Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 29 januari 2026

I mål C‑727/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 28 november 2023,

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Schalin samt domarna M. Gavalec och Z. Csehi (referent), generaladvokat: R. Norkus, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Tjänsteföreskrifterna

Anställningsvillkoren

De allmänna genomförandebestämmelserna

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

Parternas argument

Domstolens bedömning

Prövning i sak

Den tredje grundens första del

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den sjunde grundens första del

Parternas argument

Domstolens bedömning

Talan vid tribunalen

Rättegångskostnader

1 PB har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 20 september 2023, PB/SRB ( T‑293/22, EU:T:2023:577) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen den talan som PB väckt med stöd av artikel 270 FEUF och som avsåg ogiltigförklaring av det beslut som fattats av Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) den 16 juli 2021 om att inte placera sökanden i en ny lönegrad i samband med förfarandet för uppflyttning i lönegrad för år 2021 (nedan kallat det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering).

2 I artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), som är analogt tillämplig på tillfälligt anställda enligt artikel 16 första stycket i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), föreskrivs följande:

3 I artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

4 I artikel 2 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

5 I artikel 54 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

6 I artikel 4 i SRB:s beslut av den 24 april 2017 om allmänna genomförandebestämmelser för artikel 54 i anställningsvillkoren (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna), med rubriken Grunden för förfarandet för uppflyttning i lönegrad, föreskrivs följande:

7 Enligt artikel 5 i de allmänna genomförandebestämmelserna ska SRB:s förfarande för uppflyttning i lönegrad genomföras i följande steg:

8 I punkterna 2–10 i den överklagade domen redogjordes för bakgrunden till tvisten enligt följande:

9 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 maj 2022 väckte klaganden den talan som avses i punkt 1 ovan.

10 I punkt 31 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att klaganden till stöd för sin talan åberopade sex grunder:

11 Genom den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg samtliga dessa grunder och ogillade följaktligen klagandens talan om ogiltigförklaring.

12 Klaganden har yrkat att domstolen ska

13 SRB har yrkat att domstolen ska

14 Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat åtta grunder. Utöver de sex grunder som räknas upp i överklagandet har klaganden nämligen inledningsvis åberopat en så kallad inledande grund, av övergripande karaktär, som anges som klagandens första grund i repliken och som rör frågan huruvida bilagorna och grunderna kan tas upp till prövning samt slutligen, en grund som avser felaktig fördelning av rättegångskostnaderna i den överklagade domen. De grunder som räknas upp i överklagandet avser vad gäller den andra att det inte har gjorts någon jämförelse av kvalifikationerna hos samtliga anställda som var aktuella för en uppflyttning i lönegrad, vad gäller den tredje bristande motivering, vad gäller den fjärde en bedömning av klagandens ansvar, vad gäller den femte förfarandefel, vad gäller den sjätte åsidosättande av de målgenomsnitt som fastställs i tjänsteföreskrifterna och som återges i de allmänna genomförandebestämmelserna, och vad gäller den sjunde en uppenbart oriktig bedömning.

15 SRB har i första hand gjort gällande att överklagandet i sin helhet inte kan tas upp till prövning på grund av att det är oklart och repetitivt, vilket innebär att vissa delgrunder och invändningar i överklagandet inte är konsekvent uppbyggda.

16 Klaganden har bestritt att dessa argument är välgrundade.

17 Det följer av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 168.1 d i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom eller det beslut som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte upptas till sakprövning (dom av den 3 mars 2022, WV/Europeiska utrikestjänsten, C‑162/20 P, EU:C:2022:153, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

18 En grund som bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Domstolen har även slagit fast att ett överklagande som inte är konsekvent uppbyggt utan bara består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning ska avvisas med hänvisning till att det är uppenbart att det inte kan tas upp till sakprövning (dom av den 3 mars 2022, WV/Europeiska utrikestjänsten, C‑162/20 P, EU:C:2022:153, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

19 Även om redogörelsen för de argument som anförts till stöd för överklagandet i förevarande fall borde ha varit tydligare för att underlätta förståelsen av överklagandet, är det icke desto mindre så, att det i överklagandet anges vilka punkter i den överklagade domen som kritiseras och att det innehåller en rad rättsliga argument som just avser omständigheter i den överklagade domen vilka tydligt har identifierats. SRB:s argument kan följaktligen inte leda till att överklagandet ska avvisas i sin helhet.

