligt villkoret.

139 Det kan dock inte uteslutas att vissa särdrag i beräkningsmetoden för den ränta som stadgas i avtalet eller för själva referensindexet kan ge upphov till en obalans till nackdel för konsumenten, särskilt på grund av metodens inverkan på räntesatsens eller indexets utveckling.

140 Den sjuttonde och den artonde frågan ska således besvaras på följande sätt. Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för att avgöra om ett villkor i ett avtal om hypotekslån med rörlig räntesats eventuellt är oskäligt när detta villkor föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett specifikt referensindex, är det relevant att jämföra beräkningsmetoden för den räntesats som föreskrivs i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och särskilt de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet. Andra aspekter av beräkningsmetoden för den ränta som stadgas i avtalet eller för själva referensindexet kan vara relevanta om de kan ge upphov till en obalans till nackdel för konsumenten.

141 Den nittonde till den tjugoandra frågan gäller följderna av att ett avtalsvillkor, såsom det omtvistade villkoret, eventuellt anses vara oskäligt i en situation där avtalet i princip inte kan bestå utan detta villkor.

142 Den hänskjutande domstolen har ställt den nittonde och den tjugonde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att om ett avtal om hypotekslån med rörlig räntesats i princip inte kan bestå utan det villkor som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett visst referensindex, vilket fastställts vara oskäligt, men en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle utsätta konsumenten för särskilt skadliga följder, så är den nationella domstolen skyldig att ersätta avtalsvillkoret med en utfyllande bestämmelse i nationell rätt även om tillämpningen av denna skulle innebära ett bibehållande av en obalans till konsumentens nackdel som liknar den obalans som beaktats vid bedömningen av om villkoret var oskäligt. För det fall frågan besvaras nekande, önskas svar på om den hänskjutande domstolen retroaktivt kan anpassa villkoret genom att i beräkningsmetoden för räntesatsen ta med en faktor som undanröjer den nämnda obalansen.

143 Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ankommer det på den nationella domstolen att underlåta att tillämpa oskäliga villkor, så att de inte får några bindande verkningar för konsumenten, såvida inte konsumenten motsätter sig detta. Avtalet ska i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren ogiltigförklaras, i den mån det är juridiskt möjligt enligt nationell rätt att avtalet består på detta sätt (dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

144 Om avtalet inte kan bestå, utgör artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte hinder för att den nationella domstolen med stöd av avtalsrättens principer underlåter att tillämpa det oskäliga villkoret genom att ersätta det med en dispositiv bestämmelse i nationell rätt om en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle utsätta konsumenten för särskilt skadliga följder, med följden dels att denne skulle drabbas hårt, dels att den avskräckande verkan av att avtalet ogiltigförklaras skulle gå förlorad. När det gäller ett låneavtal medför en sådan ogiltigförklaring i princip att det resterande lånebeloppet omedelbart förfaller till betalning i en omfattning som riskerar att övergå konsumentens ekonomiska resurser, och därmed drabba konsumenten snarare än långivaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkterna 32 och 34 samt där angiven rättspraxis).

145 En dylik ändring förutsätter emellertid att den aktuella bestämmelsen verkligen är dispositiv och har en räckvidd liknande räckvidden för det villkor som ska ersättas.

146 I förevarande fall verkar den hänskjutande domstolen utgå från antagandet att villkoren skulle kunna uppfyllas såvitt gäller den femtonde tilläggsbestämmelsen i lag 14/2013.

147 Vad för det första gäller bestämmelsens natur, erinrar EU-domstolen om att det ankommer på den nationella domstolen att fastställa om en nationell bestämmelse kan anses dispositiv enligt denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch, C‑125/18, EU:C:2020:138, punkterna 65 och 66). Det åligger härvid den hänskjutande domstolen att pröva det exakta innehållet i den femtonde tilläggsbestämmelsen i lag 14/2013.

148 Nämnda bestämmelse verkar emellertid införa en övergångsordning till följd av att två IRPH upphörde att gälla den 1 november 2013. Den föreskriver nämligen att i de villkor i avtal om hypotekslån som stadgar att räntesatsen ska anpassas i förhållande till ett IRPH som upphört att gälla, så ska hänvisningen till detta IRPH för framtiden ersättas med en hänvisning till ett annat IRPH, som fortfarande gäller. Detta ska ske medelst vissa anpassningar som krävs för att säkerställa likvärdighet.

149 Med förbehåll för de kontroller som det åligger den hänskjutande domstolen att göra framstår en sådan övergångsordning inte svara mot den allmänt godtagna definitionen av en dispositiv regel. Enligt domstolens praxis avser en sådan regel det fall då parterna antingen inte frångått en standardregel som den nationella lagstiftaren föreskrivit för de berörda avtalen, eller uttryckligen har valt att en regel som den nationella lagstiftaren infört i detta avseende ska äga tillämpning (dom av den 3 oktober 2019, Dziubak, C‑260/18, EU:C:2019:819, punkt 60).

