Tribunalens dom (första avdelningen i utökad sammansättning) den 2 april 2025
I mål T‑298/23,
TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av tillförordnade ordföranden R. Mastroianni samt domarna M. Brkan, I. Gâlea, T. Tóth (referent) och S.L. Kalėda, justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter förhandlingen den 11 juni 2024,
följande
Dom
Bakgrund
Beslut att föra upp sökanden och att låta sökanden kvarstå i förteckningarna för de restriktiva åtgärderna fram till den 13 mars 2023
Antagande av de angripna rättsakterna
Förfarandet och parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Yrkandet om ogiltigförklaring
Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig
Den första grunden: Uppenbart oriktig bedömning
Den femte grunden: Åsidosättande av sökandens grundläggande rätt till fri rörlighet i egenskap av unionsmedborgare
Den sjätte grunden: Åsidosättande av artiklarna 7 och 17 i stadgan avseende rätt till egendom och rätt till respekt för privatlivet samt av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner
Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen
Yrkandet om skadestånd
Rättegångskostnader
1 Jelena Petrovna Timtjenko, som är sökande i detta mål, har väckt talan dels med stöd av artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2023/572 av den 13 mars 2023 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 134), och av rådets genomförandeförordning (EU) 2023/571 av den 13 mars 2023 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 1) (nedan tillsammans kallade de angripna rättsakterna), dels med stöd av artikel 268 FEUF om ersättning för den ideella skada hon påstår sig ha lidit till följd av dessa rättsakter.
2 Sökanden är maka till affärsmannen Gennadij Nikolajevitj Timtjenko. De är båda två ryska och finska medborgare.
3 Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.
4 Den 17 mars 2014 antog Europeiska unionens råd, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16).
5 Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215 FEUF, förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).
6 Den 25 februari 2022, efter Ryska federationens väpnade angrepp mot Ukraina, antog rådet beslut (Gusp) 2022/329 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 50, 2022, s. 1) i syfte att anpassa kriterierna enligt vilka fysiska och juridiska personer, enheter och organ kunde omfattas av de restriktiva åtgärderna i fråga.
7 I artikel 2.1 och 2.2 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, föreskrivs följande:
8 Närmare föreskrifter om denna frysning av tillgångar återfinns i de följande punkterna i samma artikel.
9 Artikel 1.1 a och 1.1 b i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, innehåller bestämmelser om inresa till eller transitering genom medlemsstaternas territorium för de fysiska personer för vilka kriterierna i artikel 2.1 a och d i samma beslut är uppfyllda.
10 I förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning 2022/330 av den 25 februari 2022 (EUT L 51, 2022, s. 1), föreskrivs åtgärder för frysning av tillgångar och fastställs närmare föreskrifter för denna frysning med i princip samma formuleringar som i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329. I artikel 3.1 a och d i denna förordning anges i allt väsentligt samma kriterier som i artikel 2.1 a och d i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329 (nedan kallade kriterium a respektive kriterium d).
11 Den 8 april 2022 antog rådet, med hänsyn till den allvarliga situationen i Ukraina, beslut (Gusp) 2022/582 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 110, 2022, s. 55) och genomförandeförordning (EU) 2022/581 om genomförande av förordning nr 269/2014 (EUT L 110, 2022, s. 3).
12 I skäl 7 i beslut 2022/582 angavs följande:
13 Genom dessa rättsakter och på grundval av ärendeakt WK 5055/22 (nedan den ursprungliga ärendeakten WK), togs sökanden upp, som nummer 903, på förteckningen i bilaga till beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, och, med samma nummer, på förteckningen i bilaga I till förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna). Följande skäl angavs:
14 Den 11 april 2022 offentliggjorde rådet ett meddelande till de personer, enheter och organ som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2014/145, i dess ändrade lydelse enligt beslut 2022/582, och i förordning nr 269/2014, genomförd genom genomförandeförordning 2022/581. Meddelandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 157, 2022, s. 11).
15 Den 14 september 2022 beslutade rådet, genom beslut (Gusp) 2022/1530 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 239, 2022, s. 149) och genomförandeförordning (EU) 2022/1529 om genomförande av förordning nr 269/2014 (EUT L 239, 2022, s. 1), att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot sökanden.
16 Sökanden väckte talan mot beslut 2022/582 och beslut 2022/1530 samt mot genomförandeförordning 2022/581 och genomförandeförordning 2022/1529. Talan registrerades med målnummer T‑361/22 och ogillades genom dom av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑361/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:502).
17 Den 22 december 2022 underrättade rådet sökanden om sin avsikt att låta henne kvarstå i de omtvistade förteckningarna. Rådet översände också ärendeakt WK 17719/2022 INIT (nedan kallad ärendeakten WK bibehållande 1) till sökanden.
18 Sökanden svarade den 20 januari 2023 med en skrivelse till rådet, i vilken hon yttrade sig över rådets avsikt att låta henne kvarstå i de omtvistade förteckningarna.
19 Genom en skrivelse av den 6 februari 2023 meddelade rådet sökanden att rådet beslutat att låta henne kvarstå i de omtvistade förteckningarna och översände utkastet till motivering till bibehållandeåtgärderna och de bevishandlingar som rådet gjorde gällande, vilka handlingar utgjorde ärendeakt WK 1326/2023 INIT (nedan kallad ärendeakten WK bibehållande 2).
20 Sökanden yttrade sig därefter till rådet den 15 februari 2023. Rådet svarade henne samma dag och bekräftade sin avsikt att bibehålla åtgärderna mot henne, med stöd av en annan motivering än den föregående.
21 Sökanden yttrade sig till rådet den 2 mars 2023.
22 Den 13 mars 2023 antog rådet de angripna rättsakterna, varigenom rådet beslutade att sökanden skulle kvarstå, med nummer 903, i de omtvistade förteckningarna. Rådet angav följande skäl:
23 Den 14 mars 2023 underrättade rådet sökanden om att de angripna rättsakterna hade antagits och besvarade hennes skrivelser av den 31 oktober 2022, den 20 januari, den 15 februari och den 2 mars 2023.
