lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 27 oktober 2020

CELEX
62019CC0481
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 96, 2003, s. 16.

3 EUT L 173, 2014, s. 1.

4 Se dom av den 20 mars 2018, Garlsson Real Estate m.fl. ( C‑537/16, EU:C:2018:193, punkterna 42–63).

5 Dom av den 20 mars 2018 ( C‑596/16 och C‑597/16, EU:C:2018:192).

6 Se, bland annat, dom av den 12 december 2019, Slovenské elektrárne ( C‑376/18, EU:C:2019:1068, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

7 Se punkt 9.2 i beslutet om hänskjutande.

8 Se, dom av den 14 maj 2020, T-Systems Magyarország ( C‑263/19, EU:C:2020:373, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

9 Se, dom av den 22 februari 2018, Kubota (UK) och EP Barrus ( C‑545/16, EU:C:2018:101, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

10 Jag har ersatt uttrycket straffliknande karaktär, till vilket det hänvisas i tolkningsfrågan, med uttrycket straffrättslig karaktär, eftersom det framgår av beslutet om hänskjutande att det första uttrycket ska anses följa av att kriterierna i dom av den 5 juni 2012, Bonda ( C‑489/10, EU:C:2012:319), är uppfyllda.

11 EUT C 303, 2007, s. 17.

12 Se Europadomstolen, 25 februari 1993, Funke mot Frankrike (CE:ECHR:1993:0225JUD001082884, § 44); och Europadomstolen, 28 oktober 1994, Murray mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:0208JUD001873191, § 45).

13 Europadomstolen, 8 juni 1976, Engel m.fl. mot Nederländerna (CE:EHCR:1976:0608JUD000510071, § 82).

14 Dom av den 5 juni 2012 ( C‑489/10, EU:C:2012:319, punkterna 37–43). Se, även, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 35).

15 För en uttömmande redogörelse av dessa omständigheter, se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Bonda ( C‑489/10, EU:C:2011:845, punkterna 47–50), och förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Menci ( C‑524/15, EU:C:2017:667, punkterna 44–48).

16 Europadomstolen, 8 juni 1976, Engel m.fl. mot Nederländerna (CE:EHCR:1976:0608JUD000510071, § 82).

17 Europadomstolen, 2 september 1998, Lauko mot Slovakien (CE:ECHR:1998:0902JUD002613895, § 58).

18 Europadomstolen, 25 juni 2009, Maresti mot Kroatien (CE:ECHR:2009:0625JUD005575907, § 59).

19 Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 38).

20 Europadomstolen, 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010, § 90).

21 Europadomstolen, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010, § 98).

22 Europadomstolen, 8 juni 1976, Engel m.fl. mot Nederländerna (CE:EHCR:1976:0608JUD000510071, § 82).

23 Europadomstolen, 31 maj 2011, Zugic mot Kroatien (CE:ECHR:2011:0531JUD000369908, § 68).

24 Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § § 30 och 31).

25 Se, bland annat, Europadomstolen, 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010, § 101), vari Europadomstolen avslutade sin bedömning om tillämpligheten av artikel 6 i Europakonventionen på följande sätt: Europadomstolen anser att de böter som klaganden påförts är av straffrättslig karaktär, vilket innebär att artikel 6.1 är tillämplig, i förevarande fall den straffrättsliga delen (min kursivering).

26 Se Europadomstolen, 3 maj 2001, J.B. mot Schweiz (CE:EHCR:2001:0503JUD003182796) (utredningsförfarande för undandragande av skatt), Europadomstolen, 4 oktober 2005, Shannon mot Förenade kungariket (CE:EHCR:2005:1004JUD000656303) (förfarande för falsk bokföring och bedrägeri i samförstånd), och Europadomstolen, den 5 april 2012, Chambaz mot Schweiz (CE:EHCR:2012:0405JUD001166304) (utredningsförfarande för undandragande av skatt).

