Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 30 april 2025

I mål C‑699/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Juzgado de Primera Instancia no 8 de Donostia – San Sebastián (Förstainstansdomstol nr 8 i San Sebastián, Spanien) genom beslut av den 13 november 2023, som inkom till domstolen den 16 november 2023, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden S. Rodin (referent) samt domarna N. Piçarra och N. Fenger, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: FG, genom J.M. Erausquin Vázquez och M. Ortiz Pérez, abogados, Caja Rural de Navarra S.C.C., genom A. Enériz Arraiza, abogado, Spaniens regering, genom M.J. Ruiz Sánchez, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, P. Kienapfel och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13

Direktiv 2014/17

Spansk rätt

Lag 5/2019

Dekret från premiärministerns kansli om tydliga finansiella villkor för hypotekslån

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Den första, den andra, den fjärde och den femte frågan

Den sjätte frågan

Den sjunde, den åttonde och den tionde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av dels artiklarna 3–5 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), dels artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan FG och Caja Rural de Navarra S.C.C. (nedan kallat Caja Rural de Navarra eller banken) angående ett påstått oskäligt avtalsvillkor om en låneuppläggningsavgift.

3 Artikel 3.1 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

4 I artikel 4 i det direktivet föreskrivs följande:

5 Artikel 5 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

6 Artikel 7.1 i samma direktiv har följande lydelse:

7 Artikel 7 i direktiv 2014/17 har rubriken Uppföranderegler vid tillhandahållandet av konsumentkrediter. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

8 Artikel 43.1 i samma direktiv har följande lydelse:

9 I artikel 14 i ley 5/2019, reguladora de los contratos de crédito inmobiliario (lag 5/2019 om fastighetskreditavtal) av den 15 mars 2019 (BOE nr 65 av den 16 mars 2019) föreskrivs följande:

10 Punkt 4 i bilaga II till Orden del Ministerio de la Presidencia, sobre transparencia de las condiciones financieras de los préstamos hipotecarios (dekret från premiärministerns kansli om tydliga finansiella villkor för hypotekslån) av den 5 maj 1994 (BOE nr 112 av den 11 maj 1994, s. 14444) har rubriken Avgifter. I den punkten föreskrivs följande:

11 Den 22 januari 2010 ingick FG ett avtal om hypotekslån med Caja Rural de Navarra.

12 Enligt artikel 4 i avtalet skulle låntagaren vid avtalets undertecknande betala en uppläggningsavgift motsvarande 0,35 procent av det totala lånebeloppet, det vill säga 588,70 euro.

13 Den 6 april 2022 väckte FG talan mot Caja Rural de Navarra vid Juzgado de Primera Instancia no 8 de Donostia – San Sebastián (Förstainstansdomstol nr 8 i San Sebastián, Spanien), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen, och yrkade att det skulle fastställas att avtalsvillkoret om uppläggningsavgift var oskäligt.

14 Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578), bland annat tolkade direktiv 93/13 vad gäller prövningen av huruvida ett villkor i ett låneavtal som regleras av spansk rätt, enligt vilket låntagaren ska betala en uppläggningsavgift, är oskäligt och huruvida det uppfyller kravet på transparens. Den hänskjutande domstolen har preciserat att spanska domstolar till följd av denna dom meddelade motstridiga avgöranden på området, vilket föranledde Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) att återigen vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande avseende sådana avtalsvillkor, vilket gav upphov till domen av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212).

15 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida Tribunal Supremos (Högsta domstolen) praxis är förenlig med sistnämnda dom.

16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till en dom från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) av den 29 maj 2023, dom 816/2003 (ES:TS:2023:2131), där det slogs fast att avtalsvillkoret om uppläggningsavgift, vilken utgör ersättning för kostnaderna för prövning, beviljande eller handläggning av lånet eller hypotekslånet, inte i sig är oskäligt. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) begränsade sin prövning av huruvida ett sådant villkor är oskäligt till två aspekter, nämligen dels den omständigheten att de tjänster för vilka denna avgift utgör ersättning inte ingår bland andra kostnader som redan fakturerats konsumenten, dels den omständigheten att avgiftens storlek inte är oproportionerlig i förhållande till den genomsnittliga kostnaden för uppläggningsavgifter i Spanien; statistiken över denna kostnad är tillgänglig på internet.

