ext/celex/62023CJ0722

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 4 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 1.3 – Skäl till att vägra verkställighet – Risk för att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 4 led 6 – Skäl till att verkställighet får vägras – Den verkställande medlemsstatens åtagande att verkställa straffet enligt denna medlemsstats lagstiftning – Rambeslut 2008/909/RIF – Ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar – Artikel 4.5 – Begäran från den verkställande medlemsstaten om att den utfärdande medlemsstaten översänder brottmålsdomen avseende fängelsestraff i syfte att den domen ska verkställas i den förstnämnda medlemsstaten ”

I förenade målen C‑722/23 [Rugu] i och C‑91/24 [Aucroix]( i ),

angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Cour de cassation (Belgien), av den 22 november 2023 respektive den 31 januari 2024 som inkom till domstolen den 28 november 2023 respektive den 6 februari 2024, i förfaranden rörande verkställighet av europeiska arresteringsorder

AR (C‑722/23),

ytterligare deltagare i rättegången:

Procureur général,

och

Procureur général près la cour d’appel de Mons (C‑91/24)

mot

HL,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, K. Jürimäe (referent), M.L. Arastey Sahún, I. Ziemele, J. Passer och O. Spineanu-Matei samt domarna S. Rodin, D. Gratsias, M. Gavalec, Z. Csehi och N. Fenger,

generaladvokat: A. Rantos,

justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 mars 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– AR, genom O. Martins, avocat,

– Belgiens regering, genom M. Jacobs, C. Pochet, och M. Van Regemorter, samtliga i egenskap av ombud,

– Frankrikes regering, av R. Bénard och B. Dourthe, båda i egenskap av ombud,

– Nederländernas regering, genom E.M.M. Besselink och K. Bulterman, båda i egenskap av ombud,

– Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

– Rumäniens regering, genom M. Chicu och E. Gane, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, H. Leupold och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 10 juli 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.3 och 4 led 6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1 och rättelse i EUT L 124, 2017, s. 37), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2 Respektive begäran har framställts med anledning av verkställigheten i Belgien av två europeiska arresteringsorder. Den första arresteringsordern har utfärdats av rumänska myndigheter den 1 augusti 2023 mot AR – en rumänsk medborgare bosatt i Belgien. Den arresteringsordern avser verkställigheten i Rumänien av ett fängelsestraff på fyra år för människohandel (mål C‑722/23). Den andra arresteringsordern har utfärdats av grekiska myndigheter den 9 mars 2016 mot HL – en belgisk medborgare. Den arresteringsordern avser verkställighet i Grekland av ett fängelsestraff på fem år (mål C‑91/24) (nedan tillsammans kallade de aktuella europeiska arresteringsorderna).

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584

3 I artikel 1 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:

”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”

4 Artikel 4 i rambeslutet har rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”. I den artikeln föreskrivs följande:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder

…

6) om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.

…”

Rambeslut 2008/909/RIF

5 Artikel 3 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27) har rubriken ”Övergångsbestämmelse”. I den artikeln föreskrivs följande:

”Syftet med detta rambeslut är att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden.”

6 Artikel 4 i samma rambeslut, med rubriken ”Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat”, har följande lydelse:

”1. Förutsatt att den dömda personen befinner sig i den utfärdande staten eller i den verkställande staten och förutsatt att denna person gett sitt samtycke, om detta krävs enligt artikel 6, får en dom tillsammans med intyget, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I, översändas till någon av följande medlemsstater:

a) Den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor.

b) Den medlemsstat där han eller hon är medborgare och till vilken medlemsstat, som dock inte får vara den stat där han eller hon bor, den dömda personen kommer att utvisas eller avvisas när han eller hon friges efter verkställigheten av påföljden -

c) Annan medlemsstat än sådan medlemsstat som avses i a eller b, vars behöriga myndigheter samtycker till att få domen och intyget översänt till den medlemsstaten.

2. Översändandet av domen och intyget får ske när den behöriga myndigheten i den utfärdande staten efter samråd, i lämpliga fall, mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten, är förvissad om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning.

3. Innan domen och intyget översänds, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Samråd ska vara obligatoriskt i de fall som avses i punkt 1 c. I dessa fall ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten utan dröjsmål underrätta den utfärdande staten om sitt beslut att samtycka eller inte samtycka till översändandet av domen.

