i) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF,

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA

föredraget den 11 december 2025( 1 )

Mål C ‑ 655/24 [Latranov] ( i )

Rayonna prokuratura - grad Veliki Preslav

mot

EZ

(begäran om förhandsavgörande från Rayonen sad – Veliki Preslav (Distriktsdomstolen i Veliki Preslav, Bulgarien))

” Begäran om förhandsavgörande – Området med frihet, säkerhet och rättvisa – Rambeslut 2005/212/RIF – Artikel 2 – Direktiv 2014/42/EU – Artiklarna 3 och 14 – Tillämpningsområde – Direktiv (EU) 2024/1260 – Artikel 38 – Tillämplighet – Förverkande av hjälpmedel vid brott – Rattfylleri – Förverkande av fordonet eller, om fordonet tillhör annan än föraren, dess värde – Motorfordon som hjälpmedel vid brott ”

1. Den bulgariska polisen stoppade föraren av ett motorfordon för att genomföra ett alkoholtest. Den uppmätta alkoholhalten överskred den lagstadgade gränsen för grovt rattfylleri och föraren dömdes sedermera för detta brott.

2. Denna dom har föranlett prövning av frågan om förverkande av fordonet eller, om fordonet tillhör någon annan än föraren, dess värde. Det aktuella fordonet är förarens och hans hustrus gemensamma egendom (det vill säga det är en del av makarnas giftorättsgods).

3. Den domstol som ska avgöra förverkandefrågan har hänskjutit flera tolkningsfrågor till EU-domstolen för förhandsavgörande. Med de två första frågorna vill den i korthet få klarhet i följande:

– Omfattas brottet rattfylleri av tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2024/1260,( 2 ) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) eller rambeslut 2005/212/RIF?( 3 )

– Om rattfylleri omfattas av någon av dessa rättsakter, kan då det aktuella motorfordonet betraktas som ett hjälpmedel för att begå brott?

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Ram beslut 2 005/212

4. I artikel 2 (”Förverkande”) föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning.

…”

5. Artikel 4 (”Rättsmedel”) har följande lydelse:

”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som berörs av åtgärder enligt artiklarna 2 och 3 har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter.”

6. Artikel 5 (”Säkerhetsåtgärder”) har följande lydelse:

”Detta rambeslut skall inte ha som effekt att skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande principerna, särskilt vad gäller presumtion om den anklagades oskuld, i enlighet med vad som fastställs i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen på något sätt ändras.”

2. Direktiv 2014/42/EU ( 4 )

7. Artikel 2 (”Definitioner”) har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

3) hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett eller flera brott.

…”

8. Artikel 3 (”Tillämpningsområde”) har följande lydelse:

”Detta direktiv ska tillämpas på brott som omfattas av

a) den konvention som utarbetats på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (nedan kallad konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän är delaktiga i),

b) rådets rambeslut 2000/383/RIF av den 29 maj 2000 om förstärkning av skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron genom straffrättsliga och andra påföljder,

c) rådets rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter,

d) rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott,

e) rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism,

f) rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn,

g) rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel,

h) rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet,

i) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF,

j) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF,

k) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF,

samt andra rättsliga instrument om det i dessa instrument uttryckligen fastställs att detta direktiv gäller för de brott som harmoniseras enligt instrumentet.”

9. Artikel 14 (”Ersättning av gemensam åtgärd 98/699/RIF samt vissa bestämmelser i rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF”) har följande lydelse:

”1. … artikel 1 första fyra strecksatserna och artikel 3 i rambeslut [2005/212] ska ersättas med detta direktiv för de medlemsstater som är bundna av detta direktiv, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande av rambesluten i nationell rätt.

…”

3. Direktiv 2024/1260

10. I artikel 33 (”Införlivande”) föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska senast den 23 november 2026 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

…”

11. Artikel 36 (”Ersättande av gemensam åtgärd 98/699/RIF, rambeslut 2001/500/RIF och 2005/212/RIF, beslut 2007/845/RIF och direktiv 2014/42/EU”) har följande lydelse:

”1. … [rambeslut] 2005/212/RIF … ska ersättas med avseende på de medlemsstater som är bundna av detta direktiv, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande av dessa instrument med nationell rätt.

…”

B. Bulgarisk rätt. Nakazatelen kodeks (strafflagen)

12. Artikel 53 har följande lydelse:

”(1) Oberoende av det straffrättsliga ansvaret ska följande förverkas till staten:

a) … Egendom som tillhör den som dömts och som var avsedd att användas eller användes för att begå ett uppsåtligt brott. Om egendomen saknas eller har avyttrats ska motsvarande värde förverkas.

…”

13. I artikel 343b, i den lydelse som är tillämplig på de faktiska omständigheterna i målet, föreskrivs följande:

”(1) … Den som framför ett motorfordon med en vederbörligen fastställd alkoholkoncentration i blodet som överstiger 1,2 promille döms till fängelse i ett till tre år och till böter på tvåhundra till tusen [bulgariska leva (BGN)].

