Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 4 juli 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Pépin, L., Histoire de la coopération européenne dans le domaine de l’éducation et de la formation. Comment l’Europe se construit – Un exemple, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, Luxemburg, 2006, s. 116.

3 I artikel 2 FEU stadgas att [u]nionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

4 Grimonprez, K., The European Union and Education for Democratic Citizenship. Legal Foundations for EU Learning at School, Nomos Verlagsgesellschaft, Baden-Baden, 2020, s. 17.

5 Se, bland annat, dom av den 24 oktober 2013, Thiele Meneses ( C‑220/12, EU:C:2013:683) (nedan kallad domen Thiele Meneses).

6 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 december 2013 om inrättande av Erasmus+: Unionens program för allmän utbildning, yrkesutbildning, ungdom och idrott och om upphävande av besluten nr 1719/2006/EG, nr 1720/2006/EG och nr 1298/2008/EG (EUT L 347, 2013, s. 50). Den förordningen upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2021/817 av den 20 maj 2021 om inrättande av Erasmus+: Unionens program för utbildning, ungdom och idrott samt om upphävande av förordning (EU) nr 1288/2013 (EUT L 189, 2021, s. 1).

7 Europaparlamentets och rådets förordning av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1).

8 Narodne novine br 177/04, 73/08, 80/10, 114/11, 22/12, 144/12, 43/13, 120/13, 125/13 och 148/13.

9 Se, bland annat, dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club ( C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och Gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkterna 33 och 34 samt där angiven rättspraxis). Se även dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten ( C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 50). I den sistnämnda domen redovisade EU-domstolen i punkterna 50–53 en tydlig sammanfattning och uppräkning av de fyra fall där mål om förhandsavgörande med ursprung i rent inhemska situationer trots detta kan upptas till prövning.

11 Dom av den 11 september 2007, Schwarz och Gootjes-Schwarz ( C‑76/05, EU:C:2007:492, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

12 Dom av den 12 juli 2005, Schempp ( C‑403/03, EU:C:2005:446) (nedan kallad domen Schempp), punkt 19 och där angiven rättspraxis.

13 Se, för ett liknande resonemang, domen Schempp (punkterna 22 och 23 samt där angiven rättspraxis).

14 Se dom av den 8 juni 2017, Freitag ( C‑541/15, EU:C:2017:432, punkt 31 och där angiven rättspraxis), och dom av den 19 november 2020, ZW ( C‑454/19, EU:C:2020:947, punkterna 28 och 29).

15 Artikel 128 EEG upphävdes år 1992 genom Maastrichtfördraget, som undertecknades den 7 februari 1992 (EGT C 191, 1992, s. 1) och trädde i kraft den 1 november 1993. Den ersattes av artiklarna 126 EG och 127 EG, vilka sedermera har blivit artikel 165 FEUF respektive 166 FEUF. Se fotnot 18 i detta förslag till avgörande.

16 Rådets beslut 63/266/EEG av den 2 april 1963 om allmänna principer för genomförande av en gemensam yrkesutbildningspolitik (EGT 63, 1963, s. 1338; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 3).

17 Se Pépin, L., Histoire de la coopération européenne dans le domaine de l’éducation et de la formation, a.a., s. 16–18 och 97 samt 143 och följande sidor.

18 Enligt artikel 3 p EG skulle gemenskapens insatser, på de villkor och i den takt som föreskrevs i det fördraget, bidra till allmän utbildning och yrkesutbildning av god kvalitet. I den bestämmelsen hänvisades till artiklarna 126 EG (allmän utbildning) och 127 EG (yrkesutbildning), vilka sedermera har blivit artikel 165 FEUF respektive 166 FEUF.

19 Se Pépin, L., Histoire de la coopération européenne dans le domaine de l’éducation et de la formation, a.a., s. 39 och följande sidor.

20 Såvitt avser den grundläggande roll som EU-domstolens praxis har spelat inom det europeiska utbildningssamarbetet, se dom av den 13 februari 1985, Gravier ( 293/83, EU:C:1985:69, punkt 31 och domslutet). Den domen gjorde att högre utbildning kom att omfattas av fördragets tillämpningsområde (f.d. artikel 128 EEG) och gav kommissionen möjlighet att föreslå att det skulle antas storskaliga program som Comett och Erasmus. Se även dom av den 2 februari 1988, Blaizot m.fl. ( 24/86, EU:C:1988:43, punkt 29 och punkt 1 i domslutet), dom av den 30 maj 1989, kommissionen/rådet ( 242/87, EU:C:1989:217, punkt 37), och dom av den 11 juni 1991, Förenade kungariket m.fl./rådet ( C‑51/89, C‑90/89 och C‑94/89, EU:C:1991:241, punkterna 10 och 31). För en analys av denna rättspraxis, se Lenaerts, K., Education in European Community Law after Maastricht , Common Market Law Review, nr 31, 1994, s. 7–41, särskilt s. 19 och följande sidor.

