Domstolens dom (tionde avdelningen) den 17 oktober 2024

I mål C‑302/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i Katowice – Katowice Öst, Polen) genom beslut av den 28 april 2023, som inkom till domstolen den 10 maj 2023, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias, samt domarna I. Jarukaitis (referent), tillika ordförande på fjärde avdelningen, och Z. Csehi, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: M. Jarocki, som företräder sig själv, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom J. Očková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom R. Bénard, B. Fodda och E. Timmermans, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. La Greca och L. Reali, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom L. Armati, O. Gariazzo och U. Małecka, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Polsk rätt

Civilprocesslagen

Lagen om datorisering av verksamheten vid enheter som har ett allmännyttigt uppdrag

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.1, 2.3, 25.1 och 25.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 2014, s. 73).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Marek Jarocki och C.J. angående en ansökan om verkställighetsförklaring i syfte att fullfölja tvångsverkställigheten av en fastighet som tillhör C.J. och dennes maka gemensamt.

3 I skälen 2, 12, 13, 18, 21, 22 och 49 i förordning nr 910/2014 anges följande:

4 I artikel 2 i denna förordning, med rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i förordningen, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

6 I artikel 9 i förordning nr 910/2014, med rubriken Anmälan, anges följande i punkt 1 a:

7 Artikel 25 i förordningen, med rubriken Rättslig verkan av elektroniska underskrifter, har följande lydelse:

8 I artikel 125 punkterna 21 och 21a i Ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslag) av den 17 november 1964 (Dz. U. 1964, nr 43, position 296), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

9 I artikel 126.1 led 6 i samma lag anges följande:

10 I artikel 126.5 i denna lag föreskrivs följande:

11 Artikel 3 i ustawa o informatyzacji działalności podmiotów realizujących zadania publiczne (lagen om datorisering av den verksamhet som bedrivs av enheter som har ett allmännyttigt uppdrag) av den 17 februari 2005, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (Dz. U. 2023, position 57), har följande lydelse i punkterna 13 och 14a:

12 Den 28 november 2022 ingav klaganden i det nationella målet en ansökan till Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i Katowice-Öst i Katowice, Polen), som är den hänskjutande domstolen, om verkställighetsförklaring i syfte att fullfölja tvångsverkställigheten av en fastighet som tillhörde klagandens gäldenär och dennes maka gemensamt. Ansökan, som åtföljdes av en ansökan om rättshjälp, skickades via e‑post till den nationella domstolens e‑postadress. Ansökan undertecknades elektroniskt genom en betrodd underskrift, i den mening som avses i artikel 3.14a i lagen om datorisering av den verksamhet som bedrivs av enheter som har ett allmännyttigt uppdrag.

13 Eftersom den domstolstjänsteman som hade ansvar för att ta emot och bedöma dylika ansökningar hade anmodat klaganden i det nationella målet att rätta till formfelen i ansökan – bland annat genom att inge ett officiellt formulär som var försett med dennes handskrivna underskrift – och att komplettera ansökan med diverse uppgifter, skickade klaganden, den 21 januari 2023, en förklaring som innehöll de begärda uppgifterna till samma e‑postadress.

14 Genom beslut av den 8 februari 2023 avvisade tjänstemannen begäran om rättshjälp på grund av att formella fel inte hade rättats i tid, bland annat att begäran inte hade undertecknats för hand.

15 Den 4 mars 2023 skickade klaganden i det nationella målet, på elektronisk väg, en begäran till den hänskjutande domstolen om att nämnde domstolstjänsteman skulle uteslutas från handläggningen av målet och om att det skulle inledas ett disciplinärt förfarande mot vederbörande. Klaganden gjorde bland annat gällande att det förelåg allvarliga tvivel om tjänstemannens opartiskhet, eftersom denne i strid med unionsrätten vägrat att motta en handling som undertecknats elektroniskt.

16 Den hänskjutande domstolen har angett att de flesta polska domstolar inte har något it-system som gör det möjligt att ge in rättegångshandlingar på elektronisk väg och att de därför vägrar att ta emot handlingar som undertecknats elektroniskt. Det är således endast handlingar som är försedda med en handskriven underskrift som godtas, åtminstone i civilrättsliga förfaranden.