20 Mot denna bakgrund finner domstolen att överklagandet kan tas upp till prövning.

21 Klaganden har genom den första delen av den tredje grunden för överklagandet och den sjunde grundens första del, vilka ska prövas tillsammans och inledningsvis, gjort gällande att tribunalen dels gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att SRB hade rätt att komplettera motiveringen av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering under målets handläggning, dels åsidosatte principen om överensstämmelse mellan det administrativa klagomålet och talan, genom att avvisa grunden avseende en oriktig bedömning av klagandens kvalifikationer.

22 Klaganden har genom den tredje grundens första del gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkterna 238 och 240–245 i den överklagade domen när den fann att SRB hade rätt att komplettera motiveringen av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering under målets handläggning. Tribunalen borde i detta avseende dels ha beaktat att en sådan möjlighet var av undantagskaraktär, dels inte på ett giltigt sätt ha kunnat finna att de uppgifter som klaganden hade fått ta del av den 1 oktober 2021, som svar på hans ansökningar om tillgång, utgjorde en början till en motivering som uppfyllde det krav som uppställs i den rättspraxis som tribunalen hänvisade till. Klaganden har dessutom inom ramen för denna delgrund anfört argument som har en nära anknytning till prövningen av den sjunde grundens första del, vilka avser följderna av den otillräckliga motiveringen av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering för frågan huruvida den sjunde grunden i överklagandet, som i andra hand avser en uppenbart oriktig bedömning av hans kvalifikationer, kan tas upp till prövning.

23 SRB har gjort gällande att den tredje grundens första del inte kan tas upp till prövning och att överklagandet under alla omständigheter inte kan bifallas såvitt avser den delgrunden. SRB har i detta avseende gjort gällande att klaganden genom denna delgrund endast har återgett det argument avseende ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten som han redan åberopat vid tribunalen, och därmed uppmanat domstolen att ompröva det argument, vilket faller utanför domstolens behörighet. SRB anser vidare att det framgår av tribunalens praxis, till vilken tribunalen hänvisar i punkt 238 i den överklagade domen, att en otillräcklig motivering som lämnats under det administrativa förfarandet inte kan motivera en ogiltigförklaring av det berörda beslutet när anställningsmyndigheten har gjort ytterligare preciseringar under målets handläggning och att den berörda personen, innan talan väcktes, redan förfogade över uppgifter som utgjorde en början till motivering. Den omständigheten att relevanta uppgifter endast har lagts fram som svar på tribunalens frågor saknar i detta avseende betydelse.

24 Vad gäller frågan huruvida den tredje grundens första del kan tas upp till prövning, ska det erinras om att klaganden genom denna delgrund har hävdat att det var felaktigt av tribunalen att under målets handläggning godta att SRB kompletterade motiveringen av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering. Det argumentet kan därför inte anses utgöra en ren upprepning av det argument som anfördes i talan vid tribunalen, eftersom den kompletterande motiveringen lämnades av SRB efter det att ansökan hade lämnats in. SRB:s invändning om rättegångshinder avseende den tredje grundens första del kan således inte godtas.

25 Vad gäller frågan huruvida överklagandet kan bifallas såvitt avser den tredje grundens första del, ska det inledningsvis påpekas att motiveringen i princip måste meddelas den som berörs av beslutet samtidigt som det beslut som går den emot och att en bristfällig motivering inte kan rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för beslutet under rättegången vid unionsdomstolen. Enligt fast rättspraxis är det nämligen inte vid avsaknad av motivering, utan vid otillräcklig motivering, och endast i det sistnämnda fallet, som de skäl som anförs under rättegången i undantagsfall kan medföra att en grund som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten i det berörda beslutet ska lämnas utan avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkterna 50 och 51, och dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkterna 51 och 52).

26 Möjligheten att i efterhand avhjälpa en otillräcklig motivering, såsom ett förfarandefel, genom att ange ytterligare skäl under handläggningen av målet är således inte absolut. En sådan möjlighet är nämligen begränsad till undantagsfall, där det är ostridigt att åtminstone de huvudsakliga skälen till det administrativa beslut som går någon emot har angetts på ett klart och otvetydigt sätt för den som beslutet riktar sig till.

