Domstolens dom (nionde avdelningen) den 12 september 2024

I mål C‑352/23 [Changu], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 29 maj 2023, som inkom till domstolen den 7 juni 2023, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, ordföranden på fjärde avdelningen, C. Lycourgos (referent), tillika tillförordnad domare på nionde avdelningen, samt domaren S. Rodin, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: LF, genom V. B. Ilareva och K. Stoyanov, advokati, Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, J. Hottiaux, A. Katsimerou och E. Rousseva, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/115

Direktiv 2011/95

Direktiv 2013/32/EU

Direktiv 2013/33

Bulgarisk rätt

ZUB

ZChRB

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första, den tredje och den femte frågan

Den andra frågan

Den fjärde och den sjätte frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1, 4 och 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 2 h och artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) samt artikel 14.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan LF och Darzhavna agentsia za bezhantsite (Nationella flyktingmyndigheten, Bulgarien) (nedan kallad DAB). Målet rör ett beslut om att inte bevilja honom flyktingstatus och humanitär status.

3 Skäl 12 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:

4 I artikel 2.2 i direktivet föreskrivs följande:

5 I artikel 6.4 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 8.1 och 8.2 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 I artikel 9.1 och 9.2 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

8 I artikel 14 i detta direktiv föreskrivs följande:

9 Skälen 14 och 15 i direktiv 2011/95 har följande lydelse:

10 Enligt artikel 2 h i direktivet definieras begreppet ansökan om internationellt skydd som en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför detta direktivs tillämpningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan.

11 I artikel 3 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

12 I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) föreskrivs följande:

13 I artikel 9.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

14 I artikel 41.1 i direktivet föreskrivs följande:

15 I artikel 46.5 och 46.6 i direktivet föreskrivs följande:

16 I artikel 20.1 och 20.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) föreskrivs följande:

17 I artikel 8.1 i Zakon za ubezhichteto i bezhantsite (lagen om asyl och flyktingar) (nedan kallad ZUB) föreskrivs följande:

18 I artikel 9 i denna lag föreskrivs följande:

19 I artikel 44b i Zakon za chuzhdentsite v Republika Balgaria (lagen om utlänningar i Republiken Bulgarien) (nedan kallad ZChRB) föreskrivs följande:

20 Enligt punkt 1 led 16 i de kompletterande bestämmelserna till ZChRB föreligger humanitära skäl när den omständigheten att en utlänning nekas inresa till Bulgarien eller dennes avresa från det landet medför en allvarlig risk för vederbörandes hälsa eller liv på grund av objektiva omständigheter eller för familjens integritet, eller om familjens eller barnets bästa kräver att han eller hon får resa in eller stanna kvar i landet.

21 LF är en myndig tredjelandsmedborgare som har vistats i Bulgarien sedan 1996. Han lämnade in flera ansökningar om internationellt skydd utan framgång och blev föremål för flera beslut om återvändande, vilka aldrig verkställdes.

22 Den 13 april 2021 lämnade LF in en elfte ansökan om internationellt skydd och gjorde bland annat gällande att han hade tillbringat en stor del av sitt liv i Bulgarien och att han, på grund av det rättsliga tomrum som omgav hans vistelse i den medlemsstaten, inte hade haft tillgång till någon sjukförsäkring eller läkarkontroll. Han gjorde även gällande att hans synnerligen försämrade hälsotillstånd hade hindrat honom från att resa normalt och att långa resor kunde försätta hans liv i fara.

23 Genom beslut av den 29 april 2021 avslog DAB, den beslutande myndigheten i Bulgarien, LF:s ansökan. Det beslutades att den berörda personens återvändande till sitt ursprungsland skulle säkerställas genom den behöriga nationella myndigheten för återvändande eller Internationella organisationen för migration (IOM).