17 Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de Primera Instancia no 8 de Donostia – San Sebastián (Förstainstansdomstol nr 8 i San Sebastián) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

18 Caja Rural de Navarra, Konungariket Spanien och kommissionen har i sina skriftliga yttranden till EU-domstolen uttryckt tvivel om huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande eller, åtminstone, någon av de frågor som ställts, kan tas upp till prövning.

19 Caja Rural de Navarra har först gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning på grund av att den inte uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler. Enligt banken har den hänskjutande domstolen nämligen inte i tillräcklig utsträckning redogjort för skälen till att den hyser tvivel om tolkningen av unionsrätten. Banken har vidare anfört att den problematik som ligger till grund för tolkningsfrågorna redan har behandlats av domstolen i dess dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212), varför det inte längre är nödvändigt att besvara dessa frågor.

20 EU-domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 19 september 2024, Booking.com och Booking.com (Deutschland), C‑264/23, EU:C:2024:764, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

21 Av detta följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 19 september 2024, Booking.com och Booking.com (Deutschland), C‑264/23, EU:C:2024:764, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

22 I förevarande fall avser de frågor som ställts i huvudsak tolkningen av artiklarna 3–7 i direktiv 93/13 och artikel 7 i direktiv 2014/17. Det framgår dessutom av en läsning av begäran om förhandsavgörande i dess helhet att den hänskjutande domstolen har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet – inom ramen för vilket begäran har framställts – på ett tillräckligt tydligt sätt för att de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska kunna yttra sig i enlighet med denna bestämmelse och för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på denna begäran. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet tydligt hänvisat till den nationella rättspraxis som är i fråga och de tvivel som den hyser avseende huruvida Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom 816/2023 av den 29 maj 2023 (ES:TES:2023:2131), är förenlig med direktiv 93/13, så som det tolkats av EU-domstolen i domen av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212). Dessa frågeställningar framgår även av lydelsen av de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt och avser bland annat kriterierna för att bedöma huruvida ett villkor om uppläggningsavgift är transparent eller oskäligt. Frågeställningarna kräver ytterligare preciseringar till domen av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift) ( C‑565/21, EU:C:2023:212).

23 Av detta följer att den invändning om rättegångshinder som framställts av Caja Rural de Navarra ska ogillas.

24 Caja Rural de Navarra har vidare gjort gällande att den andra tolkningsfrågan är hypotetisk, eftersom det i det nationella målet inte har förts någon diskussion om den marknadsföring som ett avtalsvillkor om uppläggningsavgift ska vara föremål för.

25 Det framgår av handlingarna i målet att denna fråga från den hänskjutande domstolen – på vilken det enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 20 ovan ankommer att bedöma huruvida det är nödvändigt att begära ett förhandsavgörande och huruvida de ställda frågorna är relevanta – mer allmänt avser de uppgifter som den långivande banken ska lämna till konsumenten enligt kravet på transparens i artikel 5 i direktiv 93/13. Tolkningen av denna bestämmelse framstår således som användbar för att avgöra det nationella målet.

26 Den andra tolkningsfrågan kan följaktligen tas upp till prövning.

27 Slutligen har såväl Caja Rural de Navarra som Konungariket Spanien och kommissionen gjort gällande att den tredje och den nionde frågan inte kan tas upp till prövning, eftersom direktiv 2014/17, som dessa frågor avser, inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.

28 Den hänskjutande domstolen har nämligen ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida direktiv 2014/17 utgör hinder för att kostnaden för prövningen av låntagarens kreditvärdighet åläggs låntagaren och, om så är fallet, huruvida en sådan slutsats är tillämplig på kreditavtal som ingåtts innan direktivet införlivades med spansk rätt.

29 Det ska påpekas att enligt artikel 43.1 i direktiv 2014/17 ska direktivet inte tillämpas på de kreditavtal som löper före den 21 mars 2016. Det kreditavtal som är aktuellt i det nationella målet ingicks den 22 januari 2010.

30 EU-domstolen konstaterar således att direktiv 2014/17, vars tolkning har begärts, inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet.

31 Mot denna bakgrund är det uppenbart att den tolkning av unionsrätten som begärts inom ramen för den tredje och den nionde frågan inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet. I enlighet med den rättspraxis som avses i punkterna 20 och 21 ovan kan den tredje och den nionde frågan följaktligen inte tas upp till prövning.

