Domstolens dom (femte avdelningen) den 13 november 2025
I mål C‑678/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) genom beslut av den 10 oktober 2023, som inkom till domstolen den 14 november 2023, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders (referent), generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: handläggaren R. Șereș,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 januari 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Rumäniens regering, genom E. Gane, L. Lițu, A. Rotăreanu och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och E.A. Stamate, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 30 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 89/391
Direktiv 2003/88/EG
Rumänsk rätt
Lagen om arbete
Lag nr 319/2006
Bestämmelser om pensioner och social trygghet, i vilka det fastställs att arbetsplatserna ska klassificeras i förhållande till de risker som arbetstagaren utsätts för på dessa arbetsplatser
– På varandra följande lagar på området
– Regeringens beslut om klassificering av arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade arbetsförhållanden
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Den andra frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 4, s. 146) samt artikel 31.1 och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan JU och Spitalul Clinic de Pneumoftiziologie Iași (Lung- och tuberkulossjukhuset i Iași, Rumänien) (nedan kallat sjukhuset). Målet rör klassificeringen av JU:s yrkesverksamhet som en verksamhet som utsätter JU för särartade risker avseende hennes säkerhet och hälsa.
3 I artikel 1, som har rubriken Tillämpningsområde, i direktiv 89/391 föreskrivs följande.
4 Artikel 4 i direktivet har följande lydelse:
5 Artikel 5 i direktivet har rubriken Allmänna bestämmelser. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
6 I artikel 9, som har rubriken Arbetsgivarens skyldigheter i övrigt, i direktivet föreskrivs följande:
7 I artikel 11, med rubriken Samråd med och medverkan av arbetstagare, i direktivet föreskrivs i punkt 6 första stycket:
8 I artikel 1, med rubriken Ändamål och räckvidd, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) föreskrivs följande:
9 I artikel 2, som har rubriken Definitioner, i direktivet stadgas följande:
10 I artikel 7, med rubriken Årlig semester, i detta direktiv föreskrivs följande:
11 Artikel 15, med rubriken Gynnsammare bestämmelser, i samma direktiv har följande lydelse:
12 I artikel 147.1 lagen om arbete föreskrivs följande:
13 I artikel 12.1 och 12,2 i Legea nr. 319/2006 a securității și sănătății în muncă (lag nr 319/2006 om säkerhet och hälsa i arbetet) av den 14 juli 2006 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 646, av den 26 juli 2006) föreskrivs följande:
14 I artikel 18.7 i denna lag föreskrivs följande:
15 I artikel 39.4 i nämnda lag stadgas följande:
16 Före ikraftträdandet den 1 april 2001 av Legea nr. 19/2000 privind sistemul public de pensii și alte drepturi de asigurări sociale (lag nr 19/2000 om det offentliga systemet för pensioner och andra sociala trygghetsförmåner) av den 17 mars 2000 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 140 av den 1 april 2000), klassificerades arbetsplatser i den tillämpliga rumänska lagstiftningen om ålderspension i tre grupper, nämligen grupp I, som omfattade arbetsplatser som utsatte arbetstagarna för mycket skadliga, mycket svåra eller mycket farliga arbetsförhållanden, grupp II, som omfattade arbetsplatser som utsatte arbetstagarna för skadliga, svåra eller farliga förhållanden, och grupp III, som omfattade övriga arbetsplatser.
17 Artikel 19.1 och 19.2 i lag nr 19/2000 hade följande lydelse:
18 Legea nr. 263/2010 privind sistemul unitar de pensii publice (lag nr 263/2010 om det enhetliga offentliga pensionssystemet) av den 16 december 2010 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 852, av den 20 december 2010), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, upphävde och ersatte lag nr 19/2000. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2011.
19 I artikel 28.1 i lag nr 263/2010, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:
20 I artikel 29 i samma lag föreskrivs följande:
21 Artikel 55.1 i denna lag har följande lydelse:
22 I artikel 169.1 i denna lag föreskrivs följande:
23 Enligt de på varandra följande lagstiftningarna om sociala avgifter har olika avgiftssatser fastställts beroende på om arbetet utförs under normala, särartade eller speciella förhållanden.