(2) … Den som framför ett motorfordon med en vederbörligen fastställd alkoholkoncentration i blodet som överstiger 0,5 promille, efter att ha dömts genom en slutgiltig dom för brott enligt punkt 1, döms till fängelse i ett till fem år och till böter på femhundra till ett tusen femhundra BGN.

(3) … Den som framför ett motorfordon efter att vederbörligen fastställt, ha konsumerat narkotika och eller motsvarande substanser döms till fängelse i ett till tre år och till böter på femhundra till ett tusen femhundra BGN.

(4) … Om den gärning som avses i punkt 4 begås upprepade gånger, ska straffet vara fängelse i ett till fem år och böter på femhundra till ett tusen femhundra BGN.

(5) … I de fall som avses i punkterna 1–4 ska domstolen till staten förverka det motorfordon som använts för att begå brottet och som tillhör gärningspersonen eller, om gärningspersonen inte är ägare, utdöma att denne ska betala motsvarande värde.

…”

II. Faktiska omständigheter, det nationella målet och tolkningsfrågorna

14. Den 27 juli 2024 framförde EZ ett motorfordon med en alkoholhalt i blodet på 3,23 promille i staden Veliki Preslav (Bulgarien).( 5 )

15. Den 15 augusti 2024 ingick EZ en överenskommelse med åklagarmyndigheten. Enligt överenskommelsen, som fastställdes i en dom( 6 ) som vann laga kraft samma dag, bestämdes påföljden för det grova rattfylleri som han gjort sig skyldig till enligt följande:

– Skyddstillsyn motsvarande ett års fängelse, med en prövotid på tre år.

– Böter på 500 BGN.

– Ett förbud mot att framföra motorfordon under en period av ett år och åtta månader.

16. Det fordon som EZ körde vid det aktuella tillfället utgör en del av hans och hans hustrus giftorättsgods. Hustrun deltog inte i brottmålet mot maken, eftersom den då gällande nationella processlagstiftningen inte tillät detta.( 7 )

17. För att säkra beslutet om förverkande av fordonet beslutades att belägga den del av fordonet som ägdes av EZ med kvarstad.( 8 )

18. Den hänskjutande domstolen, Rayonen sad – Veliki Preslav (Distriktsdomstolen i Veliki Preslav, Bulgarien), har i samband med prövningen av frågan om förverkande av fordonets värde ansett det nödvändigt att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Den har hänskjutit fyra tolkningsfrågor, men nedan återger jag endast de två första frågorna, eftersom det är dessa frågor som domstolen har bett mig att behandla i mitt förslag till avgörande. De har följande lydelse:

”1) Är [direktiv 2024/1260], [stadgan] eller [rambeslut 2005/212] tillämpliga på trafiknykterhetsbrott?

2) Om svaret på den första frågan är jakande, utgör fordonet ett hjälpmedel som används för att begå brottet, i den mening som avses i artikel 3.3 i [direktiv 2024/1260]?

III. Förfarandet vid EU-domstolen

19. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 9 oktober 2024.

20. Den polska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

21. Vid förhandlingen som hölls den 1 oktober 2025 deltog den bulgariska regeringen och kommissionen.

IV. Bedömning

A. Inledning

22. Enligt bulgarisk rätt är brottet rattfylleri förenat med särskild rättsverkan i form av förverkande av fordonet eller, om fordonet tillhör någon annan än den som begått brottet, dess värde.( 9 )

23. Av begäran om förhandsavgörande och yttrandena från de som deltar i målet vid EU-domstolen framgår att regeln om förverkande av fordonet (eller dess värde, om fordonet tillhör någon annan än den som begått brottet) är absolut i fall som det nu aktuella.( 10 )

B. Den första tolkningsfrågan

24. Den hänskjutande domstolen vill till att börja med veta om den unionsrätt som är tillämplig i målet omfattar direktiv 2024/1260, stadgan eller rambeslut 2005/212.

25. Enligt artikel 33.1 i direktiv 2024/1260 ska ”[m]edlemsstaterna … senast den 23 november 2026 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.”

26. Kommissionen hävdar( 11 ) att Republiken Bulgarien inte har underrättat den om införlivandet av direktiv 2024/1260.( 12 )

27. Under dessa omständigheter, och med tanke på att det nu aktuella rattfylleribrottet begicks den 27 juli 2024, är direktiv 2024/1260 inte tidsmässigt tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet.

28. I unionsrättsligt hänseende ska målet avgöras på grundval av rambeslut 2005/212. Direktiv 2014/42, som gällde vid tiden för nämnda omständigheter, nämns visserligen inte i begäran om förhandsavgörande, men det måste ändå prövas huruvida även det skulle kunna vara tillämpligt.

