Tribunalens dom (andra avdelningen) den 19 mars 2025

I mål T‑350/23,

TRIBUNALEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden A. Marcoulli samt domarna V. Tomljenović (referent) och W. Valasidis, justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet

och efter förhandlingen den 6 november 2024,

följande

Dom

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning [utelämnas]

Invändningen om rättsstridighet

1 Sökanden, Rems Kargins, har väckt talan med stöd av artikel 268 FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF och yrkat ersättning för den skada som han påstår sig ha lidit till följd av Europeiska kommissionens påstått rättsstridiga agerande, då kommissionen ingrep i egenskap av amicus curiae i ett mål mellan honom och ett utomstående bolag vid Augstākā tiesa (Högsta domstolen, Lettland).

17 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

18 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

19 Europeiska unionens råd har yrkat att talan ska ogillas.

23 I förevarande fall har sökanden gjort gällande att kommissionen har agerat rättsstridigt genom att i egenskap av amicus curiae inkomma med ett yttrande till Augstākā tiesa (Högsta domstolen).

26 Sökanden har yrkat att tribunalen i andra hand ska slå fast att artikel 29.2 i förordning 2015/1589 inte är tillämplig, eftersom den saknar rättslig grund, strider mot flera unionsrättsliga bestämmelser, nämligen artikel 267 FEUF, artikel 108.2 andra stycket FEUF, artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och inte erbjuder tillräckliga processuella garantier.

27 Kommissionen och rådet har bestritt sökandens argument.

28 I artikel 29 i förordning 2015/1589 föreskrivs följande:

29 Vad för det första gäller den rättsliga grunden för den mekanism som föreskrivs i artikel 29.2 i förordning 2015/1589, ska det erinras om att nämnda förordning antogs med stöd av artikel 109 FEUF. I sistnämnda bestämmelse föreskrivs att rådet får anta de förordningar som behövs för tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF. Den ger således rådet en vidsträckt befogenhet, eftersom den hänvisar till de förordningar som behövs, i den mån dessa har samband med tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF.

30 Det ska i detta hänseende erinras om att kommissionen har en central och exklusiv roll vid granskningen av stödåtgärders förenlighet med den inre marknaden. De nationella domstolarna har vidare, enligt artikel 108.3 FEUF, till uppgift att säkerställa enskildas rättigheter i avvaktan på att kommissionen fattar ett slutgiltigt beslut, och när ett sådant slutgiltigt beslut har antagits ska de beakta följderna av att beslutet är bindande, i enlighet med principen om unionsrättens företräde.

31 Både kommissionen, som har en central roll, och de nationella domstolarna, när det gäller skyddet av enskildas rättigheter enligt artikel 108 FEUF och följderna av beslut enligt nämnda artikel, ska således, var och en i sin respektive roll, tillämpa artiklarna 107 och 108 FEUF.

32 Under dessa omständigheter ska det påpekas att rådet, vid utövandet av den vidsträckta befogenhet som ges i artikel 109 FEUF, kunde anse att det var lämpligt att vid tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF ge kommissionen befogenheter bland annat i syfte att uppnå en harmoniserad tillämpning inom unionen och ett samarbete mellan kommissionen och de nationella domstolarna.

33 Det anges nämligen i skäl 37 i förordning 2015/1589 att det för en konsekvent tillämpning av reglerna om statligt stöd krävs att det fastställs former för samarbete mellan medlemsstaternas domstolar och kommissionen, som gör det möjligt för de nationella domstolarna att vända sig till kommissionen för att få information om eller synpunkter på tillämpningen av reglerna om statligt stöd och för kommissionen att lämna skriftliga eller muntliga yttranden till dessa domstolar genom att handla i enlighet med sin plikt att tillvarata allmänintresset.