24 Den 23 mars 2023 påpekade sökanden för rådet att den franska versionen av den motivering som anges ovan i punkt 22, till skillnad från de andra språkversionerna, antydde att sökanden gynnades av ryska beslutsfattare, vilket inte var fallet.
25 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
26 Rådet har med stöd av Europeiska kommissionen yrkat att tribunalen ska
27 Sökanden har åberopat sex grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser uppenbart oriktig bedömning, den andra avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, den tredje avser åsidosättande av rätten att yttra sig, den fjärde avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen, den femte avser åsidosättande av den grundläggande rätten till fri rörlighet enligt artikel 21 FEUF, av artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och den sjätte grunden avser åsidosättande av rätten till egendom, av artikel 52.1 i stadgan, av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och av rätten till privatliv.
28 Genom den andra grunden har sökanden gjort gällande att skälen till de angripna rättsakterna inte är tillräckligt tydliga och att de därför strider mot artikel 296 andra stycket FEUF.
29 Sökanden har angett, vad särskilt beträffar aktieinnehavet i SCI Ruth och i Maples SA, att rådet inte har lämnat ut uppgifterna i ärendeakten WK bibehållande 2 och att hon därför inte kan veta exakt vilka uppgifter som ligger till grund för rådets övertygelse.
30 Sökanden har understrukit att det inte räcker att åberopa förekomsten av fastigheter eller egendomsband för att visa att det är fråga om samröre. Sökanden har också angett att rådet inte har visat hur hon, i egenskap av grundare och genom att hon deltar i verksamheten i den stiftelse som hon har byggt upp med sin make (nedan kallad Timtjenko-stiftelsen), skulle gynnas av att hennes makes anseende förbättras.
31 Sökanden har slutligen gjort gällande att rådet inte har gett några särskilda skäl till att rådet anser att hennes penningmedel ska frysas eller av vilka skäl det var nödvändigt att förbjuda henne från att resa in i och passera EU-medlemsstaternas territorium, lika lite som några skäl till varför sådana restriktioner skulle kunna leda till ett tryck på de ryska myndigheterna.
32 Rådet har bestritt detta resonemang med stöd av kommissionen.
33 Enligt rättspraxis följer skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot av principen om iakttagande av rätten till försvar, och syftar dels till att ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
34 Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eller att den i detalj ska bemöta de överväganden som den berörde har framfört i samband med att denne underrättas innan rättsakten antas, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på området. Följaktligen ska en rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
35 Således ska graden av precision i en rättsakts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
36 Det har preciserats i rättspraxis att motiveringen av en av rådet antagen rättsakt, varigenom en restriktiv åtgärd införs, inte endast ska innehålla den rättsliga grunden för denna åtgärd, utan också behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 105 och där angiven rättspraxis).
37 Motiveringsskyldigheten utgör vidare en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, då denna fråga rör den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval oet Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67). Motiveringen av en rättsakt består i att man formellt anger vilka skäl rättsakten grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
38 I det nu aktuella fallet anges både i beslut 2014/145 och i förordning nr 269/2014 vilken rättslig grund de vilar på, det vill säga artikel 29 FEU respektive artikel 215 FEUF. I skälen i de angripna rättsakterna redogörs också för det allmänna sammanhang som föranlett rådet att anta dessa rättsakter.
39 Skälen i de angripna rättsakterna visar dessutom att åtgärderna vidtogs på grund av att rådet ansåg att sökanden, genom bolagen Ruth och Maples och Timtjenko-stiftelsen och till följd av flera fastighetsköp som hon gjort tillsammans med sin make, hade samröre med maken Gennadij Nikolajevitj Timtjenko. I skälen anges att sökandens make dels stöder åtgärder och politik som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, dels ger materiellt och finansiellt stöd till och gynnas av ryska beslutsfattare som vidtar sådana åtgärder och för en sådan politik. Det innebär att rådet anser att sökandens make uppfyller kriterierna a och d.
40 Av detta följer att skälen i de angripna rättsakterna gör att sökanden kan identifiera både den rättsliga grunden för rättsakterna och de specifika och konkreta omständigheter som är anledningen till att rådet anser att hon har samröre med sin make, som själv uppfyller villkoren som ställts upp genom kriterierna a och d och av den anledningen har förts upp i de omtvistade förteckningarna.
41 Vad beträffar resonemanget om att det inte framgår av den motivering som anges ovan i punkt 22 av vilka skäl rådet fann att sökandens penningmedel och ekonomiska resurser skulle frysas och hennes fria rörlighet i unionen inskränkas, ska det framhållas att det följer av skäl 4 i beslut 2014/145 och av skälen 3 och 4 i förordning nr 269/2014 att unionen, med hänsyn till den förvärrade situationen i Ukraina, har beslutat att vidta sådana åtgärder bland annat mot personer som har samröre med personer som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Detta var tillräckligt för att sökanden skulle kunna förstå varför rådet beslutat att tillämpa sådana restriktioner mot henne.
42 Sökandens invändningar, dels påståendet att rådet inte har visat hur åtgärderna mot henne skulle göra det möjligt att nå de mål som eftersträvas i beslut 2014/145 och i förordning nr 269/2014, dels att hon inte kan förstå rådets övertygelse beträffande bolagen Ruth och Maples, får ses som ett ifrågasättande av de omtvistade åtgärdernas berättigande, vilket rör åtgärderna i sak, inte den formella motiveringen av åtgärderna.
43 Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden.
44 Genom den tredje grunden har sökanden gjort gällande att hennes rätt att yttra sig inte har respekterats utan tvärtom har rådet trätt hennes rätt förnär.
45 Sökanden har i detta hänseende gjort gällande att rådet inte beaktade de argument som hon förde fram i sina skrivelser av den 20 januari, den 15 februari och den 2 mars 2023 som svar på utkasten till förlängning av de restriktiva åtgärderna.
