Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 12 december 2024
Hänvisat till av
I mål C‑436/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hof van beroep te Gent (Appellationsdomstolen i Gent, Belgien) genom beslut av den 13 juni 2023, som inkom till domstolen den 13 juli 2023, i målet
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av domstolens vice ordföranden T. von Danwitz, tillika tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna A. Kumin och I. Ziemele (referent), generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Volvo Group Belgium NV, genom T. Lauwers, advocaat, Belgiens regering, genom S. Baeyens, A. De Brouwer och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av T. Bricout och C. Decordier, advocaten, Europeiska kommissionen, genom A. Ferrand och W. Roels, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Belgisk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 49 FEUF.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Belgische Staat/Federale Overheidsdienst Financiën (belgiska staten/belgiska federala skattemyndigheten) och Volvo Group Belgium NV, ett dotterbolag etablerat i Belgien till ett bolag utan hemvist i landet, angående följderna för Volvo Group Belgium av den nationella lagstiftningen, enligt vilken dotterbolag med hemvist i landet till bolag utan hemvist i landet åläggs en fairness tax.
3 I artikel 49 FEUF anges följande:
4 Wetboek van de inkomstenbelastingen 1992 (1992 års inkomstskattelag) ändrades genom wet houdende diverse bepaligen (lagen med diverse bestämmelser) av den 30 juli 2013 (Belgisch Staatsblad, den 1 augusti 2013). Kapitel 15 i lagen med diverse bestämmelser innehåller en avdelning 2, vars underavdelning 1 har rubriken Fairness Tax. Underavdelningen består av artiklarna 43–51 i nämnda lag, vilka ändrar artiklarna 198, 207, 218, 219 ter, 233, 246, 275 och 463 bis i inkomstskattelagen.
5 Artikel 198.1. 1° i 1992 års inkomstskattelag, i dess lydelse enligt lagen med diverse bestämmelser av den 30 juli 2013, har följande lydelse:
6 I artikel 207 andra stycket i denna lag föreskrivs följande:
7 I artikel 219 ter i denna lag föreskrivs följande:
8 I artikel 233 tredje stycket i samma lag föreskrivs följande:
9 Under åren 2015 och 2016 påfördes Volvo Group Belgium bolagsskatt med ett belopp på 1056466,18 euro för beskattningsåret 2015, varav 1052467,14 euro härrörde från fairness tax, och ett belopp på 773573,17 euro för beskattningsåret 2016, varav 769881,87 euro härrörde från fairness tax.
10 Under år 2016 begärde bolaget omprövning av dessa skattebeslut och gjorde gällande att fairness tax stred mot unionsrätten, avtal för undvikande av dubbelbeskattning och den belgiska konstitutionen. Bolaget påpekade i detta hänseende att en talan om ogiltigförklaring redan var anhängig vid Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien) och att den domstolen hade ställt tolkningsfrågor till EU-domstolen angående fairness tax och dess förenlighet med etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF.
11 Genom dom av den 1 mars 2018 ogiltigförklarade Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) bestämmelserna om fairness tax, det vill säga artiklarna 43–49 samt artikel 51 första och andra styckena i lagen med diverse bestämmelser av den 30 juli 2013. Till följd av denna dom meddelades i beslut av den 9 december 2019 att Volvo Group Belgiums begäran om omprövning inte medförde någon ändring, eftersom Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) beslutat att verkningarna av de ogiltigförklarade bestämmelserna skulle bestå för beskattningsåren 2014–2018.
12 Den 12 februari 2020 överklagade Volvo Group Belgium till Rechtbank van eerste aanleg Oost-Vlaanderen, afdeling Gent (Förstainstansdomstolen i östra Flandern, avdelningen i Gent, Belgien), som genom dom av den 4 februari 2022 upphävde besluten att påföra Volvo Group Belgium bolagsskatt för beskattningsåren 2015 och 2016, i den del bolaget ålades en fairness tax.
