Domstolens dom (femte avdelningen) den 21 november 2024

I mål C‑370/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Slovakien) genom beslut av den 26 april 2023, som inkom till domstolen den 13 juni 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Gratsias (referent) och E. Regan, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: handläggaren S. Spyropoulos,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 maj 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Slovakiens regering, genom E.V. Larišová, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Tokár och C. Valero, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 4 juli 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Slovakisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (EUT L 295, 2010, s. 23 och rättelse i EUT L 65, 2020, s. 24).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Mesto Rimavská Sobota (staden Rimavská Sobota, Slovakien) och Ministerstvo pôdohospodárstva a rozvoja vidieka (ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling, Slovakien) (nedan kallat jordbruksministeriet). Målet rör lagenligheten av böter som påförts staden Rimavská Sobota på grund av dess underlåtenhet att införa ett system för tillbörlig aktsamhet i den mening som avses i artiklarna 4.2 och 6 i förordning nr 995/2010.

3 Skäl 31 i förordning nr 995/2010 har följande lydelse:

4 I artikel 1, med rubriken Tillämpningsområde, i denna förordning föreskrivs följande:

5 I artikel 2, med rubriken Definitioner, i förordningen föreskrivs följande:

6 I artikel 4, med rubriken Verksamhetsutövarnas skyldigheter, i samma förordning föreskrivs följande:

7 Artikel 6 i förordning nr 995/2010 har rubriken System för tillbörlig aktsamhet. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

8 I artikel 19, med rubriken Sanktioner, i förordningen föreskrivs följande i punkt 1:

9 I bilagan till nämnda förordning, med rubriken Timmer och trävaror enligt klassifikationen i Kombinerade nomenklaturen enligt bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 [av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1)], på vilken den här förordningen är tillämplig, återfinns följande uttryck:

10 Det följer av dess 1 § 1 a att zákon č. 113/2018 Z. z. o uvádzaní dreva a výrobkov z dreva na vnútorný trh a o zmene a doplnení zákona č. 280/2017 Z. z. o poskytovaní podpory a dotácie v pôdohospodárstve a rozvoji vidieka a o zmene zákona č. 292/2014 Z. z. o príspevku poskytovanom z európskych štrukturálnych a investičných fondov a o zmene a doplnení niektorých zákonov v znení neskorších predpisov (lag nr 113/2018 om utsläppande av timmer och trävaror på den inre marknaden och om ändring av lag nr 280/2017 om beviljande av stöd och subventioner till jordbruk och landsbygdsutveckling och om ändring av lag nr 292/2014 om bidrag från de europeiska struktur- och investeringsfonderna och om ändring av vissa lagar, i ändrad lydelse) av den 14 mars 2018 (nr 113/2018) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad timmerlagen), avser rättigheter och skyldigheter för de verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden.

11 I 4 § i timmerlagen föreskrivs följande:

12 Enligt 17 § 1 c i timmerlagen gör sig en verksamhetsutövare skyldig till en administrativ överträdelse om denne inte upprätthåller ett system för tillbörlig aktsamhet eller inte regelbundet underhåller och utvärderar det system för tillbörlig aktsamhet som avses i 4 § 1, 4 § 2, 4 § 3 eller 4 § 5 [i denna lag] …. I 17 § 5 b i nämnda lag föreskrivs att tillsynsmyndigheten ska ålägga böter på mellan 2000 och 10000 [euro] för en sådan administrativ överträdelse som avses i punkt 1 … c ….

13 Genom beslut av den 10 april 2019 ålade Slovenská lesnícko – drevárska inšpekcia (Slovakiska skogs- och skogsbruksinspektionen, Slovakien) staden Rimavská Sobota böter på 2000 euro med stöd av 17 § 5 i timmerlagen, med motiveringen att staden i egenskap av verksamhetsutövare, i den mening som avses i artikel 2 c i förordning nr 995/2010, hade underlåtit att införa ett system för tillbörlig aktsamhet i den mening som avses i 4 § punkterna 1–3 i timmerlagen. Detta beslut fastställdes av jordbruksministeriet genom beslut av den 25 juni 2019.

14 Staden Rimavská Sobota överklagade sistnämnda beslut. Krajský súd v Banskej Bystrici (Regiondomstolen i Banska Bystrica, Slovakien) ogillade överklagandet. Staden Rimavská Sobota överklagade den domen till Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Slovakien), den hänskjutande domstolen.

15 Enligt den hänskjutande domstolen sålde staden Rimavská Sobota timmer och informerade därvid endast köparna om vilka träd som skulle avverkas, eller på vilken mark avverkningen skulle ske. Avverkningen utfördes av köparna själva, under överinseende av kommunanställda.

16 Parterna i det nationella målet är oense om huruvida staden Rimavská Sobota är en verksamhetsutövare i den mening som avses i artikel 2 c i förordning nr 995/2010. Staden Rimavská Sobota menar att den inte kan anses utgöra en sådan, eftersom den inte sålde timmer som redan hade avverkats utan rätten att avverka träd på rot.

