Domstolens dom (femte avdelningen) den 12 december 2019

I mål C‑376/18, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens Högsta domstol) genom beslut av den 31 maj 2018, som inkom till domstolen den 7 juni 2018, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna I. Jarukaitis, E. Juhász, M. Ilešič och C. Lycourgos (referent), generaladvokat: E. Tanchev, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Slovenské elektrárne a.s., genom R. Prekop, advokát, Slovakiens regering, genom B. Ricziová, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom R. Lindenthal och O. Beynet, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Slovakisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Slovenské elektrárne a.s. och å andra sidan Úrad pre vybrané hospodárske subjekty, tidigare Daňový úrad pre vybrané daňové subjekty (skattemyndighet ansvarig för vissa särskilda skattskyldiga, Slovakien) (nedan kallad skattemyndigheten). Målet gäller lagenligheten av en nationell skattelagstiftning varigenom det införs en särskild avgift på inkomster som intjänats av företag med tillstånd att bedriva verksamhet inom vissa reglerade områden, såsom området för leverans av el (nedan kallade reglerade enheter).

3 I skälen 1, 3, 4, 5 och 7 i direktiv 2009/72 anges följande:

4 Artikel 1 i direktiv 2009/72 behandlar direktivets syfte och tillämpningsområde och har följande lydelse:

5 I artikel 3 i direktivet, med rubriken Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och skyddet av kunderna, föreskrivs följande:

6 Genom Zákon č. 235/2012 Z.z. o osobitnom odvode z podnikania v regulovaných odvetviach a o zmene a doplnení niektorých zákonov, v znení neskorších predpisov (lag nr 235/2012 om införande av en särskild avgift på företags inkomster som intjänats inom reglerade områden, med ändring och komplettering av vissa lagar, i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet), av den 26 juli 2012 (nr 60/2012, Z.z.) (nedan kallad lag nr 235/2012) införs en särskild avgift på inkomster för vissa företag som bedriver sin verksamhet inom reglerade områden, såsom området för el (nedan kallad den särskilda avgiften).

7 Det framgår av handlingarna i målet att lagens syfte, enligt inledningen, är att säkerställa en mer rättvis fördelning av de insatser som vidtas för att bekämpa den ekonomiska krisen men även att slå vakt om en effektiv resursanvändning för att förbättra den ekonomiska tillväxten och därmed möjliggöra en förbättring av beskattningsunderlaget för uppbörd till de offentliga finanserna.

8 I artikel 3.1, 3.3 och 3.4 i samma lag stadgas följande:

9 I artikel 12.6 i samma lag föreskrivs följande:

10 I artikel 13.1 i lag nr 235/2012 föreskrivs följande:

11 Slovenské elektrárne är en slovakisk reglerad enhet som levererar el och för detta syfte innehar ett tillstånd som utfärdats av tillsynsmyndigheten för nätverksindustri (nedan kallat tillståndet).

12 Med tillämpning av lag nr 235/2012 utfärdade skattemyndigheten ett beskattningsbeslut gällande ett belopp om 11298797, 52 euro för obligatoriska avgifter, inklusive den särskilda avgiften, som detta företag skulle erlägga för beskattningsår 2015.

13 Slovenské elektrárne väckte talan mot detta beskattningsbeslut vid Krajský súd v Bratislave (Regionsdomstolen i Bratislava, Slovakien) och gjorde bland annat gällande att de nationella bestämmelser med stöd av vilka nämnda beslut antagits stred mot unionsrätten. Som svar betonade skattemyndigheten bland annat att det framgick av inledningen till lag nr 235/2012 att denna lag syftar till att säkerställa en rättvis och effektiv ekonomisk fördelning av insatserna för att bekämpa den ekonomiska krisen, sänka det offentliga underskottet till under 3 procent av BNP, och se till att företag verksamma inom reglerade områden medverkar till att förbättra de offentliga finanserna.

14 Genom dom av den 9 februari 2017 ogiltigförklarade Krajský súd v Bratislave (Regionsdomstolen i Bratislava) beskattningsbeslutet med motiveringen att skattemyndigheten inte i tillräcklig utsträckning hade beaktat Slovenské elektrárnes invändning att de nationella bestämmelserna stred mot unionsrätten.

15 Nämnda dom överklagades till den hänskjutande domstolen, Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens Högsta domstol), som undrar om den särskilda avgiften är förenlig med direktiv 2009/72.

