Domstolens dom (första avdelningen) den 3 juli 2025

I mål C‑610/23 [Al Nasiria], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki, Grekland) genom beslut av den 30 juni 2023, som inkom till domstolen den 3 oktober 2023, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T. von Danwitz (referent), tillförordnad domare på första avdelningen, samt domarna A. Kumin, I. Ziemele och S. Gervasoni, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Greklands regering, genom Z. Chatzipavlou, K. Georgiadis och T. Papadopoulou, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc-Simonetti och A. Katsimerou, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 6 februari 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Direktiv 2008/115/EG

Direktiv 2011/95/EU

Direktiv 2013/32

Grekisk rätt

Lag 3907/2011

Lag 4375/2016

Lag 4636/2019

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande anmärkningar

Prövning av de hänskjutna frågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 46 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan FO och Ypourgos Metanastefsis kai Asylou (Invandrings- och asylministeriet, Grekland), gällande beslutet att avslå FO:s ansökan om internationellt skydd.

3 Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknades i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), trädde i kraft den 22 april 1954 och kompletterades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, vilket ingicks i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967. Artikel 33 i konventionen har rubriken Förbud mot utvisning och avvisning och stadgar följande i punkt 1:

4 Artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) har följande lydelse:

5 Artikel 11.1 i detta direktiv har följande lydelse:

6 Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet har följande lydelse:

7 I artikel 4 i nämnda direktiv, med rubriken Bedömning av fakta och omständigheter, föreskrivs följande:

8 I skälen 18, 23, 25, 43 och 50 i direktiv 2013/32 anges följande:

9 I artikel 2 i direktiv 2013/32, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

10 Artikel 28 i nämnda direktiv har rubriken Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från sin ansökan. Artikel 28.1 och 28.2 har följande lydelse:

11 Artikel 31 i direktiv 2013/32 har rubriken Prövningsförfarande. I artikel 31.8 föreskrivs följande:

12 I artikel 32 i direktiv 2013/32, med rubriken Ogrundade ansökningar, anges följande:

13 Artikel 46 i direktiv 2013/32 har rubriken Rätten till ett effektivt rättsmedel. I den artikeln föreskrivs följande:

14 Artikel 22.4 i Nomos 3907/2011, Idrysi Ypiresias Asylou kai Ypiresias Protis Ypodochis, prosarmogi tis ellinikis nomothesias pros tis diatakseis tis Odigias 2008/115/EK schetika me tous koinous kanones kai diadikasies sta krati-meli gia tin epistrophi ton paranomos diamenonton ypikoon triton choron kai loipes diatakseis (lag nr 3907/2011 om inrättande av Asyltjänsten och Tjänsten för inledande mottagande, anpassning av den grekiska lagstiftningen till bestämmelserna i [direktiv 2008/115] och andra bestämmelser) (FEK Α’ 7/26.1.2011), med rubriken Frivillig avresa, har följande lydelse:

15 Genom artikel 4.1 i Nomos 4375/2016, Organosi kai leitourgia Ypiresias Asylou, Archis Prosfygon, Ypiresias Ypodochis kai Taftopoiisis, systasi Genikis Grammateias Ypodochis, prosarmogi tis Ellinikis Nomothesias pros tis diatakseis tis Odigias 2013/32/ΕΕ tou Evropaikou Koinovouliou kai tou Symbouliou schetika me tis koines diadikasies gia ti chorigisi kai anaklisi tou kathestotos diethnous prostasias (anadiatyposi) (EE 2013 L 180), diatakseis gia tin ergasia dikaiouchon diethnous prostasias kai alles diatakseis (lag nr 4375/2016 om organisation och funktion för en asyltjänst, en överklagandenämnd, och en mottagnings- och identifikationstjänst, samt om inrättande av Generalsekretariatet för mottagning och anpassning av den grekiska lagstiftningen till bestämmelserna i [direktiv 2013/32], om sysselsättning för personer som beviljats internationellt skydd och andra bestämmelser) (FEK A’ 51/3.4.2016), i dess lydelse enligt (lag nr 4399/2016) (nedan kallad lag nr 4375/2016) inrättades oberoende överklagandenämnder för att säkerställa den rätt till ett effektivt rättsmedel som stadgas i artikel 46 i direktivet. Dessa nämnder har sitt säte i Aten och geografisk jurisdiktion över hela Grekland. De har behörighet att pröva överklaganden från personer som ansöker om internationellt skydd i syfte att ompröva – i såväl formellt som materiellt hänseende – beslut från Ypiresia Asylou (Asyltjänsten, Grekland) att avslå dessa personers ansökan i första instans.