24 Kriterierna och metoden för klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade arbetsförhållanden, å ena sidan, och förnyelsen av utlåtandena om klassificering som arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden, å andra sidan, har varit föremål för på varandra följande beslut av regeringen.
25 I artikel 2.1 och 2.2 i Hotărârea Guvernului nr. 261/2001 privind criteriile și metodologia de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 261/2001 om kriterier och metod för klassificering som arbetsplats där arbetstagare utsätts för särartade förhållanden), av den 22 februari 2001 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 114, av den 6 mars 2001), föreskrevs följande
26 I artikel 3.1 i beslut 261/2001 föreskrevs följande:
27 I artikel 4 i beslut nr 261/2001 föreskrevs följande:
28 Enligt artikel 8.1 i beslut nr 261/2001 gällde följande:
29 I artikel 1 i Hotărârea Guvernului nr. 246/2007 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 246/2007 om metoden för att förnya utlåtanden om klassificering som en arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden), av den 7 mars 2007 (Monitorul Oficial al României, nr 169, av den 9 mars 2007) (nedan kallat beslut nr 246/2007), föreskrevs följande:
30 Artikel 2 i beslut nr 246/2007 hade följande lydelse:
31 I artikel 4 i beslut nr 246/2007 föreskrevs följande:
32 I Artikel 1 i Hotărârea Guvernului nr. 1622/2008 pentru modificarea și completarea Hotărârii Guvernului nr. 246/2007 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 1622/2008 om ändring och komplettering av beslut nr 246/2007 om metoden för förnyelse av utlåtanden om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden), av den 10 december 2008 (Monitorul Oficial al României, nr 862, av den 20 december 2008) föreskrevs följande:
33 En sådan möjlighet till årlig förnyelse av tidigare beviljade utlåtanden om klassificering som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden föreskrevs därefter i andra på varandra följande regeringsbeslut fram till år 2014.
34 Hotărârea Guvernului nr. 1014/2015 privind metodologia de reînnoire a avizelor de încadrare a locurilor de muncă în condiții deosebite (regeringsbeslut nr 1014/2015 om metoden för att förnya utlåtanden om klassificering som en arbetsplats där arbetstagare utsätts för särartade förhållanden), av den 30 december 2015 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 986, av den 31 december 2015), i vilket det föreskrevs en sådan möjlighet till förnyelse till och med den 31 december 2018, innehöll en artikel 4 med följande lydelse: Arbetsgivare som inte har erhållit förnyelse av klassificeringen som en arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden kan väcka talan direkt vid behörig domstol enligt lag.
35 Klaganden i målet vid den nationella domstolen har sedan mer än 30 år varit anställd som läkare specialiserad i lungmedicin vid sjukhuset, en allmännyttig vårdinrättning som är en juridisk person och underställd den lokala förvaltningsmyndigheten.
36 Fram till den 31 december 2006 klassificerades hennes arbetsplats som att den utsatte henne för arbetsförhållanden som omfattas av grupp II och därefter för särartade arbetsförhållanden i den mening som avses i den rumänska lagstiftning som successivt var tillämplig i fråga om ålderspension och social trygghet. En sådan klassificering gav klaganden i det nationella målet rätt till ytterligare årliga semesterdagar, en sänkning av pensionsåldern och en ökning av antalet poäng vid beräkningen av hennes ålderspension. Sjukhuset skulle, i egenskap av arbetsgivare och med hänsyn till denna klassificering, betala socialförsäkringsavgifter som var högre än de avgifter som skulle betalas för en arbetstagare vars arbetsplats klassificerades som en arbetsplats där arbetstagaren utsattes för normala förhållanden.
37 Från och med den 1 januari 2007 klassificerades emellertid hennes arbetsplats som en arbetsplats som utsatte henne för normala förhållanden, trots att hennes tjänstgöring och arbetsvillkor förblev oförändrade, och sjukhuset var inte längre skyldigt att betala högre sociala avgifter för klaganden i det nationella målet.
38 Sjukhuset förfogade över ett utlåtande från Inspectoratul Teritorial de Muncă Iași (den relevanta lokala yrkesinspektionen i Iași, Rumänien (nedan kallad ITM) av den 11 december 2001, i vilket det godkändes att sjukhusets arbetsplatser utsatte arbetstagarna för särartade förhållanden och i vilket det fastställdes en tidsfrist till den 31 mars 2004 för genomförandet av tekniska och organisatoriska åtgärder för att normalisera arbetsförhållandena på dessa arbetsplatser. Detta utlåtande förlängdes genom ett annat utlåtande av den 29 mars 2004, med en frist för normalisering av arbetsvillkoren som fastställdes till den 31 december 2006.
