Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 7 september 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55).

3 EGT L 144, 1997, s. 19.

4 EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169–173.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125).

6 Dz. U. 1997, nr 54, position 348.

7 Dz. U. 1964, nr 16, position 93.

8 Enligt artikel 3.3 i direktiv 2009/72 är ett småföretag, i den mening som avses i detta direktiv, ett företag med färre än 50 anställda och vars årsomsättning och/eller årliga balansomslutning inte överstiger 10 miljoner EUR.

9 Det framgår av beslutet om hänskjutande att artikel 4.4 i nämnda avtal hade följande lydelse: Om de avtal som avses i artikel 1 sägs upp innan den avtalsperiod för vilken det aktuella avtalet ingåtts löpte ut, ska [elhandlaren W] ålägga kunden att betala ett belopp som motsvarar skillnaden i värdet av den el som kunden deklarerat i punkt 1, beräknat i enlighet med den tariff som anges i artikel 2, och värdet på den el som har levererats till kunden till dess att avtalet sägs upp, beräknat i enlighet med det pris som fastställs i artikel 2, varvid denna skillnad har ett positivt värde. Dessutom har bolaget G deklarerat köpet hos elhandlaren W med en viss mängd el.

10 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i det aktuella avtalet fastställdes ett elpris på 261,06 PLN/megawattimme (MWh) (cirka 61,24 euro vid tidpunkten för ansökan) för perioden 1 mars 2015–31 december 2016 och att bolaget G skulle köpa 245 MWh från elhandlaren W under denna period, vilket resulterar i ett belopp på totalt 63959,70 PLN (cirka 15372 euro vid tidpunkten för ansökan), vilket motsvarar det yrkade avtalsvitet.

11 Se dom av den 23 januari 2020, Energiavirasto ( C‑578/18, EU:C:2020:35, punkt 23).

12 Se, särskilt, dom av den 22 juni 2023, Pankki S ( C‑579/21, EU:C:2023:501, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

13 Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande framgår det av beslutet om hänskjutande att det aktuella avtalet inte föreskrev en uppsägningstid på tre veckor utan på sex månader från dagen för meddelandet om uppsägningen med verkan vid utgången av kalenderåret. Eftersom de frågor som ställs i förevarande fall inte rör längden på uppsägningstiden, kommer jag emellertid inte att pröva denna fråga ytterligare.

14 Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att det är lämpligt att hänvisa till bestämmelserna om oskäliga villkor i konsumentavtal, särskilt bestämmelserna i direktiv 93/13. Det ska härvid erinras om att de enhetliga regler om oskäliga villkor som föreskrivs i detta direktiv, enligt tionde skälet i detta direktiv, ska gälla alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument, såsom dessa definieras i artikel 2 b och c i nämnda direktiv. Enligt artikel 2 b är en konsument en fysisk person som genom sådana avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes närings- eller yrkesverksamhet (se särskilt dom av den 9 juli 2020, Raiffeisen Bank och BRD Groupe Société Générale, C‑698/18 och C‑699/18, EU:C:2020:537, punkterna 69 och 70 och där angiven rättspraxis). Eftersom bolaget G i förevarande fall har agerat inom ramen för sin yrkesverksamhet, saknas det enligt min mening anledning att hänvisa till direktiv 93/13 i förevarande mål.

15 Min kursivering.

16 Bestämmelser som motsvarar artikel 3.5 och 3.7 i direktiv 2009/72 återfinns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 2009, s. 94), vilket fortfarande är i kraft. Se artikel 3.3 och 3.6 i direktiv 2009/73.

17 Jag vill påpeka att i avsaknad av en entydig definition i primärrätten innehåller varje EU-rättsakt som rör konsumenter en definition av begreppet konsument som endast är tillämplig på den aktuella rättsakten (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet YYY. (Begreppet konsument), C‑570/21, EU:C:2022:1002, punkt 32). Inom ramen för direktiv 2009/72 är begreppet konsument inte definierat och förefaller ha en vid betydelse, bland annat mot bakgrund av skäl 1 i direktivet, där det anges att den inre marknaden för el syftar till att skapa faktiska valmöjligheter för alla kunder i Europeiska unionen, både enskilda och företag.

18 Se fotnot 9 i förevarande förslag till avgörande.

19 Se dom av den 12 december 2019, Slovenské elektrárne ( C‑376/18, EU:C:2019:1068, punkt 32), och dom av den 11 juni 2020, Prezident Slovenskej republiky ( C‑378/19, EU:C:2020:462, punkt 22).

20 Dom av den 28 november 2018, Solvay Chimica Italia m.fl. ( C‑262/17, C‑263/17 och C‑273/17, EU:C:2018:961, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

21 Detta dokument finns tillgängligt (på engelska) på följande webbplats: https://www.ceer.eu/documents/104400/-/-/792d2636–53db-f60c-a7b7–7a676f3a28d0.

22 Se s. 2 i CEER:s yttrande.

23 Se s. 2 i CEER:s yttrande.

24 Se s. 2 i CEER:s yttrande.

25 Fri översättning.

26 Klausulen take or pay, som ofta används i leveransavtal, särskilt inom energisektorn, har tre huvudsakliga kännetecken: för det första har den en kompensatorisk karaktär, eftersom den avser att kompensera mottagaren för avtalspartens underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter, varigenom den ibland komplicerade frågan om att bevisa skadan och dess omfattning kan undvikas; för det andra har den en förtida karaktär, eftersom parterna på förhand, när avtalet ingås, fastställer de viten som ska betalas till borgenären om kunden (gäldenären) inte fullgör sina skyldigheter, och för det tredje, en schablonmässig karaktär som tar formen av ett fast belopp eller en fastställd procentandel, som är tillräckligt hög för att uppmuntra till aktsamhet, av det totala värdet av varorna eller försäljningspriset. Se, särskilt, Kohl, B. m.fl., Les clauses take or pay: des clauses originales et méconnues, Journal des tribunaux, 2009, nr 6354, ss. 354–356.

27 Nationella domstolar får se till att skyddet för de rättigheter som garanteras i Europeiska unionens rättsordning inte medför obehörig vinst för rättighetsinnehavarna (se dom av den 30 mars 2023, AR m.fl. (Direkt talan mot försäkringsgivaren) ( C-618/21, EU:C:2023:278, punkt 41 och där angiven rättspraxis).