16 Nomos 4636/2019 peri Diethnous prostasias kai alles diatakseis (lag 4636/2019 om internationellt skydd och andra bestämmelser) (FEK A’169/1.11.2019), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag 4636/2019), införlivar direktiv 2013/32 med grekisk rätt.

17 I artikel 78.3 och 78.9 i denna lag föreskrivs följande:

18 I artikel 81 i nämnda lag föreskrevs följande:

19 Punkterna 1 och 4 i artikel 92 i lag 4636/2019 med rubriken Rätt överklaga hade följande lydelse:

20 Artikel 95.1 i denna lag har följande lydelse:

21 I artikel 97.2 i samma lag föreskrivs följande:

22 Den 28 februari 2019 ingav den irakiske medborgaren FO en ansökan om internationellt skydd till Perifereiako Grafeio Asylou Samou (Regionala asylkontoret på Samos, Grekland). Han uppgav att hans liv var i fara i ursprungslandet.

23 Under en intervju som ägde rum den 24 februari 2020 hos Perifereiako Grafeio Asylou Thessalonikis (Regionala asylkontoret i Thessaloniki, Grekland), uppgav FO att han hade haft en kärleksrelation med en ung kvinna, och att han därför angripits med skjutvapen och skadats av en av kvinnans familjemedlemmar. FO anmälde händelsen till polisen som inte vidtog några åtgärder. FO fortsatte relationen med kvinnan vilket ledde till ett stambeslut om att han skulle dödas. Under det administrativa förfarandet för prövning av hans ansökan om internationellt skydd, inkom FO med en handling daterad den 1 oktober 2018. Enligt en bilagd icke officiell översättning riktades beslutet till alla stammedlemmar med uppmaning att döda sökanden på grund av överträdelse av stammens regler.

24 Genom beslut av den 18 maj 2020 avslog Regionala asylkontoret i Thessaloniki FOs ansökan om internationellt skydd med motiveringen att dennes påståenden om sin relation med en ung kvinna och de skäl som tvingat honom att lämna sitt land inte var tillförlitliga. Handlingen daterad den 1 oktober 2018 med order att döda FO godtogs inte som bevisning på grund av uppgifternas vaga karaktär och eftersom det var omöjligt att kontrollera handlingens äkthet.

25 Den 27 augusti 2021 överklagade FO beslutet till tredje oberoende överklagandenämnden med hjälp av en befullmäktigad advokat. När överklagandet ingavs, informerades han för det första om att dagen för prövning av detta fastställdes till den 11 oktober 2021, för det andra om att prövningsförfarandet för denna typ av överklaganden i allmänhet var skriftligt, men att han, för det fall han skulle kallas att yttra sig muntligen, skulle informeras härom minst tio arbetsdagar innan dagen för prövning av hans överklagande och, för det tredje, om att han, även om han inte kallades till förhandling, var skyldig att infinna sig personligen inför nämnden den dag överklagandet skulle prövas, kl. 09.30, såvida han inte lagligen var bosatt i en mottagnings- och identifikationsanläggning eller var föremål för en åtgärd för begränsning av sin rörelsefrihet eller uppehållsrätt på en plats utanför regionen Attika (Grekland).

26 FO inställde sig inte personligen inför tredje överklagandenämnden vid tidpunkten för förhandling och prövning av hans överklagande. Sedan det fastställts att FO inte bodde på en mottagnings- och identifikationsanläggning, att han inte var föremål för en begränsning av den fria rörligheten och att det inte förelåg force majeure som gjorde det omöjligt för honom att infinna sig vid förhandlingen, beslutade nämnden i fråga att avslå överklagandet såsom uppenbart ogrundat i enlighet med artikel 97.2 i lag 4636/2019 utan prövning i sak. Vidare förordnade nämnden att FO omedelbart skulle återvända till sitt ursprungsland utan någon frist för frivillig avresa i enlighet med artikel 22.4 i lag 3907/2011.