32 Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra, den fjärde och den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell lagstiftning, som anger att uppläggningsavgiften utgör ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster, anses innebära att det för att ett avtalsvillkor varigenom konsumenten åläggs att betala en uppläggningsavgift ska uppfylla det i denna artikel angivna kravet på transparens inte krävs att villkoret spcificerar samtliga tjänster som tillhandahålls som motprestation för denna avgift och den tid som krävs för att utföra dessa tjänster och inte heller att näringsidkaren informerar konsumenten om att det finns en sådan avgift i samband med att konsumenten får ett ränteerbjudande och att näringsidkaren lämnar uppgift om timpris samt tillställer konsumenten detaljerade fakturor med uppgift om hur avgiften är fördelad på de olika tjänsterna och om därtill hänförliga skatter.

33 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av rättspraxis framgår att kravet på transparens enligt artikel 5 i direktiv 93/13 inte kan anses vara begränsat till avtalsvillkorens begriplighet i formellt och grammatiskt hänseende, eftersom det skyddssystem som direktivet genomför tvärtom grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om, bland annat, tillgång till information, varför direktivets krav på att avtalsvillkoren ska vara klart och begripligt formulerade, vilket därmed innebär ett krav på transparens, ska tolkas extensivt (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneupläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

34 Nämnda krav ska således förstås på så sätt att det inte endast krävs att det aktuella avtalsvillkoret är begripligt för konsumenten i grammatiskt avseende, utan även att avtalet på ett transparent sätt redogör för hur den mekanism som det aktuella villkoret hänvisar till konkret fungerar och, i förekommande fall, förhållandet mellan denna mekanism och den mekanism som föreskrivs i andra avtalsvillkor, så att konsumenten, på grundval av precisa och begripliga kriterier, ska kunna bedöma de ekonomiska konsekvenser som villkoret medför för denne (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneupläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

35 Det framgår inte av denna rättspraxis att långivaren är skyldig att i det berörda avtalet specificera arten av alla tjänster som tillhandahålls som motprestation för de avgifter som anges i ett eller flera avtalsvillkor. Mot bakgrund av det skydd som direktiv 93/13 syftar till att ge konsumenten på grund av att denne befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, är det emellertid viktigt att konsumenten på grundval av avtalet i dess helhet på ett rimligt sätt kan förstå eller sluta sig till vilken typ av tjänster som faktiskt tillhandahålls. Konsumenten måste dessutom kunna kontrollera att det inte finns någon överlappning mellan de olika avgifterna eller mellan de tjänster som avgifterna utgör ersättning för (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 43), och dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneupläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 32).

36 I punkt 70 i domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578), slog EU-domstolen därvid fast att det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida finansinstitutet har lämnat tillräckliga upplysningar till konsumenten så att denne kan få kännedom om innehållet och innebörden i det avtalsvillkor som anger att det är konsumenten som ska betala uppläggningsavgiften samt om avtalsvillkorets roll i låneavtalet. Därigenom får konsumenten kännedom om vad som kan anses motivera det belopp som motsvarar avgiften och kan på så sätt bedöma storleken på sitt åtagande och särskilt den sammanlagda kostnaden för låneavtalet (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

37 Frågan huruvida ett avtalsvillkor som det nu aktuella är klart och begripligt ska bedömas av den behöriga domstolen mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter, bland annat det aktuella avtalsvillkorets lydelse och de upplysningar som finansinstitutet har lämnat till låntagaren, inbegripet upplysningar som det är skyldigt att lämna enligt den relevanta nationella lagstiftningen, samt den reklam som finansinstitutet har gjort för den aktuella avtalstypen, med beaktande av den uppmärksamhetsnivå som kan förväntas av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 21 ovan (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 40).

38 Vad gäller den tidpunkt vid vilken konsumenten ska informeras har domstolen slagit fast att det är av grundläggande betydelse för konsumenten att information om avtalsvillkoren och om följderna av att avtalet ingås lämnas före avtalets ingående. Det är bland annat mot bakgrund av den informationen som konsumenten avgör om denne vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren har utformat i förväg (dom av den 9 juli 2020, Ibercaja Banco, C‑452/18, EU:C:2020:536, punkt 47, och dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 39)

39 Frågan huruvida avtalsvillkoren avser avtalets huvudföremål eller ej saknar betydelse i detta avseende. För att konsumenten, i enlighet med syftet med kravet på transparens, ska kunna fatta ett välgrundat beslut om huruvida denne vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg, måste konsumenten nämligen nödvändigtvis ha fått möjlighet att ta del av hela avtalet innan denne fattar sitt beslut, eftersom det är alla avtalsvillkor tillsammans som avgör bland annat vilka rättigheter och skyldigheter konsumenten har enligt avtalet (dom av den 20 april 2023, Occidental – Companhia Portuguesa de Seguros de Vida, C‑263/22, EU:C:2023:311, punkt 30).

