Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 september 2021 [Text rättad genom beslut av den 29 september 2021]

I mål C‑100/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) genom beslut av den 19 november 2019, som inkom till domstolen den 26 februari 2020, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Regan samt domarna M. Ilešič, E. Juhász (referent), C. Lycourgos och I. Jarukaitis, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: [I rättad lydelse enligt beslut av den 29 september 2021] XY, genom L. Jesse, Rechtsanwalt, Hauptzollamt B, genom G. Rittenauer, i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller och S. Heimerl, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Armenia och R. Pethke, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 maj 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 17.1 a i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EUT L 283, 2003, s. 51).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan XY och Hauptzollamt B (huvudtullkontor B, Tyskland). Målet handlar om ett beslut om påförande av skatt på XY:s elförbrukning, och särskilt frågan huruvida XY har rätt till dröjsmålsränta på den elskatt som XY felaktigt erlagt och som därför betalats åter till XY.

3 I skälen 3–5 i direktiv 2003/96 anges följande:

4 Artikel 1 i direktivet har följande lydelse:

5 I artikel 5 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

6 I artikel 17 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 Enligt artiklarna 7, 15, 16 och 19 i direktiv 2003/96 får medlemsstaterna även tillämpa skattebefrielse eller skattenedsättningar i de fall som nämns i dessa bestämmelser.

8 I artikel 21.5 första meningen i direktivet föreskrivs följande:

9 I 3 § under rubriken Skattesats i Stromsteuergesetz (lagen om skatt på elektricitet) av den 24 mars 1999 (BGBl. 1999 I, s. 378, och BGBl. 2000 I, s. 147), i dess lydelse enligt lagen av den 19 december 2008 (BGBl. 2008 I, s. 2794) (nedan kallad StromStG), föreskrivs följande:

10 9 § StromStG har rubriken Undantag från skatteplikt och skattenedsättningar. I punkt 3 i 9 § föreskrivs följande:

11 XY är ett tillverkningsföretag som år 2010 inom ramen för sin verksamhet tog ut elektricitet från elnätet för att ladda upp ackumulatorer.

12 XY redovisade i sin elskattedeklaration för år 2010 den mängd elektricitet som hade tagits ut för bolagets egen förbrukning och valde att tillämpa den reducerade skattesats som föreskrivs i 9 § punkt 3 StromStG. I motsvarande beskattningsbeslut tillämpade Hauptzollamt B (huvudtullkontor B) emellertid den normala elskattesatsen. XY motsatte sig detta.

13 I ett domstolsavgörande avseende år 2006 slogs det fast att det var den i 9 § punkt 3 StromStG föreskrivna reducerade skattesatsen som skulle tillämpas. Med anledning av detta företog Hauptzollamt B en omprövning av sitt beslut avseende år 2010, varvid det slogs fast att XY hade rätt att begära att denna skattesats skulle tillämpas. Hauptzollamt B vidtog därför, den 27 augusti 2013, rättelse av XY:s beskattningsbeslut samt betalade tillbaka det belopp som XY felaktigt hade erlagt för år 2010.

14 I december 2014 yrkade XY att dröjsmålsränta skulle utgå på det belopp som betalts tillbaka för år 2010. Hauptzollamt B beslutade att någon dröjsmålsränta inte skulle utgå.

15 XY överklagade och yrkade betalning av dröjsmålsränta. Finanzgericht (Skattedomstolen, Tyskland) ogillade XY:s överklagande. Som skäl angav Finanzgericht att XY inte hade rätt till dröjsmålsränta vare sig enligt unionsrätten eller enligt tysk rätt. Närmare bestämt ansåg Finanzgericht att det enligt unionsrätten inte finns någon skyldighet att betala dröjsmålsränta på återbetalat belopp. För det första omfattas den elektricitet som använts för laddning av ackumulatorer inte av direktiv 2003/96. För det andra ansåg Finanzgericht i vart fall att den i målet aktuella skattenedsättningen var fakultativ, vilket innebär att det enligt unionsrätten inte är påkallat att dröjsmålsränta ska utgå då skattebelopp betalas tillbaka.