13 Belgiska staten/belgiska federala skattemyndigheten har överklagat denna dom till Hof van beroep te Gent (Appellationsdomstolen i Gent, Belgien), som är den hänskjutande domstolen.
14 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det beslut som meddelades av Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) att låta verkningarna av bestämmelserna i lagen om diverse bestämmelser av den 30 juli 2013 – som den hade ogiltigförklarat – bestå, utgör ett åsidosättande av etableringsfriheten enligt artikel 49 FEUF, eftersom detta beslut endast är tillämpligt på dotterbolag till bolag utan hemvist i landet, medan bolag utan hemvist i Belgien som har ett fast driftsställe i Belgien inte berörs av detta bibehållande av verkningarna och följaktligen inte omfattas av fairness tax.
15 Mot denna bakgrund beslutade Hof van beroep te Gent (Appellationsdomstolen i Gent) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
16 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ett dotterbolag med hemvist i landet till ett bolag utan hemvist i landet är skyldigt att betala en så kallad fairness tax på vinstutdelning som, på grund av utnyttjandet av vissa skattefördelar som föreskrivs i den nationella skattelagstiftningen, inte ingår i dotterbolagets slutliga beskattningsbara inkomst, medan ett bolag utan hemvist i landet som bedriver ekonomisk verksamhet i denna medlemsstat genom ett fast driftsställe eller en filial inte är skyldigt att betala denna skatt.
17 Det ska inledningsvis påpekas att den belgiska regeringen i sitt skriftliga yttrande har angett att det beslut som meddelades av Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) att låta verkningarna av fairness tax bestå, till skillnad från vad den hänskjutande domstolen har uppgett, kan avse inte bara dotterbolag till bolag utan hemvist i landet, utan även sådana bolags fasta driftsställen. Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) lät nämligen fairness tax bestå generellt för beskattningsåren 2014–2018. Det enda undantaget från detta var, enligt den belgiska regeringen, den situationen där ett utländskt dotterbolag delar ut vinst till ett belgiskt moderbolag som omfattas av tillämpningsområdet för rådets direktiv 2011/96/EU av den 30 november 2011 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EUT L 345, 2011, s. 8).
18 I detta hänseende ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva omfattningen av det beslut som meddelats av Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) att låta verkningarna av fairness tax bestå. Det ankommer inte på EU-domstolen att, inom ramen för det system för samarbete mellan domstolar som införts genom artikel 267 FEUF, kontrollera eller ifrågasätta huruvida den nationella domstolens tolkning av den nationella rätten är korrekt, eftersom det endast är den nationella domstolen som är behörig att göra en sådan tolkning. När EU-domstolen ska pröva en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol ska den således utgå från den tolkning av den nationella rätten som den hänskjutande domstolen har gjort (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2022, Instituto do Cinema e do Audiovisual, C‑411/21, EU:C:2022:836, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
19 EU-domstolen ska således vid prövningen av tolkningsfrågan och i enlighet med den hänskjutande domstolens tolkning utgå från att verkningarna av fairness tax inte består i förhållande till fasta driftsställen till bolag utan hemvist i landet, utan endast i förhållande till sådana bolags dotterbolag, såsom Volvo Group Belgium.