27 FO väckte talan om ogiltigförklaring mot detta beslut vid Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans, Thessaloniki, Grekland), som är den hänskjutande domstolen. Han gjorde gällande att tredje oberoende överklagandenämnden hade avslagit hans överklagande i strid med lagstiftningen enbart på grund av att han inte hade varit på plats under förhandlingen och utan att det hade gjorts en tillräcklig prövning i sak. Han hade inte kunnat infinna sig vid förhandlingen på grund av ekonomiska svårigheter som hindrade honom från att resa från Thessaloniki, där han bor, till Aten (Grekland).

28 Den hänskjutande domstolen noterar inledningsvis att de oberoende överklagandenämnderna inrättades genom artikel 4.1 i lag 4375/2016 för att garantera rätten till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 46 i direktiv 2013/32 och artikel 47 i stadgan för personer som berörs av beslut att avslå ansökningar om internationellt skydd. Den nämnda domstolen anser mot bakgrund av den rättspraxis som följer av domen av den 31 januari 2013, D. och A ( C‑175/11, EU:C:2013:45), att de aktuella nämnderna är domstolar i den mening som avses i artikel 46 i direktivet.

29 Den hänskjutande domstolen undrar därför om skyldigheten att infinna sig personligen inför dessa nämnder och följderna av att skyldigheten inte iakttas, vilka föreskrivs i den nationella lagstiftningen, är förenliga med artikel 46 i direktiv 2013/32 och – då det saknas specifika regler i direktivet som reglerar frågan om inställelse inför den berörda domstolen för sökande av internationellt skydd – med likhets- respektive effektivitetsprincipen.

30 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende för det första påpekat att enligt artikel 46.1 och 46.3 i direktiv 2013/32 krävs att den domstol som den sökande av internationellt skydd vänt sig till gör en full omprövning och prövning av det aktuella behovet (ex nunc) av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, vilket inte garanteras av den nationella lagstiftningen när den sökande inte infinner sig personligen inför de oberoende överklagandenämnderna eftersom överklagandet i sådant fall avslås som uppenbart ogrundat utan prövning i sak.

31 Den hänskjutande domstolen undrar för det andra om förfarandena inför dessa nämnder, såvitt gäller tillämpningen av likhetsprincipen, ska jämföras med förfarandet vid andra förvaltningsmyndigheter som prövar administrativa överklaganden eller med det förfarande som är tillämpligt i sak härpå eller på en talan om ogiltigförklaring vid en förvaltningsdomstol. Samma domstol har preciserat att den berörda personen inte i något av dessa förfaranden är skyldig att infinna sig vid prövningen av sitt ärende, men att han eller hon kan låta sig företrädas av en advokat.

32 Vad för det tredje gäller effektivitetsprincipen har den hänskjutande domstolen påpekat att artikel 97.2 i lag 4636/2019 syftar till att ge de oberoende överklagandenämnderna möjlighet att försäkra sig om att sökande av internationellt skydd har kvar ett intresse av utgången av sitt överklagande och att de fortfarande befinner sig i Grekland. Skälet härtill är att undvika att ansökningar prövas i sak när de förlorat sitt föremål för den sökande och att påskynda prövningen av andra överklaganden. Samma domstol undrar emellertid om denna bestämmelse – genom att tvinga sökande som inte omfattas av något av de undantag som avses i artikel 78.3 i lagen, att ta sig från en viss plats i Grekland för att infinna sig vid dessa nämnders säte i Aten, utan möjlighet att låta sig företrädas av en advokat eller någon annan person, och genom att föreskriva en presumtion om att överklagandet ingetts på ett otillbörligt sätt såvida inte denna processuella skyldighet iakttas – inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten och inte påför dessa sökande en orimlig börda.

33 Den hänskjutande domstolen har härvid angett att medan artikel 97.2 i lag 4636/2019 föreskriver att överklagandet i sådant fall ska avslås som uppenbart ogrundat, så föreskriver direktiv 2013/32 en möjlighet för medlemsstaterna att uppställa en presumtion om implicit återkallande av ansökan om internationellt skydd för det fall någon av de skyldigheter att svara myndigheterna som direktivet föreskriver inte iakttas. Att avslå ansökan såsom uppenbart ogrundad förutsätter enligt direktivet att den åtminstone är ogrundad.

34 Enligt artikel 7.4 och artikel 11.1 a i direktiv 2008/115 utgör ett avslag på en sådan ansökan såsom uppenbart ogrundad hinder för att bevilja en frist för frivillig avresa och medför dessutom att tredjelandsmedborgaren ska beläggas med inreseförbud. Även om artikel 46.11 i direktiv 2013/32 föreskriver att medlemsstaterna får fastställa under vilka förhållanden det kan anses att en sökande av internationellt skydd implicit har återkallat eller avstått från sitt rättsmedel, samt de förfarandemässiga regler som ska följas, så innehåller direktivet inga bestämmelser om möjligheten att avslå överklaganden såsom uppenbart ogrundade.