17 Jordbruksministeriet har för sin del gjort gällande att staden Rimavská Sobota, genom att den har släppt ut timmer på marknaden i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 995/2010, är en verksamhetsutövare i den mening som avses i artikel 2 c i denna förordning och därför omfattas av de skyldigheter som föreskrivs i artikel 4.2 i förordningen. Enligt den hänskjutande domstolen grundar sig jordbruksministeriet på den omständigheten att staden Rimavská Sobota direkt sålde timmer som köparna själva skulle avverka och transportera, utan att för den skull till köparna överföra någon rätt att avverka och förvalta en del av den berörda skogen. Enligt jordbruksministeriet är det endast om det sker en sådan överföring som köparna skulle kunna betraktas som skogsförvaltare i den mening som avses i de relevanta bestämmelserna i slovakisk rätt och således förfoga över de uppgifter som är nödvändiga för att kunna införa ett system för tillbörlig aktsamhet, såsom krävs enligt artikel 4.2 i nämnda förordning.

18 Den hänskjutande domstolen anser att det mål som är anhängigt vid den ger upphov till en fråga om tolkningen av begreppen utsläppande på marknaden och verksamhetsutövare i den mening som avses i artikel 2 b och c i förordning nr 995/2010.

19 Mot denna bakgrund beslutade Najvyšší správny súd Slovenskej republiky (Högsta förvaltningsdomstolen, Republiken Slovakien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

20 Den slovakiska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom tolkningsfrågan, såsom den formulerats, innebär att domstolen ombeds att tillämpa förordning nr 995/2010 på omständigheterna i det nationella målet.

21 Det ska härvidlag erinras om att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa nationell rätt. Det ankommer emellertid på EU-domstolen att tillhandahålla den nationella domstol som ingett en begäran om förhandsavgörande de uppgifter om unionsrättens tolkning som den nationella domstolen behöver för att kunna avgöra det nationella målet, samtidigt som EU-domstolen beaktar de uppgifter i begäran om förhandsavgörande om de nationella rättsregler som är tillämpliga på målet och de omständigheter som utmärker det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 134 och där angiven rättspraxis).

22 I förevarande fall kan det konstateras att den fråga som ställts, enligt dess ordalydelse, har ställts för att EU-domstolen ska tolka begreppet utsläppande på marknaden i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 995/2010. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att tillämpa denna bestämmelse, såsom den tolkats av EU-domstolen, på omständigheterna i det nationella målet, med beaktande av de användbara uppgifter som EU-domstolen har tillhandahållit i detta avseende för att möjliggöra för den hänskjutande domstolen att avgöra det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2024, Chaudfontaine Loisirs, C‑73/23, EU:C:2024:734, punkt 38).

23 Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

24 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 a–c i förordning nr 995/2010 ska tolkas så, att en fysisk eller juridisk person som ingår ett avtal genom vilket denna person ger den andra avtalsparten tillstånd att, enligt dennes instruktioner och under dennes tillsyn, avverka obearbetat virke eller brännved, utgör en verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden, i den mening som avses i dessa bestämmelser.

25 Enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 5 september 2024, W. GmbH, C‑67/23, EU:C:2024:680, punkt 70).

26 Enligt artikel 2 c i förordning nr 995/2010 avser begreppet verksamhetsutövare varje fysisk eller juridisk person som släpper ut timmer eller trävaror på marknaden.

27 I artikel 2 b i samma förordning anges att begreppet utsläppande på marknaden avser leverans för första gången, oberoende av leveranssätt och försäljningsteknik, av timmer och trävaror på den inre marknaden för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis.

28 Begreppet leverans i nämnda artikel 2 b ska, enligt dess gängse betydelse, förstås som en överföring av äganderätten till en viss mängd timmer eller trävaror.

29 Begreppet timmer och trävaror omfattar, enligt artikel 2 a i förordning nr 995/2010, timmer och trävaror som anges i bilagan [till denna förordning], med undantag för trävaror eller sådana beståndsdelar av trävaror som tillverkats av timmer eller trävaror som avslutat sin livscykel och annars skulle ha bortskaffats som avfall, i enlighet med artikel 3.1 i [direktiv 2008/98].

30 Det framgår av bilagan till förordning nr 995/2010 att begreppet timmer och trävaror, i den mening som avses i denna förordning, omfattar virke, obearbetat och brännved, men inte träd på rot, det vill säga timmer från träd som är avsedda för avverkning och som ännu inte har avverkats. Den sistnämnda typen av timmer anges inte i denna bilaga.

31 Av dessa omständigheter följer att en fysisk eller juridisk person ska anses vara en verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden, i den mening som avses i artikel 2 a–c i förordning nr 995/2010, när den fysiska eller juridiska personen för första gången, oberoende av försäljningsteknik, för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet överför äganderätten till obearbetat virke eller brännved till en person som bedriver verksamhet på den inre marknaden.

32 Följaktligen ska nämnda virke eller brännved anses ha släppts ut på marknaden av en verksamhetsutövare, i den mening som avses i denna förordning, när äganderätten för första gången, efter avverkning, oberoende av försäljningsteknik, överförs för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet.