40 Vad gäller avtal om juridiska tjänster som faktureras per timme har domstolen preciserat att även om det inte kan krävas av en näringsidkare att denna informerar konsumenten om de slutliga ekonomiska följderna av konsumentens åtagande, vilka beror på framtida och oförutsebara händelser som näringsidkaren inte råder över, måste den information som näringsidkaren är skyldig att lämna innan avtalet ingås emellertid göra det möjligt för konsumenten att fatta ett väl övervägt beslut, med full kännedom om dels möjligheten att sådana händelser inträffar, dels vilka följder de kan få för den tid under vilken de aktuella tjänsterna tillhandahålls (dom av den 12 januari 2023, D.V. (Advokatarvode – Principen om timtaxa), C‑395/21, EU:C:2023:14, punkt 43).

41 Vad gäller förevarande fall ska följande påpekas. Avtalsvillkoret enligt vilket låntagaren åläggs att betala en uppläggningsavgift på 588,70 euro, vilket motsvarar 0,35 procent av det beviljade lånebeloppet, det vill säga ett belopp på 168200 euro som ska återbetalas under en trettioårsperiod, definieras i den nationella lagstiftningen som ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett av hypotekslån eller andra liknande tjänster. Kravet på transparens syftar i huvudsak till att säkerställa att konsumenten ges möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av ett avtalsvillkor som det nu aktuella. Detta krav innebär inte någon skyldighet för den långivande banken att specificerar arten av alla tjänster som tillhandahålls som motprestation för uppläggningsavgiften eller tidsåtgången för tillhandahållande av var och en av dessa tjänster, eftersom dessa omständigheter saknar betydelse för det totala ersättningsbelopp som ska betalas i samband med denna avgift och konsumentens möjlighet att förstå skälen till att denna ersättning ska betalas.

42 Det följer inte heller av direktiv 93/13 att den långivande banken är skyldig att tillställa konsumenten fakturor som specificerar innehållet i varje tjänst som tillhandahålls och att lämna uppgift om timpriset för att utföra tjänsterna. En sådan skyldighet kan inte anses krävas enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 35 och 36 ovan, och den kan per definition inte heller anses underlätta konsumentens förståelse innan avtalet ingås. Uppläggningsavgiften betalas nämligen som ett engångsbelopp, när lånet beviljas, och faktureringen sker efter det att avtalet har undertecknats.

43 Domstolen erinrar om att bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor som det nu aktuella är klart och begripligt, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 93/13, ska göras av den nationella domstolen mot bakgrund av samtliga relevanta fakta i det enskilda fallet och med beaktande av samtliga omständigheter kring avtalets ingående. Vid denna bedömning ska hänsyn bland annat tas till de uppgifter som den långivande banken har lämnat till låntagaren under de olika steg i låneförhandlingen som föregår undertecknandet av låneavtalet, särskilt i samband med underrättelsen om den föreslagna räntesatsen, inbegripet de uppgifter som banken är skyldig att lämna enligt nationell lagstiftning. En sådan prövning från fall till fall är än viktigare med tanke på att frågan huruvida ett avtalsvillkor uppfyller kravet på transparens i artikel 5 i direktiv 93/13 utgör en av de omständigheter som ska beaktas vid den bedömning av huruvida villkoret är oskäligt som det enligt artikel 3.1 i direktivet ankommer på den nationella domstolen att göra (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 49). Det kan således i princip inte presumeras att ett visst avtalsvillkor är oskäligt, eftersom en sådan bedömning beror på de särskilda omständigheterna kring ingåendet av varje avtal, däribland de konkreta upplysningar som varje näringsidkare lämnar till varje konsument och huruvida tjänsterna faktiskt har tillhandahållits.