24 Det beslutet upphävdes genom en dom av den 25 november 2021, som vunnit laga kraft, med motiveringen dels att LF hade åberopat principen om non-refoulement, vilken var tillämplig på honom med hänsyn till hans påståenden om att långa resor skulle försätta hans liv i fara, dels att ett åsidosättande av en sådan princip utgör ett skäl för att bevilja humanitär status enligt artikel 9.1 punkt 2 ZUB.

25 Till följd av upphävandet registrerades LF:s ansökan om internationellt skydd den 30 december 2021. Han uttryckte en önskan om att inkvarteras på en av DAB:s registrerings- och mottagningsanläggningar, eftersom han inte själv kunde sörja för sina grundläggande behov.

26 Den 10 augusti 2022 antog DAB det omtvistade beslutet, genom vilket den vägrade att bevilja LF flyktingstatus och humanitär status.

27 Nämnda myndighet ansåg att de skäl som LF hade åberopat dels inte motiverade en välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för allvarlig skada i den mening som avses i artikel 8.1 och artikel 9.1 ZUB, dels inte kunde utgöra skäl för att erhålla humanitär status av de skäl som avses i artikel 9.8 ZUB. Nämnda myndighet påpekade att de olika fällande brottmålsdomarna mot LF, visade att han inte har integrerats i det bulgariska samhället och att han är en återfallsförbrytare. Myndigheten ansåg slutligen att LF:s långvariga vistelse i Bulgarien och det förhållandet att det inte var möjligt att återvända till hans ursprungsland inte utgjorde ett skyddsskäl enligt ZUB, utan endast kunde motivera en ansökan om administrativ status enligt ZChRB.

28 LF överklagade det beslutet till Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen.

29 För det första anser den hänskjutande domstolen att LF inte uppfyller villkoren för att beviljas flyktingstatus enligt artikel 8.1 ZUB eller humanitär status enligt artikel 9.1 i den lagen. Med hänsyn till LF:s långvariga vistelse i Bulgarien, vilken varat i över 26 år, under vilken han inte haft någon identitetshandling och ofta varit berövad de garantier som krävs för att han ska garanteras en värdig levnadsstandard, vilket strider mot artikel 14 i direktiv 2008/115, kan LF:s situation jämföras med dem som var aktuella i domarna av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218), och domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. ( C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), samt i Europadomstolens dom av den 21 januari 2011, M.S.S. mot Belgien och Grekland (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609).

30 Den hänskjutande domstolen har särskilt påpekat att de bulgariska myndigheterna inte har uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 8 i direktiv 2008/115 att så snart som möjligt avlägsna LF.

31 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den omständigheten att de bulgariska myndigheterna inte har erkänt LF:s särskilda situation, om det antas att den utgör ett åsidosättande av artiklarna 1, 4 och 7 i stadgan – i avsaknad av en bestämmelse i ZChRB som gör det möjligt att bevilja LF uppehållstillstånd av humanitära skäl och utan att medlemsstaterna är skyldiga att införa en sådan bestämmelse med stöd av artikel 6.4 i direktiv 2008/115 – omfattas av tvingande humanitära skäl som motiverar att artikel 9.8 ZUB tolkas i enlighet med skäl 15 och artikel 2 h i direktiv 2011/95.

32 Om den frågan ska besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida subsidiärt skydd, i den mening som avses i direktiv 2011/95, ska beviljas med stöd av artikel 9.8 ZUB eller uppehållstillstånd av humanitära skäl i den mening som avses i artikel 6.4 i direktiv 2008/115.

33 För det andra har den hänskjutande domstolen betonat att det inte finns någon bestämmelse i ZChRB som föreskriver en rätt för LF att få en skriftlig bekräftelse av sin situation, vilket strider mot vad som anges i skäl 12 i direktiv 2008/115 och i artikel 14.2 i direktivet.

34 I förevarande fall har tillämpningen av ZChRB och direktiv 2008/115 på LF endast resulterat i att han ålagts två beslut om återvändande, daterade den 26 september 2005 och den 9 augusti 2017, vilka inte har verkställts. Det finns inget som tyder på att den uteblivna verkställigheten av besluten beror på hinder för deras verkställighet eller på hälsoskäl eller humanitära skäl.