34 Det preciseras dessutom inledningsvis i skäl 38 i förordning 2015/1589 att kommissionens yttranden inte ska påverka tillämpningen av artikel 267 FEUF och att de inte är rättsligt bindande för de nationella domstolarna. Det preciseras vidare att yttranden ska lämnas inom ramen för nationella processuella regler, däribland sådana som garanterar parternas rättigheter. Det anges dessutom att kommissionens yttranden ska iaktta de nationella domstolarnas oberoende. Vad slutligen särskilt gäller de yttranden som kommissionen lämnat in på eget initiativ preciseras det att de ska begränsas till fall som är avgörande för att artiklarna 107.1 och 108 FEUF tillämpas konsekvent.

35 Det kan således konstateras att den form för samarbete mellan kommissionen och de nationella domstolarna som föreskrivs i artikel 29.2 i förordning 2015/1589 kan anses vara användbar vid tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF, i den mening som avses i artikel 109 FEUF.

36 Under dessa omständigheter kan tribunalen inte godta sökandens argument att den mekanism som föreskrivs i artikel 29.2 i förordning 2015/1589 inte har något stöd i unionens primärrätt.

37 Vad för det andra gäller frågan huruvida artikel 29 i förordning 2015/1589 är förenlig med artikel 267 FEUF, ska det påpekas att det inte framgår av artikel 29 i den förordningen att kommissionens ingripande, oavsett om det sker på begäran av de nationella domstolarna eller på eget initiativ, påverkar eller föregriper möjligheten eller, beroende på omständigheterna, skyldigheten för de nationella domstolarna att hänskjuta en fråga till EU-domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF.

38 Såsom anges i skäl 38 i förordning 2015/1589 ska kommissionens yttranden i egenskap av amicus curiae inte påverka tillämpningen av artikel 267 FEUF. Den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordningen omfattas således av den anda av lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4 FEU. Det rör sig om en möjlighet för de nationella domstolarna att begära yttranden från kommissionen och för kommissionen att inkomma med yttranden som inte är bindande för de nationella domstolarna. Det rör sig om ett stöd som står till de nationella domstolarnas förfogande, i den mån de anser att det är användbart för tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF.

39 EU-domstolen har i detta avseende slagit fast att om den nationella domstolen hyser tvivel eller upplever svårigheter när det gäller tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF kan den alltid be kommissionen om vägledning med stöd av principen om lojalt samarbete (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Mediaset, C‑69/13, EU:C:2014:71, punkt 30).

40 Vad gäller möjligheten för kommissionen att på eget initiativ avge skriftliga yttranden till domstolarna i medlemsstaterna, fann domstolen, med avseende på artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), i vilken det beträffande tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF föreskrivs en mekanism som är identisk med den som föreskrivs i artikel 29.2. förordning 2015/1589, att en sådan form för samarbete är en del av den allmänna principen om lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4 FEU, vilken är av särskild vikt i förhållande till de domstolar i medlemsstaterna som har till uppgift att övervaka tillämpningen och efterlevnaden av unionsrätten inom ramen för den nationella rättsordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, X, C‑429/07, EU:C:2009:359, punkt 21).

41 Möjligheten eller skyldigheten för de nationella domstolarna att hänskjuta en fråga i enlighet med artikel 267 FEUF grundar sig däremot på principerna om enhetlig tillämpning och unionsrättens företräde. Denna bestämmelse ger således de nationella domstolarna en möjlighet, och i förekommande fall en skyldighet, att hänskjuta en fråga så snart dessa, antingen ex officio eller på begäran av parterna i målet, finner att saken i målet rör en fråga som avses i första stycket i nämnda artikel. Härav följer att en nationell domstol har en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår vid den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen eller giltigheten av unionsrätten (se dom av den 21 juli 2011, Kelly, C‑104/10, EU:C:2011:506, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

42 Den mekanism som föreskrivs i artikel 267 FEUF och den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2015/1589 utgör således kompletterande mekanismer som inte utesluter varandra, eftersom det är fullt tänkbart att en nationell domstol, efter att ha mottagit ett yttrande från kommissionen i enlighet med artikel 29 i förordning 2015/1589 i en fråga som gäller tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF, därefter hänskjuter en fråga till EU-domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF avseende samma fråga.