44 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första, den andra, den fjärde och den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell lagstiftning, som anger att uppläggningsavgiften utgör ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande eller lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster, anses innebära att det för att ett avtalsvillkor varigenom konsumenten åläggs att betala en uppläggningsavgift ska uppfylla det i denna artikel angivna kravet på transparens inte krävs att villkoret spcificerar samtliga tjänster som tillhandahålls som motprestation för denna avgift i samband med att konsumenten får ett ränteerbjudande och innehåller uppgift om timpris, och inte heller att den långivande banken tillställer konsumenten detaljerade fakturor med uppgift om hur avgiften är fördelad på de olika tjänsterna och om därtill hänförliga skatter. Detta gäller dock under förutsättning att konsumenten har getts faktisk möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenser som avtalsvillkoret medför för denne och att förstå vilken typ av tjänster som tillhandahålls som motprestation för de avgifter som anges i nämnda villkor samt att kontrollera att det inte föreligger någon överlappning mellan de olika avgifterna i avtalet eller mellan de tjänster som avgifterna utgör ersättning för.

45 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3–5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de utgör hinder för att uppläggningsavgiften uttrycks som en procentuell andel som tillämpas av det totala beviljade lånebeloppet.

46 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

47 Det följer av fast rättspraxis att prövningen av huruvida en sådan betydande obalans föreligger inte kan begränsas till en ekonomisk bedömning av kvantitativ art som grundar sig på en jämförelse mellan, å ena sidan, det sammanlagda beloppet för den transaktion som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs genom det aktuella avtalsvillkoret. En betydande obalans kan nämligen följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt, antingen genom en begränsning av innehållet i de rättigheter som konsumenten, enligt nämnda bestämmelser, har enligt avtalet eller genom att konsumenten hindras från att utöva dessa rättigheter eller åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 51, och dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 51).

48 Det följer av denna rättspraxis att den nationella domstolen, när den konstaterar att en ekonomisk bedömning av kvantitativ art inte visar att det föreligger en betydande obalans, inte får begränsa sin prövning till den bedömningen. Det ankommer i ett sådant fall på den nationella domstolen att undersöka huruvida en sådan obalans beror på någon annan omständighet, såsom en begränsning av en rättighet som följer av nationell rätt eller en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt (dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 46).

49 När det däremot framgår av en ekonomisk bedömning av kvantitativ art att det föreligger en betydande obalans, kan denna konstateras utan att det är nödvändigt att undersöka andra omständigheter. När det gäller ett kreditavtal kan ett sådant konstaterande bland annat göras om de tjänster som tillhandahållits som motprestation för andra kostnader än ränta inte rimligen kan hänföras till de tjänster som tillhandahållits i samband med ingåendet eller handläggningen av kreditavtalet, eller om de belopp som konsumenten ska betala i form av avgifter för lånebeviljande och lånehandläggning är uppenbart oproportionerliga i förhållande till lånebeloppet. I detta hänseende ankommer det på den nationella domstolen att beakta den verkan som övriga avtalsvillkor har för att avgöra om dessa villkor skapar en betydande obalans till nackdel för låntagaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2020, Profi Credit Polska, C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19, EU:C:2020:631, punkt 95).

50 Det ankommer på den nationella domstolen att först kontrollera om en prövning av huruvida avtalsvillkoren avseende andra kreditkostnader än ränta eventuellt är oskäliga inte är utesluten enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 49).

51 Av denna bestämmelse framgår nämligen att om inte annat följer av artikel 8 i direktiv 93/13, ska bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förhållandet mellan å ena sidan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor och att detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade (dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 50).

52 Domstolen erinrar i detta hänseende om att en avgift som täcker ersättning för tjänster som vid uppläggning av ett lån eller en kredit avser prövning, beviljande och handläggning eller andra liknande tjänster som normalt tillhandahålls av långivaren eller kreditgivaren i samband med beviljande av lån eller kredit inte anses ingå bland huvudförpliktelserna i ett kreditavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkterna 22 och 23).