46 I repliken har sökanden angett att rådet inte har visat att hennes synpunkter och hennes begäran om omprövning översänts till samtliga delegationer i rådet. Sökanden har gjort gällande att om delegationerna i rådet hade fått kännedom om hennes synpunkter, skulle hon inte ha blivit föremål för de angripna rättsakterna, genom vilka hon fick kvarstå i de omtvistade förteckningarna.
47 Rådet har bestritt detta resonemang med stöd av kommissionen.
48 Tribunalen framhåller i detta hänseende att rätten att yttra sig i alla förfaranden, vilken föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan och ingår som en integrerad del av rätten till försvar, innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet, och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 34 och 36, och dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkterna 65 och 67 samt där angiven rättspraxis).
49 Iakttagandet av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, i ett förfarande som avser ett beslut om att uppta eller behålla en persons namn i en förteckning i bilagan till en rättsakt om restriktiva åtgärder, kräver att den behöriga unionsmyndigheten underrättar den berörda personen om de uppgifter som den förfogar över beträffande de omständigheter som lagts personen till last och som utgjort grunden för myndighetens beslut, så att personen kan tillvarata sina rättigheter under bästa möjliga villkor och med full kännedom avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid unionsdomstolen. I samband med underrättelsen ska den behöriga unionsmyndigheten bereda personen i fråga tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt ge sin ståndpunkt till känna beträffande de skäl som har åberopats mot vederbörande (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 111 och 112, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 93).
50 Artikel 52.1 i stadgan tillåter emellertid begränsningar i utövandet av de rättigheter som anges i stadgan, förutsatt att den berörda begränsningen inte strider mot det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga, och att den, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen (se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 101 och där angiven rättspraxis).
51 Ett påstående om ett åsidosättande av rätten till försvar måste dessutom prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, framför allt den aktuella rättsaktens beskaffenhet, det sammanhang i vilket den antagits och rättsreglerna på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Rätten att yttra sig före antagandet av rättsakter varigenom en person eller enhet kvarstår i en förteckning över personer eller enheter som är föremål för restriktiva åtgärder gäller när rådet, i beslutet att låta sökanden kvarstå på förteckningen, har åberopat nya uppgifter mot denna person, det vill säga omständigheter som inte beaktades i det ursprungliga beslutet att uppföra vederbörande i denna förteckning (se dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 54 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 7 april 2016, Central Bank of Iran/rådet, C‑266/15 P, EU:C:2016:208, punkt 33).
52 När den berörda personen har yttrat sig med anledning av redogörelsen för skälen är den behöriga unionsmyndigheten dessutom skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva de anförda skälen mot bakgrund av detta yttrande samt eventuell bifogad bevisning som ingetts av den berörda personen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 114).
53 I det nu aktuella fallet framgår det av handlingarna i målet att rådet tvärtemot vad sökanden har angett översände sökandens skrivelser av den 20 januari, den 15 februari och den 2 mars 2023 till samtliga delegationer i rådet.
54 Det framgår också av rådets skrivelser till sökanden, särskilt skrivelsen av den 14 mars 2023, att rådet, i motsats till vad sökanden har påstått, granskade invändningarna mot åtgärdernas bibehållande och besvarade dem.
55 Sökanden har dessutom inte närmare angett på vilket sätt rådet inte besvarade hennes argument. Tribunalen erinrar om att rätten att yttra sig inte är detsamma som att sökanden har rätt att få gehör för sitt resonemang (se dom av den 14 september 2022, SŽ – Tovorni promet/kommissionen, T‑575/20, ej publicerad, EU:T:2022:551, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
56 Således kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje grunden, eftersom ingen av de omständigheter som sökanden har gjort gällande visar att rådet har åsidosatt sökandens rätt att yttra sig.
57 Genom den första grunden har sökanden gjort gällande att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att hon hade samröre med sin make, då äktenskapliga band enligt rättspraxis inte i sig visar att två makar har samröre med varandra.
58 Sökanden har gjort gällande, vad först gäller egendomsbanden mellan sökanden och hennes make, att rådet inte har styrkt sina påståenden, eftersom de aktuella bolagen antingen har upphört med all verksamhet eller inte har Gennadij Nikolajevitj Timtjenko bland sina delägare.
59 Vad sedan beträffar sökandens roll i Timtjenko-stiftelsen, har sökanden gjort gällande att hennes roll som ledamot av stiftelsens styrelse (board of trustees) innebär att hon enbart har en övervakande funktion i denna struktur och inte att hon, som tribunalen påstod i domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑361/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:502), är direkt kopplad till stiftelsens operativa verksamhet. Att bilda en stiftelse är dessutom en normal verksamhet för ett förmöget äkta par. Bortsett från att Gennadij Nikolajevitj Timtjenko i det nu aktuella fallet inte har någon aktiv roll i Timtjenko-stiftelsen, utgör stiftelsen inte på något vis ett redskap för att främja den offentliga bilden av honom eller för hans offentliga angelägenheter.
60 Sökanden har vidhållit sin ståndpunkt i detta avseende i repliken.
61 Sökanden har för det första gjort gällande att Timtjenko-stiftelsen är skyldig att agera i samråd med de ryska offentliga myndigheterna för att säkerställa effektivitet i stiftelsens verksamhet till förmån för de demografiskt sårbara grupper som den försöker skydda. I samma strävan efter effektivitet och synergieffekter bedriver stiftelsens medlemmar frivilligverksamhet i form av rådgivande funktioner i offentliga organ i Ryska federationen.
62 För det andra har sökanden angett att rådet, även om det vore styrkt att Timtjenko-stiftelsen bidrog till den offentliga bilden av Gennadij Nikolajevitj Timtjenko, däremot inte har visat hur en sådan offentlig bild skulle kunna gynna honom både i hans privatliv och i hans yrkesliv.
