Domstolens dom (tredje avdelningen) den 19 mars 2020

I mål C‑234/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 23 mars 2018, som inkom till domstolen den 3 april 2018, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal, domstolens ordförande K. Lenaerts och domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta, båda tillförordnade domare på tredje avdelningen, samt domarna L.S. Rossi (referent) och J. Malenovský, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: enhetschefen M. Aleksejev,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2019,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo, genom P. Georgiev och N. Kolev, båda i egenskap av ombud, BP, genom L.E. Karadaliev, advokat, AB, genom SA Stoyanov, advokat, PB, genom D.V. Kostadinova och S. Pappas, advokati, Тrast B ООD, genom SA Stoyanov, advokat, Dunarit AD, genom T.S. Trifonov, advokat, Corporate Commercial Bank, i likvidation, genom K.H. Marinova och A.N. Donov, båda i egenskap av ombud, Bulgariens regering, genom L. Zaharieva och T. Mitova, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Kasalická, samtliga i egenskap av ombud, Irland, genom J. O’Connor, M. Browne, C. Durnin, M. Berry och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Dodd, BL, B. Murray och N. Butler, SC, Europeiska kommissionen, genom R. Troosters och Y.G. Marinova, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 31 oktober 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2005/212/RIF

Rambeslut 2006/783/RIF

Direktiv 2014/42

Bulgarisk rätt

Lagen om förverkande

Civilprocesslagen

Strafflagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Inledande anmärkningar

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39, och rättelse i EUT L 138, 2014, s. 114).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo (Kommissionen för korruptionsbekämpning och förverkande av olagligt förvärvad egendom, Bulgarien) (nedan kallad kommissionen med ansvar för förverkande) och BP samt ett antal fysiska och juridiska personer som antingen anses ha anknytning till BP eller vara kontrollerade av honom. Målet rör en ansökan om förverkande av egendom som BP och dessa personer har förvärvat på olagligt sätt.

3 Skälen 1, 5 och 10 i rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (EUT L 68, 2005, s. 49) har följande lydelse:

4 I artikel 1 första–fjärde strecksatserna i rambeslutet föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i rambeslutet, med rubriken Förverkande, föreskrivs följande:

6 Artikel 3 i rambeslutet har rubriken Utökade möjligheter till förverkande. I artikel 3.2 c och 3.4 i rambeslutet föreskrivs följande:

7 I artikel 4 i rambeslut 2005/212 föreskrivs följande:

8 I artikel 5 i rambeslutet anges följande:

9 I artikel 6.1 i rambeslutet föreskrivs följande:

10 I skäl 8 i rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 2006, s. 59, och rättelse i EUT L 50, 2014, s. 37) anges följande:

11 I skälen 9, 22 och 23 i direktiv 2014/42 anges följande:

12 I artikel 1 i direktivet anges följande:

13 I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

14 Artikel 3 i direktiv 2014/42 har följande lydelse:

15 I artikel 4 i direktiv 2014/42, som har rubriken Förverkande, anges följande:

16 I artikel 5 i direktivet, vilken har rubriken Utvidgat förverkande, föreskrivs följande i punkt 1:

17 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:

18 I artikel 8.1 i direktiv 2014/42 föreskrivs följande:

19 Artikel 14 i direktivet har följande lydelse:

20 Zakon za otnemane v polza na darzhavata na nezakono pridobito imushestvo (lagen om statens förverkande av tillgångar som har förvärvats på ett olagligt sätt) (DV nr 38 av den 18 maj 2012) (nedan kallad lagen om förverkande) upphörde att gälla den 19 januari 2018 och ersattes med Zakon za protivodeystvie na korupsiata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushestvo (lagen om korruptionsbekämpning och förverkande av olagligen förvärvade tillgångar) (DV nr 7 av den 19 januari 2018) som trädde i kraft den 19 november 2012. I artikel 1 i lagen om förverkande föreskrevs följande:

21 I artikel 2.1 i lagen om förverkande föreskrevs följande:

22 Artikel 5.1 i denna lag hade följande lydelse:

23 I artikel 21 i den lagen föreskrevs följande:

24 I artikel 22.1 i lagen om förverkande föreskrevs följande:

25 I artikel 66 i nämnda lag föreskrevs följande:

26 Artikel 75.1 i nämnda lag hade följande lydelse:

27 Artikel 76.2 i samma lag hade följande lydelse:

28 I artikel 80 i lagen om förverkande föreskrevs följande:

29 I artikel 17.1 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

30 Artikel 53 i strafflagen har följande lydelse:

31 I artikel 201 i nämnda lag föreskrivs följande:

32 I artikel 203.1 i strafflagen föreskrivs följande:

33 I juli 2014 underrättade Sofiyska gradska prokuratura (Åklagarmyndigheten i Sofia, Bulgarien) kommissionen med ansvar för förverkande av egendom att åtal hade väckts mot BP i hans egenskap av styrelseordförande i en bulgarisk bank. Åtalet avsåg att BP uppsåtligen skulle ha förmått andra personer att under perioden december 2011–19 juni 2014 förskingra medel från banken till ett sammanlagt värde av mer än 205 miljoner bulgariska leva (BGN) (cirka 105 miljoner euro). Detta utgör brott mot artiklarna 201 och 203.1 i strafflagen.

34 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det straffrättsliga förfarandet alltjämt pågår och att det således ännu inte har meddelats någon slutlig dom eller att någon genom en lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för brott.

35 Kommissionen med ansvar för förverkande av egendom genomförde en utredning som avsåg perioden 4 augusti 2004–4 augusti 2010, av vilken det bland annat framgår att BP och hans familjemedlemmar förfogade över stora banktillgodohavanden som inte motsvarade deras lagliga inkomster, att de hade utfört banktransaktioner med medel vilkas ursprung inte kunde fastställas, att de hade förvärvat lös och fast egendom till ett betydande värde och att BP hade uppburit ersättning enligt avtal som påstås vara fiktiva. Inkomsterna från dessa fiktiva transaktioner har tjänat för att dölja den olagliga källan av de medel som BP använt för att förvärva tillgångar.

36 Kommissionen med ansvar för förverkande av egendom inledde genom beslut av den 14 maj 2015 ett förfarande vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) med stöd av artikel 22.1 led 8 lagen om förverkande i syfte att förverka tillgångar tillhörande BP, hans familjemedlemmar samt utomstående personer, vilka antingen har anknytning till BP eller kontrolleras av BP, som enligt kommissionen har förvärvats på ett olagligt sätt. Om tillgångarna hade sålts eller omvandlats till annan egendom yrkade kommissionen att motsvarande värde i pengar skulle förverkas.

37 På ansökan av kommissionen med ansvar för förverkande av egendom förordnade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) om säkerhetsåtgärder avseende de tillgångar för vilka förverkande hade yrkats.

38 I den process som BP och vissa motparter i det nationella målet inlett vid den hänskjutande domstolen har de hävdat att den ansökan om förverkande av tillgångar som getts in av kommissionen med ansvar för förverkande av egendom ska avvisas, eftersom den strider mot direktiv 2014/42. Direktivet kräver nämligen att förverkande av egendom ska grunda sig på en slutlig fällande brottmålsdom, vilken saknas i det nationella målet. Enligt BP och övriga motparter finns det inte något regelverk på unionsnivå angående civilrättsliga förverkanden, vilket innebär att förverkande endast kan ske efter en slutlig fällande brottmålsdom. Enligt dem skulle motparterna i det nationella målet behandlas som om de slutligt hade dömts och fällts till ansvar, vilket bland annat skulle undergräva oskuldspresumtionen och rätten till en rättvis rättegång.

39 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det uttryckligen framgår av lagen om förverkande att det förverkandeförfarande som inletts vid tvistemålsdomstol är fristående från det straffrättsliga förfarande som inletts mot den person som är föremål för utredning och/eller de personer som har anknytning till eller kontrolleras av den personen. Blotta förekomsten av en anklagelse om brott räcker för att inleda ett förfarande för civilrättsligt förverkande. Enligt den hänskjutande domstolen framgår det emellertid tydligt av lydelsen i direktiv 2014/42 att det inte kan uteslutas att det föreligger samband mellan det straffrättsliga förfarandet och förfarandet för civilrättsligt förverkande och att det inte behövs att sistnämnda förfarande är avslutat innan det straffrättsliga förfarandet slutförts. Enligt den domstolen gick lagen om förverkande således utöver den minimiharmonisering som föreskrivs i direktiv 2014/42 och stred följaktligen mot sistnämnda direktiv. Med hänsyn till att BP ännu inte har dömts till straffrättsligt ansvar för de gärningar som är i fråga i det nationella målet, anser den hänskjutande domstolen att förfarandet för civilrättsligt förverkande av egendom bör vilandeförklaras till dess att det straffrättsliga förfarande som inletts mot bland annat BP har avslutats.