29. Som bekant kan EU-domstolen ge den hänskjutande domstolen uppgifter om tolkningen av delar av unionsrätten som den inte har nämnt i sin begäran om förhandsavgörande.( 13 )

30. Vid besvarandet av tolkningsfrågorna bör domstolen därför inte enbart begränsa sig till artikel 2.1 i rambeslut 2005/212, utan den bör även göra en bedömning av vilken inverkan direktiv 2014/42 kan ha.

31. Mot bakgrund av att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida rambeslut 2005/212 är tillämpligt på rattfylleribrott, ska jag inledningsvis behandla den rättsliga grunden för detta rambeslut.

1. Den rättsliga grunden för ram beslut 2 005/212

32. Utöver artikel 34.2 b EU anges artiklarna 29 och 31.1 c EU som rättslig grund för rambeslut 2005/212.

33. Vid förhandlingen gjorde den bulgariska regeringen gällande att rambeslut 2005/212 inte är tillämpligt i förevarande mål.( 14 ) Dessutom anförde den att det skulle kunna vara i strid med unionens primärrätt att tillämpa detta rambeslut på brott av nu aktuellt slag.

34. Kommissionen motsätter sig denna ståndpunkt, vilket jag anser vara berättigat.

35. I artikel 29 EU anges att ”[målet att] ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att bland medlemsstaterna utforma gemensamma insatser på områdena … straffrättsligt samarbete [ska] uppnås genom förebyggande och bekämpande av brottslighet, vare sig denna är organiserad eller ej”.

36. I artikel 31.1 c EU anges att de gemensamma insatserna i det straffrättsliga samarbetet syftar till att ”säkerställa förenlighet mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna, när detta är nödvändigt för att förbättra samarbetet”.

37. Båda dessa bestämmelser i unionens primärrätt ger rambeslut 2005/212 tillräcklig täckning för att det ska kunna tillämpas på brott av en viss allvarlighetsgrad, det vill säga brott som kan leda till fängelse i mer än ett år, utan att de begränsas till en förteckning eller till en viss kategori (till exempel organiserad brottslighet).

38. Enligt EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget, är den rättsliga grunden för rambeslut 2005/212 direkt kopplad till straffrättsligt samarbete, vilket framgår av de två ovannämnda bestämmelserna:

– Artikel 29 EU hänvisar uttryckligen till straffrättsligt samarbete för att bekämpa brottslighet, vare sig denna är organiserad eller ej .

– Artikel 31.1 c( 15 ) EU har en öppen formulering, vilket innebär den möjliggör antagandet av sekundärrättsliga bestämmelser som främjar förenligheten mellan de regler som gäller i medlemsstaterna, i den utsträckning som är nödvändig för att förbättra det straffrättsliga samarbetet.( 16 )

39. Kort sagt ger de primärrättsliga bestämmelser som anges som rättslig grund för rambeslut 2005/212 tillräcklig täckning för att artikel 2 ska kunna utvidgas horisontellt till att omfatta de brott som unionslagstiftaren har ansett lämpligt, utan att begränsa dem till något särskilt brottsområde.

40. Enligt artikel 9 i protokoll 36 om övergångsbestämmelser i Lissabonfördraget,( 17 ) som reglerar övergångsbestämmelserna för akter som antagits på grundval av avdelningarna V och VI i fördraget om Europeiska unionen, ska ”rättsverkan för de akter som unionens institutioner, organ och byråer antar på grundval av fördraget om Europeiska unionen före ikraftträdandet av Lissabonfördraget … bestå så länge dessa akter inte upphävs, ogiltigförklaras eller ändras med tillämpning av fördragen”.

41. EU-domstolen har slagit fast följande:

– ”[A]rtikel 9 i protokollet om övergångsbestämmelser [ska] förstås så, att den bland annat avser att säkerställa att de rättsakter som antagits inom ramen för detta samarbete kan fortsätta att tillämpas effektivt oaktat förändringen av den institutionella ramen för samarbetet”.( 18 )

– ”Eftersom lagenligheten av en unionsrättsakt ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs …, ska lagenligheten av artikel 18.2 i [rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott (EUT 2008 L 218, s. 129)] bedömas mot bakgrund av de bestämmelser som var tillämpliga, den dag då beslutet antogs, på antagandet av en sådan åtgärd som det angripna beslutet …”( 19 )

42. Vid en bedömning av bestämmelserna i rambeslut 2005/212 måste därför det rättsliga sammanhang som gällde när det antogs beaktas, vilket innebär att hänvisningarna till primärrätt fortsätter att vara hänvisningarna till EU-fördragets bestämmelser om straffrättsligt samarbete.