63 Sökanden har för det tredje påstått att tribunalen, i domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑361/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:502), gjorde en alltför vid tolkning av begreppet samröre, samtidigt som tribunalen i domen av den 6 september 2023, Pumpyanskaya/rådet ( T‑272/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:491), gjorde en restriktivare bedömning av förekomsten av samröre.
64 Vad beträffar rådets påstående att deras egendomsband och familjens egendomsförvaltning är så pass omfattande att de får anses ha samröre med varandra, på grund av att många ryska miljardärer använder sig av olika juridiska konstruktioner för att kringgå de restriktiva åtgärderna, har sökanden för det fjärde gjort gällande att rådets resonemang innebär en presumtion om kringgående. En sådan presumtion är inte möjlig, eftersom den inte uttryckligen föreskrivs i beslut 2014/145.
65 Rådet har bestritt detta resonemang med stöd av kommissionen.
66 Tribunalen framhåller inledningsvis att den första grunden får anses avse oriktig bedömning, inte en uppenbart oriktig bedömning. Det är visserligen riktigt att rådet förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att i varje enskilt fall fastställa huruvida de rättsliga kriterier som ligger till grund för de aktuella restriktiva åtgärderna är uppfyllda. Unionsdomstolen ska inte desto mindre säkerställa en i princip fullständig kontroll av samtliga unionsrättsakter (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 121 och där angiven rättspraxis).
67 För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan ska vara effektiv krävs även att unionsdomstolen försäkrar sig om att det beslut varigenom de restriktiva åtgärderna vidtagits eller bibehållits, som är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en kontroll av de faktiska omständigheter som har angetts i den redogörelse för skälen som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolsprövningen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119, och dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 122).
68 Det är den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 121, och dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 123).
69 Bedömningen av huruvida skälen är väl underbyggda ska inte företas genom att bevisning och uppgifter granskas isolerat, utan mot bakgrund av sitt sammanhang. Rådet har nämligen fullgjort sin bevisbörda om det vid unionsdomstolen redogör för en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga uppgifter som kan styrka en tillräckligt stark koppling mellan den person som är föremål för en frysning av penningmedel och den regim eller rent allmänt de rådande förhållandena som ska bekämpas (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 124 och där angiven rättspraxis).
70 De aktuella restriktiva åtgärderna är dessutom av säkerhetskaraktär och, per definition, provisoriska, där giltigheten alltid är beroende av att vissa faktiska och rättsliga omständigheter som var för handen när åtgärden beslutades består, och att det är nödvändigt att bibehålla åtgärderna för att uppnå det eftersträvade målet. Det ankommer således på rådet att vid den kontinuerliga översynen av de restriktiva åtgärderna göra en förnyad bedömning av situationen och att analysera effekterna av dessa åtgärder, för att fastställa huruvida de har gjort det möjligt att uppnå målen med det ursprungliga beslutet att uppföra de berörda personerna och enheterna i de omtvistade förteckningarna eller om det fortfarande är möjligt att dra samma slutsatser avseende dessa personer och enheter (se dom av den 26 oktober 2022, Ovsyannikov/rådet, T‑714/20, ej publicerad, EU:T:2022:674, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
71 För att motivera ett beslut att låta en person kvarstå i de omtvistade förteckningarna är det inte otillåtet för rådet att grunda sig på samma bevisning som låg till grund för det ursprungliga beslutet, beslutet att återuppföra personen i de aktuella förteckningarna eller ett tidigare beslut att låta vederbörande kvarstå i förteckningarna, förutsatt dels att skälen för att föra upp personen i förteckningarna är oförändrade, dels att sammanhanget inte har utvecklats på ett sådant sätt att denna bevisning blivit obsolet. Detta sammanhang omfattar inte bara situationen i det land med avseende på vilket systemet med restriktiva åtgärder har inrättats, utan även den berörda personens individuella situation. På samma sätt ska beslutet att låta den berörda personen kvarstå i de omtvistade förteckningarna motiveras med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, i synnerhet det förhållandet att de mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna inte har uppnåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 169 och där angiven rättspraxis).
72 Rådet kan i ett sådant sammanhang besluta att låta de berörda personerna kvarstå i de omtvistade förteckningarna och härvid behålla de skäl avseende tidigare händelser som använts i tidigare beslut i deras avseende, förutsatt att det fortfarande är motiverat att låta dem kvarstå mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter och, i synnerhet, mot bakgrund av att de mål som avses med de restriktiva åtgärderna inte har uppnåtts (se, analogt, dom av den 8 mars 2023, Mutondo/rådet, T‑94/22, ej publicerad, EU:T:2023:120, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
73 I det nu aktuella fallet ska det inledningsvis framhållas att tribunalen genom dagens dom i målet Timtjenko/rådet (T‑297/23), har ogillat Gennadij Nikolajevitj Timtjenkos talan mot beslut 2023/572 och genomförandeförordning 2023/571, enligt vilka han kvarstår i de omtvistade förteckningarna enligt kriterierna a och d.
74 Det ska också understrykas att begreppet samröre med visserligen ofta används i rådets rättsakter om restriktiva åtgärder, men det har inte definierats och dess innebörd är beroende av det sammanhang och de omständigheter som är i fråga. Begreppet kan emellertid ändå anses avse fysiska eller juridiska personer som allmänt förenas av gemensamma intressen utan att de för den skull behöver vara förenade genom en ekonomisk verksamhet. Begreppet samröre i de relevanta bestämmelserna i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, och i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330, kan alltså tolkas så, att det avser fysiska eller juridiska personer eller andra enheter som utöver en familjerelation har en anknytning till en person som är föremål för restriktiva åtgärder för att personen i fråga, som i det nu aktuella fallet, ger ekonomiskt stöd till eller gynnas av ryska beslutsfattare som bär ansvaret för invasionen av Ukraina eller stöd till åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas suveränitet och oberoende (se dom av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet, T‑361/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:502, punkt 74 och där angiven rättspraxis).