16 XY överklagade domen från Finanzgericht till Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland), som är hänskjutande domstol i förevarande mål. Enligt XY ska dröjsmålsränta, enligt EU-domstolens praxis, utgå vid återbetalning av skatter som tagits ut i strid med unionsrätten. Detta gäller även då det är fråga om fakultativa skattenedsättningar. För övrigt utgör laddning av batterier ett reversibelt moment som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/96.

17 Till skillnad från Finanzgericht (Skattedomstolen) anser Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen) att XY:s verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/96. Det enda som enligt Bundesfinanzhof framstår som oklart är huruvida dröjsmålsränta ska utgå på den elskatt som felaktig betalats av XY och sedermera betalats tillbaka till företaget.

18 Mot denna bakgrund beslutade Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

19 EU-domstolen påpekar inledningsvis att den tyska regeringen i sitt yttrande, utan att ha framställt någon invändning om rättegångshinder, i huvudsak anser att el som levereras för lagring i ackumulatorer enligt artikel 21.5 i direktiv 2003/96 ska beskattas eller också beskattas vid den tidpunkt då elen senare levereras till tredje man. Den tyska regeringen har därvid en annan uppfattning än den hänskjutande domstolen, som anser att skattskyldighet inträder endast då elen tillhandahålls för lagring i ackumulatorer.

20 Den tyska regeringens yttrande saknar relevans med avseende på frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

21 Enligt fast rättspraxis från EU-domstolen presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den samt för att kunna förstå skälen till att den nationella domstolen anser att den behöver ha svar på dessa frågor för att kunna avgöra målet (dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27, och dom av den 12 december 2019, Slovenské elektrárne, C‑376/18, EU:C:2019:1068, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

22 Det framgår av tolkningsfrågan att den har samband med de verkliga omständigheterna och saken i det nationella målet. Det nationella målet handlar nämligen inte om hur bestämmelserna i direktiv 2003/96 ska tolkas, utan om villkoren för återbetalning av skatt som tagits ut med anledning av felaktig tillämpning av nationella bestämmelser som genomför en i direktivet föreskriven möjlighet.

23 Den tyska regeringen har vidare anfört att tolkningsfrågan inte borde ha hänvisat till artikel 17.1 a i direktiv 2003/96, utan till artikel 5 fjärde strecksatsen i samma direktiv.

24 I likhet med vad som angetts av generaladvokaten i punkt 56 i förslaget till avgörande finner EU-domstolen att såväl de skatteförmåner som gäller för energiintensiva företag enligt artikel 17.1 a i direktiv 2003/96, som de differentierade skattesatserna på grundval av yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning av elektricitet enligt artikel 5 fjärde strecksatsen i direktivet, är fakultativa för medlemsstaterna. Lösningen av den i tolkningsfrågan angivna rättsfrågan kan således ha betydelse för utgången i det nationella målet, oavsett vilken rättslig grund som den tyska lagstiftaren har hänvisat till för att införa differentieringen av de aktuella skattesatserna.

25 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida det enligt unionsrätten är påkallat att ränta ska utgå vid återbetalning av sådan elskatt som rättsstridigt tagits ut på grund av felaktig tillämpning av en nationell bestämmelse som antagits med stöd av en möjlighet som medlemsstaterna har enligt direktiv 2003/96.