43. Antagandet av direktiv 2014/42, som endast ersatte en del av bestämmelserna i rambeslut 2005/212, ändrar inte denna slutsats, eftersom de bestämmelser som fortfarande är i kraft är det som en del av rambeslutet. I annat fall skulle direktiv 2014/42 ha införlivat dem som en del av dess bestämmelser.( 20 )

44. Vill man tolka rambeslut 2005/212 i överensstämmelse med bestämmelserna i EUF-fördraget om straffrättsligt samarbete, behöver man under alla förhållanden beakta att artikel 82 FEUF enligt unionslagstiftaren inte är begränsad till särskilt allvarliga brott med gränsöverskridande inslag.

45. Unionslagstiftaren har förklarat (just i samband med erkännande och verkställighet av beslut om förverkande som fattats av en annan medlemsstat inom ramen för straffrättsliga förfaranden) att ”[b]rotten som omfattas av [förordning (EU) 2018/1805]( 21 ) … inte [bör] begränsas till särskilt allvarliga brott med ett gränsöverskridande inslag, eftersom artikel 82 [FEUF] inte kräver en sådan begränsning för åtgärder som fastställer regler och förfaranden för att säkerställa ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar”.( 22 )

2. Tolkningen av ram beslut 2 005/212

46. Enligt artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 ska varje medlemsstat ”vidta de åtgärder som är nödvändiga för att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning”.

47. Eftersom det nu aktuella brottet enligt bulgarisk rätt bestraffas med fängelse i upp till tre år, omfattas det bokstavligen av artikel 2.1 i rambeslut 2005/212.

48. Man skulle dock kunna tänka sig (vilket den bulgariska och den polska regeringen hävdar) en mer restriktiv tolkning av rambeslut 2005/212, så att det endast skulle vara tillämpligt inom ramen för bekämpningen av organiserad brottslighet.

49. Detta argument kan inte utan vidare avfärdas. Inledningen till rambeslut 2005/212 innehåller uppgifter som, om de läses isolerat, skulle kunna tyda på att dess tillämpningsområde är begränsat till denna form av brottslighet. Flera bestämmelser i dess artiklar går i samma riktning, vilket stöds av en tolkning utifrån sammanhanget.

50. Jag gör emellertid följande bedömning vad gäller det nu aktuella fallet:

– Det som framför allt bör tillmätas betydelse är den tydliga (och exakta) formuleringen i artikel 2 i rambeslut 2005/212, som inte kan läsas på så sätt att rambeslutet är begränsat till brott som rör organiserad brottslighet.

– Denna artikel måste tolkas mot bakgrund av de bestämmelser som anges som rättslig grund för rambeslut 2005/212, särskilt artiklarna 29 och 31.1 c EU, vilka, som jag tidigare har nämnt, ger stöd för att utvidga rambeslutets tillämpningsområde till annat än organiserad brottslighet.

– Det måste tas hänsyn till syftet med rambeslut 2005/212, nämligen att utvidga det straffrättsliga samarbetet till att omfatta vissa av unionslagstiftaren definierade allvarliga brott, varvid lagstiftaren valt att betrakta sådana brott som kan medföra fängelse i mer än ett år som allvarliga.

51. Orsaken till att det i skälen 1, 2, 4, 5 och 6 i rambeslut 2005/212 hänvisas till organiserad brottslighet, är att man vill betona vikten av att förebygga och bekämpa sådan brottslighet. Detta motiverar åtgärder som syftar till att exempelvis lätta på bevisbördan när det gäller ursprunget till en persons tillgångar vid brott som är särskilt allvarliga.

52. Däremot ger skäl 10 i rambeslut 2005/212 större klarhet: ”Syftet med detta rambeslut är att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av vinning av brott, bland annat i fråga om bevisbördan när det gäller ursprunget till tillgångar som tillhör en person som dömts för brott med anknytning till organiserad brottslighet” (min kursivering).

53. Faktorn ”organiserad brottslighet” är således inte väsentlig för tolkningen av artikel 2 i rambeslut 2005/212, även om den kan påverka bevisbördan avseende de förverkade tillgångarnas ursprung.

54. Syftet med artikel 2 i rambeslut 2005/212 är, som jag redan påpekat, att medlemsstaterna ska ha vissa minimiregler (med horisontell räckvidd) om förverkande, så att nationella beslut kan verkställas i andra medlemsstater inom ramen för det straffrättsliga samarbetet.

55. EU-domstolen kopplar utan omsvep målen i rambeslut 2005/212 till målen för det straffrättsliga samarbetet.

56. Den betonar bland annat att ”rambeslut 2005/212 grundar sig på bestämmelserna i avdelning VI i EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget, med rubriken ’Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete’, …” och det har till syfte att ”… se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av vinning av brott”.( 23 )

57. Förutom att erinra om kopplingen mellan rambeslut 2005/212 och rambeslut 2006/783/RIF,( 24 ) har domstolen slagit fast att ”[m]ed beaktande av syftena med och lydelsen i bestämmelserna i rambeslut 2005/212 samt det sammanhang i vilket det antogs, … [är] rambeslutet … en rättsakt som syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som antagits inom ramen för straffrättsliga förfaranden …”.( 25 )

58. Hittills verkar det alltså inte finnas några skäl att begränsa dessa gemensamma minimiregler för förverkande till organiserad brottslighet (där rattfylleri naturligtvis inte ingår).