27 Dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:806, punkt 47), dom av den 7 juli 2011, IMC Securities ( C‑445/09, EU:C:2011:459, punkt 27), dom av den 28 juni 2012, Geltl ( C‑19/11, EU:C:2012:397, punkt 33), och dom av den 11 mars 2015, Lafonta ( C‑628/13, EU:C:2015:162, punkt 21).

28 Se skäl 38 i direktiv 2003/6.

29 Se skäl 24 i förordning nr 596/2014.

30 Se skäl 4 i förordning nr 596/2914.

31 Min kursivering.

32 Min kursivering.

33 Vissa preciseringar om definitionen av en sådan begränsning följer av sista meningen i skäl 38 i direktiv 2003/6. Där anges följande: [P]åföljderna [bör] vara tillräckligt avskräckande, stå i proportion till hur allvarlig överträdelsen är och den vinst som gjorts, och genomföras på ett konsekvent sätt.

34 Däremot kan den straffrättsliga kvalificeringen av dessa sanktioner följa av de kriterier som uppställs i den nationella lagstiftningen för att bedöma om de är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Se, i detta avseende, dom av den 23 december 2009, Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:806, punkt 71), i vilken domstolen preciserade följande: Artikel 14.1 i direktiv 2003/6 innehåller inte något kriterium för bedömningen av huruvida en påföljd är effektiv, proportionerlig och avskräckande. Sådana kriterier får formuleras i nationell lagstiftning.

35 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:534).

36 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Spector Photo Group och Van Raemdonck ( C‑45/08, EU:C:2009:534, punkt 77).

37 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Garlsson Real Estate m.fl. ( C‑537/16, EU:C:2017:668, punkt 46). I likhet med generaladvokaten hänvisar jag bland annat till följande administrativa sanktioner: Återkallelse eller indragning av ett värdepappersföretags auktorisation, tillfälligt eller permanent förbud att utöva ledningsuppdrag i värdepappersföretag, tillfälligt förbud att handla för egen räkning, maximala administrativa sanktioner på minst tre gånger beloppet av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits genom överträdelsen om dessa belopp kan fastställas, administrativa sanktionsavgifter som kan uppgå till ett belopp på 5000000 euro om det rör sig om en fysisk person eller på 15000000 euro om det rör sig om en juridisk person. Det ska under alla omständigheter påpekas att utöver dessa sanktioner innehåller även förteckningen i artikel 30.2 i förordning nr 596/2014 endast administrativa åtgärder (föreläggande enligt vilket det krävs att den person som bär ansvaret för överträdelsen upphör med sitt agerande och inte upprepar det samt en offentlig varning som anger personen och överträdelsens karaktär) och en sanktion vars administrativa karaktär inte kan ifrågasättas enligt min mening (återföring av de vinster som har gjorts eller förluster som undvikits på grund av överträdelsen, förutsatt att de kan bestämmas).

38 Det rör sig om överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet samt en rad andra omständigheter som har samband med den person som är ansvarig för överträdelsen, nämligen graden av ansvar hos den person som bär ansvaret för överträdelsen, personens finansiella ställning, storleken av de vinster som personen erhållit eller förluster som den undvikit i den mån de kan bestämmas, viljan att samarbeta med tillsynsmyndigheten, personens tidigare överträdelser och de åtgärder som personen har vidtagit för att undvika att överträdelsen upprepas.

39 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (KOM(2001) 281 slutlig – 2001/0118 COD) (EGT C 240E, 2001, s. 265).

40 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (KOM(2011) 651 slutlig – 2011/0295 (COD)).

41 Skälet har följande lydelse: Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som bland annat erkänns i [stadgan].

42 I skälet anges följande: Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i [stadgan]. Denna förordning bör således tolkas och tillämpas i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer ….