40 Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) är emellertid osäker på hur bestämmelserna i direktiv 2014/42 ska tolkas och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

41 Kommissionen med ansvar för förverkande av egendom samt den bulgariska och den tjeckiska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning.

42 Enligt dessa berörda parter är en tolkning av direktiv 2014/42 inte relevant för att avgöra det nationella målet. Detta direktiv har för det första till syfte att fastställa minimiregler angående förverkande i brottmål, medan det förverkandeförfarande som inletts i det nationella målet är av civilrättsligt slag och fristående från handläggningen eller utgången i det straffrättsliga förfarandet. Kommissionens ansökan om förverkande av egendom har sitt ursprung i en överträdelse som avser förskingring av penningmedel, vilken är straffbelagd i artiklarna 201–203 i strafflagen. Denna överträdelse nämns emellertid inte i någon av de rättsakter som anges i artikel 3 i direktiv 2014/42, i vilken direktivets materiella tillämpningsområde fastställs. Kommissionen med ansvar för förverkande av egendom samt den bulgariska regeringen har slutligen angett att fristen för att införliva direktiv 2014/42 enligt artikel 12 i direktivet fastställdes till den 4 oktober 2016, medan förfarandet vid den hänskjutande domstolen inleddes den 22 mars 2016, vilket innebär att bestämmelserna i direktivet inte är tillämpliga i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.

43 Domstolen erinrar om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten enligt fast rättspraxis presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 juni 2008, Commune de Mesquer, C‑188/07, EU:C:2008:359, punkt 30 och dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo, C‑310/17, EU:C:2018:899, punkt 28).

44 När det, såsom i förevarande mål, inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, anser domstolen att invändningen att denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet inte har något att göra med huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak utan att den tvärtom rör själva sakprövningen av tolkningsfrågorna (dom av den 12 december 2019, Slovenské elektrárne, C‑376/18, EU:C:2019:1068, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

45 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

46 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU‑domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU‑domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 5 december 2019, EVN Bulgaria Toplofikatsia och Toplofikatsia Sofia, C‑708/17 och C‑725/17, EU:C:2019:1049, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

47 Den hänskjutande domstolen har med sina frågor begärt att EU-domstolen ska tolka bestämmelser i direktiv 2014/42. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 41 i sitt förslag till avgörande utgör inte gärningar som består i förskingring av penningmedel, såsom de som beskrivs i beslutet om hänskjutande, någon av de överträdelser som omfattas av de rättsakter som på ett uttömmande sätt räknas upp i artikel 3 i direktiv 2014/42, vilket medför att föremålet för det nationella förfarande som inletts av kommissionen med ansvar för förverkande av egendom faller utanför direktivets materiella tillämpningsområde.

48 Det framgår dessutom av artikel 14.1 i direktiv 2014/42 att detta direktiv endast ersätter strecksatserna 1–4 i artikel 1 samt artikel 3 i rambeslut 2005/212 för de medlemsstater som är bundna av direktivet. Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 48 och 49 i sitt förslag till avgörande får detta till följd att artiklarna 2, 4 och 5 i detta rambeslut fortsätter att gälla efter antagandet av direktiv 2014/42.

49 I förevarande fall framgår det av lydelsen i artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år. De överträdelser som den hänskjutande domstolen har angett kan leda till frihetsberövande straff i lägst tio och högst tjugo år och dessa överträdelser kan därför omfattas av rambeslutets tillämpningsområde.

50 Härav följer att bestämmelserna i rambeslut 2005/212, utan att det påverkar tolkningen av dem eller deras räckvidd, nödvändigtvis ingår i de delar av unionsrätten som, med hänsyn till saken i det nationella målet och de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, ska beaktas av EU-domstolen, för att den ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

51 Mot bakgrund av det anförda ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt tolkningsfrågorna, vilka ska prövas i ett sammanhang, för att få klarhet i huruvida rambeslut 2005/212 ska tolkas så, att det utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat enligt vilken en nationell domstol beslutar om förverkande av olagligen förvärvad egendom efter genomförandet av ett förfarande enligt vilket det varken krävs att det föreligger ett konstaterat brott, eller än mindre att de misstänkta gärningsmännen dömts till ansvar för brottet.