…

5. Den verkställande staten får på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen tillsammans med intyget. … Framställningar som görs enligt denna punkt ska inte medföra någon skyldighet för den utfärdande staten att översända domen tillsammans med intyget.

…”

7 Artikel 6 i rambeslutet har rubriken ”Underrättelse till den dömda personen och dennes inställning”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, får en dom tillsammans med ett intyg endast överlämnas till den verkställande staten för erkännande och verkställighet av påföljden med den dömda personens samtycke i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning.

2. Den dömda personens samtycke ska inte krävas, när domen tillsammans med intyget översänds

a) till den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor,

…

c) till den medlemsstat till vilken den dömda personen har flytt eller på annat sätt återvänt på grund av ett stundande straffrättsligt förfarande mot honom eller henne i den utfärdande staten eller efter en fällande dom i den utfärdande staten.”

8 I artikel 25 i rambeslutet, med rubriken ”Verkställighet av påföljder till följd av en europeisk arresteringsorder”, anges följande:

”Utan att det påverkar bestämmelserna i rambeslut [2002/584] ska bestämmelserna i det här rambeslutet i tillämpliga delar, i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i det rambeslutet, gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4.6 i det rambeslutet eller där den i enlighet med artikel 5.3 i det rambeslutet har ställt som villkor att personen, i syfte att undvika straffrihet, ska återsändas för att avtjäna påföljden i den berörda medlemsstaten.”

9 Artikel 26 i rambeslut 2008/909 har rubriken ”Förhållandet till andra avtal och överenskommelser”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta rambeslut ska, utan att det påverkar deras tillämpning i förbindelserna mellan medlemsstater och tredjeland eller deras tillämpning under övergångsperioden enligt artikel 28, från och med den 5 december 2011 ersätta motsvarande konventionsbestämmelser som gäller förbindelserna mellan medlemsstaterna:

– [Konventionen om överförande av dömda personer ( European Treaty Series nr 112), undertecknad i Strasbourg den 21 mars 1983] och tilläggsprotokollet till denna av den 18 december 1997.

– Den europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar [undertecknad i Haag den 28 maj 1970].

– Avdelning III, kapitel 5, i [konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995].

– Konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om verkställighet av utländska domar i brottmål [som undertecknades i Bryssel den 13 november 1991].”

Belgisk rätt

10 I artikel 4 i loi du 19 décembre 2003 relative au mandat d’arrêt européen (lag av den 19 december 2003 om europeisk arresteringsorder) ( Moniteur belge av den 22 december 2003, s. 60075), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras i följande fall:

…

5º om det finns allvarliga skäl att tro att verkställandet av den europeiska arresteringsordern skulle leda till att den berörda personens grundläggande rättigheter enligt artikel 6 [FEU] kränktes.”

11 I artikel 6 i lagen av den 19 december 2003 anges följande:

”Verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras i följande fall:

…

4º om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd när den berörda personen är belgisk medborgare eller bor i Belgien och behöriga belgiska myndigheter åtar sig att verkställa detta straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i enlighet med belgisk rätt.

…”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C ‑ 722/23

12 Rumänska myndigheter utfärdade den 1 augusti 2023 en europeisk arresteringsorder mot AR, en rumänsk medborgare som är bosatt i Belgien. Arresteringsordern avsåg verkställighet i Rumänien av ett fängelsestraff på fyra år för människohandel.

13 Chambre du conseil (brottmåls- och tvångsmedelsavdelningen) vid Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) vägrade i beslut av den 22 september 2023 med stöd av artikel 4, 5° lagen av den 19 december 2003 att verkställa denna arresteringsorder. Som skäl för sitt beslut anförde den domstolen att de förhållanden som råder vid frihetsberövanden i Rumänien skulle utsätta AR för risken för att hans grundläggande rättigheter enligt artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen) kränktes.

14 Åklagarmyndigheten överklagade detta beslut till brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien). Brottmålsavdelningen fastställde beslutet i dom av den 30 oktober 2023, men förordnade dessutom att fängelsestraffet på fyra år ”kan verkställas i Belgien” i enlighet med artikel 6, 4° lagen av den 19 december 2003, eftersom risken för att AR:s grundläggande rättigheter kränks är en del av verkställigheten av det straff som utdömts i Rumänien och påverkar således inte det förfarande som i den medlemsstaten lett till att den berörda personen dömts till ansvar eller den fällande domen i sig.