43 Se, bland annat, dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl. ( C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

44 Jag vill även uppmärksamma förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) (KOM(2001) 281 slutlig – 2001/0118 (COD)) (EGT C 240E, 2001, s. 265), artikel 14, i vilken kommissionen, vid en tidpunkt då stadgan ännu inte hade antagits, preciserade att [d]e påföljder och påföljdsförfaranden som medlemsstaterna inför måste vara förenliga med [Europakonventionen], utan att nämna några rättigheter såsom de som föreskrivs på nationell nivå.

45 Dom av den 26 februari 2013 ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 56–64).

46 I artikel 53 i stadgan föreskrivs följande: Ingen bestämmelse i denna stadga får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som inom respektive tillämpningsområde erkänns i unionsrätten, internationell rätt och de internationella konventioner i vilka unionen eller samtliga medlemsstater är parter, särskilt [Europakonventionen] och de grundläggande friheterna, samt i medlemsstaternas författningar (min kursivering).

47 Se, även, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), punkt 29, dom av den 11 september 2014, A ( C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 44), dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl. ( C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 80) och dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online ( C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 19).

48 Den hänskjutande domstolen och vissa berörda parter har med rätta erinrat om att domstolen redan har gett ett jakande svar på frågan om huruvida det förfarande som klaganden i det nationella målet är föremål för och den sanktion som han riskerar för åsidosättande av artikel 187 bis i de konsoliderade bestämmelserna är av straffrättslig karaktär i den mening som avses i domen Bonda. Se dom av den 20 mars 2018, Di Puma och Zecca ( C‑596/16 och C‑597/16, EU:C:2018:192, punkt 38).

49 Se punkt 50 ovan.

50 Dom av den 18 oktober 1989, Orkem/kommissionen ( 374/87, EU:C:1989:387).

51 Dom av den 18 oktober 1989, Orkem/kommissionen ( 374/87, EU:C:1989:387, punkterna 27–33).

52 Dom av den 18 oktober 1989, Orkem/kommissionen ( 374/87, EU:C:1989:387, punkterna 34 och 35).

53 Se, bland annat, dom av den 20 februari 2001, Mannesmannröhren-Werke/kommissionen ( T‑112/98, EU:T:2001:61, punkt 65), dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen ( C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 273), dom av den 29 juni 2006, kommissionen/SGL Carbon ( C‑301/04 P, EU:C:2006:432, punkt 41), dom av den 24 september 2009, Erste Group Bank m.fl./kommissionen ( C‑125/07 P, C‑133/07 P och C‑137/07 P, EU:C:2009:576, punkt 271), och dom av den 25 januari 2007, Dalmine/kommissionen ( C‑407/04 P, EU:C:2007:53, punkt 34).

54 Se, bland annat, dom av den 20 februari 2001, Mannesmannröhren-Werke/kommissionen ( T‑112/98, EU:T:2001:61, punkterna 66 och 78), dom av den 29 juni 2006, kommissionen/SGL Carbon ( C‑301/04 P, EU:C:2006:432, punkt 49), dom av den 28 april 2010, Amann & Söhne och Cousin Filterie/kommissionen ( T-446/05, EU:T:2010:165, punkterna 326 och 328), och dom av den 14 mars 2014, Buzzi Unicem/kommissionen ( T-297/11, EU:T:2014:122, punkterna 60 och 62).

55 Dom av den 15 oktober 2002 ( C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P-C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkt 273). Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet HeidelbergCement/kommissionen ( C‑247/14 P, EU:C:2015:694, punkt 154).

56 Dom av den 14 december 2006, Raiffeisen Zentralbank Österreich m.fl./kommissionen ( T‑259/02T-264/02 och T-271/02, EU:T:2006:396, punkt 539).

57 Dom av den 20 februari 2001, Mannesmannröhren-Werke/kommissionen ( T-112/98, EU:T:2001:61, punkt 77).

58 Se skäl 2 i direktiv 2003/6 och i förordning nr 596/2014.

59 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet kommissionen/SGL Carbon ( C‑301/04 P, EU:C:2006:53, punkt 63).