26 Det följer av fast rättspraxis att rätten att erhålla återbetalning av skatter som i en medlemsstat har tagits ut i strid med unionsregler utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter som enskilda har tillerkänts i unionsbestämmelserna, såsom dessa har tolkats av EU-domstolen. Medlemsstaterna är således i princip skyldiga att återbetala skatter som tagits ut i strid med unionsrätten (dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 24 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 april 2020, Sole-Mizo och Dalmandi Mezőgazdasági, C‑13/18 och C‑126/18, EU:C:2020:292, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

27 EU-domstolen har även slagit fast att enskilda, när en medlemsstat har tagit ut skatter i strid med unionsbestämmelserna, ska ha rätt till återbetalning inte bara av den rättsstridigt uppburna skatten, utan också av de belopp som betalats till denna medlemsstat eller som innehållits av densamma i direkt anslutning till denna skatt. Detta omfattar även förluster i form av att penningbelopp inte är disponibla på grund av det förtida uttaget av skatten. Det framgår av denna rättspraxis att principen om att medlemsstaterna är skyldiga att betala ränta på skatter som tagits ut i strid med unionsrätten följer av unionsrätten (dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 25–26 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 april 2020, Sole-Mizo och Dalmandi Mezőgazdasági, C‑13/18 och C‑126/18, EU:C:2020:292, punkterna 35–36 och där angiven rättspraxis).

28 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 74 i sitt förslag till avgörande ska det preciseras att skyldigheten att betala ränta på skatt som tagits ut i strid med unionsrätten även gör sig gällande då det är de allmänna unionsrättsliga principerna som åsidosatts.

29 Såsom framgår av skälen 3–5 och artikel 1 i direktiv 2003/96 har direktivet till syfte att inrätta ett system för harmoniserad beskattning av energiprodukter och elektricitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2020, Repsol Petróleo, C‑44/19, EU:C:2020:982, punkt 21).

30 Inom ramen för detta system har unionslagstiftaren, bland annat enligt artiklarna 5, 7, 15–17 och 19 i direktivet, gett medlemsstaterna ett antal möjligheter att införa differentierade skattesatser, undantag från skatteplikt eller skattenedsättningar för punktskatter; dessa möjligheter utgör en integrerad del av det harmoniserade skattesystem som inrättats genom direktivet.

31 Enligt rättspraxis från EU-domstolen ska medlemsstaterna då de utövar sitt bedömningsutrymme enligt dessa artiklar iaktta unionsrätten och de allmänna unionsrättsliga principerna, bland annat likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, Autoservizi Giordano, C‑513/18, EU:C:2020:59, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Detta krav avser för övrigt såväl de åtgärder som vidtas med användning av detta bedömningsutrymme som deras tillämpning.

32 Likabehandlingsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 30 januari 2020, Autoservizi Giordano, C‑513/18, EU:C:2020:59, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

33 När det gäller den rättsstridigt uttagna skatten och skyldigheten att betala åter denna skatt, påpekar EU-domstolen följande. En ekonomisk aktör som omfattas av reducerad elskattesats med tillämpning av en nationell bestämmelse som genomför den i direktiv 2003/96 föreskrivna möjligheten, varvid rättsstridigt skattebelopp tagits ut, befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för en ekonomisk aktör som omfattas av normal elskattesats med tillämpning av en direktivsbestämmelse, varvid rättsstridigt skattebelopp tagits ut.

34 Dessa båda situationer får inte behandlas på olika sätt. Vid återbetalning innebär detta en skyldighet att betala ränta på rättsstridigt uttaget skattebelopp.

35 Jämförelsen mellan de ekonomiska aktörerna ska nämligen företas med beaktande av huruvida de har eller inte har åsamkats förluster i form av att penningbelopp inte är disponibla till följd av att skatten felaktigt blivit utkrävbar, i den mening som avses i rättspraxis (se punkt 27 ovan), oavsett huruvida de omfattas av normal eller reducerad skattesats, varvid dessa båda skattesatser omfattas av det harmoniserade skattesystem som införts genom direktiv 2003/96.

36 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Det är enligt unionsrätten påkallat att ränta ska utgå vid återbetalning av sådan elskatt som rättsstridigt tagits ut på grund av felaktig tillämpning av en nationell bestämmelse som antagits med stöd av en möjlighet som medlemsstaterna har enligt direktiv 2003/96.

37 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.