16 Det framgår i detta avseende av begäran om förhandsavgörande och av de skriftliga yttranden som inkommit till domstolen att avgiften tas ut av reglerade enheter, såsom till exempel elleverantörer som innehar tillstånd och vars inkomster från den reglerade verksamhet de driver uppgår eller förväntas uppgå till minst 50 procent av enhetens samlade inkomster. Reglerade enheter omfattar såväl enheter som har sin skatterättsliga hemvist i Slovakien (nedan kallade nationella reglerade enheter) som reglerade enheter med skatterättslig hemvist i utlandet (nedan kallade utländska reglerade enheter). Sistnämnda kategori omfattar reglerade enheter med hemvist i utlandet som innehar tillstånd på grundval av det verksamhetstillstånd som utfärdats till nämnda enheter i deras ursprungsstat (så kallat pass-tillstånd). Medan de förstnämnda enheterna är skyldiga att betala den särskilda avgiften på inkomster från verksamhet som bedrivs såväl i Slovakien som i utlandet, är de sistnämnda enheterna endast skyldiga att erlägga denna avgift på inkomster från verksamhet i Slovakien. Varje enhet är dock endast skyldig att betala den särskilda avgiften för ett visst räkenskapsår om dess ekonomiska resultat under det aktuella räkenskapsåret uppgår till minst 3000000 euro.

17 Den hänskjutande domstolen undrar inledningsvis om den särskilda avgiften strider mot syftet med direktiv 2009/72 då den utgör hinder för att utveckla en fullt konkurrensutsatt och konkurrenskraftig elmarknad. Den nämnda avgiften inverkar för det första på de berörda reglerade enheternas frihet att fastställa ett fullt ut konkurrenskraftigt pris på elleveranser på utländska marknader och påverkar således konkurrensen på dessa marknader. För det andra belastar den aktuella avgiften inte enbart de berörda reglerade enheternas inkomster från den reglerade verksamhet som enheterna har tillstånd för, utan även de inkomster som nämnda enheter har från annan verksamhet. Samma avgift skulle följaktligen kunna avskräcka nya aktörer från att ta sig in på den slovakiska marknaden och på utländska elmarknader. För det tredje skulle den särskilda avgiften kunna påverka nationella reglerade enheters konkurrenskraft på de utländska marknaderna, eftersom de – till skillnad från utländska reglerade enheter – ska betala avgiften på inkomster från verksamhet de bedriver på dessa marknader. Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att det enda sättet för en reglerad enhet att undgå den aktuella avgiften är att begära att dessa tillstånd återkallas.

18 Vidare undrar den hänskjutande domstolen om den särskilda avgiften kan tänkas ingå bland de åtgärder som medlemsstaterna kan vidta enligt artikel 3.2, 3.3 och 3.10 i direktiv 2009/72 även om avgiften inte utgör en åtgärd för att bekämpa klimatförändringar eller för att garantera elförsörjningen och inte heller syftar till att genomföra något annat av direktivets syften. Även om den särskilda avgiften eftersträvar ekonomisk och social sammanhållning är det enligt den hänskjutande domstolen fortfarande oklart om nämnda avgift är proportionerlig i den mening som avses i direktivet. Avgiften belastar nämligen för det första reglerade enheters inkomster även från verksamhet i utlandet, för det andra tas den ut av dessa enheter enbart på grund av att de innehar tillstånd och för det tredje utesluter lag nr 235/2012 om införande av den särskilda avgiften möjligheten att övervältra avgiftsbeloppet på slutkonsumenten.

19 Slutligen undrar den hänskjutande domstolen om lag nr 235/2012 är förenlig med kravet på öppenhet, icke-diskrimineringsprincipen och principen om att unionens elföretag ska kunna nå ut till nationella konsumenter på lika villkor, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2009/72. Nämnda domstol har i detta sammanhang påpekat att det är omöjligt att kontrollera om den särskilda avgiften gör det möjligt att uppnå det syfte som eftersträvas med lag nr 235/2012 och om det då är nödvändigt att tillämpa den utan begränsning i tiden. Samma domstol undrar även om lagen åsidosätter icke-diskrimineringsprincipen, då nationella reglerade enheter beskattas på grundval av ett större underlag än utländska reglerade enheter.

20 Mot denna bakgrund beslutade Najvyšší súd Slovenskej republiky (Republiken Slovakiens högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21 Den slovakiska regeringen och Europeiska kommissionen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

22 Nämnda regering har gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte redogjort för de faktiska omständigheterna och de tillämpliga bestämmelserna på ett tillräckligt klart och tydligt sätt och inte heller anger de specifika skäl som fått den att undra över tolkningen av unionsrätten.