39 Eftersom sjukhuset emellertid inte hade fått någon förlängning av det sistnämnda utlåtandet underrättade ITM, genom skrivelse av den 2 februari 2007, sjukhuset om att den period för vilken klassificeringsutlåtandet av den 29 mars 2004 hade beviljats hade löpt ut och att det således hade upphört att gälla den 31 december 2006.
40 Till följd av denna skrivelse antog sjukhuset ett beslut enligt vilket dess personal från och med den 1 januari 2007 arbetade under normala arbetsförhållanden. Samtidigt vände sig sjukhuset till Autoritatea de Sănătate Publică Iași (Folkhälsomyndigheten i Iași, Rumänien) och begärde ett utlåtande om huruvida klassificeringen som arbetsplats som utsätter arbetstagarna för särartade förhållanden skulle bibehållas eller förlängas. Eftersom myndigheten inte svarade, översände sjukhuset den 19 mars 2007 en andra skrivelse till myndigheten och begärde på nytt ett utlåtande om inverkan av den befintliga yrkesrelaterade risken på arbetsplatserna i syfte att ITM skulle förnya utlåtandet om klassificering av den 29 mars 2004. Inte heller denna skrivelse besvarades. Sjukhuset begärde även, genom skrivelse av den 28 juni 2007, att ITM skulle förnya detta klassificeringsutlåtande från och med den 1 januari 2007 och skickade en tredje skrivelse till folkhälsomyndigheten i Iași den 27 december 2007. Sjukhuset vände sig dessutom till ITM och arbetsmarknadsministeriet.
41 Klaganden i det nationella målet, som av en slump fick reda på att sjukhuset sedan den 1 januari 2007 inte längre betalade de sociala avgifter som hänförde sig till att hennes arbetsplats klassificerades som en arbetsplats med särartade förhållanden, väckte talan vid Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași, Rumänien) och yrkade att hennes arbetsplats skulle klassificeras som att hon utsattes för särartade förhållanden och att hennes arbetsgivare skulle förpliktas att betala de höjda sociala avgifter som arbetsgivaren var skyldig att erlägga på grund av den yrkesverksamhet som klaganden hade utfört under dessa förhållanden efter den 31 december 2006.
42 Tribunalul Iași (Förstainstansdomstolen i Iași) ogillade talan genom dom av den 15 juli 2022. Tribunalul Iași angav därvid att det enligt den nationella lagstiftningen om klassificering av arbetsplatser, och i synnerhet enligt regeringsbeslut nr 1014/2015, krävs att arbetsgivaren följer ett särskilt förfarande för att erhålla den klassificering som krävs, bland annat genom att begära och erhålla ett klassificeringsutlåtande från ITM. Nämnda domstol underströk även att för det fall arbetsgivaren inte hade fått något svar på sin begäran om klassificering eller någon annan begäran som riktats till nationella institutioner, hade arbetsgivaren möjlighet att väcka talan mot dessa vid behörig domstol för att tvinga dem att uppfylla sina skyldigheter, så att alla steg i förfarandet för att klassificera arbetsplatser som arbetsplatser som utsatte arbetstagarna för särartade förhållanden och för att utfärda ett klassificeringsutlåtande med detta innehåll iakttogs.
43 Klaganden i det nationella målet överklagade denna dom till Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde bland annat gällande att sjukhuset inte hade vidtagit de åtgärder som föreskrivs i artikel 2 i beslut nr 246/2007, vilket innebar att hennes arbetsgivare, antingen av oaktsamhet eller i ond tro, i praktiken inte hade inlett förfarandet för att erhålla ett utlåtande om klassificering av hennes arbetsplats som en arbetsplats som utsatte henne för särartade förhållanden från och med år 2007. Klaganden i det nationella målet har i detta avseende gjort gällande att hennes arbetsförhållanden på arbetsplatsen inte har ändrats. Risker och ansvar har inte har minskat sedan hon anställdes. Genom att ha arbetat med covid 19-patienter har hennes arbete tvärtom blivit mycket intensivare och krävande, vilket har inverkat menligt på hennes och hennes anhörigas vardag.