35 Under dessa omständigheter beslutade Dioikitiko Protodikeio Thessalonikis (Förvaltningsdomstolen i första instans i Thessaloniki) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

36 Den hänskjutande domstolen undrar om den nationella lagstiftning som införlivar artikel 46 i direktiv 2013/32 och som föreskriver ett överklagandeförfarande mot beslut fattade av den behöriga myndigheten varigenom denna avgör ansökningar om internationellt skydd i första instans, är förenlig med unionsrätten. Det ska därför inledningsvis prövas om de oberoende överklagandenämnder som i motiveringen till artikel 86 i lag 4399/2016 om ändring av lag 4375/2016 anses som domstolsliknande organ, och som inrättades genom artikel 4.1 i denna sistnämnda lag, kan anses utgöra domstolar i den mening som avses i artikel 46.1 i direktivet och kan anses garantera rätten till ett effektivt rättsmedel.

37 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att även om de oberoende överklagandenämnderna inte anses utgöra domstolar enligt nationell rätt, så utövar de dömande befogenheter. Detta ändras inte av att talan om ogiltigförklaring kan väckas mot deras avgöranden vid behörig förvaltningsdomstol, vars domar medför en verkställighetsskyldighet.

38 Domstolen påpekar för det första att artikel 46.1 i direktiv 2013/32 föreskriver att medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot olika typer av rättsakter som rör deras ansökan om internationellt skydd, bland annat beslut att avslå sådana ansökningar såsom ogrundade. I skäl 50 i direktiv 2013/32 anges för övrigt att en grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att bland annat beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol eller tribunal.

39 För att avgöra om ett organ utgör en domstol vid utövande av rätten till ett effektivt rättsmedel mot beslut av en beslutande myndighet i den mening som avses i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13), har EU-domstolen hänvisat till samma kriterier som för att avgöra om ett hänskjutande organ ska anses som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2013, D. och A., C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 83 och där angiven rättspraxis). I detta direktiv görs i skäl 27 första meningen nämligen en uttrycklig hänvisning till en domstol i enlighet med artikel [267 FEUF]. Det faktum att det i skäl 50 i direktiv 2013/32 inte görs en sådan hänvisning ändrar inte denna bedömning.

40 Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att vid bedömningen av huruvida ett organ utgör en domstol, ska ett antal omständigheter beaktas, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag och är av stadigvarande karaktär, huruvida dess jurisdiktion är av tvingande art, förfarandet är kontradiktoriskt, organet tillämpar rättsregler och har en oberoende ställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult, C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 23, dom av den 7 maj 2024, NADA m.fl., C‑115/22, EU:C:2024:384, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

41 Genom den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet inrättas oberoende överklagandenämnder som är behöriga att pröva överklaganden som ingetts av sökande av internationellt skydd, i syfte att i rättsligt och materiellt hänseende ompröva beslut om avslag i första instans.

42 Det framgår härvid av de upplysningar som lämnats av den hänskjutande domstolen att i samtliga dessa nämnder är en majoritet av ledamöterna domare från ordinarie förvaltningsdomstolar. Deras mandat löper på tre år och dessa ledamöter åtnjuter frihet i personligt och funktionellt hänseende när de utövar sitt uppdrag. Nämnderna är vidare utomstående i förhållande till de inblandade parterna och företräder inte förvaltningen, vilket garanterar iakttagande av principen om opartiskhet. Förfarandet inför dessa nämnder iakttar vidare rätten att yttra sig och rätten till försvar, samtidigt som hänsyn tas till de särskilda egenskaper som förfarandet för internationellt skydd är förknippat med och som kräver iakttagande av sekretess. Slutligen fattas beslut av dessa nämnder efter en fördjupad prövning av rättsliga och faktiska omständigheter. Besluten innehåller en fullständig, specifik och konkret motivering. De är bindande för parterna, bland annat den behöriga ministern, och får endast ändras inom ramen för en talan om ogiltigförklaring vid en förvaltningsdomstol.