21 Trots svårigheter i inledningsskedet som bland annat rörde oenighet om budgeten och den rättsliga grunden, lade den av Jacques Delors ledda kommissionen den 3 januari 1986 för rådet fram ett förslag till beslut om antagande av Europeiska gemenskapens handlingsprogram i fråga om rörlighet för studerande (ERASMUS) (EGT C 73, 1986, s. 4). Förslaget, som fick stöd av Europeiska rådet vid dess möte i London den 5–6 december 1986 (DOC/86/2), antogs slutligen av rådet den 15 juni 1987 [beslut 87/327/EEG (EGT L 166, 1987, s. 20)]. Såvitt avser tillkomsthistorien för Erasmusprogrammet, se bland annat Traversa, E., Histoire juridique méconnue du programme Erasmus (1985–1987), Revue du Droit de l’Union Européenne, nr 4, 2017, s. 1–20.

22 Se slutsatserna från Europeiska rådets möte i Fontainebleau den 25 och 26 juni 1984 (DOC/84/2). Se Richonier, M., Comment l’Europe des citoyens (éducation et santé publique) est‑elle née en 1987? Histoire d’un commencement (1984–1989), L’Europe en Formation, nr 3, 2012, s. 163–194. Se även Jones, H.C., Origins of the Erasmus programme. Development of Erasmus+ and the Future, Vox, nr 124, mars 2023, s. 17–27, och Education in a Changing Europe, Charles Gittins Memorial. Lecture presented at the University College of Wales, Swansea, Wales, United Kingdom, 16 mars 1992, s. 6. Såvitt avser sambandet mellan den europeiska dimensionen av utbildning och unionsmedborgarskapet, se Grimonprez, K., The European Union and Education for Democratic Citizenship. Legal Foundations for EU Learning at School, a.a., s. 634.

23 Nämligen Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Konungariket Nederländerna och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. Sedan Förenade kungariket lämnade unionen är det 33 länder som deltar i samtliga insatser inom programmet Erasmus+, nämligen unionens 27 medlemsstater jämte Island, Liechtenstein, Nordmakedonien, Norge, Serbien och Turkiet.

24 Se Traversa, E., Histoire juridique méconnue du programme Erasmus (1985–1987), a.a., s. 19.

25 Min kursivering. Såvitt avser tolkning av artikel 165 FEUF, se Grimonprez, K., The European Union and Education for Democratic Citizenship. Legal Foundations for EU Learning at School, a.a., s. 595–686.

26 Min kursivering. De allmänna målen för Erasmus+-programmet var, enligt vad som framgick av artikel 4 b och 4 f i Erasmus+-förordningen, bland annat att bidra till uppnåendet av målen i den strategiska ramen för europeiskt utbildningssamarbete (Utbildning 2020) och till främjande av europeiska värden i enlighet med artikel 2 FEU. Mer konkret skulle Erasmus+-programmet enligt artikel 5.1 a i Erasmus+-förordningen eftersträva ett flertal särskilda mål, bland annat att [f]örbättra nyckelkompetenser och färdigheter, framför allt med avseende på deras relevans för arbetsmarknaden och deras bidrag till ett sammanhållet samhälle, särskilt genom bättre möjligheter till rörlighet i utbildningssyfte och genom ett förstärkt samarbete mellan utbildnings- och yrkesutbildningssektorn och arbetslivet (min kursivering).

27 Se, bland annat, ERASMUS-programmet. Årsrapport 1994 framlagd av kommissionen, KOM(95) 416 slutlig, s. 9–10.

28 Min kursivering. I artikel 12.1 a i Erasmus+-förordningen stadgades att de särskilda mål på området ungdomsfrågor som räknades upp i artikel 11 i den förordningen skulle uppnås bland annat genom insatser avseende [e]nskilda personers rörlighet i utbildningssyfte.