150 Vad för det andra gäller räckvidden av den femtonde tilläggsbestämmelsen i lag 14/2013 så avser det ersättande som stadgas däri uppenbarligen inte de åsyftade villkoren utan enbart en aspekt av dessa villkor, nämligen det föreskrivna referensindexet. I förevarande fall är det dock ersättande av hela villkoret som avses.

151 Domstolen påpekar vidare att en sådan ersättningsmekanism verkar förutsätta att de berörda villkoren är giltiga, något som övervägandena i beslutet om hänskjutande inte helt verkar utesluta i förevarande fall. Resonemanget i denna dom gällande prövningen av de frågor som gäller huruvida ett villkor likt det omtvistade villkoret eventuellt ska anses oskäligt visar att den hänskjutande domstolens tvivel inte så mycket gäller just användningen av ett IRPH utan att detta sker utan att tillämpa ett negativt korrekturvärde såsom det som nämns i inledningen till cirkulär 5/1994. Det framgår emellertid av punkt 142 ovan att den nittonde och den tjugonde frågan ställts för det fall det fastställts att ett sådant villkor är ogiltigt på grund av dess oskälighet.

152 För det fall det inte går att underlåta att tillämpa det villkor som ansetts oskäligt och ersätta det med en dispositiv bestämmelse, erinrar EU-domstolen om att när en nationell domstol ogiltigförklarar ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument, kan den inte komplettera avtalet genom att ändra innehållet i detta villkor. Om en nationell domstol skulle ha möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i ett sådant avtal skulle detta kunna äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktiv 93/13. En sådan befogenhet skulle nämligen motverka den avskräckande effekt det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna, eftersom näringsidkarna skulle vara benägna att använda de avtalsvillkoren med vetskap om att även om de skulle ogiltigförklaras så skulle den nationella domstolen kunna fylla ut avtalet i nödvändig utsträckning på ett sådant sätt att näringsidkarnas intressen tillvaratogs (dom av den 25 november 2020, Banca B., C‑269/19, EU:C:2020:954, punkterna 30 och 31 samt där angiven rättspraxis).

153 Om det i beräkningsmetoden för räntesatsen, såsom denna föreskrivs i ett villkor likt det här omtvistade villkoret, togs med en kompletterande faktor i syfte att åtgärda den obalans i avtalet som bidragit till att villkoret ansetts oskäligt, skulle detta innebära att innehållet i detsamma ändrades.

154 Mot denna bakgrund ska den nittonde och den tjugonde frågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att om ett avtal om hypotekslån med rörlig räntesats i princip inte kan bestå utan det villkor som föreskriver att det ska ske en periodisk anpassning av räntesatsen i förhållande till värdet på ett visst referensindex, vilket fastställts vara oskäligt, men en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle utsätta konsumenten för särskilt skadliga följder, så utgör dessa artiklar inte hinder för att den nationella domstolen ersätter avtalsvillkoret med en utfyllande bestämmelse i nationell rätt under förutsättning att denna bestämmelse har en räckvidd liknande räckvidden för det villkor som ska ersättas. Den nationella domstolen kan däremot inte ändra villkoret genom att lägga till en aspekt för att åtgärda den obalans som avtalet innehåller till konsumentens nackdel.

155 Svaranden i det nationella målet och den spanska regeringen anser att domstolen saknar behörighet att besvara den tjugoförsta frågan, eftersom frågan avser tolkningen av en bestämmelse i nationell rätt.

156 Frågan syftar emellertid inte till att EU-domstolen ska tolka den aktuella nationella bestämmelsen utan till att EU-domstolen ska uttala sig om huruvida direktiv 93/13 utgör hinder för de rättsföljder som den hänskjutande domstolen anser följa av denna bestämmelse, förutsatt att den är tillämplig.

157 Frågan ska således besvaras.

158 Domstolen erinrar inledningsvis om att även om den hänskjutande domstolen inte hänvisat till artikel 6.1 i direktiv 93/13, ska den ändå beaktas då den föreskriver vilka konsekvenser som följer av att ett avtalsvillkor är ogiltigt.

159 Den hänskjutande domstolen ska därför ha anses ha ställt den tjugoförsta frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för det fall ett avtal om hypotekslån inte kan bestå utan ett villkor som fastställts vara oskäligt så utgör dessa artiklar hinder för att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken näringsidkaren har rätt att få tillbaka hela det utlånade beloppet jämte lagstadgad ränta från och med den dag då beloppet ställdes till konsumentens förfogande.