43 Vad gäller oberoendekriteriet påpekar domstolen följande. Det förhållandet att de oberoende överklagandenämndernas avgöranden kan bli föremål för domstolsprövning av ordinarie förvaltningsdomstolar är i sig något som kan förhindra att dessa nämnder ger efter för ingripanden eller yttre påtryckningar som skulle kunna äventyra ledamöternas oberoende (se, analogt, dom av den 31 januari 2013, D. och A., C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 103).

44 Under dessa omständigheter och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning gör EU-domstolen följande bedömning. De beroende överklagandenämnder som inrättades genom den aktuella nationella lagstiftningen för att pröva överklaganden från sökande av internationellt skydd mot beslut som fattats i förhållande till dem uppfyller nödvändiga villkor för att anses utgöra en domstol i den mening som avses i artikel 46 i direktiv 2013/32. Varken de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen eller de argument som framförts av den grekiska regeringen och av Europeiska kommissionen innehåller några omständigheter som kan ändra denna bedömning med avseende på de kriterier som följer av domstolens fasta praxis, som det erinras om i punkt 40 ovan.

45 Den hänskjutande domstolen önskar genom sina två frågor, vilka ska prövas tillsammans, få klarhet i om artikel 46 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som, för det fall en sökande av internationellt skydd inte fullgör den processuella skyldigheten att infinna sig personligen inför den domstol som är behörig att pröva hans eller hennes överklagande av ett beslut att avslå vederbörandes ansökan, föreskriver en presumtion om att överklagandet har ingetts på ett otillbörligt sätt och att överklagandet då ska avslås som uppenbart ogrundat utan att prövas i sak.

46 I förevarande fall beror den hänskjutande domstolens osäkerhet om hur unionsrätten ska tolkas på följande faktorer: när den sökande av internationellt skydd inte inställer sig personligen inför den domstol som är behörig att pröva hans eller hennes överklagande av beslutet att avslå vederbörandes ansökan anses överklagandet, enligt den nationella lagstiftning som införlivar artikel 46 i direktiv 2013/32 med nationell rätt, ha inlämnats enbart för att fördröja eller hindra verkställigheten av ett tidigare eller omedelbart förestående beslut om utvisning eller avlägsnande på något annat sätt. Överklagandet ska då avslås såsom uppenbart ogrundat. Underlåtenhet att infinna sig personligen inför den behöriga domstolen kan enligt den hänskjutande domstolen bero på skäl som saknar koppling till en avsikt att hindra eller försena verkställigheten av ett tidigare eller förestående beslut om utvisning eller avlägsnande av sökanden. Den hänskjutande domstolen anser vidare att det enligt direktiv 2013/32 följer att om den sökande inte iakttar skyldigheten att infinna sig inför myndigheterna ska denne presumeras implicit ha återkallat ansökan om internationellt skydd. Av direktivet följer inte att ansökan i sådant fall ska avslås såsom uppenbart ogrundad.

47 Domstolen påpekar inledningsvis att artikel 46.1 i direktiv 2013/32 föreskriver att medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot beslut som rör deras ansökan om internationellt skydd, bland annat beslut att avslå sådana ansökningar såsom ogrundade. Det fastställs emellertid inte några uttömmande processuella regler som reglerar dessa rättsmedel.

48 I artikel 46.3 i direktiv 2013/32 – som syftar till att klargöra omfattningen av rätten till ett effektivt rättsmedel – anges således att för att fullgöra skyldigheterna i artikel 46.1 i direktivet ska medlemsstaterna se till att den domstol till vilken ett beslut angående en ansökan om internationellt skydd har överklagats gör en full omprövning och prövning av det aktuella behovet [gällande] såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med [direktiv 2011/95] (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 105 och 106).

49 Enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ska ett överklagande från en sökande av internationellt skydd medföra att den berörda domstolen prövar samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som möjliggör en uppdaterad bedömning av det enskilda fallet, så att ansökan om internationellt skydd kan ges en uttömmande prövning, utan att ärendet behöver återförvisas till den beslutande myndigheten. En sådan tolkning gynnar det syfte som eftersträvas med direktiv 2013/32, det vill säga att säkerställa att dessa ansökningar handläggs så fort som möjligt, utan att kraven på att prövningen är adekvat och fullständig åsidosätts (dom av den 8 februari 2024, Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till prövning av en efterföljande ansökan), C‑216/22, EU:C:2024:122, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

50 Slutligen överlåter artikel 46.4 första meningen i direktiv 2013/32 åt medlemsstaterna att föreskriva nödvändiga bestämmelser för att personer som ansöker om internationellt skydd ska kunna utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel (dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist), C‑651/19, EU:C:2020:681, punkt 33).