17 Den hänskjutande domstolen anser att den rättsliga verkan av en elektronisk underskrift i princip bestäms av nationell rätt, med undantag för kvalificerade elektroniska signaturer, för vilka det i förordning nr 910/2014 föreskrivs att dessa har samma verkan som en handskriven underskrift. Unionslagstiftarens avsikt har inte heller varit att ålägga medlemsstaterna att anta bestämda lösningar vad gäller användningen av elektroniska signaturer i rättsliga förfaranden.

18 Den hänskjutande domstolen anser därför att den inte är skyldig att godta en handling som är försedd med en elektronisk signatur som sänds via e‑post till dess e‑postadress, eftersom den inte förfogar över något it-system som i enlighet med nationell lagstiftning gör det möjligt att inge rättegångshandlingar som undertecknats elektroniskt.

19 Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om det inte finns anledning att beakta de mål som anges i skäl 2 i förordning nr 910/2014, nämligen att öka förtroendet för elektroniska transaktioner på den inre marknaden mellan medborgare, företag och offentliga myndigheter. Enligt den hänskjutande domstolen skulle artikel 25.1 i förordning nr 910/2014 kunna tolkas mot bakgrund av detta syfte på så sätt att det följer av icke-diskrimineringsprincipen att medlemsstaterna är skyldiga att godta en handling som undertecknats elektroniskt. Denna tolkning skulle leda till enhetlighet när det gäller ingivande av inlagor till domstolar i samtliga medlemsstaterna.

20 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida bestämmelserna om elektronisk underskrift i förordning nr 910/2014 endast är tillämpliga på de medlemsstater som har anmält ett system för elektronisk identifiering till kommissionen i enlighet med artikel 9.1 i denna förordning, vilket Republiken Polen inte har gjort.

21 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy Katowice – Wschód w Katowicach (Distriktsdomstolen i Katowice-Öst i Katowice) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 2.1, 2.3, 25.1 och 25.2 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en rättegångshandling endast kan inges till en domstol på elektronisk väg och undertecknas elektroniskt om den domstolen har ett lämpligt it-system och ingivandet sker med hjälp av detta system.

23 För det första konstaterar domstolen att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida förordning nr 910/2014 är materiellt tillämplig (ratione materiae) i det nationella målet, med hänsyn till att denna förordning endast är tillämplig på de system för elektronisk identifiering som medlemsstaterna har anmält till kommissionen. Det medel för elektronisk identifiering som klaganden i det nationella målet använde sig av för att ge in sina inlagor på elektronisk väg omfattas inte av något system för elektronisk identifiering som har anmälts av Republiken Polen. Denna medlemsstat har, enligt den hänskjutande domstolen, för övrigt inte anmält något sådant system över huvud taget.

24 Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen har angett att denna medlemsstat har anmält ett system för elektronisk identifiering i enlighet med artikel 9 i förordning nr 910/2014.

25 Oavsett om Republiken Polen har anmält något system för elektronisk identifiering till kommissionen eller inte, eller om det system för elektronisk identifiering som han anmälts inte är det system genom vilket klaganden i det nationella målet erhöll det system för elektronisk identifiering som denne använde för att autentisera sig i samband med att rättegångshandlingarna ingavs elektroniskt till den hänskjutande domstolen, ska det under alla omständigheter påpekas att frågan huruvida ett schema har anmälts eller inte saknar betydelse för frågan huruvida bestämmelserna i förordning nr 910/2014 om elektronisk underskrift är tillämpliga i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.

26 Såsom anges i artikel 2.1 i förordning nr 910/2014 har denna förordning nämligen ett dubbelt tillämpningsområde. Förordningen gäller dels system för elektronisk identifiering som har anmälts av en medlemsstat, dels samtliga tillhandahållare av betrodda tjänster som är etablerade inom unionen.

27 Elektronisk identifiering för gränsöverskridande autentisering av tjänster som tillhandahålls via internet regleras i kapitel II i förordningen, som innehåller artiklarna 6–12. Betrodda tjänster regleras däremot i kapitel III i förordningen, som består av artiklarna 13–45.

28 Anmälan till kommissionen av system för elektronisk identifiering föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 910/2014. Denna anmälan, som i enlighet med skäl 13 i förordningen är frivillig, är en förutsättning för ömsesidigt erkännande av medel för elektronisk identifiering för gränsöverskridande användning.