15 AR överklagade detta avgörande till Cour de cassation (Högsta domstolen, Belgien), som är hänskjutande domstol. AR har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) inte kunde tillämpa verkningarna av ett fakultativt skäl att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder och förordna att det fängelsestraff som AR ådömts i Rumänien ska verkställas i Belgien, när den domstolen i ett första skede konstaterat att det förelåg ett tvingande skäl att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern, eftersom det fanns grundade skäl att tro att verkställigheten av arresteringsordern skulle medföra att AR:s grundläggande rättigheter kränktes.

16 Den hänskjutande domstolen har angett att det i artikel 4, 5° i lagen av den 19 december 2003, genom vilken rambeslut 2002/584 införlivades med belgisk rätt, föreskrivs att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras om det finns allvarliga skäl att anta att verkställigheten skulle kränka den eftersökta personens grundläggande rättigheter, såsom de fastställs i artikel 6 FEU.

17 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet) (C‑354/20 PPU och C‑412/20 PPU, EU:C:2020:1033), och funnit att systemet med en europeisk arresteringsorder syftar till att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än där denne påstås ha begått ett brott inte ska undkomma straff.

18 Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av dom av den 29 juni 2017, Popławski (C‑579/15, EU:C:2017:503), att den är skyldig att, med beaktande av den nationella rätten i dess helhet samt med tillämpning av de tolkningsmetoder som däri erkänns, i möjligaste mån tolka de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med rambeslut 2002/584. I det mål som avgjordes genom den domen innebar denna skyldighet att de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten var skyldiga att själva garantera att det straff som hade ådömts den eftersökta personen faktiskt verkställs, om verkställighet vägras av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa en lagakraftvunnen dom genom vilken den personen ådömts en frihetsberövande påföljd.

19 Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt artikel 6, 4° lagen av den 19 december 2003, genom vilken det i artikel 4 led 6 i rambeslutet föreskrivna fakultativa skälet att vägra verkställighet införlivas i belgisk rätt, får verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras om arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett straff och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i Belgien och behöriga belgiska myndigheter åtar sig att själv verkställa straffet enligt belgisk lagstiftning.

20 Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, i ett fall där verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras med tillämpning av det tvingande skäl för att vägra verkställighet som avses i punkt 16 ovan, ska tolkas så, att de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, för att förhindra att den eftersökta personen som är bosatt där undgår straff, får besluta att det fängelsestraff som ådömts den personen i den utfärdande medlemsstaten och som är föremål för den europeiska arresteringsordern ska verkställas i den förstnämnda medlemsstaten.

21 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Om domstolarna i den medlemsstat som ska verkställa en europeisk arresteringsorder har funnit att det föreligger en risk, vid ett överlämnande av den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten, för att dennes grundläggande rättigheter kränks i samband med verkställigheten av det utländska straffet, med följd att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras, ger då artikel 4 [led] 6 i [rambeslut 2002/584] nämnda domstolar i den verkställande medlemsstaten rätt, när de har fastställt att den eftersökte är bosatt i denna stat, att besluta i enlighet med den bestämmelse varigenom artikel 4 [led] 6 i rambeslutet har införlivats med nationell rätt att det fängelsestraff som utdömts i den medlemsstat som utfärdat den europeiska arresteringsordern, och som avses i denna rättsakt, ska verkställas i den verkställande medlemsstaten?”

Mål C ‑ 91/24

22 Grekiska myndigheter utfärdade den 9 mars 2016 en europeisk arresteringsorder mot HL för verkställighet i Grekland av ett femårigt fängelsestraff. HL är belgisk medborgare och bosatt i Belgien.

23 Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons, Belgien) vägrade i dom av den 18 januari 2024 att verkställa denna europeiska arresteringsorder. Cour d’appel de Mons anförde som motivering för sitt avgörande att HL:s psykiska funktionsnedsättning, i kombination med förhållanden vid frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten, innebar att han skulle utsättas för risken att hans grundläggande rättigheter enligt artiklarna 3 och 5 i Europakonventionen kränktes.