51 I avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det förvisso på den interna rättsordningen att, i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi och med förbehåll för att likhets- och effektivitetsprinciperna iakttas, fastställa de processuella regler som gäller för överklaganden som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2025, Barouk, C‑283/24, EU:C:2025:236, punkt 37). Medlemsstaterna bär likväl ansvaret för att säkerställa att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt domstolsskydd såsom detta föreskrivs i artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 142 och där angiven rättspraxis).

52 Särdragen hos de rättsmedel som avses i artikel 46 i direktiv 2013/32 måste således fastställas i överensstämmelse med artikel 47 i stadgan, enligt vilken var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Härav följer att varje medlemsstat som är bunden av detta direktiv ska utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att sökande av internationellt skydd har möjlighet att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel, såsom denna garanteras i artikel 47 i stadgan och såsom denna kommer till konkret uttryck i artikel 46 i direktiv 2013/32 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2024, Bundesrepublik Deutschland (Upptagande till prövning av en efterföljande ansökan), C‑216/22, EU:C:2024:122, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

53 I förevarande fall föreskrivs i artikel 92 i lag 4636/2019 – varigenom artikel 46 i direktiv 2013/32 införlivas med nationell rätt – en rätt för den som ansöker om internationellt skydd att överklaga ett beslut om avslag på ansökan. I artikel 97 i samma lag regleras förfarandet för prövning av sådana överklaganden inför de oberoende överklagandenämnderna. Enligt punkt 2 i nämnda artikel 97 är sökande av internationellt skydd skyldiga att, oavsett vistelseort i Grekland, infinna sig vid dessa nämnders säte såvida de inte omfattas av något av de undantag som avses i artikel 78.3 i lagen. Dessa nämnder har dock sitt säte i Aten. I artikel 97.2 andra meningen i samma lag föreskrivs vidare såsom rättsföljd för underlåtenhet att iaktta att denna skyldighet att infinna sig personligen, att den sökande anses ha inkommit med sitt överklagande enbart för att fördröja eller hindra verkställigheten av ett tidigare eller omedelbart förestående beslut om utvisning eller avlägsnande på något annat sätt och att överklagandet då ska avslås såsom uppenbart ogrundat.

54 Genom att införa detta processuella krav och genom att föreskriva att åsidosättande medför en sådan konsekvens, fastställs i den aktuella nationella lagstiftningen förvisso endast ett villkor för att de sökande ska kunna överklaga beslut om avslag på deras ansökan om internationellt skydd. Villkoret kan emellertid begränsa dessa sökandes rätt till ett effektivt domstolsskydd, då det medför ett krav på att vara personligen närvarande i förfarandet inför berörda oberoende överklagandenämnder, vid äventyr att en presumtion om att de implicit återkallat sina ansökningar annars tillämpas och deras ansökningar avslås som uppenbart ogrundade utan någon prövning i sak.

55 Artikel 52.1 i stadgan tillåter att utövandet av sådana rättigheter och friheter som är stadfästa i stadgan begränsas. Detta förutsätter dock att begränsningarna är föreskrivna i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter och, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast görs om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 51).

56 Domstolen gör i detta avseende följande påpekanden. Direktiv 2013/32 föreskriver förvisso inga specifika krav gällande de processuella skyldigheter som åvilar den sökande i samband med prövningen av ett överklagande som riktas mot ett beslut att avslå dennes ansökan om internationellt skydd, såsom krav på personlig inställelse, eller några följder av att dessa skyldigheter inte iakttas. Enligt artikel 46.11 i direktiv 2013/32 får medlemsstaterna emellertid fastställa under vilka förhållanden det kan anses att en sökande implicit har återkallat eller avstått från sitt rättsmedel enligt punkt 1 denna artikel, samt de förfarandemässiga regler som ska följas.

57 Det framgår härvid av beslutet om hänskjutande att det processuella krav som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen och de konsekvenser som följer av att detta krav inte iakttas syftar till att säkerställa att de sökande har ett faktiskt intresse av att överklaga, genom att kontrollera att de befinner sig i landet då överklagandet prövas, och till att på så sätt bidra till att förfarandet inför den behöriga domstolen förlöper på ett ändamålsenligt och skyndsamt sätt. Syftet att handlägga sådana överklaganden skyndsamt och att säkerställa effektivitet inom rättsväsendet utgör legitima mål då de bidrar till att de domare som prövar dessa överklaganden riktar in sig på dem som kommer från sökande som har ett faktiskt intresse av utgången. De utgör således legitima mål och motiverar införandet av en presumtion, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som svarar mot såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse vilket preciseras i skäl 18.