44 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den rumänska lagstiftaren har ansett att klassificeringen som en arbetsplats där arbetstagarna utsätts för särartade förhållanden syftar till att motverka de långsiktiga effekterna av att utföra arbetsuppgifter på en arbetsplats som, trots alla åtgärder som vidtagits för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, fortsätter att utsätta dem för stora risker i arbetet. En sådan klassificering skulle ge arbetstagarna ytterligare kompenserande förmåner. Deras ålderspension skulle således beräknas på grundval av en längre verksamhetsperiod, och således en kortare avgiftsperiod, än om de hade varit utsatta för normala förhållanden på arbetsplatsen. Dessutom har arbetstagare som utsätts för särartade förhållanden rätt till ytterligare semester för att de ska kunna återfå ett tillfredsställande hälsotillstånd till följd av en längre viloperiod.
45 Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att den rumänska lagstiftaren har föreskrivit två typer av begränsningar för klassificering av en arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden. För det första har lagstiftararen infört processuella begränsningar genom att ställa som villkor för denna klassificering bland annat att ITM avger ett positivt utlåtande. För det andra begränsade lagstiftaren möjligheten att erhålla en sådan placering i tiden, eftersom den endast kunde beviljas arbetsgivare som existerade den 31 december 2002, oberoende av vid vilken tidpunkt anställningsförhållandet med arbetstagarna trädde i kraft. Sedan år 2007 kan dessutom en sådan klassificering inte längre förnyas. Endast en befintlig klassificering kan förnyas, bland annat under förutsättning att arbetsgivaren har ett giltigt klassificeringsutlåtande från ITM vid tidpunkten för ansökan om förnyelse.
46 Den nationella lagstiftningen gör det inte heller möjligt för arbetstagare att vända sig till den behöriga arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid nationell domstol om de anser att arbetsgivaren inte har uppfyllt sina skyldigheter i fråga om klassificering av deras arbetsplats som en arbetsplats som utsätter dem för särartade förhållanden, oavsett om det gäller en arbetsperiod som har löpt ut eller en kommande arbetsperiod.
47 På grundval av en restriktiv tolkning av den nationella lagstiftningen konstaterade Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien) att det inte fanns något allmänt rättsmedel för att få fastställt de särartade förhållanden som arbetstagarna har arbetat under efter den 1 april 2001 eller för att förplikta arbetsgivarna att klassificera arbetsplatser som utsätter arbetstagarna för sådana förhållanden när nämnda arbetsgivare inte har erhållit eller, i förekommande fall, när de inte har förnyat de utlåtanden i vilka en sådan klassificering fastställs. Vidare har Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen) slagit fast att den omständigheten att de arbetsgivare som har rätt att inleda det administrativa förfarandet för att klassificera en arbetsplats men inte har gjort det i rätt tid inte gör det möjligt för arbetstagaren att åberopa allmänna rättsregler för att få sin arbetsplats klassificerad som en arbetsplats som utsätter vederbörande för andra förhållanden än normala och ett avgörande från de allmänna domstolarna i denna riktning strider mot gällande lagstiftning och principen om maktdelning. Denna rättspraxis har för övrigt förklarats vara förenlig med den rumänska konstitutionen av Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) som i dom av den 6 december 2018, slog fast, med hänvisning till dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl. ( C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203), och till artikel 16.1 i direktiv 89/391 att nämnda dom och direktiv inte påverkade nämnda förenlighet med konstitutionen.
48 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats av dessa högsta domstolar, är förenlig med artikel 9 och artikel 11.6 i direktiv 89/391 samt med artikel 31.1 och artikel 47 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att även om artikel 11.6 i direktiv 89/391 har införlivats med rumänsk rätt genom artikel 18.7 i lag nr 319/2006, har den bestämmelse i vilken det föreskrivs att arbetstagarna har rätt att vända sig till behörig arbetsmiljöansvarig myndighet för att kontrollera om de åtgärder som arbetsgivaren har vidtagit och de medel som används av arbetsgivaren är tillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa på arbetsplatsen inte införts i den lagstiftning av lägre rang om värdering av arbetsmiljörisker för arbetstagare på medellång eller lång sikt.