60 Se, för ett liknande resonemang, Wils W., Self-Incrimination in EC Antitrust Enforcement: A Legal and Economic Analysis, World Competition, Law and Economics Review, vol. 26, nr. 4, 2003, s. 577, och Oliver P., Companies and their Fundamental Rights: a Comparative Perspective, International and Comparative Law Quarterly, Wolters Kluwer, vol. 64, nr 3, 2015, s. 686. Såsom vissa av de berörda parterna i förevarande mål har understrukit är det för övrigt samma tolkning som unionslagstiftaren har gjort i parlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), i vilken artikel 7 skyddar rätten att tiga och rätten att inte vittna mot sig själv. Se, bland annat, skäl 13 som lyder enligt följande: I detta direktiv erkänns att behoven och graderna av skydd i fråga om vissa aspekter av oskuldspresumtionen är olika beroende på om det är fråga om fysiska eller juridiska personer. I fråga om fysiska personer behandlas sådant skydd i en omfattande rättspraxis från Europadomstolen. Europeiska unionens domstol har dock erkänt att de rättigheter som härleds från oskuldspresumtionen inte tillkommer juridiska personer på samma sätt som fysiska personer.

61 Europadomstolen, 8 februari 1996, Murray mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:0208JUD001873191, § 45).

62 Europadomstolen, 17 december 1996, Saunders mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1217JUD001918791, § 69).

63 Europadomstolen, 17 december 1996, Saunders mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1217JUD001918791). Punkterna 9 och 10 i domaren Martens reservation, till vilken domaren Kūris anslöt sig.

64 Min kursivering.

65 Det kan för övrigt utläsas av Europadomstolens praxis om andra grundläggande rättigheter att Europadomstolen ibland skiljer mellan den skyddsnivå som tillerkänns fysiska personer å ena sidan och juridiska personer å andra sidan. Det klassiska exemplet är domen Niemitz mot Tyskland (Europadomstolen, 16 december 1992, CE:ECHR:1992:1216JUD001371088), i vilken Europadomstolen slog fast att husrannsakan som genomfördes av polisen hos en advokat som hade sitt kontor i bostaden utgjorde ett åsidosättande av dennes rätt till privat- och familjeliv, Europadomstolen angav emellertid att statens möjlighet till inskränkningar enligt artikel 8.2 kan sträcka sig längre för yrkesmässig eller kommersiell verksamhet eller lokaler för sådan verksamhet än som annars skulle gälla (§ 31). I domen av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen ( C‑583/13 P, EU:C:2015:404), stödde sig domstolen på denna rättspraxis för att bekräfta tribunalens bedömning att avsaknad av ett förhandstillstånd från en rättslig myndighet inte i sig kan innebära att en inspektionsåtgärd som kommissionen vidtagit inom ramen för sina undersökningsbefogenheter är rättsstridig (punkterna 20–25).

66 Europadomstolen, 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 267).

67 Europadomstolen, 21 december 2000, Heaney och McGuinness mot Irland (CE:ECHR:2000:1221JUD003472097, § 53) (straff på sex månaders fängelse).

68 Europadomstolen, 29 juni 2007, O’Halloran och Francis mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2007:0629JUD001580902, § 59).

69 Se, bland annat, Europadomstolen, 21 december 2000, Heaney och McGuinness mot Irland (CE:ECHR:2000:1221JUD003472097, § 47).

70 Europadomstolen, 8 februari 1996, Murray mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:0208JUD001873191, § 49).

71 Europadomstolen, 17 december 1996, Saunders mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1217JUD001918791, § 71).

72 Europadomstolen, 8 april 2004, Weh mot Österrike (CE:ECHR:2004:0408JUD003854497, § 42–44).

73 Europadomstolen, 17 december 1996, Saunders mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1217JUD001918791, § 71).