23 Kommissionen anser dessutom att direktiv 2009/72 saknar relevans för att besvara de ställda frågorna och att det således inte är nödvändigt att tolka direktivet för att avgöra det nationella målet. Den särskilda avgiften rör enligt nämnda institution reglerade enheter inom inte enbart energiområdet utan även på andra områden. Avgiften är således inte tillämplig på leverans av el i sig utan belastar den berörda enhetens globala resultat. Avgiften utgör inte en åtgärd som syftar till att reglera elleverantörers verksamhet utan framstår som en allmän skatteåtgärd som bidrar till statskassan.

24 Det ska härvidlag erinras om att enligt domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den samt för att kunna förstå skälen till att den nationella domstolen anser att den behöver ha svar på dessa frågor för att kunna avgöra målet (dom av den 5 september 2019, Pohotovosť, C‑331/18, EU:C:2019:665, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

25 Då beslutet om hänskjutande utgör grunden för förfarandet för begäran om förhandsavgörande vid EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF måste den nationella domstolen, i själva beslutet, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och åtminstone i någon mån förklara varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen. Dessa kumulativa krav på innehållet i en begäran om förhandsavgörande framgår uttryckligen av artikel 94 i domstolens rättegångsregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkterna 72 och 73 och där angiven rättspraxis).

26 Vad för det första gäller kravet i artikel 94 a i rättegångsreglerna om att den hänskjutande domstolen ska ange saken och en sammanfattning av de relevanta omständigheterna gör EU-domstolen följande bedömning. I förevarande fall preciseras i beslutet om hänskjutande att det nationella målet rör lagenligheten av det beskattningsbeslut som tillställts Slovenské elektrárne bland annat med motiveringen att de nationella bestämmelser som ligger till grund för beslutet strider mot direktiv 2009/72. Den hänskjutande domstolen lämnar i detta avseende nödvändiga uppgifter om de i målet relevanta omständigheterna.

27 Det ska för det andra påpekas att beslutet om hänskjutande, i överensstämmelse med kraven i artikel 94 b i rättegångsreglerna, innehåller en redogörelse för lydelsen av de nationella bestämmelser som kan vara tillämpliga i det nationella målet nämligen bestämmelserna i lag nr 235/2012.

28 Vad för det tredje gäller kravet i artikel 94 c i rättegångsreglerna, som avser dels de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av direktiv 2009/72, dels det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan direktivet och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, finner EU-domstolen att den hänskjutande domstolen har hänvisat till sina egna bedömningar av de undringar den har om tolkningen av detta direktiv, särskilt artikel 3.1–3.3 och 3.10 i direktivet, samt vad gäller det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och nämnda nationella lagstiftning. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att nämnda domstol i huvudsak undrar om lag nr 235/2012, varigenom den särskilda avgiften införs, ska anses iaktta de skyldigheter och principer som avses i dessa bestämmelser i unionsrätten.

29 Vad slutligen gäller kommissionens påståenden räcker det att erinra om följande. När det inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, anser domstolen att invändningen att denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet inte har något att göra med huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak utan att den tvärtom rör själva sakprövningen av tolkningsfrågorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2019, Kirschstein, C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 28).

30 Av det ovanstående följer således att begäran om förhandsavgörande ska upptas till sakprövning.

31 Frågorna ska prövas tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klargjort huruvida direktiv 2009/72, i synnerhet artikel 3.1–3.3 och 3.10, samt icke-diskrimineringsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en särskild avgift på inkomster från verksamhet som utövas såväl inom landet som i utlandet av företag som bedriver sin verksamhet, med stöd av ett tillstånd utfärdat av en offentlig myndighet, inom olika reglerade verksamhetsområden, inklusive av företag som innehar ett tillstånd som utfärdats av den behöriga nationella tillsynsmyndigheten för leverans av el.

32 Det framgår härvidlag av skälen 3, 4, 5 och 7 i direktiv 2009/72 att detta har som huvudsakligt syfte att åstadkomma en öppen och konkurrenskraftig inre elmarknad som gör det möjligt för konsumenter att fritt välja sina leverantörer och för dessa leverantörer att fritt tillhandahålla sina produkter till konsumenterna, främja rättvisa konkurrensvillkor på marknaden samt att säkra försörjningstryggheten och bekämpa klimatförändringar.