27 I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkterna 232 och 235 i den överklagade domen, att det individuella och relevanta skälet till det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, inte tydligt framgick av avslagsbeslutet, eftersom SRB inte hade tagit ställning till klagandens kvalifikationer. Tribunalen påpekade närmare bestämt, i punkterna 233 och 234 i den överklagade domen, att det i det beslutet inte uttryckligen angavs vilket individuellt resultat klaganden hade fått vid jämförelsen av kvalifikationerna hos samtliga anställda som successivt var aktuella för en uppflyttning i lönegrad, trots att anställningsmyndigheten åtminstone borde ha upplyst honom om huruvida hans kvalifikationer hade visat sig vara sämre eller, i förekommande fall, likvärdiga med kvalifikationerna hos anställda i samma lönegrad som hans vilka hade flyttats upp i lönegrad och, i det sistnämnda fallet, precisera det eller de tilläggskriterier som hade tillämpats och som hade gjort det möjligt att välja mellan dem.

28 I punkterna 239–245 i den överklagade domen fann tribunalen emellertid att klaganden av den partssammansatta kommitténs yttrande, som översändes till sökanden den 1 oktober 2021 som svar på hans ansökan om tillgång till handlingar, borde ha kunnat sluta sig till att det var hans otillräckliga kvalifikationer som kunde vara orsaken till att han inte hade flyttats upp i lönegrad, vilket innebar att de upplysningar som SRB hade lämnat under målets handläggning hade gjort det möjligt att komplettera skälen till avslagsbeslutet och att ge en tillräcklig motivering till det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering.

29 Domstolen erinrar för det första om att motiveringsskyldigheten syftar till att det av motiveringen av varje rättsakt klart och tydligt ska framgå hur den berörda unionsinstitution eller det berörda unionsorgan som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det är följaktligen med hänsyn till syftet med detta krav och samtliga dessa omständigheter som motiveringen av ett beslut kan anses vara antingen obefintlig eller otillräcklig (dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 54).

30 Det ska således skiljas mellan två olika fall, nämligen dels avsaknad av motivering av en rättsakt, dels otillräcklig motivering av en sådan. Båda dessa fall omfattas av sina egna regler. Om det omtvistade beslutet saknar motivering, så kan den institution eller det organ som har fattat beslutet nämligen inte avhjälpa ett sådant fel genom att lämna denna motivering under rättegången vid unionsdomstolen, medan ett beslut som är behäftat med ett fel som beror på otillräcklig motivering eventuellt kan rättas till i efterhand, men endast om det är motiverat på grund av exceptionella omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkterna 52 och 60).

31 Det kan vidare konstateras att motivering saknas även när det aktuella beslutet innehåller vissa uppgifter som motivering. En motsägelsefull eller obegriplig motivering ska således uppfattas som att motivering saknas. Detsamma gäller när uppgifterna i motiveringen till det beslutet är så kortfattade att de inte på något sätt gör det möjligt för den som beslutet är riktat till att förstå hur upphovsmannen resonerat när denne antog beslutet (dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 55).

32 I förevarande fall är det emellertid utrett att varken det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, i form av en tabell över de anställda som flyttats upp i lönegrad och i vilken det hänvisas till en jämförelse av kvalifikationerna hos samtliga anställda som var aktuella för en uppflyttning i lönegrad, eller avslagsbeslutet innehöll något individuellt skäl som motiverade att klaganden inte hade flyttats upp i lönegrad.

33 Vad gäller den partssammansatta kommitténs yttrande, som överlämnades till klaganden som svar på hans ansökan om tillgång till handlingar, framgår det av punkterna 138, 157, 240 och 388 i den överklagade domen att det i det yttrandet endast angavs att nämnda kommitté hade lagt fram sin rekommendation att inte flytta upp klaganden i lönegrad efter att ha granskat hans ärende och jämfört hans kvalifikationer med kvalifikationerna hos de andra anställda i hans lönegrad som var aktuella för en uppflyttning i lönegrad. Härav följer att motiveringen till den partssammansatta kommitténs yttrande vad gäller jämförelsen av kvalifikationer har formulerats i allmänna ordalag, vilka i detta avseende är likvärdiga med dem som anges i det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, vilket innebär att denna motivering inte gör det möjligt att på ett klart och otvetydigt sätt utläsa huruvida klagandens kvalifikationer hade visat sig vara sämre eller likvärdiga med kvalifikationerna hos de anställda i hans lönegrad som hade flyttats upp i lönegrad.