35 Enligt den hänskjutande domstolen fastställs inte i direktiv 2008/115 följderna av att verkställigheten av avlägsnandet strider mot tredjelandsmedborgarens rätt till respekt för privatlivet. I avsaknad av en nationell humanitär klausul som antagits i enlighet med artikel 6.4 i direktivet, kan ett åsidosättande av artikel 14.2 i samma direktiv, mot bakgrund av skäl 12 däri, således inte leda till att en medlemsstat åläggs en skyldighet att bevilja en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt.

36 För det tredje anser den hänskjutande domstolen att det endast är artikel 9.8 ZUB som reglerar beviljandet av uppehållstillstånd av humanitära skäl till en tredjelandsmedborgare. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om hur denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av unionsrätten, eftersom den bulgariska lagstiftaren felaktigt ansåg att beviljandet av uppehållstillstånd av humanitära skäl skulle regleras i ZUB, vars huvudsakliga syfte är att införliva direktiv 2011/95 med bulgarisk rätt.

37 Den hänskjutande domstolen anser nämligen att även om subsidiärt skydd enligt bulgarisk rätt även benämns humanitär status, verkar de humanitära skäl som avses i artikel 9.8 ZUB, inte vara relevanta för bedömningen av huruvida subsidiärt skydd ska beviljas enligt artikel 15 i direktiv 2011/95 och artikel 9.1 ZUB. Det framgår vidare av skäl 12 och artikel 2 h i direktivet att uppehållstillstånd av sådana humanitära skäl inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

38 Den hänskjutande domstolen anser att LF:s situation kräver en vid tolkning av den enda möjligheten att i nationell rätt tillämpa en humanitär bestämmelse som är förenlig med de grundläggande rättigheter som avses i artiklarna 1, 4 och 7 i stadgan.

39 Om artikel 9.8 ZUB tolkas så, att den inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2011/95, skulle LF:s rättsliga ställning inte bedömas mot bakgrund av hans eventuella återvändande till sitt ursprungsland, utan mot bakgrund av hans situation i Bulgarien, inbegripet varaktigheten av hans vistelse i den medlemsstaten och iakttagandet av hans grundläggande rättigheter.

40 Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida artikel 2.2 h i direktiv 2011/95 – trots förbehållet om att medlemsstaterna får anta förmånligare bestämmelser i artikel 3 i direktivet – gör det möjligt att bevilja skydd av tvingande humanitära skäl, som inte har samband med direktivets art och skälen till detta, till en tredjelandsmedborgare som, i likhet med LF, har vistats i en medlemsstat i mer än 26 år, utan någon skriftlig bekräftelse på sin rättsliga ställning och utan någon möjlighet att få uppehållstillstånd av humanitära skäl.

41 Den hänskjutande domstolen anser att rätten till respekt för mänsklig värdighet, liv, integritet och hälsa som föreskrivs i artiklarna 1, 2, 3 och 35 i stadgan, liksom förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling i artikel 4 i stadgan, utgör hinder för att en tredjelandsmedborgare som, i en sådan situation som i det nationella målet, vistas olagligt i en medlemsstat och vars avlägsnande de facto har skjutits upp i avvaktan på en domstolsprövning nekas stöd till sina grundläggande behov.

42 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Sofia-grad (Förvaltningsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

43 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den tredje och den femte frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2 h i direktiv 2011/95, jämförd med skäl 15 och artikel 3 i samma direktiv samt med artiklarna 1 och 4 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat beviljar en tredjelandsmedborgare uppehållstillstånd av humanitära skäl som inte har något samband med arten av, skälen till och syftena med det internationella skydd som avses i direktivet.