75 Vad särskilt gäller sökanden grundade sig rådet, för att motivera att sökanden kvarstod i de omtvistade förteckningarna, på handlingar i den ursprungliga ärendeakten WK, i ärendeakten WK bibehållande 1 och i ärendeakten WK bibehållande 2 och, i synnerhet, på följande handlingar:
76 Det framgår både av ärendehandling 1 i ärendeakten WK bibehållande 1 och av ärendehandlingarna 2 och 5 i den ursprungliga ärendeakten WK att makarna Timtjenko är engagerade i Timtjenko-stiftelsen. Detta bekräftas av ärendehandling 5 i den ursprungliga ärendeakten WK, som visar att makarna inte alls har dragit sig tillbaka från stiftelsens verksamhet, utan är personligen inblandade, eftersom de valt att visa sig offentligt för att presentera stiftelsens verksamhet för webbplatsens besökare.
77 Det framkom vidare vid förhandlingen att sökanden fortfarande var ledamot av Timtjenko-stiftelsens styrelse och att stiftelsens stadgar var oförändrade då de angripna rättsakterna antogs.
78 Det innebär att sökanden genom sitt deltagande i stiftelsens styrelse fortfarande är inblandad i förvaltningen av stiftelsen, oavsett om hennes uppgift består i att övervaka stiftelsens verksamhet. Makarna Timtjenko har dessutom, i egenskap av Timtjenko-stiftelsens grundare, fortfarande avsevärda befogenheter i stiftelsen, i och med att de inte bara kan få information om stiftelsens verksamhet och tillgång till dess handlingar, utan också utse och avsätta ledamöter av dess tillsynsorgan, vilket organ beskrivs som högsta organ i stiftelseurkunden.
79 Utöver dessa omständigheter tillkommer det faktum att Gennadij Nikolajevitj Timtjenko, såsom framgår av bilaga A.28 till ansökan, i likhet med sin maka operativt är fullt delaktig i makarnas stiftelse, som också bär deras namn. Under vårdkrisen i samband med covid-19-pandemin, involverade han företagen i Volga Group i stiftelsens verksamhet genom att tillföra ekonomiskt, logistiskt och relationellt stöd som i detta fall bestod i bland annat en flygförbindelse med Folkrepubliken Kina i syfte att köpa in och distribuera sjukvårdsmateriel för stiftelsens räkning.
80 Det har i detta hänseende ingen betydelse att sådana insatser gjordes i det särskilda sammanhanget av covid-19-pandemin. Ett sådant ingripande är nämligen av den arten att det visar att Gennadij Nikolajevitj Timtjenko på operativ nivå ser till att skapa synergieffekter mellan företagen i hans koncern och stiftelsen för att komplettera de ryska offentliga myndigheternas verksamhet. Gennadij Nikolajevitj Timtjenko, som är en av de främsta affärsmännen i Ryska federationen, kommunicerar dessutom i fråga om sådana åtgärder med den ryska allmänna opinionen, vilket gagnar den offentliga bilden av honom.
81 Sådana omständigheter är tillräckliga för att styrka ett samröre, i den mening som avses i de relevanta bestämmelserna i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, och i förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330, inom en gemensam rättslig struktur, i synnerhet i det att makarna Timtjenko, i egenskap av grundare och ledamöter av Timtjenko-stiftelsen, utövar institutionella funktioner inom denna struktur och båda två är engagerade i stiftelsens verksamhet och, vad beträffar Gennadij Nikolajevitj Timtjenko, använder resurser från Volga Group som han är ensam aktieägare i.
82 Det har i detta hänseende ingen betydelse, med beaktande av den rättspraxis som anges ovan i punkt 74, att Timtjenko-stiftelsen inte har något vinstsyfte och att makarna Timtjenkos verksamhet i stiftelsen är att betrakta som frivilligverksamhet.
83 Deltagande i en så pass omfattande struktur som Timtjenko-stiftelsen, som bedriver många olika typer av välgörenhetsverksamhet i hela Ryska federationen och som, för att nå detta mål, redan har dragit nytta av Volga Group-företagens inblandning, utgör ett deltagande som går utöver rena familjeband, oberoende av omfattningen av de berörda makarnas förmögenhet. Denna bedömning är i synnerhet berättigad då stiftelsen bidrar till att ge den ryska allmänheten en positiv bild av makarna och i synnerhet av Gennadij Nikolajevitj Timtjenko. Det innebär att Timtjenko-stiftelsen kan betraktas som inte bara ett hjälpmedel för välgörenhet, utan också ett kommunikationsmedel till gagn för den offentliga bilden av makarna Timtjenko, vilket är att betrakta som ett företag som går utöver ett familjeförhållande.
84 Vad beträffar skäl 7 i beslut 2022/582 påpekar tribunalen att begreppet samröre varken antogs eller ändrades i detta beslut, varför det inte kan ligga till grund för begreppets tolkning.
85 Vad sedan beträffar den påstådda motsägelsen mellan domen av den 6 september 2023, Pumpyanskaya/rådet ( T‑272/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:491), och domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑252/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:496), skiljer sig de omständigheter som föregick den förstnämnda domen från de omständigheter som kännetecknar makarna Timtjenko förhållanden. I det mål som avgjordes genom den domen hade sökandens make ingen särskild funktion i den berörda stiftelsen, vilket inte är fallet i det nu aktuella målet.
86 Mot bakgrund av allt det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den första grunden.
87 Genom den femte grunden har sökanden gjort gällande att de restriktiva åtgärderna mot henne strider mot bestämmelserna i artikel 21 FEUF och i artikel 45.1 och artikel 52.1 i stadgan.
88 Sökanden har understrukit att det inte är möjligt att med stöd av artikel 29 FEU inskränka tillämpningsområdet för artikel 21 FEUF om fri rörlighet för unionsmedborgare om detta inte föreskrivs i en särskild bestämmelse.