29 Den utgör däremot inte något villkor för tillämpningen av bestämmelserna i avsnitt 4 i kapitel III i förordningen, avseende elektroniska underskrifter, bland vilka ingår artikel 25 i förordning nr 910/2014, vars tolkning den hänskjutande domstolen har begärt.

30 Härav följer att den omständigheten att en medlemsstat inte har anmält något system för elektronisk identifiering i enlighet med artikel 9 i förordning nr 910/2014 saknar betydelse för frågan huruvida förordningens bestämmelser om elektroniska underskrifter är tillämpliga i den medlemsstaten.

31 För det andra framgår det av beslutet om hänskjutande att den betrodda underskrift som klaganden i det nationella målet har använt inte är en kvalificerad elektronisk underskrift som motsvarar definitionen i artikel 3 led 12 i förordning nr 910/2014, utan en enkel elektronisk underskrift i enlighet med artikel 3 led 10 i samma förordning. Härav följer att artikel 25.2 i förordningen, som avser den rättsliga verkan av en kvalificerad elektronisk underskrift, inte är relevant för svaret på den ställda frågan.

32 Mot bakgrund av dessa inledande preciseringar påpekar domstolen att en elektronisk underskrift, enligt artikel 25 i förordning nr 910/2014, inte får förvägras rättslig verkan eller giltighet som bevis vid rättsliga förfaranden enbart på grund av att underskriften har elektronisk form eller inte uppfyller kraven för kvalificerade elektroniska underskrifter.

33 Domstolen har redan slagit fast att denna bestämmelse inte förbjuder de nationella domstolarna att ogiltigförklara elektroniska underskrifter, utan inför en allmän princip som förbjuder nämnda domstolar att vägra rättsverkan och bevisvärde av elektroniska underskrifter i rättsliga förfaranden enbart på grund av att underskrifterna har elektronisk form eller inte uppfyller kraven i förordning nr 910/2014 för att en elektronisk underskrift ska kunna betraktas som en kvalificerad elektronisk underskrift (dom av den 20 oktober 2022, Ekofrukt, C‑362/21, EU:C:2022:815, punkt 35, och dom av den 29 februari 2024, V.B. Trade, C‑466/22, EU:C:2024:185, punkt 34).

34 Domstolen har också slagit fast att även om förordning nr 910/2014, såsom framgår av artikel 2.3 jämförd med skäl 49 i förordningen, syftar till att säkerställa att en elektronisk underskrift inte förlorar sin rättsverkan enbart av det skälet att den har en sådan form, hindrar inte detta medlemsstaterna att fastställa formella krav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2022, Ekofrukt, C‑362/21, EU:C:2022:815, punkt 39).

35 Av detta följer att sådana processuella formaliteter som de som i nationell rätt fastställer villkoren för ingivande av rättegångshandlingar till domstol inte påverkas av förordning nr 910/2014.

36 I förevarande fall framgår det av de nationella bestämmelser som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit att det enligt den i det nationella målet aktuella nationella lagstiftningen är förbjudet att på elektronisk väg till en domstol inge en rättegångshandling som är försedd med en elektronisk underskrift. Grund härför är inte att endast en handskriven underskrift kan anses utgöra en underskrift i den mening som avses i artikel 126.1 led 6 i civilprocesslagen, utan att ingivandet av rättegångshandlingar på elektronisk väg till en domstol, med tillämpning av artikel 125.21a i civilprocesslagen, endast kan ske med hjälp av ett lämpligt it-system som denna domstol måste förfoga över.

37 Det framgår dessutom av denna lagstiftning att ingivandet av rättegångshandlingar som undertecknats elektroniskt, när den nationella domstolen har tillgång till ett sådant system, ges samma rättsverkningar som enligt polsk lagstiftning generellt gäller för ingivande av rättegångshandlingar till domstol.

38 I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där en rättegångshandling har ingetts till domstolen på elektronisk väg, trots att denna domstol inte har tillgång till ett lämpligt it-system för ingivande av handlingar, förvägras denna handling således inte enbart på grund av att underskriften av nämnda handling har elektronisk form eller inte uppfyller kraven för kvalificerade elektroniska underskrifter.

39 Med beaktande av det ovan anförda ska den hänskjutna frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 2.1, 2.3 och 25.1 i förordning nr 910/2014 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en rättegångshandling endast kan inges till en domstol på elektronisk väg och undertecknas elektroniskt om den domstolen har ett lämpligt it-system och ingivandet sker med hjälp av detta system.

40 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.