44 Det ska för det första erinras om att medlemsstaterna enligt artikel 3 i direktiv 2011/95, jämförd med skäl 14 i samma direktiv, får införa eller behålla bestämmelser som mildrar rekvisiten för att fastställa om en tredjelandsmedborgare eller en statslös person ska beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande, förutsatt att de är förenliga med direktivet. Sådana bestämmelser får således inte strida mot systematiken i och syftena med direktivet. I synnerhet är sådana bestämmelser förbjudna som låter tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befinner sig i en situation som helt saknar samband med den logiska grunden för internationellt skydd komma i åtnjutande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer), C‑91/20, EU:C:2021:898, punkterna 39 och 40).

45 Domstolen har således redan slagit fast, vad gäller artikel 3 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12), vars lydelse var identisk med artikel 3 i direktiv 2011/95, att den bestämmelsen utgjorde hinder för att en medlemsstat beviljar en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande på grund av omänsklig eller förnedrande behandling, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, som äger rum i den medlemsstaten, eftersom en sådan situation inte har något samband med den logiska grunden för internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, M’Bodj, C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkterna 33, 43 och 44).

46 Beviljandet av uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare kan således inte grundas på bestämmelserna i direktiv 2011/95 när en sådan uppehållsrätt motiveras av den situation av materiellt armod som tredjelandsmedborgaren befinner sig i i den mottagande medlemsstaten, även om den situationen är så allvarlig att den kan likställas med omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan.

47 För det andra ska det emellertid betonas att ansökan om internationellt skydd i artikel 2 h i direktiv 2011/95 definieras som en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd. Denna bestämmelse ska tolkas tillsammans med skäl 15 i direktivet, där det anges att de tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som tillåts stanna inom medlemsstaternas territorier av skäl som inte hänför sig till ett behov av internationellt skydd utan efter en skönsmässig bedömning av ömmande eller humanitära skäl, faller utanför tillämpningsområdet för direktivet.

48 Härav följer att direktiv 2011/95, trots artikel 3, inte förbjuder en medlemsstat från att bevilja ett nationellt skydd som medför rättigheter som gör det möjligt för personer som inte kan beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande att uppehålla sig i det landet, eftersom beviljandet av ett sådant skydd faller utanför direktivets tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2010, B och D, C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 116–118, och dom av den 23 maj 2019, Bilali, C‑720/17, EU:C:2019:448, punkt 61). En medlemsstat får således, enbart med stöd av nationell rätt, bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl till tredjelandsmedborgare som befinner sig i extremt materiellt armod på dess territorium.

49 För att inte strida mot det regelverk som inrättats genom direktiv 2011/95 får det nationella skyddet emellertid inte förväxlas med flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i den mening som avses i direktivet. De bestämmelser genom vilka det nationella skyddet beviljas ska därför göra det möjligt att tydligt särskilja det skyddet från det skydd som beviljas i enlighet med direktivet (se, analogt, dom av den 9 november 2010, B och D, C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 119 och 120).

50 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de nationella bestämmelser med stöd av vilka uppehållstillstånd av humanitära skäl i förekommande fall kan beviljas en tredjelandsmedborgare som befinner sig i en sådan situation som klaganden, gör det möjligt att tydligt särskilja den status som följer av en sådan uppehållsrätt från den status som beviljas enligt direktiv 2011/95.

51 Den omständigheten att det regelverk som följer av att subsidiärt skydd beviljas, å ena sidan, och det regelverk som följer av det nationella skyddet, å andra sidan, i nationell rätt betecknas på samma sätt gör det inte i sig möjligt att anse att dessa två regelverk inte kan särskiljas i tillräcklig utsträckning (se, analogt, dom av den 9 november 2010, B och D, C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 119 och 120). Den omständigheten att bestämmelserna om ett sådant nationellt skydd ingår bland de bestämmelser i nationell rätt som i princip avser det skydd som följer av direktiv 2011/95 gör det inte heller möjligt att anse att dessa regelverk inte kan särskiljas i tillräcklig utsträckning.