49 Enligt den hänskjutande domstolen är syftet med klagandens talan, till skillnad från vad som var fallet i det mål som avgjordes genom dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl. ( C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203), inte att fastställa pensionsrättigheter, utan att erkänna de risker i arbetet som är utmärkande för de särartade förhållanden som hon utsätts för på sin arbetsplats. Även om den omständigheten att klaganden i det nationella målet klassificeras som utsatt för särartade förhållanden på sin arbetsplats indirekt får konsekvenser för rätten till social trygghet, syftar hennes talan huvudsakligen till att en sådan klassificering ska erkännas och tillämpas såväl för förfluten tid som för framtiden, eftersom hennes arbetsförhållanden inte har ändrats sedan hon anställdes. Klaganden i det nationella målet har således gjort gällande att hon på arbetsplatsen har utsatts för, och fortfarande utsätts för, allvarliga riskfaktorer för hennes hälsotillstånd, vilka överskrider gränsvärdena, dock utan att ha tillgång till något rättsmedel för att begära att det ska fastställas såväl förekomst som omfattning av de yrkesrelaterade olägenheterna på arbetsplatsen och att arbetsplatsen ska klassificeras som att den utsätter henne för andra arbetsförhållanden än normala arbetsförhållanden.
50 Den hänskjutande domstolen har vidare erinrat om att artikel 12 i lag nr 319/2006 visserligen införlivar artikel 9 i direktiv 89/391 med den rumänska rättsordningen, men att de skyldigheter för arbetsgivare som avses i sistnämnda bestämmelse inte har något samband med skyldigheten att klassificera arbetsförhållandena på företagsnivå på ett exakt och korrekt sätt. Vidare finns det inte heller någon nationell rättsakt av lägre rang som fastställer verkningarna av att de företag i vilka det föreligger betydande risker för arbetstagarnas hälsa inte uppfyller sina skyldigheter att utvärdera och följa upp risker i arbetet. Även om ett åsidosättande av de skyldigheter som anges i artikel 12 i lag nr 319/2006 kan leda till att en administrativ sanktionsavgift påförs arbetsgivaren, har avsaknaden av en korrekt värdering av de arbetsrelaterade riskerna på arbetsplatsen inte någon annan rättsverkan.
51 Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att samspelet mellan unionsrätten och nationell rätt måste klargöras. Den hänskjutande domstolen anser i synnerhet att eftersom det är omöjligt att göra en direktivkonform tolkning av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 11.6 i direktiv 89/391 är ovillkorlig, fullständig och precis, så att den har direkt effekt, med följd att denna bestämmelse, jämförd med artikel 31.1 och artikel 47 i stadgan, kan ge arbetstagare, såsom klaganden i det nationella målet, ett effektivt domstolsskydd när rättsinnehavare, såsom arbetsgivarna, inte uppfyller sina lagstadgade skyldigheter, såsom dem i fråga om klassificering av en arbetsplats som en arbetsplats som utsätter arbetstagare för särartade förhållanden.
52 Under dessa omständigheter beslutade Curtea de Apel Iași (Appellationsdomstolen i Iași, Rumänien) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
53 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9 och artikel 11.6 i direktiv 89/391 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av nationella domstolar, enligt vilken en arbetstagare inte kan vända sig till den behöriga nationella arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid en nationell domstol för att fastställa eller ändra den klassificering av arbetsplatsen som föreskrivs i denna lagstiftning, med hänsyn till de hälsorisker som vederbörande utsätts för, vilka är högre än vad som är normalt för arbetstagare, och för att på grundval av denna nya klassificering tillerkännas ytterligare pensionsrättigheter och årlig betald semester.
54 Det framgår av rubriken och artikel 1.1 i direktiv 89/391 att syftet med direktivet är att genomföra åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. För det ändamålet anges i direktivet, såsom preciseras i artikel 1.2 i detta direktiv, dels allmänna principer för att förebygga yrkesbetingade risker, för arbetarskydd, för att eliminera riskfaktorer och faktorer som kan förorsaka olycksfall, för information, samråd, avvägd medverkan i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis samt utbildning av arbetstagarna och deras representanter, dels allmänna riktlinjer för genomförandet av dessa principer. Direktivet återspeglar och specificerar således varje arbetstagares rätt till hälso- och säkerhetsmässiga arbetsvillkor, vilka slås fast i artikel 31.1 i stadgan.