53 Avtalsvillkor som behandlar den motprestation som konsumenten ska erlägga till långivaren eller som inverkar på det faktiska pris som konsumenten ska erlägga till långivaren ingår däremot – vad gäller frågan huruvida det belopp motprestationen eller priset uppgår till enligt avtalet står i rimlig proportion till den tjänst långivaren i sin tur tillhandahåller – i princip i den andra kategorin av avtalsvillkor som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, vilka nämns i punkt 50 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

54 I förevarande fall innehåller det avtal som ingåtts mellan parterna i det nationella målet ett villkor enligt vilket låntagaren åläggs att betala en uppläggningsavgift som uppgår till 0,35 procent av det totala lånebeloppet, det vill säga 588,70 euro. Enbart det förhållandet att kostnaden för nämnda avgift uttrycks som en procentuell andel av detta belopp kan emellertid inte i sig visa att det föreligger en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet på de villkor som det erinrats om i punkterna 46–49 ovan. I den mån detta villkor är förenligt med kravet på transparens ska artikel 3 i direktiv 93/13 tolkas så, att den inte utgör hinder för att storleken på uppläggningsavgiften uttrycks som en procentuell andel av det totala lånebeloppet.

55 Vad gäller frågan huruvida ett sådant sätt att uttrycka priset på de tjänster som omfattas av det nu aktuella avtalsvillkoret är förenligt med kravet på transparens i artikel 5 i direktiv 93/13, erinrar domstolen om att den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av svaret på den första, den andra, den fjärde och den femte frågan, ska pröva huruvida ett sådant villkor är klart och begripligt, i den bestämmelsens mening, mot bakgrund av samtliga relevanta fakta i det enskilda fallet och med beaktande av samtliga omständigheter kring avtalets ingående. Den omständigheten att det i form av uppläggningsavgift begärda beloppet, som utgör en schablonmässig ersättning för en samling tjänster, fastställs som en procentuell andel av det beviljade lånebeloppet verkar i princip inte strida mot kravet på transparens i artikel 5 i direktiv 93/13. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att utifrån samtliga omständigheter kring avtalets ingående försäkra sig om att en skäligen uppmärksam och medveten konsument kan bedöma de ekonomiska konsekvenserna av detta villkor.

56 Härav följer att om den hänskjutande domstolen konstaterar att det aktuella avtalsvillkoret inte är formulerat på ett klart och begripligt sätt, ska villkoret likväl under alla omständigheter bli föremål för en bedömning av huruvida det eventuellt är oskäligt, även om detta villkor i själva verket bestrids med avseende på förhållandet mellan pris eller ersättning och de tjänster som tillhandahålls som motprestation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 72 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 november 2023, Provident Polska, C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 58).

57 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 3–5 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att priset för de tjänster som omfattas av ett avtalsvillkor om uppläggningsavgift – vilken enligt den nationella lagstiftningen utgör ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande och lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster – uttrycks som en procentuell andel av det beviljade lånebeloppet. Detta gäller dock under förutsättning att konsumenten har getts faktisk möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenser som avtalsvillkoret medför för denne och att förstå vilken typ av tjänster som tillhandahålls som motprestation för de avgifter som anges i nämnda villkor samt att kontrollera att det inte finns någon överlappning mellan de olika avgifterna i avtalet. Om så är fallet kan ett sådant avtalsvillkor inte anses skapa en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

58 Den hänskjutande domstolen har ställt den sjunde, den åttonde och den tionde frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 och 4.1 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken en nationell lagstiftning, som anger att uppläggningsavgiften utgör ersättning för de tjänster avseende låneprövning, lånebeviljande och lånehandläggning som tillhandahålls i samband med uppläggning av ett hypotekslån eller andra liknande tjänster, anses innebära att det endast ska göras en kontroll av att ett avtalsvillkor om uppläggningsavgift klart anger det belopp som ska betalas och att detta belopp inte överstiger ett tak som motsvarar en genomsnittlig kostnad för uppläggningsavgifter enligt nationell statistik, trots att det saknas närmare uppgifter om vilka tjänster som avgiften utgör ersättning för och priset för var och en av dessa tjänster.

59 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av rättspraxis framgår att domstolens behörighet omfattar tolkningen av begreppet oskäligt villkor i artikel 3.1 i direktiv 93/13 och de kriterier som den nationella domstolen får eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bestämmelserna i direktivet, varvid det ankommer på den nationella domstolen att med beaktande av dessa kriterier ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras utifrån de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet. Härav följer att EU-domstolen ska begränsa sig till att upplysa den hänskjutande domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella avtalsvillkoret är oskäligt (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 73, och dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 49)

60 Enligt denna bestämmelse ska ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

61 Vad gäller frågan huruvida kravet på god sed, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, har iakttagits, konstaterar EU-domstolen, mot bakgrund av sextonde skälet i direktivet, att den nationella domstolen vid denna bedömning ska pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling (dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 74).