24 Åklagarmyndigheten överklagade detta avgörande till Cour de cassation (Högsta domstolen), som är hänskjutande domstol. Åklagarmyndigheten har gjort gällande att brottmålsavdelningen vid Cour d’appel de Mons (Appellationsdomstolen i Mons) borde – efter att ha vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av förhållandena under vilka ett fängelsestraff skulle verkställas i den utfärdande medlemsstaten – ha övervägt att tillämpa det fakultativa skälet att vägra verkställighet i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, eftersom den bestämmelsen syftar till att förhindra att den person som arresteringsordern avser undgår straff.

25 Den hänskjutande domstolen söker således av i princip samma skäl som i mål C‑722/23 klarhet i hur artikel led 6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas.

26 I mål C‑91/24 vill den hänskjutande domstolen emellertid få klarhet i huruvida artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, i ett fall där verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras med tillämpning av det tvingande skäl för att vägra verkställighet som avses i punkt 16 ovan, ska tolkas så, att de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten inte endast får, utan är skyldiga, att förordna att det fängelsestraff som den eftersökta personen ådömts i den utfärdande medlemsstaten och som arresteringsordern avser ska verkställas i den verkställande medlemsstaten för att förhindra att den personen, som är medborgare i och bosatt i den staten, undgår straff.

27 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 4 [led] 6 i [rambeslut 2002/584] tolkas så, att domstolarna i den verkställande staten åläggs att i enlighet med den bestämmelse genom vilken artikel 4 [led] 6 har införlivats med nationell rätt, och för att undvika att den eftersökta person som är medborgare i denna stat eller är bosatt där undgår straff, pröva om det finns skäl att meddela beslut om verkställighet i den verkställande medlemsstaten av det fängelsestraff som ådömts den berörda personen i den medlemsstat som utfärdat den europeiska arresteringsordern, det vill säga det straff som den europeiska arresteringsordern avser, för det fall domstolarna i den medlemsstat som ska verkställa en europeisk arresteringsorder har fastställt att det, vid ett överlämnande av den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten, föreligger en risk för att denna persons grundläggande rättigheter kränks i samband med verkställigheten av det utländska straffet, med följd att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras?”

28 Domstolen har genom beslut av den 21 januari 2025 förenat målen C‑722/23 och C‑91/24 vad gäller det muntliga förfarandet samt domen.

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

29 Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att i de nationella målen vägrade behöriga belgiska rättsliga myndigheter, med stöd av artikel 4, 5° lagen av den 19 december 2003 (vilken införlivar artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 med belgisk rätt), att verkställa de aktuella europeiska arresteringsorderna. Den hänskjutande domstolen anser att det följer av dessa bestämmelser att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras om det finns grundade skäl att tro att verkställighet kan få till följd att den eftersökta personens grundläggande rättigheter skulle kränkas.

30 Risken för en kränkning av de grundläggande rättigheter som anges i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) kan ge den verkställande rättsliga myndigheten rätt att med stöd av artikel 1.3 i nämnda rambeslut undantagsvis och efter en lämplig prövning avstå från att verkställa en europeisk arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 104, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU, C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2023:57, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

31 En verkställande rättslig myndighet som har tillgång till objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som vittnar om att det finns systematiska och allmänna brister i förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten, är skyldig att på ett konkret och precist sätt göra en bedömning av om det finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen, på grund av de förhållanden under vilka personen kommer att vara frihetsberövad i den utfärdande medlemsstaten, löper en verklig risk att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 92 och 94, och dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

32 En verkställande rättslig myndighet som, under de omständigheter som det erinrats om i föregående punkt, konstaterar att ett överlämnande av den eftersökta personen riskerar att leda till att vederbörande utsätts för en omänsklig eller förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan, är skyldig att avsluta det överlämnandeförfarande som inrättas enligt rambeslut 2002/584 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2019, Dorobantu, C‑128/18, EU:C:2019:857, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

33 I de nationella målen har behöriga belgiska rättsliga myndigheter, i egenskap av verkställande myndigheter för de aktuella europeiska arresteringsorderna, konstaterat att det förelåg en risk för att de eftersökta personernas grundläggande rättigheter skulle kränkas vid ett överlämnande av dessa personer till myndigheterna i de utfärdande medlemsstaterna och kommit fram till att förutsättningarna för att vägra att verkställa dessa europeiska arresteringsorder, såsom de framgår av punkt 31 ovan, således var uppfyllda.

34 Den franska, den nederländska och den rumänska regeringen har i sina yttranden till domstolen ifrågasatt denna slutsats. Enligt den franska regeringen är det oklart huruvida tolkningsfrågorna behövs för att kunna avgöra de nationella målen.