58 Domstolen har nämligen redan slagit fast att processuella regler som säkerställer en snabbare handläggning av uppenbart ogrundade ansökningar om internationellt skydd, samtidigt möjliggör en effektivare handläggning av ansökningar från personer som har skäl för att beviljas flyktingstatus och bidrar på så sätt till att förfarandet för prövning av ansökningar om internationellt skydd genomförs på ett ändamålsenligt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist), C‑651/19, EU:C:2020:681, punkterna 54 och 55 och där angiven rättspraxis).

59 En nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs en skyldighet att infinna sig personligen inför den domstol som är behörig att pröva ett överklagande av ett beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, och för det fall detta krav inte iakttas, en presumtion liknande en presumtion om att sökanden implicit har återkallat eller avstått från sin ansökan, kan i princip vara motiverad med hänsyn till det skyndsamhetsmål som direktiv 2013/32 eftersträvar, rättssäkerhetsprincipen och att förfarandet för prövning av ansökningar om internationellt skydd ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt (se, analogt, dom av den 9 september 2020, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Avvisning av en efterföljande ansökan – Överklagandefrist), C‑651/19, EU:C:2020:681, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

60 En nationell lagstiftning som syftar till att genomföra rätten till ett effektivt rättsmedel som föreskrivs i artikel 46.1 i direktiv 2013/32 ska iaktta proportionalitetsprincipen, vilket bland annat förutsätter att den är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål och att den är proportionerlig (se, analogt, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätt att överklaga en begäran om upplysningar i skattefrågor), C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

61 Den aktuella nationella lagstiftningen syftar, såsom följer av punkterna 53 och 57 ovan, till att ge de oberoende överklagandenämnderna möjlighet att säkerställa en snabb handläggning av överklaganden som riktas mot beslut att avslå ansökningar om internationellt skydd och att främja effektiviteten inom rättsväsendet så att dessa nämnder kan koncentrera sig på de sökande som har ett faktiskt intresse av utgången. Den processuella skyldighet som tvingar de sökande att infinna sig personligen inför dessa nämnder kan bidra till att nå detta syfte. Genom att skyldigheten möjliggör en mer effektiv handläggning av ansökningar från personer som har ett fortsatt intresse av utgången av sitt överklagande, och samtidigt undviker en prövning i sak av ansökningar som förlorat sitt föremål, bidrar den till att förfarandet för prövning av ansökningar om internationellt skydd genomförs på ett ändamålsenligt sätt.

62 Vad därefter gäller frågan om denna nationella lagstiftning går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet, kan mindre ingripande åtgärder övervägas i förevarande fall. Exempel härpå är möjligheten för sökande som inkommit med ett överklagande att låta sig företrädas av en advokat eller annan för saken behörig person och, för att bevisa att de uppehåller sig i Grekland, möjligheten att infinna sig vid ett poliskontor eller annan offentlig eller rättslig myndighet belägen i närheten av vistelseorten, likt den möjlighet som föreskrivs i artikel 78.3 b i lag 4636/2019.

63 Den processuella skyldigheten att infinna sig personligen och de konsekvenser som följer om skyldigheten inte iakttas är förvisso tydligt angivna i den nationella lagstiftningen, såsom den grekiska regeringen har påpekat. En sökande som överklagat ett beslut att avslå hans ansökan om internationellt skydd informeras enligt artikel 95.1 i lag 4636/2019 om dagen för överklagandeförhandlingen samma dag som överklagandet inges. Vederbörande informeras även om skyldigheten att vid detta tillfälle infinna sig personligen inför den behöriga oberoende överklagandenämnden, såvida det inte föreligger force majeure eller ett oöverstigligt hinder för att infinna sig personligen i den mening som avses i artikel 78.3 andra stycket i lagen. I sådant fall finns det möjlighet att inleda ett förfarande som gör det möjligt att vilandeförklara skyldigheten att infinna sig personligen under den tid som force majeure råder och att undanröja rättsverkningarna av att personen inte inställt sig personligen.