52 När, såsom förefaller vara fallet i förevarande mål, det regelverk som följer av det nationella skyddet föreskrivs i samma bestämmelser som de varigenom direktiv 2011/95 införlivats och det regelverket dessutom av den nationella lagstiftaren betecknas på samma sätt som det regelverk som följer av subsidiärt skydd, kan de bestämmelser genom vilka ett sådant nationellt skydd beviljas emellertid inte anses göra det möjligt att tydligt särskilja det skyddet från det skydd som beviljas i enlighet med direktivet om den status som följer av det nationella regelverket dessutom i huvudsak är densamma som statusen som subsidiärt skyddsbehövande, såsom den fastställs i direktivet.

53 Det ska slutligen påpekas att det i artikel 2 h i direktiv 2011/95 endast föreskrivs att en ansökan genom vilken en tredjelandsmedborgare eller statslös person uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd inte utgör en ansökan om internationellt skydd om det enligt nationell rätt är möjligt att ansöka om denna andra typ av skydd genom en separat ansökan. I motsats till vad Europeiska kommissionen har hävdat utgör denna bestämmelse däremot inte på något sätt hinder för att en nationell myndighet, efter att ha avslagit en ansökan om internationellt skydd, beviljar uppehållsrätt med stöd av ett skydd som uteslutande följer av nationell rätt.

54 Mot denna bakgrund ska den första, den tredje och den femte frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2011/95 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för att en medlemsstat av skäl som inte har något samband med direktivets systematik och syften beviljar en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt, förutsatt att uppehållsrätten tydligt kan särskiljas från internationellt skydd som beviljas i enlighet med direktivet.

55 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 14.2 i direktiv 2008/115, jämförd med skäl 12 i direktivet och artiklarna 1 och 4 i stadgan, ska tolkas så, att en medlemsstat som inte kan avlägsna en tredjelandsmedborgare inom de tidsfrister som fastställts i enlighet med artikel 8 i direktivet ska ge denne en skriftlig bekräftelse på att verkställigheten av det beslut om återvändande som berör vederbörande har skjutits upp, trots att han eller hon vistas olagligt i den medlemsstaten.

56 För det första ska det påpekas att direktiv 2008/115, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 2.2, är tillämpligt på alla tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat. Vidare kan det konstateras att en tredjelandsmedborgare, när denne omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, i princip ska omfattas av de gemensamma normer och förfaranden som föreskrivs i direktivet med avseende på återvändande av honom eller henne, så länge hans eller hennes vistelse inte, i förekommande fall, har blivit laglig (dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

57 Om ett beslut om återvändande har antagits med avseende på en tredjelandsmedborgare med iakttagande av de materiella och processuella garantier som införts genom direktiv 2008/115, är den berörda medlemsstaten således skyldig att avlägsna tredjelandsmedborgaren i enlighet med artikel 8 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ensamkommande barn), C‑441/19, EU:C:2021:9, punkterna 79 och 80, och dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

58 För det andra, medför artikel 9 i direktiv 2008/115, genom undantag från skyldigheten att avlägsna en tredjelandsmedborgare som har varit föremål för ett beslut om återvändande inom de tidsfrister som fastställs i enlighet med artikel 8 i direktivet, att den berörda medlemsstaten tillåts eller till och med åläggs att skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet i vissa fall.

59 Såsom bekräftas i skäl 12 i direktiv 2008/115 omfattas således en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och för vilken verkställigheten av avlägsnandet skjuts upp fortfarande av direktivets tillämpningsområde. Det följer dessutom av artikel 14 i direktivet att tredjelandsmedborgaren har vissa rättigheter i avvaktan på avlägsnandet.

60 I detta hänseende föreskrivs i artikel 14.2 i direktiv 2008/115 att den medlemsstat, inom vilken tredjelandsmedborgaren vistas olagligt, i enlighet med nationell lagstiftning ska ge honom eller henne en skriftlig bekräftelse på att verkställigheten av beslutet om återvändande som han eller hon är föremål för har skjutits upp.