89 Sökanden har gjort gällande att restriktiva åtgärder som vidtas med stöd av artikel 29 FEU, tvärtemot vad som redan slagits fast i domen av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet ( T‑307/12 och T‑408/13, EU:T:2014:926), inte kan betraktas som lex specialis som får avvika från rättsakter som antagits med stöd av artikel 21 FEUF, däribland Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77), vars artikel 27 tillåter begränsningar av den fria rörligheten, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, men enbart av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa.
90 Sökanden har också gjort gällande att en analys av lagstiftningen i flera olika medlemsstater visar att medlemsstaterna har en gemensam konstitutionell tradition enligt vilken den fria rörligheten endast får begränsas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa och detta under strikt kontroll genom domstols försorg.
91 Sökanden har av detta dragit slutsatsen att denna motstridighet mellan unionens praxis och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella tradition innebär att de angripna rättsakterna strider mot artikel 21 FEUF och artiklarna 45 och 52 i stadgan.
92 Rådet har bestritt detta resonemang.
93 Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden som svar på en fråga vid förhandlingen angav och bekräftade att hon inte framställt någon invändning om rättsstridighet mot artikel 1 i beslut 2014/145, i det att denna bestämmelse föreskrev att medlemsstaterna skulle meddela ett inreseförbud för de personer som var föremål för de restriktiva åtgärderna. Hon uppgav att hennes bestridande i stället avsåg lagenligheten av de åtgärder som hon var föremål för, i synnerhet i den del de stred mot proportionalitetsprincipen.
94 Tribunalen framhåller att rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vilken stadfästs i artikel 45.1 i stadgan, i enlighet med artikel 52.2 i stadgan ska utövas på de villkor och inom de gränser som fastställs i fördragen. Såsom framgår av förklaringarna till stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) är den rättighet som garanteras i artikel 45.1 i stadgan den rättighet som garanteras i artikel 20.2 a FEUF. Omfattningen av denna rätt framgår av artikel 21 FEUF.
95 Enligt artikel 21.1 FEUF ska rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier således utövas med förbehåll för de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Nämnda förbehåll, vilket anges i andra ledet av meningen i artikel 21.1 FEUF och hänför sig till fördragen i pluralis, inbegriper även EU-fördraget och bestämmelser som antagits för tillämpning av detta fördrag. Av detta följer att unionsmedborgarnas rörelse- och uppehållsfrihet enligt artikel 45.1 i stadgan kan begränsas genom beslut som hänför sig till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och antas med stöd av artikel 29 FEU, såsom beslut 2023/572 (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet, T‑307/12 och T‑408/13, EU:T:2014:926, punkterna 195 och 196, och dom av den 4 december 2015, Sarafraz/rådet, T‑273/13, ej publicerad, EU:T:2015:939, punkterna 194 och 195).
96 Artikel 29 FEU, som är brett formulerad, ger rådet behörighet, på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, att anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär och härvid sträva efter de mål som avses i artikel 21.2 FEU, även om det leder till att unionsmedborgares fria rörlighet begränsas i medlemsstater som de inte är medborgare i. Det betyder att denna frihet, med stöd av bestämmelserna i nämnda artikel, får begränsas på andra grunder än vad som anges i direktiv 2004/38.
97 Så är fallet i det nu aktuella målet, i och med att de restriktiva åtgärderna i fråga syftar till att skapa ett tryck på de ryska myndigheterna för att förmå dem att upphöra med sina handlingar och sin politik för att destabilisera Ukraina. Det rör sig nämligen om ett av de mål av allmänintresse som hänför sig till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som avses i artikel 21.2 b och 21.2 c FEU, såsom att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten samt att bevara freden, förebygga konflikter, stärka internationell säkerhet och skydda civilbefolkningen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 176).
98 För att inskränkningar av rättigheter som stadfästs i artikel 45.1 i stadgan ska vara förenliga med unionsrätten måste de uppfylla villkoren i artikel 52.1 i stadgan, vilket betyder att de ska vara föreskrivna i lag, förenliga med det väsentliga innehållet i nämnda frihet, eftersträva ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen och inte vara oproportionerliga. Detta övervägande gäller även rättigheter som erkänns i stadgan för vilka bestämmelser återfinns i fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 46, och förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Agenzia delle dogane e dei monopoli och Ministero dell’Economia e delle Finanze, C‑452/20, EU:C:2021:855, punkt 60). Inskränkningar av rätten enligt artikel 45.1 i stadgan som görs inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, måste därmed uppfylla nämnda villkor.
99 I det nu aktuella fallet är de inskränkningar av sökandens rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium som följer av beslut 2023/572 för det första föreskrivna i lag, eftersom de anges i en rättsakt med allmän räckvidd, det vill säga beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329. De har också en tydlig rättslig grund i unionsrätten, nämligen artikel 29 FEU.
100 När det för det andra gäller frågan huruvida de inskränkningar som avses ovan i punkt 99 är förenliga med det väsentliga innehållet i sökandens rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium, är det arten och omfattningen av de restriktiva åtgärderna i fråga som ska beaktas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 153).
101 Tribunalen konstaterar att de inskränkningar som avses ovan i punkt 99 är förenliga med det väsentliga innehållet i sökandes rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium. Först och främst är nämligen inskränkningarna i enlighet med artikel 1.2 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, förenliga med den folkrättsliga principen att en stat inte får neka sina egna medborgare rätt att resa in i och vistas på dess territorium. Vidare ska de omtvistade förteckningarna enligt artikel 6 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, ses över regelbundet så att personer som inte längre uppfyller kriterierna för att tas upp i förteckningarna ska kunna strykas därifrån. Inskränkningarna undergräver slutligen inte denna rätt som sådan, eftersom de leder till att rätten att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium tillfälligt upphävs för vissa personers, på bestämda villkor och på grund av deras enskilda ställning, förutsatt att dessa villkor fortsätter att vara uppfyllda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 48).
102 För det tredje är syftet med de inskränkningar som avses ovan i punkt 99 att utöva tryck på de ryska myndigheterna, för att dessa ska upphöra med sitt agerande och sin politik som destabiliserar Ukraina. Det rör sig om ett mål av allmänintresse som omfattas av de mål som eftersträvas inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som avses i artikel 21.2 b och 21.2 c FEU, såsom att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten samt att bevara freden, förebygga konflikter, stärka internationell säkerhet och skydda civilbefolkningen (se, analogt, dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 176).