59. Direktiv 2014/42 överger den allmänna inriktningen i rambeslut 2005/212 och ersätter den med en specifik uppräkning av brott, som återfinns i artikel 3. Det rör sig om uppenbart allvarliga gärningar, varav många kännetecknas av att det finns ett organisatoriskt inslag (organiserad brottslighet).

60. I uppräkningen av brott i artikel 3 i direktiv 2014/42, som är uttömmande,( 26 ) ingår inte rattfylleri.

61. Regleringen i direktiv 2014/42 innebar dock inte att rambeslut 2005/212 uteslöts från unionsrätten.( 27 ) Med tanke på det sammanhang i vilket direktiv 2014/42 antogs måste det förstås som att direktivet syftade till att utvidga bestämmelserna i rambeslut 2005/212.( 28 )

62. Kriteriet som ligger till grund för artikel 2 i rambeslut 2005/212 (som inte endast avser brott begångna av kriminella organisationer, utan alla brott som kan medföra fängelse i mer än ett år) har övertagits i senare instrument för ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande.

63. I skäl 14 i förordning 2018/1805 anges att den ”bör omfatta beslut om frysning och beslut om förverkande som avser de brott som omfattas av direktiv 2014/42/EU samt … beslut om förverkande som avser andra brott …” (min kursivering).

64. Det är därför logiskt att domstolen har tolkat bestämmelserna i rambeslut 2005/212 i förhållande till omständigheter som inte nödvändigtvis hade samband med kriminella organisationers verksamhet. Den faktor som var avgörande för att bedöma tillämpligheten av rambeslut 2005/212 var strängt taget den som avsåg längden på det frihetsstraff som utdömts för brottet.( 29 )

65. Jag anser att det inte finns någon anledning att frångå EU-domstolens ståndpunkt. Enligt domstolen omfattas förverkande till följd av rattfylleri av artikel 2.1 i rambeslut 2005/212, om det frihetsstraff som utdöms överstiger ett år.

66. Tillämpningen av rambeslut 2005/212 har dessutom positiva konsekvenser för de processuella garantierna för personer som är föremål för förverkande av hjälpmedel vid brott. Det är just dessa garantier som gör att det inte finns några hinder för rättsligt samarbete i brottmål.

67. Enligt artikel 4 i rambeslut 2005/212, ska varje medlemsstat i samband med förverkande som beslutats för något av de brott som definieras (i vid bemärkelse) i artikel 2, vidta ”de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de som berörs av åtgärder [enligt artikel 2] har tillgång till effektiva rättsmedel för att skydda sina rättigheter”. Dessutom förblir de garantier som avses i artikel 5 i rambeslut 2005/212 fullt tillämpliga.

68. Denna koppling till unionens sekundärrätt gör det möjligt att, med stöd av artikel 51, tillämpa stadgan på de förverkandeåtgärder som föreskrivs i rambeslut 2005/212.

69. På grundval av detta kriterium har EU-domstolen slagit fast att rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan ska skyddas mot förverkande av egendom som tillhör tredje man i god tro.( 30 ) Domstolen har också kopplat artikel 47 i stadgan (rätt till ett effektivt rättsmedel) till artikel 4 i rambeslut 2005/212.( 31 )

70. När det gäller skydd av grundläggande rättigheter kan bestämmelser om förverkande i medlemsstater som uppenbart inte iakttar dessa rättigheter leda till att erkännande av domar nekas, vilket skulle utgöra ett hinder.( 32 )

71. Med dessa överväganden kan man besvara den del av den första frågan där den hänskjutande domstolen vill veta om stadgan (i allmänhet, utan att specificera vilken av dess artiklar) är tillämplig.

72. Vad vidare gäller direktiv 2024/1260, som den hänskjutande domstolen hänvisat till, anser jag inte att det är nödvändigt att bedöma den inverkan som detta direktivet kan ha på målet, eftersom det, som jag redan har påpekat, inte är tidsmässigt tillämpligt på de nu aktuella omständigheterna.

73. Om en sådan bedömning skulle göras, skulle det behöva klargöras om direktiv 2024/1260 har retroaktiv inverkan på tolkningen av rambeslut 2005/212, vilket jag inte finner tillräckliga skäl för.