74 Min kursivering.

75 Europadomstolen, 19 mars 2015, Corbet m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2015:0319JUD000749411, § 34).

76 Europadomstolen, 17 december 1996, Saunders mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:1217JUD001918791, § 74). Även om det är riktigt att en sådan avvägning tycks ha bekräftats av Europadomstolen i domen av den 11 juli 2006, Jalloh mot Tyskland (CE:ECHR:2006:0711JUD005481000, § 117), är det även riktigt att domen av den 13 september 2016, Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2016:0913JUD005054108, § 252) begränsar de omständigheter som tillåter att hänsyn tas till allmänintresset av att beivra brott som rör särskilt känsliga frågor, såsom terrorism eller andra grova brott.

77 Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301).

78 Vid en läsning av kommissionens skriftliga yttrande förefaller detta argument ha framförts i samband med den föreslagna tolkningen att Europadomstolens praxis om rätten att tiga är tillämplig på fysiska personer, medan EU-domstolens praxis endast är tillämplig på juridiska personer. Jag anser att detta argument ska prövas självständigt.

79 Dom av den 13 juli 2011 (T-138/07, EU:T:2011:362, punkt 52).

80 Europadomstolen, 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 43).

81 Europadomstolen, 4 mars 2014, Grande Stevens m.fl. mot Italien (CE:ECHR:2014:0304JUD001864010, § 122).

82 Utöver den dom som anges i punkt 107 ovan, dom av den 13 september 2013, Total/kommissionen ( T-548/08, ej publicerad, EU:T:2013:434, punkterna 183–185), och dom av den 11 juli 2014, Sasol m.fl./kommissionen ( T-541/08, EU:T:2014:628, punkterna 206–208).

83 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet KME Germany m.fl./kommissionen ( C‑272/09 P, EU:C:2011:63, punkt 67), förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Elf Aquitaine/kommissionen ( C‑521/09 P, EU:C:2011:89, punkterna 30 och 31), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Schindler Holding m.fl./kommissionen ( C‑501/11 P, EU:C:2013:248, punkterna 25–27).

84 Europadomstolen, 12 maj 2010, Kammerer mot Österrike (CE:ECHR:2010:0512JUD003243506, § 27) (fri översättning). Se även, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 10 juli 2014, Marčan mot Kroatien (CE:ECHR:2014:0710JUD004082012, § 35).

85 Min kursivering.

86 Se, Smits C. och Waelbroeck D., When the Judge Prosecutes, Power Prevails Over Law, in Govaere I., Quick R. och Bronckers M. (ed.), Trade and Competition Law in the EU and Beyond, Edward Elgar Publishing, 2011, s. 452.

87 Jag anser att detta förutsätts i den sista meningen i punkt 42 i domen, vilken lyder enligt följande: Här är det lämpligt … att framför allt ta hänsyn till rättviseprincipen i artikel 6, vilken är av grundläggande betydelse ….

88 Europadomstolen, 27 september 2011, A. Menarini Diagnostics s.r.l. mot Italien (CE:ECHR:2011:0927JUD004350908).

89 Europadomstolen, 27 september 2011, A. Menarini Diagnostics s.r.l. mot Italien (CE:ECHR:2011:0927JUD004350908, § 62).

90 Europadomstolen, 27 september 2011, A. Menarini Diagnostics s.r.l. mot Italien (CE:ECHR:2011:0927JUD004350908), samstämmig åsikt från domare Sajó. Se, i detta avseende, Muguet-Poullennec G. och Domenicucci D. P., Amende infligée par une autorité de concurrence et droit à une protection juridictionnelle effective: les enseignements de l’arrêt Menarini de la CEDH, Revue Lamy de la concurrence, nr 30, 1 januari 2012.

91 Europadomstolen, 19 mars 2015, Corbet m.fl. mot Frankrike (CE:ECHR:2015:0319JUD000749411).