20 Den etableringsfrihet som unionsmedborgare har enligt artikel 49 FEUF innefattar för dessa medborgare en rätt att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätt att bilda och driva företag på samma villkor som de som föreskrivs i etableringsstatens lagstiftning för dess egna medborgare. I enlighet med artikel 54 FEUF inbegriper etableringsfriheten en rätt för bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning, och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen, att utöva verksamhet i den berörda medlemsstaten genom ett dotterbolag, en filial eller ett kontor (dom av den 17 maj 2017, X, C‑68/15, EU:C:2017:379, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
21 Ett bolags säte, i den mening som avses i artikel 54 FEUF, kan – på samma sätt som nationaliteten när det gäller fysiska personer – användas för att bestämma detta bolags anknytning till en stats rättsordning. Tillämpningen av en sådan nationell skattelagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet på ett bolag med hemvist i landet, inbegripet ett dotterbolag med hemvist i landet till ett bolag utan hemvist i landet, å ena sidan, och på en filial eller ett fast driftsställe till ett bolag utan hemvist i landet, å andra sidan, rör den skattemässiga behandlingen av ett bolag med respektive utan hemvist i landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Cofidis, C‑340/22, EU:C:2023:1019, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
22 Artikel 49 första stycket andra meningen FEUF ger uttryckligen ekonomiska aktörer möjlighet att fritt välja den rättsliga form som är lämplig för att bedriva verksamhet i en annan medlemsstat. Detta fria val får inte begränsas genom diskriminerande skattebestämmelser (dom av den 21 december 2023, Cofidis, C‑340/22, EU:C:2023:1019, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
23 Friheten att välja den rättsliga form som är lämplig för att bedriva verksamhet i en annan medlemsstat har bland annat till syfte att ge bolag med säte i en medlemsstat möjlighet att öppna en filial i en annan medlemsstat för att där utöva sin verksamhet på samma villkor som de som gäller för dotterbolag (dom av den 23 februari 2006, CLT‑UFA, C‑253/03, EU:C:2006:129, punkt 15, dom av den 6 september 2012, Philips Electronics UK, C‑18/11, EU:C:2012:532, punkt 14 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2023, Cofidis, C‑340/22, EU:C:2023:1019, punkt 39).
24 Enligt fast rättspraxis ska alla åtgärder som förbjuder, försvårar eller gör det mindre attraktivt att utöva den frihet som garanteras i artikel 49 FEUF anses som inskränkningar i etableringsfriheten (dom av den 7 september 2017, Eqiom och Enka, C‑6/16, EU:C:2017:641, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
25 Vad särskilt gäller skattebestämmelser framgår det av EU-domstolens praxis att det ankommer på varje medlemsstat att med iakttagande av unionsrätten organisera sitt system för beskattning av vinster, i den mån dessa vinster omfattas av den berörda medlemsstatens beskattningsrätt. Av detta följer att det står värdmedlemsstaten fritt att fastställa den beskattningsgrundande händelsen, beskattningsunderlaget och den skattesats som ska tillämpas på olika etableringsformer som bolag verksamma i denna medlemsstat kan använda, under förutsättning att den inte diskriminerar bolag utan hemvist i landet i förhållande till hur jämförbara nationella etableringar behandlas (dom av den 17 maj 2017, X, C‑68/15, EU:C:2017:379, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
26 I förevarande fall, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, påverkar beslutet att låta verkningarna av fairness tax bestå bolag utan hemvist i landet i den mån de bedriver sin ekonomiska verksamhet i Belgien genom ett dotterbolag och inte genom ett fast driftsställe eller en filial. Det framgår således att beslutet att låta verkningarna av fairness tax bestå medför att dotterbolag till bolag utan hemvist i landet inte ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på samma villkor som de som gäller för sådana bolags fasta driftsställen, vilket innebär att nämnda dotterbolag, enligt den nationella lagstiftningen, missgynnas i förhållande till nämnda fasta driftsställen.
27 Under dessa omständigheter kan ett sådant beslut att låta verkningarna bestå göra det mindre attraktivt för bolag med säte i en annan medlemsstat att bedriva sin verksamhet i Belgien genom ett dotterbolag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2017, Eqiom och Enka, C‑6/16, EU:C:2017:641, punkterna 55 och 56).
28 En skillnad i behandling som begränsar det fria valet av lämplig rättslig form för att bedriva verksamhet i en annan medlemsstat, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 22 ovan, kan således utgöra en inskränkning i den i artiklarna 49 och 54 FEUF garanterade etableringsfriheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Cofidis, C‑340/22, EU:C:2023:1019, punkt 47).