64 Slutligen ska det emellertid kontrolleras om de processuella regler som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen eventuellt är oproportionerliga i förhållande till syftet att säkerställa en skyndsam handläggning av ansökan om internationellt skydd, mot bakgrund av den inverkan dessa regler kan ha på de sökandes utövande av sin rätt till ett effektivt rättsmedel.

65 Domstolen gör härvid följande bedömning. En nationell lagstiftning, i vilken det föreskrivs en processuell skyldighet att infinna sig personligen och, för det fall detta krav inte efterlevs, en presumtion om att den sökande implicit har återkallat eller avstått från sitt överklagande till domstol, kan förvisso motiveras med rättssäkerhetshänsyn och av krav på att förfarandet för prövning av ansökningar om internationellt skydd ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Regeln får emellertid inte hindra en adekvat och fullständig prövning av ansökningarna. Det följer nämligen av skäl 18 i direktiv 2013/32 att åtgärder för att påskynda förfarandet för prövning av ansökningar om internationellt skydd, som införts i en medlemsstats nationella lagstiftning, ska tillämpas utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning av ansökningarna utförs.

66 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen dock påpekat följande. Skyldigheten för den sökande att infinna sig personligen inför den domstol som är behörig att pröva vederbörandes överklagande av ett beslut att avslå hans eller hennes ansökan – där skyldighetens enda syfte är att kontrollera att personen i fråga befinner sig i landet och inte att denne ska yttra sig – innebär en orimlig och överdrivet tung börda för sökande som bor utanför Atenregionen. Så är till exempel fallet med sökanden i det nationella målet som är bosatt flera hundra kilometer därifrån. Såvida de sökande inte befinner sig i någon av de undantagssituationer som stadgas i artikel 78.3 i lag 4636/2019, är de skyldiga att infinna sig i Aten, där de oberoende överklagandenämnderna är belägna, enbart för att bevisa sin närvaro, dock utan att nödvändigtvis få yttra sig. Bedömningen ändras inte av att sökandena, i enlighet med artikel 95.1 i lag 4636/2019, i god tid informeras om skyldigheten att infinna sig personligen vid de aktuella nämnderna.

67 Den nationella lagstiftningens oproportionerliga karaktär följer bland annat av de rättsföljder som föreskrivs i lagstiftningen för det fall en sökande inte iakttar skyldigheten att infinna sig personligen eller underlåter att skicka in ett intyg som styrker att det föreligger ett fall av force majeure eller oöverstigligt hinder. Lagstiftningen föreskriver i sådant fall nämligen en ovedersäglig presumtion om att överklagandet har ingetts på ett otillbörligt sätt och därför ska avslås såsom uppenbart ogrundat utan någon prövning i sak. Underlåtenhet att infinna sig personligen inför den domstol som är behörig att pröva överklagandet kan visserligen, såsom den hänskjutande domstolen har understrukit, bero på skäl som saknar koppling till en avsikt att hindra eller försena verkställigheten av ett tidigare eller förestående beslut om utvisning eller avlägsnande av sökanden på något annat sätt.

68 Domstolen delar under dessa omständigheter generaladvokatens bedömning i punkterna 77–89 i förslaget till avgörande. I en situation där sökande av internationellt skydd måste resa till landets huvudstad för att infinna sig personligen och inte för att yttra sig, och måste bära kostnaderna för resa, boende och uppehälle, vilka kan vara ansenliga, kan en presumtion om att överklagandet ingetts på otillbörligt sätt och därför ska avslås som uppenbart ogrundat, utan att det föreskrivs några andra sätt för den sökande att bevisa att han befinner sig i landet och utan att denne ges några materiella medel för att kunna iaktta skyldigheten att vara fysiskt närvarande vid förhandlingen, nämligen innebära att det blir orimligt svårt att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 46.1 i direktiv 2013/32 vilket åsidosätter rätten till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan.

69 Mot denna bakgrund ska de ställa frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 46 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning som, för det fall en sökande av internationellt skydd inte fullgör den processuella skyldigheten att infinna sig personligen inför den domstol som är behörig att pröva hans eller hennes överklagande av ett beslut att avslå vederbörandes ansökan – där skyldighetens enda syfte är att kontrollera att personen i fråga befinner sig i landet och inte att denne ska yttra sig – föreskriver en presumtion om att överklagandet har ingetts på ett otillbörligt sätt och att överklagandet då ska avslås som uppenbart ogrundat.

70 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: grekiska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.