74. Det problem som EU-domstolen sannolikt kommer att ställas inför i framtiden är att direktiv 2024/1260, när det gäller att fastställa dess tillämpningsområde, tycks följa en teknik som liknar den som bokstavligen användes i direktiv 2014/42 (endast för brott av särskilt allvarlig art, utan hänsyn till det straff som stadgas för respektive brott), men till skillnad från direktiv 2014/42( 33 ) ersätter det helt innehållet i rambeslut 2005/212.( 34 )

C. Den andra tolkningsfrågan

75. Även om begäran om förhandsavgörande avser artikel 1 i rambeslut 2005/212, hade definitionen av begreppet hjälpmedel i den artikeln vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet ersatts av definitionen i direktiv 2014/42.

76. Den andra tolkningsfrågan måste därför omformuleras så att det prövas om ett motorfordon som framförs i onyktert tillstånd omfattas av definitionen av begreppet hjälpmedel i artikel 2.3 i direktiv 2014/42 (”all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett eller flera brott”).( 35 )

77. Jag delar kommissionens uppfattning att begreppet hjälpmedel i direktiv 2014/42 är mycket brett och att det ska anses utgöra ett självständigt unionsrättsligt begrepp.( 36 )

78. Domstolen har redan godtagit att ett motorfordon kan betraktas som ett hjälpmedel (som kan förverkas) för att begå en brottslig gärning som utgör skattebedrägeri.( 37 ) Kan samma bedömning göras när det gäller rattfylleri?

79. Det specifika medel som används för varusmuggling, narkotikahandel eller annan olaglig förflyttning av föremål är ett hjälpmedel i den mån det används ”på något sätt” för att begå dessa brott. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett motorfordon eller ett annat transportmedel.

80. Däremot är användningen av motorfordonet en nödvändig del av själva brottsrubriceringen när det gäller rattfylleri.

81. Förlorar motorfordonet sin karaktär av hjälpmedel när det ingår i beskrivningen av den straffbara gärningen? Kan fordonet snarare anses vara ett föremål för det brottet?

82. Medlemsstaternas svar på dessa frågor (vanligtvis genom sina strafflagar, som innehåller olika lösningar)( 38 ) är inte enhetliga.

83. I vissa medlemsstater föreskriver lagstiftningen att motorfordonet ska betraktas som ett hjälpmedel vid trafikbrott i allmänhet eller vid rattfylleri i synnerhet.( 39 )

84. I vissa andra medlemsstater anses dock fordonet vara ett hjälpmedel vid vårdslöshet i trafik, medan det vid trafiknykterhetsbrott anses vara ett materiellt föremål som använts för att begå den brottsliga gärningen. På samma sätt anses det i vissa lagstiftningar att det framförda fordonet är ett föremål utan vilket denna typ av brottsliga gärningar inte skulle kunna begås.( 40 )

85. Enligt min mening hindrar inte den breda definitionen av begreppet hjälpmedel i artikel 2.3 i direktiv 2014/42 den nationella lagstiftaren från att beteckna ett fordon som en person framför i onyktert tillstånd som ett hjälpmedel.

86. Om ett motorfordon kan betraktas som ett hjälpmedel i egenskap av en underordnad faktor vid ett brott, kan jag inte se varför det, ur unionsrättslig synvinkel, inte skulle vara det när det är en avgörande faktor för att begå den brottsliga gärningen.

87. Den nationella lagstiftarens beslut kan bero på straffrättsliga överväganden som inte nödvändigtvis delas av alla medlemsstater. Det är en annan sak om en nationell lagstiftning överskrider gränserna för proportionalitetsprincipen när den reglerar villkoren för när ett fordon oundvikligen ska förverkas, vilket är föremål för en annan tolkningsfråga.

V. Förslag till avgörande

88. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de två första tolkningsfrågor som Rayonen sad – Veliki Preslav (Distriktsdomstolen i Veliki Preslav, Bulgarien) har ställt enligt följande:

Rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen

ska tolkas på följande sätt:

– Artikel 2 i rambeslut 2005/212 är tillämplig på förverkande av ett motorfordon som framförts av en förare påverkad av alkohol eller narkotika, om denna gärning utgör ett brott som kan medföra fängelse i mer än ett år.

– I samma mån är Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tillämplig på fordonsförverkande.

– Ingenting hindrar att ett motorfordon kan betecknas som ett hjälpmedel, i den mening som avses i artikel 2.3 i direktiv 2014/42, som används för att begå en brottslig gärning i form av att framföra ett motorfordon under påverkan av alkoholhaltiga drycker.

1 Originalspråk: spanska.

i Målet har ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande (EUT L, 2024/1260, 2.5.2024).

3 Rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT L 68, 2005, s. 49).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39).

5 Enligt artikel 343b i den bulgariska strafflagen är gränsen för grovt rattfylleri 1,2 promille. Om föraren är återfallsförbrytare är gränsen 0,5 promille.

6 I beslutet att begära förhandsavgörande anges inte vilken domstol som meddelade domen.

7 Vid den muntliga förhandlingen hävdade den bulgariska regeringen att en senare lagändring har inneburit att det numera finns en sådan möjlighet.