160 Enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska medlemsstaterna föreskriva att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt. Regleringen i nationell rätt av det konsumentskydd som följer av direktiv 93/13 kan emellertid inte påverka omfattningen och således innehållet i detta skydd och inte heller äventyra det förbättrade skydd som uppnås genom att anta enhetliga regler om oskäliga avtalsvillkor, såsom eftersträvades av unionens lagstiftare och såsom framgår av tionde skälet i detta direktiv (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

161 Vad beträffar de praktiska följderna av att ett avtal om hypotekslån förklaras ogiltigt på grund av att det innehåller oskäliga villkor, har domstolen slagit fast att frågan huruvida nationella bestämmelser som reglerar dessa följder är förenliga med unionsrätten beror på huruvida dessa bestämmelser dels gör det möjligt att rättsligt och faktiskt återställa den situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om avtalet inte hade förelegat, dels inte äventyrar den avskräckande verkan som eftersträvas med direktiv 93/13 (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 68).

162 De anspråk som en näringsidkare kan rikta mot en konsument i en sådan situation kan således bara godtas under förutsättning att de inte äventyrar de syften som nämns i föregående punkt.

163 Att ge ett kreditinstitut rätt att begära ersättning av konsumenten utöver återbetalning av det kapitalbelopp som utbetalats för fullgörandet av avtalet och, i förekommande fall, betalning av dröjsmålsränta, skulle emellertid kunna äventyra den avskräckande verkan som eftersträvas med direktiv 93/13 (dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 76).

164 Näringsidkarens möjlighet att erhålla sådan dröjsmålsränta ska anses omfatta den ränta som ska erläggas från och med anmodan att återbörda det belopp som utbetalats för fullgörandet av det ogiltigförklarade avtalet. Om näringsidkaren hade rätt att begära ränta från och med den dag då det kapitalbelopp som utbetalats i samband med fullgörandet av det ogiltigförklarade avtalet, skulle denne näringsidkare följaktligen erhålla en ersättning för konsumentens användning av detta kapital. En dylik möjlighet skulle emellertid undanröja den avskräckande verkan som en potentiell ogiltigförklaring av avtal med oskäliga villkor har på näringsidkarna. Effektiviteten av det skydd som konsumenterna ges genom direktiv 93/13 skulle dessutom äventyras, då konsumenterna skulle riskera att hamna i en situation där det är fördelaktigare för dem att fortsätta att fullgöra ett avtal som innehåller ett oskäligt villkor än att utöva sina rättigheter enligt direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkterna 78, 79 och 84).

165 Domstolen påpekar vidare att en sådan lösning är förenlig med principen nemo auditur propriam turpitudinem allegans (ingen kan åberopa sin egen överträdelse). Det kan nämligen inte godtas att en part får ekonomiska fördelar av sitt rättsstridiga beteende eller att detta beteende kompenseras på grund av de nackdelar som uppkommit till följd av ett sådant beteende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2023, Bank M. (Följder av att avtalet ogiltigförklaras), C‑520/21, EU:C:2023:478, punkt 81).

166 Det är i ännu högre grad så när den lagstadgade räntesats som är tillämplig vid skyldighet att återbörda det belopp som utbetalats i samband med fullgörandet av det ogiltigförklarade avtalet är högre än den räntesats som föreskrivs i avtalet, såsom i förevarande fall.

167 Mot denna bakgrund ska den tjugoförsta frågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att för det fall ett avtal om hypotekslån inte kan bestå utan ett villkor som fastställts vara oskäligt så utgör dessa artiklar hinder för att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken näringsidkaren har rätt att få tillbaka hela det utlånade beloppet jämte lagstadgad ränta från och med den dag då beloppet ställdes till konsumentens förfogande.

168 Svaranden i det nationella målet och den spanska regeringen anser även att domstolen saknar behörighet att besvara den tjugoandra frågan, eftersom frågan avser tolkningen av en bestämmelse i nationell rätt.

169 Domstolen konstaterar att den nämnda frågan huvudsakligen syftar till att fastställa huruvida det förhållandet att en näringsidkare i ett avtal tar med ett oskäligt villkor som inte varit föremål för individuell förhandling, och vars ogiltighet medför att avtalet i sig är ogiltigt, utgör en ogiltighetsgrund i den mening som avses i artikel 1306 led 2 i civillagen.

170 För att pröva frågan krävs emellertid en tolkning av detta begrepp i nationell rätt. Såsom framgår av den rättspraxis som citeras i punkt 63 ovan saknar domstolen behörighet att göra sådan tolkning.

171 Den tjugoandra frågan behöver därmed inte besvaras.

172 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.