29 För att en sådan skillnad i behandlingen ska vara förenlig med fördragets bestämmelser om etableringsfrihet krävs det, enligt fast rättspraxis, att den avser situationer som inte är objektivt jämförbara eller att den kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse (dom av den 21 december 2023, Cofidis, C‑340/22, EU:C:2023:1019, punkt 48, och dom av den 2 september 2015, Groupe Steria, C‑386/14, EU:C:2015:524, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
30 När det gäller frågan huruvida situationerna är objektivt jämförbara framgår det av domstolens praxis att det är fråga om att jämföra en gränsöverskridande situation med en inhemsk situation. För att skilja en gränsöverskridande situation från en inhemsk situation ska man utgå från var de aktuella bolagen har sitt säte, vilket, såsom påpekats i punkt 21 ovan, används för att fastställa under vilken stats rättsordning ett bolag lyder. Av detta följer att tillämpningen av en sådan nationell skattelagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet på ett dotterbolag med hemvist i landet till ett bolag utan hemvist i landet, å ena sidan, och på ett sådant bolags fasta driftsställe, å andra sidan, rör den skattemässiga behandlingen av ett bolag med respektive utan hemvist i landet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2017, X, C‑68/15, EU:C:2017:379, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis).
31 Denna objektiva jämförelse ska göras med beaktande av det ändamål som eftersträvas med den nationella skattelagstiftningen i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2017, X, C‑68/15, EU:C:2017:379, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
32 EU-domstolen har påpekat följande beträffande situationernas jämförbarhet och det mål som eftersträvades med den belgiska lagstiftningen om fairness tax, i den lydelse som var i kraft vid den tidpunkten. I förhållande till en skattelagstiftning i värdmedlemsstaten som avser att förhindra att vinst som uppkommer i den medlemsstaten – med anledning av utnyttjandet av vissa skattefördelar som föreskrivs i det nationella skattesystemet – delas ut utan att ha blivit beskattad hos den skattskyldige, så befinner sig en skattskyldig som inte har hemvist i landet men som bedriver ekonomisk verksamhet genom ett fast driftsställe i den medlemsstaten i en situation som är jämförbar med den för en skattskyldig med hemvist i landet. I båda fallen avser skattelagstiftningen nämligen att göra det möjligt för den medlemsstaten att utöva sin rätt att beskatta vinst som omfattas av dess beskattningsrätt (dom av den 17 maj 2017, X, C‑68/15, EU:C:2017:379, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
33 I det nationella målet omfattas emellertid inte de fasta driftsställena och filialerna till bolag utan hemvist i landet av fairness tax.
34 Av detta följer att Konungariket Belgien, inom ramen för beslutet att låta verkningarna av fairness tax bestå, såsom det tolkats av den hänskjutande domstolen, inte längre utövar sin beskattningsrätt på vinsten från fasta driftsställen eller filialer till bolag utan hemvist i landet. Dessa bolag utan hemvist i landet befinner sig således inte i en situation som är jämförbar med situationen för bolag med hemvist i landet, såsom ett dotterbolag till ett bolag utan hemvist i landet.
35 I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet kan det följaktligen inte konstateras att det föreligger någon inskränkning i den etableringsfrihet som garanteras i artikel 49 FEUF.
36 Mot denna bakgrund ska den fråga som ställts besvaras enligt följande. Artikel 49 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ett dotterbolag med hemvist i landet till ett bolag utan hemvist i landet är skyldigt att betala en så kallad fairness tax på vinstutdelning som, på grund av utnyttjandet av vissa skattefördelar som föreskrivs i den nationella skattelagstiftningen, inte ingår i dotterbolagets slutliga beskattningsbara inkomst, medan ett bolag utan hemvist i landet som bedriver ekonomisk verksamhet i denna medlemsstat genom ett fast driftsställe eller en filial inte är skyldigt att betala denna skatt.
37 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: nederländska.