35 Det framgår av fast rättspraxis att nationella domstolars frågor presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva (se dom av den 15 maj 2003, Salzmann, C‑300/01, EU:C:2003:283, punkt 31, och dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

36 I förevarande fall framgår det av respektive begäran av förhandsavgörande att frågan huruvida förutsättningarna för att med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 vägra att verkställa de europeiska arresteringsorderna är uppfyllda inte är stridig i de nationella målen.

37 Det framgår dessutom av respektive begäran om förhandsavgörande och tolkningsfrågornas lydelse att dessa mål i princip endast avser frågan huruvida de verkställande rättsliga myndigheterna får, eller är skyldiga, att på komplementär grund tillämpa det fakultativa skälet att vägra verkställighet i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 och förordna att straffen ska verkställas i respektive myndighets medlemsstat för att förhindra att de eftersökta personerna undgår straff, när nämnda myndigheter med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa europeiska arresteringsorder och således beslutat att inte överlämna de eftersökta personerna till de utfärdande medlemsstaterna för att där verkställa de straff som ligger till grund för arresteringsorderna.

38 Under dessa omständigheter konstaterar EU-domstolen att besluten att vägra verkställa de aktuella europeiska arresteringsorderna ingår i den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen har lämnat. Såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 35 ovan, ankommer det inte på EU-domstolen att ifrågasätta denna beskrivning.

Prövning i sak

39 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet får eller är skyldig att – för att förhindra att den eftersökta personen undgår straff – tillämpa det fakultativa skäl att vägra verkställighet som föreskrivs i nämnda artikel 4 led 6, när den myndigheten med stöd av artikel 1.3 i samma rambeslut har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett fängelsestraff.

40 För att besvara denna fråga måste det, i ett första steg, avgöras huruvida det fakultativa skälet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 kan vara komplementärt tillämpligt, när en verkställande rättslig myndighet med stöd av artikel 1.3 i samma rambeslut har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av ett överlämnande av den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten skulle innebära att vederbörande löpte risken att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan.

41 Såsom det har erinrats om i punkterna 30–32 ovan är skälet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ett tvingande skäl.

42 Detta skäl är tillämpligt oberoende av den eftersökta personens bosättningsvillkor och syftar till att skydda den personens grundläggande rättigheter genom att föreskriva att verkställighet av en europeisk arresteringsorder i undantagsfall ska vägras, bland annat då det förekommer systematiska och allmänna brister i förhållandena för frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten och detta ger grundad anledning att tro att personen, efter överlämnande till den staten, skulle löpa en verklig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan på grund av de förhållanden under vilka vederbörande skulle vara frihetsberövad i nämnda medlemsstat.

43 Detta innebär således att när en verkställande rättslig myndighet som handlägger en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff beslutar att, såsom i förevarande fall, tillämpa skälet i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 för att vägra att verkställa arresteringsordern medför ett sådant beslut med nödvändighet att förfarandet för överlämnande enligt rambeslutet avslutas.

44 En vägran som grundar sig på detta skäl får således till följd att den eftersökta personen inte kommer att överlämnas till de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten av skäl som har samband med skyddet av hans eller hennes grundläggande rättigheter. På grund av detta kommer denna person således inte att i den medlemsstaten verkställa det fängelsestraff som han eller hon har ådömts där – åtminstone inte så länge som de villkor som motiverar beslutet att vägra verkställighet på denna grund består. Det finns emellertid ingen bestämmelse i rambeslut 2002/584 som anger vilka konsekvenser en sådan vägran får för verkställigheten av detta straff i den verkställande medlemsstaten när den eftersökta personen befinner sig i den verkställande medlemsstaten.

45 Skälet att vägra verkställighet i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 är fakultativt och det gäller specifika rekvisit för att den bestämmelsen ska vara tillämplig och den bestämmelsen har ett eget ändamål.

46 Enligt den bestämmelsen får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den har utfärdats för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.