34 Eftersom det inte finns någon början till motivering av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering vad gäller de särskilda skälen till att klaganden individuellt behövde bli föremål för ett sådant beslut, finner domstolen att detta yttrande är behäftat med en avsaknad av motivering, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 31 ovan, vilken det berörda organet, i förevarande fall SRB, inte kan avhjälpa i efterhand genom att ange ytterligare skäl under handläggningen av målet (se, analogt, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 60).

35 För det andra, även om det antas att det var riktigt av tribunalen att finna att den partssammansatta kommitténs yttrande utgjorde en början till motiveringen av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, så är det dock så, att unionens institutioner och organ i princip inte har rätt att vid unionsdomstolen rätta sina beslut som är otillräckligt motiverade och att unionsdomstolen, vid bedömningen av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits, inte har någon skyldighet att beakta de kompletterande förklaringar som den aktuella institutionen eller organet har lämnat under målets handläggning (dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 58).

36 Det är således endast i undantagsfall, såsom omständigheterna i samband med anordnandet av ett uttagningsprov med ett stort antal deltagare, där den berörda unionsinstitutionen eller unionsorganet i praktiken inte kan lämna en tillräcklig motivering till varje sökande i rätt tid, som motiveringen kan kompletteras med förklaringar som lämnats av rättsaktens upphovsman under målets handläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkt 57, och dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkterna 53 och 59).

37 I förevarande fall har tribunalen, såsom klaganden med rätta har gjort gällande, emellertid inte på något sätt kontrollerat huruvida SRB kunde göra gällande att det förelåg sådana exceptionella omständigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 30 ovan.

38 Det ska i detta hänseende även påpekas att SRB inte ens har hävdat, och än mindre visat, att den i praktiken inte hade kunnat lämna en tillräcklig motivering till varje anställd som inte flyttats upp i lönegrad i rätt tid. Även om det antas att den partssammansatta kommitténs yttrande, som översändes till klaganden som svar på hans ansökan om tillgång till handlingar, utgjorde en början till motivering av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, skulle den omständigheten att klaganden gavs ett detaljerat svar till följd av hans klagomål till denna kommitté eller i än högre grad i avslagsbeslutet, under alla omständigheter, inte ha medfört en alltför stor arbetsbörda för SRB, eftersom jämförelsen av klagomålen endast avsåg klaganden och två andra anställda i samma lönegrad som hans (se, analogt, dom av den 28 februari 2008, Neirinck/kommissionen, C‑17/07 P, EU:C:2008:134, punkt 58).

39 De undantagsfall som avses i punkt 36 ovan omfattar dessutom de fall där den aktuella unionsinstitutionen eller det aktuella unionsorganet i praktiken inte kan lämna en tillräcklig motivering till varje berörd person i rätt tid. I förevarande fall har det emellertid inte på något sätt visats att det i praktiken var omöjligt för SRB att tillräckligt motivera det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering. De påståenden som SRB gjorde i sina inlagor i första instans eller som svar på tribunalens frågor kan således inte avhjälpa den otillräckliga motivering som detta beslut från början var behäftat med.

40 För det tredje ska det påpekas att tribunalen inte heller kontrollerade huruvida dess beslut att undantagsvis godta att SRB kompletterade motiveringen av det beslutet under målets handläggning inte riskerade att åsidosätta klagandens rätt till försvar och, i synnerhet, att åsidosätta principen om parternas likställdhet i processen.

41 Även om unionsdomstolen konstaterar att det föreligger ett undantagsfall i vilket den kan tillåta institutionen eller organet i fråga att komplettera motiveringen till den rättsakt som går någon emot, är en sådan tillåtelse nämligen inte automatisk. Med hänsyn till den obalans mellan parterna som kan uppstå om skälen till den rättsakten meddelas för sent, måste unionsdomstolen även pröva huruvida beslutet att tillåta att den kompletterande motiveringen lämnas, riskerar att åsidosätta rätten till försvar. I detta avseende ankommer det på unionsdomstolen att beakta på vilket stadium i förfarandet som förklaringarna från unionsinstitutionen eller unionsorganet i fråga har lämnats och att försäkra sig om att den berörda personen faktiskt har haft möjlighet att bemöta dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2020, kommissionen/Di Bernardo, C‑114/19 P, EU:C:2020:457, punkt 59).