52 För att besvara denna fråga erinrar domstolen om att rambeslut 2005/212 grundar sig på bestämmelserna i avdelning VI i EU-fördraget, i dess lydelse före Lissabonfördraget, med rubriken Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete, närmare bestämt på artikel 29, artikel 31.1 c och artikel 34.2 b EU.

53 I artikel 31.1 c EU anges att de gemensamma insatserna i det straffrättsliga samarbetet syftar till att säkerställa förenlighet mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna, när detta är nödvändigt för att förbättra samarbetet. I detta sammanhang har rambeslut 2005/212, såsom framgår av skäl 10 i beslutet, till syfte att se till att det finns effektiva regler i alla medlemsstater om förverkande av vinning av brott.

54 Det är därför som artikel 2.1 i rambeslut 2005/212 kräver att varje medlemsstat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att kunna förverka, helt eller delvis, hjälpmedel och vinning som härrör från brottsliga gärningar som kan bestraffas med frihetsberövande i mer än ett år eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning, samtidigt som förverkande i artikel 1 fjärde strecksatsen definieras som ett straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning eller brottsliga gärningar som innebär slutgiltigt berövande av egendom.

55 Såsom även framgår av skäl 10 i rambeslut 2005/212 hör det beslutet ihop med ett förslag från Konungariket Danmark, vilket ledde fram till antagandet av rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (EUT L 328, 2006, s. 59, och rättelse i EUT L 50, 2014, s. 37). Såsom anges i skäl 8 i rambeslut 2006/783 är syftet med beslutet att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna om ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om förverkande av egendom, så att en medlemsstat på sitt territorium skall erkänna och verkställa beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstats domstol som är behörig i brottmål.

56 Med beaktande av syftena med och lydelsen i bestämmelserna i rambeslut 2005/212 samt det sammanhang i vilket det antogs, anser domstolen att rambeslutet är en rättsakt som syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som antagits inom ramen för straffrättsliga förfaranden. Detta är även vad generaladvokaten i princip påpekade i punkt 63 i sitt förslag till avgörande.

57 Rambeslut 2005/212 reglerar således inte förverkande av hjälpmedel och vinning härrörande från olaglig verksamhet som beslutats av en domstol i en medlemsstat inom ramen för, eller efter, ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott.

58 Denna tolkning påverkas inte av artikel 2.2 i rambeslutet.

59 I den bestämmelsen anges nämligen endast att medlemsstaterna i samband med skattebrott får tillämpa andra förfaranden än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen vinningen av brottet. Den bestämmelsen kan inte e contrario tolkas så, att medlemsstaterna skulle vara fråntagna möjligheten att, i fall som inte har samband med skattebrott, införa andra förfaranden för förverkande än straffrättsliga förfaranden. Ett sådant förbud skulle nämligen gå utöver räckvidden för de minimiregler som införts genom rambeslut 2005/212.

60 I förevarande fall framgår det att det är ett civilrättsligt förfarande för förverkande som pågår vid den hänskjutande domstolen och att den typen av förfarande i nationell rätt samexisterar med ett regelverk för straffrättsligt förverkande. Enligt artikel 22.1 lagen om förverkande ska ett sådant förfarande visserligen inledas av kommissionen med ansvar för förverkande när denna blivit underrättad om att en person är anklagad för att ha begått vissa brott. Det framgår emellertid av handlingarna i målet samt av de preciseringar som lämnades vid förhandlingen av kommissionen med ansvar för förverkande, den bulgariska regeringen och Europeiska kommissionen, att detta förfarande, vilket endast är inriktat på egendom som påstås vara olagligen förvärvad, i enlighet med bestämmelserna i den lagen genomförs fristående från ett eventuellt straffrättsligt förfarande mot den gärningsman som misstänks ha begått brotten och oberoende av utgången i ett sådant förfarande, i synnerhet gärningsmannens fällande till ansvar.

61 Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att det beslut som den hänskjutande domstolen ska meddela i det nationella målet inte ingår i eller följer på ett förfarande avseende ett eller flera brott. Det omfattas således inte av tillämpningsområdet för rambeslut 2005/212.

62 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Rambeslut 2005/212 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för lagstiftningen i en medlemsstat enligt vilken en nationell domstol beslutar om förverkande av olagligen förvärvad egendom efter genomförandet av ett förfarande enligt vilket det varken krävs att det föreligger ett konstaterat brott eller, än mindre, att de misstänkta gärningsmännen dömts till ansvar för brottet.

63 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.