47 Två rekvisit ska vara uppfyllda för att den bestämmelsen ska vara tillämplig: för det första ska den eftersökta personen uppehålla sig i, vara medborgare i eller vara bosatt i den verkställande staten och, för det andra, måste denna stat åta sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa det straff eller den åtgärd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

48 När den verkställande rättsliga myndigheten konstaterar att dessa båda rekvisit är uppfyllda måste den dessutom bedöma om det föreligger ett berättigat intresse som motiverar att det straff som ådömts i den utfärdande medlemsstaten verkställs i den verkställande medlemsstaten. Denna bedömning gör det möjligt för den myndigheten att beakta det mål som eftersträvas med den bestämmelsen, vilket enligt fast rättspraxis är att underlätta den eftersökta personens sociala återanpassning efter det att denne har avtjänat sitt straff (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

49 Beträffande de fakultativa skälen för att vägra verkställighet enligt artikel 4 i rambeslut 2002/584 understryker domstolen att de medlemsstater som har valt att införliva ett eller flera av dessa skäl inte får föreskriva att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder som formellt omfattas av tillämpningsområdet för dessa skäl, utan möjlighet för dessa myndigheter att beakta omständigheterna i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem ), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 44).

50 Till skillnad från vad som konstaterats beträffande artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 i punkt 43 ovan, införs det genom artikel 4 led 6 i samma rambeslut en möjlighet att den eftersökta personen inte överlämnas i enlighet med den europeiska arresteringsordern, när rekvisiten i punkt 47 ovan är uppfyllda.

51 Det följer av det anförda att det fakultativa skäl att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 är ett fristående skäl att vägra verkställighet som inte är avsett att vara komplementärt tillämpligt när verkställigheten av en europeisk arresteringsorder redan har vägrats av den verkställande medlemsstaten med stöd av artikel 1.3 i samma rambeslut och detta gäller även om denna tillämpning syftar till att förhindra att den eftersökta personen inte – på grund av att verkställighet vägrats – undgår straff enligt den fällande dom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.

52 Att tillämpa det fakultativa skäl att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 som komplement till det tvingande skälet att vägra verkställighet i artikel 1.3 i samma rambeslut skulle undergräva de mål som eftersträvas med respektive skäl och bortse från deras respektive beskaffenhet.

53 En verkställande rättslig myndighet får således inte komplementärt tillämpa det fakultativa skälet att vägra verkställighet i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 för att förhindra att den eftersökta personen undgår straff, när den myndigheten med stöd av artikel 1.3 i samma rambeslut har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett fängelsestraff.

54 Såvitt en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som grundar sig på artikel 1.3 i rambeslutet 2002/584 innebär, såsom det konstaterats i punkterna 43 och 44 ovan, att straffet inte kommer att verkställas i den utfärdande medlemsstaten, erinrar domstolen emellertid om att rambeslutet, jämfört med bestämmelser i stadgan, inte får tolkas så, att det äventyrar effektiviteten i systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna i vilket den europeiska arresteringsordern, såsom den utformats av unionslagstiftaren, utgör en väsentlig del (dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

55 Detta gäller i än högre grad eftersom systemet med en europeisk arresteringsorder också syftar till att förhindra att en eftersökt person som befinner sig i ett annat land än det där denne har begått ett brott undgår straff (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 44 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 80).

56 Straffrihet för den eftersökta personen skulle nämligen strida mot det ändamål som eftersträvas såväl genom rambeslut 2002/584 som genom artikel 3.2 FEU, enligt vilken unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser samt förebyggande och bekämpande av brottslighet (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

57 Av detta följer att när en verkställande rättslig myndighet med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff, är denna myndighet skyldig att aktivt försöka se till att den eftersökta personen inte undgår straff på grund av att verkställighet vägrats.

58 Beträffande de åtgärder som ska vidtas för detta ändamål, erinrar domstolen om att skyldigheten till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 första stycket FEU ska vara styrande för dialogen mellan verkställande och utfärdande rättsliga myndigheter för att se till att systemet med europeisk arresteringsorder inte lamslås. Det följer av principen om lojalt samarbete att medlemsstaterna bland annat ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen (dom av den 18 april 2023, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 45, och dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

59 För att ett effektivt straffrättsligt samarbete ska kunna tillgodoses gäller således att de utfärdande och verkställande rättsliga myndigheterna är skyldiga att fullt ut använda sig av de rättsliga verktyg som unionen antagit på detta område, så att det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete främjas (se, för ett liknande resonemang, E.D.L. (Skäl för att vägra verkställighet grundat på sjukdom), C‑699/21, EU:C:2023:295, punkt 46, och dom av den 29 juli 2024, Breian, C‑318/24 PPU, EU:C:2024:658, punkt 94, och dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