103 För det fjärde innebär proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns möjlighet att välja mellan flera ändamålsenliga åtgärder ska således den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de olägenheter som orsakas ska inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 178 och där angiven rättspraxis).
104 Vad gäller nödvändigheten av de inskränkningar som avses ovan i punkt 99 har sökanden inte visat att rådet kunde ha övervägt att vidta åtgärder som var mindre restriktiva men lika lämpliga som de nu vidtagna. De restriktiva åtgärderna i fråga ska dessutom tillämpas inom ramen för ett system med undantag enligt artikel 1.6 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329. Medlemsstaterna får härvid avvika från de vidtagna åtgärderna bland annat när resan är motiverad av allvarliga humanitära skäl.
105 De inskränkningar som avses ovan i punkt 99 är dessutom inte uppenbart oproportionerliga sett till hur viktiga de syften är som eftersträvas med de aktuella restriktiva åtgärderna,, även om det får medges att de restriktiva åtgärderna i fråga såsom sökanden har beskrivit har fått negativa följder för sökanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 71).
106 Det faktum att sökanden inte kan nyttja sina fastigheter i unionen på grund av den inskränkning av den fria rörligheten som hon är föremål för utgör inte en orimlig inskränkning mot bakgrund av vikten av de mål som eftersträvas med nämnda åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 71).
107 Tribunalen framhåller vidare att medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, i motsats till vad sökanden har anfört, inte ger unionsmedborgare rätt att röra sig i någon annan stat än den som de är medborgare i. Av detta följer att sökanden inte har stöd för påståendet att nämnda traditioner är av den arten att de begränsar rådets behörighet att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken besluta om inskränkningar av medborgarnas fria rörlighet av andra skäl än allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa.
108 Av detta följer att inskränkningarna av sökandens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium uppfyller de villkor som föreskrivs i fördragen.
109 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden.
110 Genom den sjätte grunden har sökanden gjort gällande att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot henne strider mot artiklarna 7 och 17 i stadgan, vilka skyddar rätten till respekt för privatlivet och rätten till egendom.
111 Sökanden har understrukit att ingreppet i rätten till egendom förvärrades då rådet förde in en ny artikel 9 i förordning nr 269/2014 genom förordning (EU) 2022/1273 av den 21 juli 2022 om ändring av förordning nr 269/2014 (EUT L 194, 2022, s. 1). I artikel 9.2 och 9.3 anges att personer som förtecknas på de omtvistade förteckningarna ska inrapportera penningmedel eller ekonomiska resurser inom en medlemsstats jurisdiktion som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av dem och att underlåtenhet att inrapportera sådana uppgifter ska betraktas som ett kringgående av de restriktiva åtgärderna.
112 Sökanden har angett att hennes egendom och tillgångar riskerar att förverkas när bestämmelserna i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/1273 tillämpas tillsammans med bestämmelserna i artikel 15.1 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/880 av den 3 juni 2022 (EUT L 153, 2022, s. 75).
113 Sökanden har gjort gällande att det ingrepp i rätten till egendom som de restriktiva åtgärderna medför utgör ett rättsstridigt ingripande mot bakgrund av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
114 Sökanden har angett att nationell rätt endast tillåter frysning av egendom och tillgångar under förutsättning att det finns ett orsakssamband mellan en enskilds personliga agerande och den frysta egendomen eller tillgången, vilket kan vara fallet till exempel om en tillgång har möjliggjort ett brott eller utgör vinning av detta brott.
115 Sökanden har också gjort gällande att de restriktiva åtgärderna mot henne skadar hennes anseende och följaktligen innebär att hennes rätt till respekt för privatlivet åsidosätts. Hon har i detta hänseende gjort gällande att hon har ansetts ha samröre med sin makes handlande och i allmänhetens ögon har förknippats med åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, trots att hon inte har någon koppling till de situationer som unionen vill bekämpa.
116 Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden inte har framställt någon invändning om rättsstridighet mot bestämmelserna i förordning nr 269/2014 och i beslut 2014/145, i vilka föreskrivs frysning av egendom och tillgångar som tillhör personer som förts upp i de omtvistade förteckningarna och undantag från dessa åtgärder för frysning av penningmedel. Sökanden har inte heller bestritt, genom invändning om rättsstridighet, lagenligheten av bestämmelserna i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/1273 tillsammans med bestämmelserna i artikel 15.1 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/880.
117 Sökanden har således inte gjort gällande, genom invändning om rättsstridighet, att nämnda bestämmelser är rättsstridiga. Därmed kan tribunalen inte ogiltigförklara de restriktiva åtgärderna mot sökanden på grund av rättsstridighet hos de bestämmelser som ligger till grund för åtgärderna.
118 Vad sedan beträffar frågan huruvida rätten till privatliv och rätten till egendom åsidosätts genom de restriktiva åtgärderna mot sökanden, konstaterar tribunalen att de restriktiva åtgärderna i fråga utgör säkerhetsåtgärder som inte syftar till att frånta de berörda personerna dessa rättigheter, vilka stadfästs i artikel 7 respektive artikel 17 i stadgan. De restriktiva åtgärderna leder emellertid obestridligen till en begränsning av nämnda grundläggande rättigheter i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 mars 2014, Al Assad/rådet, T‑202/12, EU:T:2014:113, punkt 115 och där angiven rättspraxis).
119 Såsom erinrats ovan (se punkt 98) måste emellertid en inskränkning av rättigheter som stadfästs i stadgan, för att vara förenlig med unionsrätten, uppfylla villkoren i artikel 52.1 i stadgan. Åtgärderna måste således vara föreskrivna i lag, vara förenliga med det väsentliga innehållet i nämnda rättigheter, eftersträva ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen och inte vara oproportionerliga.