55 För att uppnå detta mål åläggs medlemsstaterna enligt artikel 4 i direktiv 89/391, jämförd med artikel 5.1 i samma direktiv, att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivarna är skyldiga att trygga arbetstagarnas säkerhet och hälsa i alla avseenden som är förbundna med arbetet.
56 I artikel 9.1 i nämnda direktiv preciseras att arbetsgivaren är skyldig att se att det finns en riskvärdering av miljöfaktorer på arbetsplatsen, inbegripet faktorer för sådana grupper som är utsatta för speciella risker, besluta om de skyddsåtgärder som ska vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som ska användas, föra ett register över arbetsolycksfall, som resulterat i att arbetstagaren varit arbetsoförmögen under mer än tre dagar, i enlighet med nationell lagstiftning och/eller praxis upprätta rapporter över arbetsolycksfall, som drabbat arbetstagarna. I artikel 9.2 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa de skyldigheter som åvilar skilda grupper av företag, med hänsyn till verksamhetens och företagens storlek, i fråga om upprättande av de handlingar som har samband med de skyldigheter som avses i artikel 9.1.
57 I artikel 11.6 i direktiv 89/391 stadgas att arbetstagare och/eller arbetstagarrepresentanter har rätt att vända sig till den arbetsmiljöansvariga myndigheten med klagomål, om de anser att de åtgärder som arbetsgivaren vidtagit inte är tillräckliga för att uppnå säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.
58 Varken dessa bestämmelser eller de övriga bestämmelserna i direktiv 89/391 ålägger medlemsstaterna att se till att arbetsplatserna klassificeras utifrån hur stora hälsoriskerna är för de personer som arbetar på dessa arbetsplatser, för att dessa personer i förekommande fall ska kunna åtnjuta vissa ytterligare rättigheter i fråga om pension och semester.
59 Det kan emellertid inte uteslutas att ett system för klassificering av arbetsplatser utifrån sådana risker kan påverka arbetsgivarnas skyldigheter enligt direktiv 89/391. I ett sådant fall ska medlemsstaternas genomförande av ett sådant system ske med iakttagande av de skyldigheter som följer av detta direktiv. Detta är inte fallet när genomförandet av detta system medför att arbetsgivare kan undandra sig vissa av dessa skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl., C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203, punkterna 42 och 44).
60 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den tillämpliga nationella lagstiftningen består av två delar som är tillämpliga parallellt.
61 Den första delen består av lag nr 319/2006. Såsom domstolen redan har konstaterat införlivar denna lag direktiv 89/391 med rumänsk rätt (dom av den 21 mars 2018, Podilă m.fl., C‑133/17 och C‑134/17, EU:C:2018:203, punkt 43). I synnerhet införlivar artikel 12.1 a och b samt artikel 18.7 i denna lag artikel 9.1 och 9.2 respektive artikel 11.6 i direktivet. I artikel 39.4 i nämnda lag föreskrivs dessutom sanktioner för det fall arbetsgivaren underlåter att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artikel 12.1 a och b i samma lag. Den hänskjutande domstolens frågor avser emellertid inte detta införlivande och det har inte bestritts i det nationella målet att arbetstagarna har möjlighet att vända sig till den behöriga arbetsmiljöansvariga myndigheten eller att väcka talan vid nationell domstol för att bestrida de åtgärder som de anser vara otillräckliga för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet.
62 I den andra delen, inom ramen för vilken den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, föreskrivs en möjlighet för arbetsgivarna att klassificera arbetsplatserna i olika kategorier beroende på de hälsorisker som arbetstagarna utsätts för. Beroende på vilken kategori arbetsplatserna klassificeras i kan arbetstagarna komma i åtnjutande av vissa ytterligare pensionsrättigheter och semesterrättigheter. Enligt de bestämmelser i nationell rätt som omfattas av den andra delen, såsom de har tolkats av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen), är det emellertid endast arbetsgivaren som kan framställa en begäran om klassificering eller om förnyelse av klassificeringen av arbetsplatsen i förhållande till risken. Arbetstagaren får inte vända sig till den behöriga nationella arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid nationell domstol för att få fastställt att hans eller hennes arbetsvillkor tillhör en kategori som utsätter honom eller henne för särartade risker eller för att tvinga arbetsgivaren att klassificera vederbörandes arbetsplats i en sådan kategori.