33 När det gäller det sammanhang i vilket artikel 2 b i förordning nr 995/2010 ingår, ska det påpekas att det i artikel 4.1 i förordningen föreskrivs att [d]et ska vara förbjudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden. Enligt artikel 2 g i denna förordning avses med begreppet timmer från olaglig avverkning timmer avverkat i strid med den tillämpliga lagstiftningen i avverkningslandet. Begreppet tillämplig lagstiftning avser, i enlighet med artikel 2 h första och fjärde strecksatserna i nämnda förordning, den gällande lagstiftningen i avverkningslandet i fråga om bland annat rätt till avverkning av timmer inom lagliga i vederbörlig ordning offentliggjorda gränser och tredje parters lagliga rättigheter avseende sådan användning och besittningsrätt som påverkas av avverkning av timmer.

34 Det följer av dessa bestämmelser att förordning nr 995/2010 varken reglerar villkoren för hur äganderätten till timmer som erhålls genom fällande av träd uppstår eller villkoren för hur denna rätt förvärvas eller överförs.

35 Dessa villkor regleras således i tillämplig nationell rätt, nämligen rätten i den stat där den berörda marken är belägen. Frågan huruvida den aktuella åtgärden innebär ett utsläppande på marknaden av timmer eller trävaror i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 995/2010, ska således bedömas utifrån de följder som åtgärden får i enlighet med nationell rätt.

36 Vad gäller det mål som eftersträvas med förordning nr 995/2010 består detta, såsom framgår av skäl 31 i förordningen, i att bekämpa olaglig avverkning och den därmed sammanhängande handeln. I detta syfte fastställs i denna förordning, i dess artikel 1, särskilt de skyldigheter som åligger verksamhetsutövare, i den mening som avses i artikel 2 c i förordningen, som släpper ut timmer och trävaror för första gången på marknaden.

37 För att underlätta att detta mål uppnås behövs en tillämpning av nationell rätt för att med säkerhet fastställa huruvida en fysisk eller juridisk person i ett visst fall är ägare till det timmer som avverkats vid tidpunkten för den första försäljningen till tredje man, och därför ska kvalificeras som en verksamhetsutövare som släpper ut timmer eller trävaror på marknaden i den mening som avses i artikel 2 a–c i denna förordning och uppfylla de skyldigheter som följer av dessa rättsliga kvalificeringar.

38 Av detta följer att ett avtal, såsom det som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, enligt vilket den berörda skogsförvaltaren ger sin avtalspart tillstånd att, enligt dennes instruktioner eller under dennes tillsyn, fälla vissa träd i denna skog och att ta vara på timmer från avverkningen av dessa träd, kan utgöra ett utsläppande på marknaden i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 995/2010, om detta avtal, enligt tillämplig nationell rätt, innebär att äganderätten till timret, efter avverkningen, övergår från den berörda skogsförvaltaren till dennes avtalspart.

39 När nämnda avtal, enligt tillämplig nationell rätt, däremot inte innebär en sådan övergång av äganderätten till timret, efter avverkning, utan avtalsparten direkt och automatiskt blir ägare till timret genom själva avverkningen av de berörda träden, kan ett sådant utsläppande på marknaden inte anses genomföras genom det avtal som ingåtts med markförvaltaren. Även om det antas att en sådan åtgärd kan kvalificeras som tillhandahållande av träd på rot, är det tillräckligt att erinra om att träd på rot, såsom påpekats i punkt 30 i denna dom, inte omfattas av begreppet timmer och trävaror i den mening som avses i förordning nr 995/2010. I ett sådant fall kommer utsläppandet på marknaden att ske när den person som har avverkat träden i fråga har överfört äganderätten till timret till tredje man för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet.

40 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra samt att tolka och tillämpa slovakisk rätt och, i synnerhet, bestämmelserna om uppkomst, förvärv och övergång av äganderätten till en viss mängd avverkat timmer, att bedöma huruvida staden Rimavská Sobota, i egenskap av förvaltare av skogen i fråga, efter avverkningen blev ägare till det timmer som dess avtalsparter hade avverkat. Om så är fallet utgör en senare övergång av äganderätten till timret till nämnda avtalsparter, med tillämpning av de avtal som staden Rimavská Sobota har ingått med dem, ett utsläppande på marknaden i den mening som avses i artikel 2 b i förordning nr 995/2010, under förutsättning att övergången har skett för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet, vilket det även ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

41 Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 2 a–c i förordning nr 995/2010 ska tolkas så, att en fysisk eller juridisk person som ingår ett avtal genom vilket denna person ger den andra avtalsparten tillstånd att, enligt dennes instruktioner och under dennes tillsyn, avverka obearbetat virke eller brännved, utgör en verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden, i den mening som avses i dessa bestämmelser när avtalsparten, i enlighet med tillämplig nationell rätt, inte direkt och automatiskt blir ägare till timret genom själva avverkningen av träden, utan den förstnämnda personen, som fortfarande innehar äganderätten till timret, efter avverkningen överför äganderätten till sin avtalspart i enlighet med avtalet.

42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: slovakiska.