42 Genom att finna att SRB borde ha rätt att komplettera motiveringen till det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, med motiveringen att klaganden av en förberedande handling till det beslutet hade kunnat sluta sig till vad som kunde vara orsaken till att han inte hade flyttats upp i lönegrad, iakttog tribunalen i förevarande fall inte dessa principer och försäkrade sig i synnerhet inte om att klagandens rätt till försvar inte hade åsidosatts.

43 Av det ovan anförda följer att det var felaktigt av tribunalen att finna att SRB kunde lämna en sådan kompletterande motivering under målets handläggning. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den fann att det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering inte var otillräckligt motiverat.

44 Härav följer att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

45 Genom den sjunde grundens första del, som avser punkterna 365–373 i den överklagade domen, har klaganden gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principen om överensstämmelse mellan det administrativa klagomålet och talan, genom att avvisa klagandens grund avseende SRB:s felaktiga bedömning av hans kvalifikationer.

46 Klaganden har till stöd för denna delgrund gjort gällande att de argument som han anförde inom ramen för denna grund till stöd för sin talan i första instans motsvarade argumenten i hans klagomål. Klaganden har även erinrat om att enligt tribunalens rättspraxis kan sökanden, i den mån de åberopade faktiska omständigheterna och den åberopade argumentationen förblir desamma, vid tribunalen ändra rubriken på den grund som han åberopat i sitt klagomål. Den grunden kan således inte avvisas med anledning härav. Med hänsyn till att klaganden ingav sitt klagomål ensam och använde samma argument i sin talan i första instans, har tribunalen dessutom gjort en särskilt strikt tolkning av principen om överensstämmelse. Tribunalen godtog däremot att SRB först angav det individuella skälet till att klaganden inte hade flyttats upp i lönegrad under domstolsförfarandet. Klaganden har i förevarande fall i andra hand åberopat den grund som avser en oriktig bedömning av dennes kvalifikationer, för det fall det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering faktiskt grundade sig på den bedömningen. Det var emellertid först mot bakgrund av SRB:s kompletterande motivering som lämnades under målets handläggning som det framkom att det beslutet faktiskt grundade sig på den bedömningen.

47 SRB har gjort gällande att den sjunde grundens första del inte kan tas upp till prövning, eftersom klaganden genom denna delgrund i själva verket har yrkat att domstolen ska ompröva den grund som redan åberopats vid tribunalen. Denna delgrund kan under alla omständigheter inte leda till att överklagandet bifalls.

48 Vad gäller frågan huruvida den sjunde grundens första del, genom vilken klaganden har hävdat att tribunalen åsidosatte principen om överensstämmelse mellan det administrativa klagomålet och talan, kan tas upp till prövning, ska det påpekas att en sådan grund inte kunde åberopas i talan i första instans, eftersom överensstämmelsen endast prövades av tribunalen i den överklagade domen. SRB:s invändning om rättegångshinder avseende denna delgrund kan således inte godtas.

49 Vad gäller frågan huruvida det finns fog för den första delgrunden framgår det av domstolens praxis att för att ett administrativt förfarande ska kunna uppnå sitt syfte, nämligen att möjliggöra en uppgörelse i godo av tvister, krävs det att tillsättningsmyndigheten på ett tillräckligt exakt sätt får kännedom om den kritik som de berörda personerna riktar mot det beslut som går dem emot. Administrationen ska dessutom inte tolka klagomål restriktivt utan ska i stället utreda dem förutsättningslöst. Härav följer att även om yrkandena inför unionsdomstolen i personalmål ska ha samma föremål som dem som anförts i klagomålet och endast innehålla anmärkningar som rör samma sak som dem som åberopats i klagomålet, kan dessa anmärkningar utvecklas under domstolsförfarandet genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, under förutsättning att de har ett nära samband med detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Campogrande/kommissionen, C‑62/01 P, EU:C:2002:248, punkterna 33 och 34).