61 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 14.2 i direktiv 2008/115 ska tolkas så, att en medlemsstat som inte kan avlägsna en tredjelandsmedborgare inom de tidsfrister som fastställts i enlighet med artikel 8 i direktivet ska ge denne en skriftlig bekräftelse på att verkställigheten av det beslut om återvändande som berör vederbörande har skjutits upp, trots att han eller hon vistas olagligt i den medlemsstaten.

62 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den sjätte frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 1, 4 och 7 i stadgan, jämförda med direktiv 2008/115, ska tolkas så, att en medlemsstat kan vara skyldig att av tvingande humanitära skäl bevilja uppehållsrätt, i förekommande fall i enlighet med internationellt skydd, till en tredjelandsmedborgare som under en längre tid har vistats i den medlemsstaten utan att ha någon fastställd status och som för närvarande vistas olagligt där.

63 Det ska inledningsvis erinras om att tillämpningsområdet för stadgan, när det gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, definieras i stadgans artikel 51.1, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Denna bestämmelse bekräftar EU-domstolens praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. Om en rättslig situation däremot inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är EU-domstolen inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopas kan inte i sig grunda någon sådan behörighet (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 78, och dom av den 25 januari 2024, Parchetul de pe lângă Curtea de Apel Craiova m.fl., C‑58/22, EU:C:2024:70, punkt 40).

64 Domstolen ska därför först pröva i vilken mån situationen för en sådan tredjelandsmedborgare som klaganden kan omfattas av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, och därefter avgöra huruvida en sådan situation, enligt artiklarna 1, 4 eller 7 i stadgan, innebär att tredjelandsmedborgaren ska beviljas uppehållsrätt.

65 Det framgår i detta hänseende för det första av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att klaganden inte uppfyller villkoren för att beviljas internationellt skydd i den mening som avses i direktiv 2011/95. Detta innebär att direktivet inte är tillämpligt på situationen.

66 För det andra omfattas klaganden, såvida han inte kan göra gällande ett annat uppehållstillstånd i Bulgarien, däremot av tillämpningsområdet för direktiv 2008/115, eftersom han vistas olagligt i det landet sedan antagandet av beslutet om avslag på hans ansökan om internationellt skydd, vilket han överklagat till den hänskjutande domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 209 och 210). Härav följer att klagandens situation regleras av unionsrätten.

67 Det finns emellertid ingen bestämmelse i direktiv 2008/115 som kan tolkas så, att en medlemsstat är skyldig att bevilja ett uppehållstillstånd till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på dess territorium. Vad särskilt gäller artikel 6.4 i direktivet innebär denna bestämmelse endast att medlemsstaterna ges möjlighet att av ömmande eller humanitära skäl bevilja tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium uppehållsrätt med stöd av deras nationella rätt och inte med stöd av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkterna 85 och 86).

68 Enligt artikel 51.2 i stadgan utvidgar stadgans bestämmelser inte unionsrättens tillämpningsområde. En medlemsstat kan således inte med stöd av artiklarna 1, 4 och 7 i stadgan anses vara skyldig att bevilja uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/115 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 87). Den längre eller kortare varaktigheten av tredjelandsmedborgarens vistelse i den berörda medlemsstaten saknar betydelse i detta avseende.

69 För det tredje omfattas även en tredjelandsmedborgare som befinner sig i en sådan situation som klaganden, trots att han vistas olagligt i den berörda medlemsstaten, av tillämpningsområdet för direktiven 2013/32 och 2013/33 så länge som den hänskjutande domstolen inte har prövat hans överklagande av beslutet om avslag på hans ansökan om internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 207 och 208).

70 Enligt artikel 46.5 i direktiv 2013/32 får personer som ansöker om internationellt skydd, med förbehåll för de fall som avses i artiklarna 41.1 och 46.6 i samma direktiv, stanna kvar i den berörda medlemsstaten i avvaktan på resultatet av den omprövning som de begärt av avslagsbeslutet på deras ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 282).