60 Det ska härvidlag erinras om att rambeslut 2008/909, liksom rambeslut 2002/584, konkretiserar principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande på straffrättens område. Dessa principer innebär att varje medlemsstat, bland annat inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, måste – utom under exceptionella omständigheter – anse att övriga medlemsstater följer unionsrätten och i synnerhet att de respekterar de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. Rambeslut 2008/900 förstärker det rättsliga samarbetet om erkännande och verkställighet av domar i brottmål när unionsmedborgare har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat, för att underlätta den dömda personens sociala återanpassning (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

61 I enlighet med artikel 3.1 i rambeslut 2008/909 syftar det rambeslutet till att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, ska erkänna en dom och verkställa den påföljd som ådömts av en domstol i en annan medlemsstat. Såsom framgår av artikel 26.1 i rambeslutet ersätter rambeslutet bestämmelserna i de konventioner om överförande av dömda personer som avses i sistnämnda artikel och som är tillämpliga i förbindelserna mellan medlemsstaterna (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

62 I detta sammanhang utgör den omständigheten att den verkställande rättsliga myndigheten med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 vägrat verkställighet av en europeisk arresteringsorder, som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff i den utfärdande medlemsstaten, på grund av att ett överlämnande av den eftersökta personen till den sistnämnda medlemsstaten skulle innebära att vederbörande löpte risken att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan, inte hinder för den myndigheten att tillämpa bestämmelserna i rambeslut 2008/909 för att erkänna den dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten, genom vilken den eftersökta personen ådömts detta straff, och ta ansvar för att straffet verkställs i den verkställande medlemsstaten.

63 Domstolen delar den uppfattning som den belgiska och den rumänska regeringen har uttryckt i sina yttranden, nämligen att tillämpningen av detta skäl, som endast avser de förhållanden under vilka den dömda personen hålls frihetsberövad i den utfärdande medlemsstaten, inte påverkar principen om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande i förhållande till det förfarande som lagligen genomförts i denna medlemsstat och som utmynnat i den domen.

64 Såsom det erinrats om i punkt 61 ovan, har reglerna i rambeslut 2008/909 visserligen som främsta syfte att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, men dessa regler är även relevanta i det fallet, såsom i de nationella målen, där den verkställande rättsliga myndigheten – efter en lämplig bedömning som uppfyller kraven i punkterna 31 och 32 ovan – undantagsvis avstår från att verkställa en europeisk arresteringsorder med hänvisning till artikel 1.3 i rambeslut 2002/584.

65 Det framgår av domstolens praxis att målet att öka den eftersökta personens möjligheter till social återanpassning efter det att personen avtjänat det straff som vederbörande dömts till, inte är absolut – oavsett hur viktigt det är. Detta mål måste nämligen förenas med huvudmålen för rambeslut 2002/584 och i synnerhet det mål som det erinrats om i punkterna 55 och 56 ovan, vilket är att förhindra att den eftersökta personen åtnjuter straffrihet (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

66 Med hänsyn till de konsekvenser för verkställigheten av straffet, vilka beskrivits i punkt 44 ovan, som följer av att verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, är det av allmänintresse att detta straff verkställs i den verkställande medlemsstaten, så att den eftersökta personen inte undgår straff på grund av den vägrade verkställigheten.

67 Med beaktande av ändamålet med straffet ska nämligen den sociala återanpassningen och bekämpandet av straffrihet i en sådan situation betraktas som komplementära, såvitt den sociala återanpassningen av en person som dömts till ett frihetsberövande straff kräver att straffet faktiskt verkställs i den verkställande medlemsstaten.

68 En verkställande medlemsstat som med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett frihetsberövande straff är följaktligen skyldig att tillämpa reglerna i rambeslut 2008/909 i syfte att, inom sitt territorium, erkänna den fällande dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten och som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern och, i kraft av detta erkännande, se till att straffet verkställs i den verkställande medlemsstaten.

69 Det framgår av artikel 4.1 i rambeslut 2008/909 att det i princip ankommer på den utfärdande medlemsstaten att översända domen tillsammans med det intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till rambeslutet, till den verkställande medlemsstaten i syfte att domen ska erkännas och verkställas i den staten.