33 Enligt artikel 1 fastställs i detta direktiv gemensamma regler för produktion, överföring, distribution och leverans av el, samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att förbättra och integrera konkurrensutsatta elmarknader i gemenskapen. Direktivet innehåller regler för elsektorns organisation och funktion, öppet tillträde till marknaden, kriterier och förfaranden som ska tillämpas för anbud, för beviljande av tillstånd och för driften av system. Det fastställer även krav på samhällsomfattande tjänster och elkonsumenters rättigheter och klargör konkurrenskraven.

34 Enligt artikel 3.1 i direktiv 2009/72 ska medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, på grundval av sin institutionella organisation och med vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen, se till att elföretag drivs i enlighet med principerna i detta direktiv för att uppnå en konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar elmarknad, och de får inte göra någon diskriminerande åtskillnad mellan dessa företag när det gäller deras rättigheter eller skyldigheter.

35 Artikel 3.2, 3.3 och 3.10 i direktiv 2009/72 syftar för övrigt i allt väsentligt till att reglera skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, samhällsomfattande tjänster och åtgärder för att uppnå målen för social och ekonomisk sammanhållning samt miljöskydd som medlemsstaterna kan vidta gentemot företag inom elsektorn.

36 Vad gäller icke-diskrimineringsprincipen, vilken ingår bland unionsrättens allmänna principer, framgår det av domstolens praxis att nationella bestämmelser som omfattas av tillämpningsområdet för eller genomför unionsrätten ska iaktta denna princip (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl, C‑80/18–C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

37 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra konstaterar EU-domstolen följande. Mot bakgrund av de upplysningar som lämnas i beslutet om hänskjutande och i handlingarna i målet, och i likhet med vad den slovakiska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, finner EU-domstolen att lag nr 235/2012 om införande av den särskilda avgiften inte syftar till att vare sig reglera leverans av el, fastställa regler för elsektorns organisation och funktion, fastställa elkonsumenters rättigheter eller klargöra konkurrenskraven.

38 Det framgår däremot av de uppgifter som återfinns såväl i beslutet om hänskjutande som i de skriftliga yttranden som ingetts till domstolen att den särskilda avgift som införts genom denna lag utgör en allmän skatteåtgärd, och närmare bestämt en direkt skatt på den globala inkomsten för företag som verkar inom de ekonomiska områden som omfattas av åtgärden. Enligt dessa uppgifter har avgiften nämligen för det första, enligt inledningen i lag nr 235/2012, ett budgetmässigt syfte, för att minska det allt större budgetunderskottet och bekämpa den ekonomiska krisen. Avgiften tillämpas för det andra på företag som är verksamma inom reglerade verksamhetsområden, och då inte enbart på energiområdet utan även i många andra branscher, och är för det tredje inte tillämplig på elleveranser som sådana, utan belastar den berörda reglerade enhetens globala resultat.

39 Domstolen erinrar härvidlag om att eftersom målet med direktiv 2009/72 är att skapa en inre marknad för el, har unionslagstiftaren använt sig av det ordinarie lagstiftningsförfarandet i artikel 95.1 EG för att anta åtgärder för tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar när det gäller den inre marknadens upprättande och funktion (dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl., C‑80/18–C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 49).

40 Det framgår dock av själva lydelsen av artikel 95.2 EG att artikel 95.1 EG inte ska tillämpas på skattebestämmelser (dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl., C‑80/18–C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 50).

41 Eftersom direktiv 2009/72 inte utgör en åtgärd för tillnärmning av medlemsstaternas skattebestämmelser, ska direktivets bestämmelser – och i synnerhet artikel 3.1–3.3 och 3.10 – inte tillämpas på en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, varigenom en särskild avgift införs på inkomster som intjänats av företag som omfattas av denna lagstiftning (se, analogt, dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl., C‑80/18–C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 51).

42 Då direktiv 2009/72 är den enda unionsrättsakt som den hänskjutande domstolen begärt tolkning av och då det inte framgår av handlingarna i målet att någon annan unionsrättslig bestämmelse skulle vara tillämplig i det nationella målet finner domstolen i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 36 ovan att den särskilda avgiften inte kan prövas mot bakgrund av icke‑diskrimineringsprincipen.

43 Mot denna bakgrund ska direktiv 2009/72 och, i synnerhet, artikel 3.1–3.3 och 3.10 häri, tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som inför en särskild avgift på inkomster från verksamhet som utövas såväl inom landet som i utlandet av företag som bedriver sin verksamhet, med stöd av ett tillstånd utfärdat av en offentlig myndighet, inom olika reglerade verksamhetsområden, inklusive av företag som innehar ett tillstånd som utfärdats av den behöriga nationella tillsynsmyndigheten för leverans av el.

44 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: slovakiska