8 Enligt vad den bulgariska regeringen förklarade vid förhandlingen innebär denna säkerhetsåtgärd att den dömde fråntas rätten att förfoga över och besittningen till fordonet till dess att ett slutgiltigt beslut om förverkande fattats. Verkställighet av förverkandebeslutet sker genom att fordonet säljs på offentlig auktion och köpeskillingen fördelas mellan den bulgariska staten och den andra hälftenägaren, under förutsättning att han eller hon inte varit inblandad i den brottsliga gärningen.

9 Kommissionen har i punkt 6 i sitt skriftliga yttrande angett att den nya lydelsen, från 2023, av artikel 343b.5 i strafflagen i två fall blivit föremål för talan om grundlagsstridighet vid författningsdomstolen. Den bulgariska regeringen uppgav vid förhandlingen att författningsdomstolen genom dom (nr 8/2025) av den 17 juli 2025 har slagit fast att bestämmelsen är förenlig med Bulgariens grundlag.

10 Vid förhandlingen svarade den bulgariska regeringen jakande på frågan om fordonet automatiskt ska förverkas vid rattfylleri enligt bulgarisk straffrätt. Automatiken, tillade den, beror på den förhandsbedömning som lagstiftaren gjort, det vill säga att den risk som uppkommer till följd av detta brott motiverar att fordonsförverkande sker i samtliga fall. Brottmålsdomstolarna kan avgöra om brott har begåtts eller inte, men i det förstnämnda fallet måste de oundvikligen besluta om förverkande.

11 Punkt 9 i dess skriftliga yttrande.

12 Skyldigheten att underrätta kommissionen följer av artikel 33.2 i direktiv 2024/1260. Den bulgariska regeringen, som inte hade inkommit med något skriftligt yttrande, bestred inte kommissionens påstående vid förhandlingen. Det måste därför antas att direktivet inte har införlivats.

13 Dom av den 18 september 2019, VIPA (C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

14 Detta överensstämde med den polska regeringens skriftliga yttrande.

15 Som framhölls vid förhandlingen är valet av led c i artikel 31.1 EU som rättslig grund avsiktligt. Om avsikten hade varit att begränsa rambeslut 2005/212 till minimiregler för bekämpning av organiserad brottslighet, skulle artikel 31.1 e EU ha använts som rättslig grund.

16 Vid förhandlingen fördes en diskussion om i vilken utsträckning det är ”nödvändigt” att förbättra förenligheten mellan medlemsstaternas lagstiftning på området för straffrättsligt samarbete. Enligt min mening är det upp till unionslagstiftaren att bedöma när det föreligger ett sådant behov, vilket den har gjort i rambeslut 2005/212.

17 EUT C 115, 2008, s. 322.

18 Dom av den 16 april 2015, parlamentet/rådet (C‑540/13, EU:C:2015:224, punkt 44). När det gäller de gemensamma ståndpunkterna ”innebär den omständigheten att det i EU-fördraget numera föreskrivs att det är Gusp-beslut som ska antas, i stället för gemensamma ståndpunkter, inte att de gemensamma ståndpunkter som antagits före Lissabonfördragets ikraftträdande har upphört att finnas till. Detta skulle nämligen beröva artikel 9 i protokollet (nr 36) en stor del av dess ändamålsenliga verkan. … Även om det rättsliga sammanhang i vilket dessa två kategorier av rättsakter ingår inte är identiskt kan de gemensamma ståndpunkter som inte har upphävts, ogiltigförklarats eller ändrats efter Lissabonfördragets ikraftträdande, vid genomförandet av artikel 215 FEUF under dessa förhållanden likställas med sådana Gusp-beslut som nämnda artikel hänvisar till” (dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet (C‑130/10, EU:C:2012:472, punkterna 109 och 110)).

19 Dom av den 16 april 2015, parlamentet/rådet (C‑540/13, EU:C:2015:224, punkt 35).

20 Bevarandet av vissa bestämmelser i rambeslut 2005/212 bedömdes i den lagstiftningsprocess som följde efter Lissabonfördraget, inom ramen för EUF-fördraget.

21 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 2018, s. 1).

22 Skäl 14 i förordning nr 2018/1805. Se även EU-domstolens dom av den 13 juni 2019, Moro (C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 32–37).

23 Dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001 (C‑234/18, EU:C:2020:221, punkterna 52 och 53). Nedan kallad domen Agro In 2001.

24 Rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 2006, s. 59). I punkt 55 i domen Agro In 2001 fann domstolen att ”rambeslut 2005/212 hör … ihop med ett förslag från Konungariket Danmark, vilket ledde fram till antagandet av rådets rambeslut 2006/783. Såsom anges i skäl 8 i rambeslut 2006/783 är syftet med beslutet att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förverkande av egendom, så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstats domstol som är behörig i brottmål.”