43 I det mål som avgjordes genom domen av den 5 mars 2019, Eesti Pagar ( C‑349/17, EU:C:2019:172), avgjorde EU-domstolen en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, trots att kommissionen i det nationella målet vid den berörda nationella domstolen hade inkommit med ett yttrande i egenskap av amicus curiae (dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 37).

44 Det ska dessutom erinras om att kommissionens yttranden i egenskap av amicus curiae inte är bindande för de nationella domstolarna.

45 Domstolen har i detta avseende slagit fast att de nationella domstolarnas möjlighet att begära upplysningar från kommissionen avseende tillämpningen av artiklarna 107 och 108 FEUF inte påverkar de nationella domstolarnas möjlighet eller skyldighet att enligt artikel 267 FEUF hänskjuta en fråga till den om tolkningen av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C‑39/94, EU:C:1996:285, punkterna 50 och 51).

46 Härav följer att den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2015/1589, i motsats till vad sökanden har hävdat, inte strider mot artikel 267 FEUF.

47 Vad för det tredje gäller sökandens argument att den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2015/1589 inte är förenlig med artikel 108.2 andra stycket FEUF, eftersom den inkräktar på domstolens behörighet att pröva om den berörda medlemsstaten eventuellt har gjort sig skyldig till ett fördragsbrott, gör tribunalen följande överväganden.

48 Enligt artikel 108.2 FEUF får kommissionen hänskjuta ärendet direkt till domstolen inom ramen för ett överträdelseförfarande, om en medlemsstat inte rättar sig efter ett beslut av kommissionen i vilket den finner att ett statligt stöd inte är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107 FEUF och att det ska upphävas eller ändras.

49 Det framgår däremot inte av artikel 108 FEUF att kommissionens möjlighet att hänskjuta ärendet direkt till domstolen skulle hindras av att kommissionen i enlighet med artikel 29 i förordning 2015/1589 ingripit i egenskap av amicus curiae i ett nationellt förfarande. Det framgår inte heller av sistnämnda bestämmelse att möjligheten att ingripa i egenskap av amicus curiae villkoras av huruvida kommissionen har möjlighet att hänskjuta ärendet till domstolen med stöd av artikel 108.2 andra stycket FEUF. Härav följer att den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2015/1589 inte på något sätt påverkar den mekanism för kommissionens kontroll av statligt stöd som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF. Den omständigheten att kommissionen, inom ramen för ett nationellt mål, ingriper i en icke-dömande roll genom att inkomma med ett yttrande som inte är bindande för de nationella domstolarna påverkar således inte det förfarande som kommissionen kan inleda enligt artikel 108.2 FEUF om den anser att en statlig åtgärd strider mot artikel 107 FEUF och ska upphävas eller ändras.

50 Det rör sig således om olika mekanismer som kompletterar varandra och som inte utesluter varandra.

51 Härav följer att den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2015/1589 inte strider mot artikel 108 FEUF.

52 Sökandens ogrundade argument att artikel 108 FEUF i sig är rättsstridig, även om det antas att det kan tas upp till prövning, är helt grundlöst. Förbudet mot statligt stöd i artikel 107 FEUF utgör nämligen själva grunden för den inre marknadens funktion, vars konkurrens inte får snedvridas genom statliga åtgärder. På samma sätt utgör den tillsynsfunktion som kommissionen har tilldelats genom artikel 108 FEUF en grundläggande del av det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom fördragen.

53 Vad för det fjärde gäller de processuella garantier som reglerar tillämpningen av artikel 29.2 i förordning 2015/1589, framgår det av skäl 38 i förordningen att kommissionens yttranden ska lämnas inom ramen för nationella processuella regler, däribland sådana som garanterar parternas rättigheter, och iaktta de nationella domstolarnas oberoende.

54 Det är således de processuella garantier som föreskrivs i nationell rätt som är tillämpliga inom ramen för det aktuella nationella förfarandet, vilken antas vara förenligt med artikel 19 FEU och artikel 47 i stadgan. Tribunalen kan således inte godta sökandens argument att den mekanism som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2015/1589 inte ger tillräckliga processuella garantier.

1 Rättegångsspråk: engelska.

2 Nedan återges endast de punkter i denna dom som tribunalen anser bör publiceras.