50 Eftersom det administrativa förfarandet är informellt och de berörda personerna i detta skede i allmänhet agerar utan hjälp av en advokat, så har artikel 91 i tjänsteföreskrifterna således inte till syfte att på ett strikt och definitivt sätt binda det eventuella domstolsförfarandet, under förutsättning att domstolsförfarandet inte ändrar vare sig grunden eller föremålet för klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1986, Rihoux m.fl./kommissionen, 52/85, EU:C:1986:199, punkt 12, och dom av den 23 april 2002, Campogrande/kommissionen, C‑62/01 P, EU:C:2002:248, punkt 35).

51 I förevarande fall är det utrett att klagandens klagomål mot det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering endast har avfattats av klaganden utan att han däri uttryckligen har framställts någon invändning om att SRB gjorde en oriktig bedömning av hans kvalifikationer. Klaganden ingav nämligen i detta skede sitt klagomål trots att han endast hade kännedom om förteckningen över tillfälligt anställda som hade flyttats upp i lönegrad. I klagomålet hävdade klaganden, såsom han med rätta har gjort gällande i sitt överklagande, att SRB hade undervärderat honom, eftersom han inte kände till skälen till att hans yrkeserfarenhet hade bedömts vara otillräcklig, varvid han i detta syfte jämförde sin situation med situationen för andra kollegor i samma lönegrad som hans vilka hade flyttats upp i lönegrad. Samma argument har emellertid återgetts på samma sätt inom ramen för den sjätte grunden för talan i första instans. Under dessa omständigheter ska grunden avseende en oriktig bedömning av klagandens kvalifikationer anses ha ett tillräckligt nära samband med det klagomål som han ingav i samband med det administrativa förfarandet.

52 Det ska dessutom påpekas att eftersom det framgår av punkterna 232–235 i den överklagade domen att klaganden, även efter avslagsbeslutet, fortfarande inte hade tillgång till alla relevanta uppgifter som gjorde det möjligt för honom att få kännedom om det individuella skäl som låg till grund för det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, är det i än högre grad inte säkert att han vid tidpunkten för klagomålet kunde åberopa denna grund (se, analogt, dom av den 25 juni 2020, Schneider/EUIPO, C‑116/19 P, EU:C:2020:501, punkt 36).

53 Den sjunde grundens första del ska vidare bedömas mot bakgrund av en särskild processuell situation, i vilken tribunalen har tillåtit administrationen att lämna en kompletterande motivering till det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering, utan att i tillräcklig utsträckning kontrollera huruvida en sådan tillåtelse skulle innebära ett åsidosättande av klagandens rätt till försvar. Ett sådant åsidosättande kan emellertid konstateras när de kompletterande skäl som administrationen har lämnat får till följd att själva beskaffenheten av den rättsakt som går någon emot ändras, vilket innebär att den som rättsakten riktar sig till tvingas väsentligen anpassa sina argument för att på ett lämpligt sätt bemöta de nya argumenten.

54 Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den avvisade klagandens grund avseende SRB:s oriktiga bedömning av hans kvalifikationer.

55 Härav följer att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den sjunde grundens första del.

56 Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den tredje grundens första del och den sjunde grundens första del. Den överklagade domen ska upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga delarna av den tredje och den sjunde grunden samt de övriga grunderna för överklagandet.

57 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande, eller själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande.

58 Eftersom ärendet är färdigt för avgörande, ska yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet att inte ändra lönegradsplacering avgöras.

59 Domstolen konstaterar i detta avseende att SRB åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att i det beslutet underlåta att ange huruvida klagandens kvalifikationer hade visat sig vara sämre eller, i förekommande fall, likvärdiga med kvalifikationerna hos andra anställda i samma lönegrad som hans vilka hade flyttats upp i lönegrad eller, för det fall klagandens kvalifikationer var likvärdiga med de andra anställdas kvalifikationer, att precisera det eller de tilläggskriterier som hade tillämpats för att välja mellan dem. Beslutet ska därför ogiltigförklaras av det skälet.

60 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

61 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

62 Klaganden har i förevarande fall yrkat att SRB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom SRB har tappat målet, ska SRB förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för klaganden både i förevarande överklagande och förfarandet i första instans.

1 Rättegångsspråk: franska.