63 Klaganden i det nationella målet har ifrågasatt att hennes arbetsplats inte har klassificerats som att hon utsätts för särartade förhållanden i arbetet sedan den 1 januari 2007. Denna avsaknad av klassificering får bland annat till följd att hon från detta datum berövas rätten till ett större antal betalda semesterdagar per år och ytterligare pensionsrättigheter i form av dels en sänkning av pensionsåldern, dels en ökning av antalet poäng för beräkning av pensionen, varvid arbetsgivaren är skyldig att betala höjda socialförsäkringsavgifter.
64 Det ska således prövas huruvida en nationell lagstiftning som föreskriver ett system för klassificering av arbetsplatser utifrån de hälsorisker som arbetstagarna utsätts för påverkar de skyldigheter som åligger arbetsgivarna enligt direktiv 89/391, när tillämpningen av ett sådant system medför att arbetstagarna tillerkänns vissa ytterligare rättigheter i fråga om pensionsrättigheter och årlig betald semester.
65 Vad beträffar beviljandet av ytterligare rättigheter i fråga om pensionsrättigheter, erinras om att beviljandet av sådana rättigheter inte bidrar till det mål att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet som eftersträvas med detta direktiv. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 49 i sitt förslag till avgörande vad gäller de ytterligare pensionsrättigheter som konkret avses i den omtvistade nationella lagstiftningen, avser ökningen av antalet poäng för beräkning av ålderspensionen inte arbetsvillkoren under arbetstagarnas anställningsperiod, utan villkoren för dessa arbetstagare under den period som följer på denna period. Dessutom har sänkningen av pensionsåldern för arbetstagare som utsätts för särartade förhållanden inte något samband med genomförandet av åtgärder för att förbättra arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Dessa rättigheter utgör i själva verket kompenserande förmåner för den aktuella risken som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 89/931.
66 Vad vidare beträffar beviljandet av rätten till ytterligare årlig betald semester, erinrar domstolen om att bestämmelserna i direktiv 89/391 ska läsas tillsammans med bestämmelserna i direktiv 2003/88. I artikel 1.4 i sistnämnda direktiv föreskrivs nämligen att bestämmelserna i direktiv 89/391 ska tillämpas fullt ut på de aspekter av arbetstiden som regleras i direktiv 2003/88, utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i detta direktiv.
67 Direktiv 2003/88 syftar till att föreskriva minimikrav för att förbättra arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor genom en tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid. Syftet med denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna bland annat ges minimitider för vila (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Loredas, C‑531/23, EU:C:2024:1050, punkterna 29 och 30 samt där angiven rättspraxis).
68 I artikel 2.9 i direktiv 2003/88 definieras således tillräcklig vila som att arbetstagarna har regelbundna viloperioder, vars längd anges i tidsenheter och som är tillräckligt långa och sammanhängande för att säkerställa att de inte på grund av trötthet eller ojämn arbetsrytm skadar sig själva, sina kolleger eller andra personer och att deras hälsa inte tar skada, vare sig på kort eller lång sikt.
69 Av detta följer att det för att säkerställa arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet kan vara motiverat att bevilja en arbetstagare ytterligare semesterdagar på grund av svåra arbetsförhållanden som medför risker för hans eller hennes hälsa eller person.
70 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande innehåller direktiv 2003/88 emellertid inte något krav på att ytterligare årliga semesterdagar ska beviljas av sådana skäl.
71 I artikel 7.1 i direktiv 2003/88 föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av sådan semester. Det framgår dessutom uttryckligen av ordalydelsen i denna bestämmelse, i artikel 1.1, 1.2 a respektive artikel 15 i direktivet, att direktivet endast fastställer minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden och inte påverkar medlemsstaternas rätt att tillämpa nationella bestämmelser som bättre skyddar arbetstagarna.
72 Av detta följer dels att direktiv 2003/88 inte utgör hinder för nationella bestämmelser som ger rätt till årlig betald semester under längre tid än de fyra veckor som föreskrivs i artikel 7.1 i direktivet, på de villkor för rätt till och beviljande av årlig betald semester som fastställs i nationell rätt, dels att rätten till årlig betald semester som överstiger det minimum som krävs enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 inte regleras av detta direktiv, utan av nationell rätt, utanför det system som inrättats genom direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkterna 33 och 35 samt där angiven rättspraxis).