25 Domen Agro In 2001, punkt 56.

26 Domen Agro In 2001, punkt 47.

27 Domen Agro In 2001, punkt 48: ”Det framgår … av artikel 14.1 i direktiv 2014/42 att detta direktiv endast ersätter strecksatserna 1–4 i artikel 1 samt artikel 3 i rambeslut 2005/212 för de medlemsstater som är bundna av direktivet. Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 48 och 49 i sitt förslag till avgörande får detta till följd att artiklarna 2, 4 och 5 i detta rambeslut fortsätter att gälla efter antagandet av direktiv 2014/42.”

28 Dom av den 28 oktober 2021, Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo (C‑319/19, EU:C:2021:883, punkt 36): ”Med beaktande av syftena med och lydelsen av bestämmelserna i direktiv 2014/42 samt det sammanhang i vilket direktivet antogs, anser domstolen att direktivet, precis som rambeslut 2005/212 vars bestämmelser direktivet enligt skäl 9 i direktivet är avsett att utvidga, är en rättsakt som syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott, bland annat för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som meddelats inom ramen för straffrättsliga förfaranden.” Se ävern domen Agro In 2001, punkt 56, och dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv (C‑393/19, EU:C:2021:8, punkt 36).

29 I domen av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo y Apelativna prokuratura – Plovdiv (C‑393/19, EU:C:2021:8), handlade det om ett grovt smugglingsbrott som bestraffas med fängelse i tre till tio år. I domen Agro In 2001 rörde det sig om förskingring av penningmedel som kunde medföra fängelse i tio till tjugo år.

30 Dom av den 25 januari 2024, Sofiyski gradski sad (C‑722/22, EU:C:2024:80, punkt 28).

31 Dom av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo och Apelativna prokuratura – Plovdiv (C‑393/19, EU:C:2021:8, domslutet, punkt 2).

32 Enligt artikel 19.1 i förordning 2018/1805 får ”den verkställande myndigheten … besluta att inte erkänna eller verkställa beslut om förverkande endast när … h) när det i undantagsfall, på grundval av precisa och objektiva uppgifter, finns grundad anledning att anta att verkställighet av beslutet om förverkande, mot bakgrund av ärendets särskilda omständigheter, skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan , i synnerhet rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till en rättvis rättegång eller rätten till försvar”. Min kursivering.

33 Jag anser att direktiv 2014/42, genom att bibehålla giltigheten av artiklarna 2, 4 och 5 i rambeslut 2005/212, med de garantier som är förknippade med dem, följde bestämmelserna i artikel 52.1 i stadgan.

34 I skäl 62 i direktiv 2024/1260 anges att ”[e]ftersom detta direktiv innehåller en omfattande uppsättning regler som skulle överlappa redan befintliga rättsliga instrument, bör det ersätta … rambeslut 2005/212/RIF …”. Det faktum att rambeslut 2005/212 helt ersätts av direktiv 2024/1260 väcker en hel del frågor om tillämpningen av instrumenten för straffrättsligt samarbete på detta område, eftersom det lämnar vissa luckor i det system som hittills har gällt.

35 Enligt tillgängliga uppgifter finns det medlemsstater som har bestämmelser om fordonsförverkande vid trafiknykterhetsbrott i sin lagstiftning (Belgien, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Lettland, Nederländerna, Polen och Slovakien). I andra medlemsstater är sådant fordonsförverkande snarare en regel som utvecklats i rättspraxis (Ungern, Portugal och Rumänien).

36 Punkterna 13 och 14 i kommissionens skriftliga yttrande.

37 Dom av den 25 januari 2024, Sofiyski gradski sad (C‑722/22, EU:C:2024:80, punkt 22): ”När ett fordon ’på något sätt’ används för att begå ett sådant brott omfattas detta fordon följaktligen av begreppet hjälpmedel i den mening som avses i artikel 1 tredje strecksatsen i rambeslutet, utan att det därvid ska göras någon åtskillnad beroende på om fordonet används som transportmedel eller som medel för att inneha eller lagra de varor som brottet avser.” Brottet avsåg innehav av punktskattepliktiga varor som saknar skattemärke.

38 Vissa medlemsstater begränsar reglerna om fordonsförverkande till fall av vårdslöshet i trafik, upprepad olovlig körning eller upprepat rattfylleri. Andra överlåter åt den behöriga brottmålsdomstolen att, utan automatik och på grundval av fallspecifika överväganden, besluta om under vilka förhållanden fordonet ska förverkas. Det finns även medlemsstater som tar hänsyn till brottets art eller den fara som beteendet konkret har inneburit för människor.

39 Enligt tillgängliga uppgifter verkar detta vara fallet i Belgien, Spanien, Frankrike, Kroatien, Italien, Nederländerna, Rumänien och Slovakien.

40 Enligt tillgängliga uppgifter verkar detta vara fallet i Lettland, Ungern, Polen och Portugal.