120 Dessa fyra villkor är uppfyllda i det nu aktuella fallet.
121 För det första är de inskränkningar av sökandens rätt till egendom och ingreppet i hennes rätt till respekt för privatlivet föreskrivna i lag, eftersom de anges i rättsakter med allmän räckvidd, det vill säga beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329 och förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/330. De har också en tydlig rättslig grund i unionsrätten, nämligen artikel 29 FEU respektive artikel 215 FEUF.
122 För det andra är de inskränkningar som anges ovan i punkt 121 tillfälliga och reversibla, eftersom de angripna rättsakterna ska tillämpas i sex månader och ses över kontinuerligt, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 6 i beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329. Inskränkningarna kan därmed inte anses kränka det väsentliga innehållet i rätten till respekt för privat- och familjelivet eller i rätten till egendom. I de angripna rättsakterna föreskrivs dessutom en möjlighet att bevilja undantag från de restriktiva åtgärderna. Vad särskilt gäller frysning av tillgångar följder det av artikel 2.3 och 2.4 i beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329, och av artiklarna 4.1, 5.1 och 6.1 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/330, att det finns en möjlighet dels att göra frysta penningmedel tillgängliga för att tillgodose grundläggande behov eller för att uppfylla vissa förpliktelser, dels att bevilja särskilda tillstånd för att frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller andra ekonomiska resurser.
123 För det tredje syftar de inskränkningar som avses ovan i punkt 121 till att uppnå det mål av allmänt intresse som anges ovan i punkt 102.
124 För det fjärde, vad beträffar frågan om inskränkningarna är lämpliga, framhåller tribunalen först och främst att de är ägnade att nå det mål av allmänt intresse som anges ovan i punkt 102 i det att de bidrar till att uppnå detta mål. Vad sedan gäller frågan om de är nödvändiga, har sökanden inte åberopat några alternativa, mindre ingripande åtgärder som lika effektivt skulle ha gjort det möjligt att nå de eftersträvade målen. Slutligen är inskränkningarna tillfälliga och reversibla och det finns möjlighet till undantag. De olägenheter som sökanden vållats är följaktligen inte orimliga i förhållande till betydelsen av det mål som eftersträvas med de aktuella åtgärderna.
125 Sökandens resonemang om att medlemsstaterna har gemensamma konstitutionella traditioner avseende rätten till egendom kan inte godtas. Bortsett från att sökanden har grundat sig på ett fåtal analyser av medlemsstaternas nationella rättsordningar, har sökanden nämligen inte visat att medlemsstaternas nationella rättsordningar kräver att villkor som väsentligen skiljer sig från villkoren i artikel 52.1 i stadgan ska vara uppfyllda.
126 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt någon del av den sjätte grunden.
127 Genom den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att de aktuella åtgärderna utgör åsidosättande av proportionalitetsprincipen i det att de inte är vare sig lämpliga eller nödvändiga. Sökanden har anfört att rådets tolkning av begreppet samröre är alltför vid, eftersom sökanden inte är inblandad i åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och hon inte har något inflytande över den politik som leder till sådana åtgärder.
128 Tribunalen framhåller först och främst att de restriktiva åtgärderna i fråga är nödvändiga och lämpliga av de skäl som anges ovan i punkterna 104, 105 och 124. De är således inte oförenliga med proportionalitetsprincipen.
129 Vad beträffar invändningen om den alltför vida tolkningen av begreppet samröre och om att sökanden inte har något inflytande över de ryska beslutsfattarna, framhåller tribunalen att rådet hade fog för att vidta de restriktiva åtgärderna mot sökanden, eftersom rådet utan att göra sig skyldig till oriktig bedömning fann att hon hade samröre med sin make genom Timtjenko-stiftelsen.
130 Vad slutligen beträffar de restriktiva åtgärderna mot sökanden, och oberoende av att sökanden har bestritt att hon ligger bakom de åtgärder som vidtagits eller den politik som förts av Ryska federationens ledare eller att hon har något inflytande över dessa ledare, är inskränkningarna av den fria rörligheten i unionens medlemsstater, precis som frysningen av penningmedel eller resurser som tillhör personerna i de omtvistade förteckningarna, ägnade att utöva ett tryck inte bara på dessa personer, utan också på den ryska ekonomin i allmänhet och, i slutänden, åtminstone ett indirekt tryck på Ryska federationens ledare.
131 Av detta följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den fjärde grunden och att yrkandet om ogiltigförklaring ska ogillas i sin helhet.
132 Till stöd för detta yrkande har sökanden gjort gällande att de angripna rättsakterna har vållat henne ideell skada för vilken hon har gjort anspråk på ersättning.
133 Rådet har yrkat att skadeståndsyrkandet ska ogillas.
134 Tribunalen erinrar om att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF för rättsstridigt handlande av unionens organ, enligt fast rättspraxis förutsätter att flera kumulativa villkor är uppfyllda. Det handlande som läggs institutionen till last ska vara rättsstridigt, det ska verkligen föreligga en skada och det ska finnas ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan. Eftersom dessa tre villkor för skadeståndsansvar är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att skadeståndstalan ska ogillas utan att de övriga villkoren därmed behöver prövas (se dom av den 22 juni 2022, Haswani/rådet, T‑479/21, ej publicerad, EU:T:2022:383, punkt 155 och där angiven rättspraxis).
135 Vad beträffar den skada som sökanden anser sig ha åsamkats till följd av de angripna rättsakterna, framgår det av vad som fastställs ovan angående yrkandena om ogiltigförklaring att beslutet att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna inte var rättsstridigt. Ett av de villkor som anges ovan i punkt 134 är således inte uppfyllt, och skadeståndsyrkandet ska följaktligen ogillas.
136 Mot bakgrund av det ovan anförda ska skadeståndsyrkandet ogillas. Därmed ska talan i sin helhet ogillas.
137 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.
138 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska således bära sina rättegångskostnader.
1 Rättegångsspråk: franska.