73 Mot bakgrund av dessa överväganden omfattas den rätt till ytterligare årlig betald semester som beviljas arbetstagare på grund av att deras arbetsplats klassificeras som att de utsätts för särartade arbetsrelaterade risker inte av tillämpningsområdet för direktiven 2003/88 och 89/391.
74 En nationell lagstiftning som föreskriver ett system för klassificering av arbetsplatser utifrån de hälsorisker som arbetstagarna utsätts för på dessa arbetsplatser påverkar följaktligen inte de skyldigheter som åligger arbetsgivarna enligt direktiv 89/391, när tillämpningen av ett sådant system endast kan leda till att arbetstagarna tillerkänns vissa ytterligare rättigheter i fråga om pensionsrättigheter och årlig betald semester.
75 Den hänskjutande domstolen har emellertid även gjort gällande att klaganden i det nationella målet, genom att väcka talan mot att hennes arbetsplats inte klassificerats som en arbetsplats som utsätter henne för särartade förhållanden, i den mening som avses i den rumänska lagstiftningen, inte endast avser nämnda pensionsrättigheter och årlig semester, utan även erkännandet av de risker i arbetet som är specifika för de villkor under vilka hon utför sitt arbete, och detta såväl för förfluten tid som för framtiden.
76 Det framgår av artikel 9.1 a jämförd med artikel 9.1 b i direktiv 89/391 att arbetsgivaren ska se till att det finns en värdering av riskerna för säkerhet och hälsa i arbetet, inbegripet faktorer för sådana grupper av arbetstagare som är utsatta för speciella risker, så att arbetsgivaren kan besluta om vilka skyddsåtgärder som ska vidtas och den eventuella personliga skyddsutrustning som ska användas.
77 Det framgår av punkt 59 i förevarande dom att om den omständigheten att klaganden i det nationella målet inte klassificerades som utsatt för särartade förhållanden på grund av att arbetsgivaren inte gjorde någon riskvärdering, vilket medförde att arbetsgivaren inte vidtog nödvändiga åtgärder för att garantera säkerhet och hälsa på arbetsplatsen, skulle denna underlåtenhet att klassificera få till följd att arbetsgivaren undandrog sig de skyldigheter som följer av artikel 9.1 a och b i direktiv 89/391, vilket arbetstagarna ska kunna anmäla till den behöriga arbetsmiljöansvariga myndigheten, i enlighet med artikel 11.6 i direktivet, och, i förekommande fall, kunna bli föremål för en talan vid nationell domstol för att, i enlighet med artikel 47 i stadgan, säkerställa ett effektivt domstolsskydd för arbetstagarnas rättigheter enligt direktivet.
78 Såsom framgår av punkt 59 ovan har det emellertid inte bestritts att arbetsgivaren, till följd av införlivandet av artikel 9.1 a och b samt artikel 11.6 i direktiv 89/391 med rumänsk rätt, är skyldig att se till att det finns en riskvärdering och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa säkerhet och hälsa i arbetet, och klaganden i det nationella målet har möjlighet att, efter en bedömning av riskerna i detta avseende, inför den behöriga rumänska arbetsmiljöansvariga myndigheten och, i förekommande fall, vid rumänska domstolar, bestrida att de åtgärder som vidtagits och de medel som arbetsgivaren har vidtagit för att garantera säkerhet och hälsa i arbetet efter en sådan riskvärdering är tillräckliga.
79 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 9 och artikel 11.6 i direktiv 89/391 ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av nationella domstolar, som utesluter att en arbetstagare kan vända sig till den behöriga nationella arbetsmiljöansvariga myndigheten eller väcka talan vid nationell domstol för att få den klassificering av vederbörandes arbetsplats som föreskrivs i denna lagstiftning fastställd eller omprövad, med hänsyn till att de hälsorisker som arbetstagaren utsätts för på arbetsplatsen är högre än vad som är normalt, och för att på grundval av denna nya klassificering beviljas ytterligare pensionsrättigheter och betald årlig semester.
80 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan
81 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: rumänska.