71 Det är således inte uteslutet att klaganden i förevarande fall, trots att hans ansökan om internationellt skydd utgör en efterföljande ansökan, har rätt att stanna kvar i Bulgarien till dess att överklagandet vid den hänskjutande domstolen har avgjorts.

72 Såsom uttryckligen anges i artikel 9.1 i direktiv 2013/32 ska en sådan rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten emellertid inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd. Det finns således, och av skäl som liknar dem som angetts i punkt 68 ovan, inte någon bestämmelse i stadgan enligt vilken en medlemsstat är skyldig att bevilja en person som ansöker om internationellt skydd en uppehållsrätt som går utöver omfattningen av det tillstånd att stanna kvar i landet som följer av artikel 46.5 i direktivet.

73 Det ska vidare emellertid tilläggas att medlemsstaterna enligt artikel 14.1 b och d i direktiv 2008/115 så långt som möjligt ska säkerställa att akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar tillhandahålls och att utsatta personers särskilda behov beaktas så länge verkställigheten av avlägsnandet av den berörda tredjelandsmedborgaren skjuts upp.

74 Medlemsstaterna är dessutom skyldiga att iaktta förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling, såsom det följer av artikel 4 i stadgan, när de genomför direktiv 2008/115. Härav följer att medlemsstaterna även ska säkerställa att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium inte befinner sig i en situation som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan så länge han eller hon inte har avlägsnats från territoriet.

75 Domstolen har redan slagit fast att artikel 4 i stadgan skulle åsidosättas om likgiltigheten hos myndigheterna i en medlemsstat får till följd att en person som är helt och hållet beroende av bistånd från det offentliga, oberoende av personens egen vilja och personliga val, befinner sig i en situation av extremt materiellt armod, vilket gör det omöjligt för vederbörande att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom att äta, tvätta sig och ha tak över huvudet, och vilket skadar dennes fysiska eller mentala hälsa eller utsätter honom eller henne för en förnedring som är oförenlig med mänsklig värdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Jawo C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 92, och dom av den 16 juli 2020, Addis, C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 51).

76 En person som ansöker om internationellt skydd och som har rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i denna egenskap, ska vidare ha rätt till de mottagningsvillkor som föreskrivs i direktiv 2013/33 så länge som ansökan inte slutligt har avgjorts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkterna 284–286).

77 Om LF, i förevarande fall, har en sådan rätt att stanna i Bulgarien till dess att överklagandet vid den hänskjutande domstolen har avgjorts, vilket det ankommer på den domstolen att kontrollera, ska han således även ha rätt till de mottagningsvillkor som föreskrivs i direktivet så länge överklagandet inte slutligt har avgjorts.

78 Även om det antas att de materiella mottagningsvillkoren inskränks eller dras in med stöd av artikel 20.1 c i direktivet, på grund av att ansökan om internationellt skydd i det nationella målet är en efterföljande ansökan, garanterar artikel 20.5 i direktivet sökanden under alla omständigheter minimivillkor för mottagande som gör det möjligt för vederbörande att leva ett värdigt liv.

79 Mot denna bakgrund ska den fjärde och den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 1, 4 och 7 i stadgan, jämförda med direktiv 2008/115, ska tolkas så, att en medlemsstat inte är skyldig att av tvingande humanitära skäl bevilja uppehållsrätt till en tredjelandsmedborgare som för närvarande vistas olagligt på dess territorium, oavsett hur länge vederbörande har vistats där. Så länge som tredjelandsmedborgaren inte har avlägsnats kan han eller hon emellertid göra gällande de rättigheter som vederbörande garanteras enligt såväl stadgan som artikel 14.1 i direktivet. Om tredjelandsmedborgaren även har ställning som sökande av internationellt skydd och har rätt att stanna kvar i den medlemsstaten kan vederbörande även göra gällande de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2013/33.

80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Det överensstämmer inte med det verkliga namnet på någon av parterna i målet.