70 Enligt artikel 4.5 i rambeslut 2008/909 får dock den verkställande medlemsstaten på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen tillsammans med intyget.

71 Av detta följer att den verkställande medlemsstaten måste se till att straffet verkställs i den staten genom att enligt artikel 4.5 i rambeslut 2008/909 på eget initiativ begära att den utfärdande medlemsstaten översänder domen och det intyg som avses i punkt 69 ovan, när den verkställande medlemsstaten i undantagsfall med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett frihetsberövande straff i den utfärdande medlemsstaten.

72 I artikel 4.5 i rambeslut 2008/909 preciseras visserligen att framställningar som görs med stöd av denna bestämmelse inte medför någon skyldighet för den utfärdande medlemsstaten att översända dessa handlingar.

73 Det ska emellertid understrykas att det ankommer på den utfärdande staten att utöva rätten att inte översända den fällande domen tillsammans med intyget (som avses i punkt 69 ovan) till den verkställande medlemsstaten på ett sätt som möjliggör ett effektivt samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter på straffrättens område. Den utfärdande staten måste se till att systemet för europeisk arresteringsorder och det ömsesidiga erkännandet av brottmålsdomar för verkställighet i en annan medlemsstat inte lamslås (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 71) och följaktligen att de mål som är förenade med inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, vilka anges i artikel 3.2 FEU, inte äventyras.

74 När den utfärdande medlemsstaten överväger att vägra ett sådant översändande till den verkställande medlemsstaten måste den följaktligen i vederbörlig ordning beakta den omständigheten att, till följd av detta, kommer den dömda personen att undgå straff, vilket även skulle äventyra vederbörandes sociala återanpassning.

75 Enligt artikel 6.1 i rambeslut 2008/909 får en dom tillsammans med det intyg som avses i punkt 69 ovan endast överlämnas till den verkställande staten för erkännande och verkställighet av påföljden med den dömda personens samtycke i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning.

76 Det framgår emellertid av leden a och c i artikel 6.2 i rambeslut 2008/909 att sådant samtycke inte krävs när den dömda personen är medborgare i den verkställande medlemsstaten och bor i den medlemsstaten eller när den dömda personen har flytt eller på annat sätt återvänt till den verkställande medlemsstaten, bland annat på grund av att en fällande dom meddelats mot vederbörande i den utfärdande staten.

77 I förevarande fall framgår det, för det första, av handlingarna i mål C‑91/24 att det enligt artikel 6.2 a i rambeslut 2008/909 eventuellt inte skulle krävas något samtycke från HL, eftersom han är belgisk medborgare som är bosatt i Belgien, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

78 För det andra framgår det av handlingarna i mål C‑722/23 att AR är rumänsk medborgare som är bosatt i Belgien. Följaktligen ankommer det även på den domstolen att kontrollera, mot bakgrund av de uppgifter som den har tillgång till, huruvida undantaget i artikel 6.2 c i rambeslut 2008/909 är tillämpligt på AR:s fall och i synnerhet huruvida AR begett sig till Belgien efter att i Rumänien ha dömts till fyra års fängelse för människohandel, vilket är det straff som legat till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern gentemot AR.

79 Mot bakgrund av det anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande: Artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet får inte komplementärt tillämpa det fakultativa skälet i den bestämmelsen att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder för att förhindra att den eftersökta personen undgår straff, när den myndigheten med stöd av artikel 1.3 i samma rambeslut har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff. För att förhindra en sådan straffrihet är den verkställande medlemsstaten däremot vid en sådan vägran skyldig att använda sig av bestämmelserna i artikel 4.5 i rambeslut 2008/909 och på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen, tillsammans med det intyg för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till det rambeslutet, för att straffet ska verkställas i den verkställande medlemsstaten.

Rättegångskostnader

80 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 4 led 6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009,

ska tolkas på följande sätt:

En verkställande rättslig myndighet får inte komplementärt tillämpa det fakultativa skälet i den bestämmelsen att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder för att förhindra att den eftersökta personen undgår straff, när den myndigheten med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 har vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff. För att förhindra en sådan straffrihet är den verkställande medlemsstaten däremot vid en sådan vägran skyldig att använda sig av bestämmelserna i artikel 4.5 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen, och på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen, tillsammans med det intyg för vilket ett standardformulär återges i bilaga I till det rambeslutet, för att straffet ska verkställas i den verkställande medlemsstaten.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.