62 Prövningen av huruvida det eventuellt föreligger en betydande obalans kan inte begränsas till en ekonomisk bedömning av kvantitativ art som grundar sig på en jämförelse mellan, å ena sidan, det sammanlagda beloppet för den transaktion som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs genom detta avtalsvillkor. En betydande obalans kan nämligen följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt, antingen genom en begränsning av de rättigheter som avtalet enligt nämnda bestämmelser ger konsumenten, eller genom att konsumenten hindras från att utöva dessa rättigheter eller genom att konsumenten åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 51).

63 Det framgår dessutom av artikel 4.1 i direktiv 93/13 att frågan huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter kring avtalets ingående samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

64 Domstolen har i detta avseende slagit fast att ett i nationell rätt reglerat avtalsvillkor om uppläggningsavgift, vilken tas ut som ersättning för tjänster avseende prövning, utformning och individuell handläggning av en hypotekslåneansökan, vilka utgör förutsättningar för att låntagaren ska kunna beviljas ett sådant lån, inte, med förbehåll för den behöriga domstolens kontroll, kan anses påverka konsumentens rättsliga ställning enligt nationell rätt negativt, såvida inte de tjänster som tillhandahålls som motprestation inte rimligen kan hänföras till de nyss angivna prestationerna eller det belopp som konsumenten ska betala i uppläggningsavgift är oproportionerligt i förhållande till lånebeloppet (dom av den 16 mars 2023, Caixabank (Låneuppläggningsavgift), C‑565/21, EU:C:2023:212, punkt 59).

65 Även om det bland de kriterier som den behöriga domstolen tillämpar för att bedöma huruvida det föreligger en betydande obalans, i enlighet med ovan i punkt 62 angiven rättspraxis, är möjligt för den att beakta nationell statistik över den genomsnittliga kostnaden för uppläggningsavgift under en viss period, så kan denna omständighet inte anses vara tillräcklig i sig. Om den nationella domstolen begränsade sin bedömning till att göra en jämförelse mellan storleken på den uppläggningsavgift som anges i ett avtalsvillkor som den gör en oskälighetsprövning av och denna genomsnittliga kostnad, skulle en sådan jämförelse endast vara betydelsefull om den grundar sig på de senaste uppgifterna, som måste omfatta en period under vilken direktiv 93/13 var tillämpligt.

66 Av ovan i punkt 36 angiven rättspraxis framgår att det i artikel 5 i direktiv 93/13 angivna kravet på transparens inte innebär en skyldighet för den långivande banken att i det aktuella kreditavtalet specificerar vilken typ av tjänster som tillhandahålls som motprestation för den ersättning som anges i avtalsvillkoret om uppläggningsavgift. Mot bakgrund av detta finner domstolen att det för att iaktta artikel 3 i direktivet inte heller krävs att detta villkor anger det exakta innehållet i de tjänster som omfattas av uppläggningsavgiften eller priset för var och en av dessa tjänster. Under alla omständigheter ankommer det på den behöriga domstolen att försäkra sig om att kravet på god sed iakttas och att det aktuella avtalsvillkoret inte medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, bland annat genom att, i enlighet med den nationella lagstiftningen, kontrollera att de kostnader som övervältras på konsumenten motsvarar tjänster som faktiskt tillhandahållits av den långivande banken och som medfört kostnader för denna.

67 Av det ovan anförda följer att den sjunde, den åttonde och den tionde frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 3 och 4.1 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för en nationell rättspraxis enligt vilken ett avtalsvillkor som, i enlighet med nationell lagstiftning, föreskriver att konsumenten ska betala en uppläggningsavgift som är avsedd att utgöra ersättning för tjänster avseende prövning, beviljande och individuell handläggning av en hypotekslåneansökan, inte kan anses skapa en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, och detta utan att det krävs att näringsidkaren specificerar anger vilken typ av tjänster som uppläggningsavgiften utgör ersättning för eller priset för var och en av dessa tjänster. Detta gäller dock under förutsättning att den behöriga domstolen kan göra en effektiv prövning av huruvida en sådan obalans föreligger, i enlighet med de kriterier som följer av domstolens praxis, vid behov genom att jämföra storleken på den uppläggningsavgift som låntagaren åläggs att betala med den genomsnittliga kostnaden för nyligen inrapporterade uppläggningsavgifter.

68 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.