29 Bland annat framgår det av programhandledningen för Erasmus+ avseende år 2014 att studerande vid en högskola erhåller ett bidrag från unionen som ska täcka en del av deras kostnader för resa och uppehälle under studie- eller praktikperioden i utlandet. Beloppet för bidraget fastställs i linje med detta mot bakgrund av huruvida levnadskostnaderna i destinationsmedlemsstaten är högre än, liknande som eller lägre än i ursprungsmedlemsstaten. I programhandledningen indelas medlemsstaterna därvidlag i tre grupper. Finland tillhör grupp 1 (länderna med de högsta levnadskostnaderna) och Kroatien tillhör grupp 2 (länderna med medelhöga levnadskostnader). Såvitt avser rörlighet från Kroatien till Finland anges i programhandledningen att stödbeloppet hamnar i den högsta kategorin, vilket motsvarar det genomsnittliga bidrag som den nationella myndigheten delar ut ökat med minst 50 euro, eller med andra ord ett belopp på mellan 250 och 550 euro per månad. Se Erasmus+. Programhandledning, Europeiska kommissionen, 2014. s. 49 och 50.

30 Se dom av den 16 mars 2021, kommissionen/Ungern ( C‑596/19 P, EU:C:2021:202, punkt 44), och dom av den 23 november 2023, Ministarstvo financija ( C‑682/22, EU:C:2023:920, punkt 34).

31 Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).

32 Se, bland annat, dom av den 15 september 2011, Schulz-Delzers och Schulz ( C‑240/10, EU:C:2011:591, punkt 40).

33 Se, bland annat, dom av den 12 februari 1974, Sotgiu ( 152/73, EU:C:1974:13, punkt 11), dom av den 14 februari 1995, Schumacker ( C‑279/93, EU:C:1995:31, punkt 26), och dom av den 24 februari 2015, Sopora ( C‑512/13, EU:C:2015:108, punkt 23).

34 Se punkterna 43–52 i detta förslag till avgörande.

35 I detta hänseende har kommissionen framhållit svårigheten i att jämföra situationen för skattskyldiga föräldrar vilkas barn har erhållit rörlighetsstöd och situationen för föräldrar vilkas barn har erhållit inkomster från förvärvsarbete under studietiden eller bidrag utan koppling till rörlighet.

36 Se dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), domen Schempp (punkt 15) och dom av den 18 april 2024, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques ( C‑716/22, EU:C:2024:339, punkt 40).

37 Se, bland annat, dom av den 26 oktober 2006, Tas-Hagen och Tas ( C‑192/05, EU:C:2006:676, punkt 19), och domen Thiele Meneses (punkterna 18 och 19 samt där angiven rättspraxis).

38 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2002, D’Hoop (C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 31), domen Thiele Meneses (punkt 22) och dom av den 26 maj 2016, Kohll och Kohll-Schlesser ( C‑300/15, EU:C:2016:361, punkt 42).

39 Se, för ett liknande resonemang, domen Schempp (punkterna 45 och 46). I det mål som föranledde den domen hade den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida artiklarna 12 EG och 18 EG utgjorde hinder för att de tyska skattemyndigheterna nekade klaganden i nämnda mål att göra avdrag för det underhållsbidrag som han hade betalat till sin i Österrike bosatta före detta maka. Klaganden, som inte själv hade utövat sin rätt till fri rörlighet, ifrågasatte att han hade gått miste om en skatteförmån på grund av att hans före detta maka hade flyttat från Tyskland till Österrike. EU-domstolen gjorde emellertid bedömningen att betalningen av ett sådant bidrag till en mottagare med hemvist i Österrike inte var jämförbar med en motsvarande betalning till en mottagare med hemvist i Tyskland, eftersom de båda situationerna omfattades av olika skattelagstiftningar, och fann därför att behandlingen inte utgjorde diskriminering.

40 Se, för ett liknande resonemang, domen Schempp (punkt 25).

41 Se, bland annat, domen Thiele Meneses (punkt 23 och där angiven rättspraxis).

42 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2002, D’Hoop ( C‑224/98, EU:C:2002:432, punkt 32), dom av den 7 juli 2005, kommissionen/Österrike ( C‑147/03, EU:C:2005:427, punkt 44), och domen Thiele Meneses (punkt 24).

43 Se, bland annat, domen Thiele Meneses (punkt 21), dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 23), och dom av den 25 juli 2018, A (Stöd till en person med funktionsnedsättning) ( C‑679/16, EU:C:2018:601, punkt 58).

44 Se punkterna 46–48 i detta förslag till avgörande.

45 Domen Thiele Meneses (punkt 48 och där angiven rättspraxis).

46 Rapporten finns på följande adress: https://www.ombudsman.hr/hr/download/izvjesce-pucke-pravobraniteljice-za-2017-godinu/?wpdmdl=4745&refresh=63c90d728a8151674120562.

47 Av begäran om förhandsavgörande framgår att det år 2018 gjordes ändringar – utan retroaktiv verkan – i den skattelagstiftning som är i fråga i det nationella målet. Den nya artikel 17.2.10 i ZPD innebär att det vid beräkning av grundavdraget inte längre tas hänsyn till belopp såsom bidrag och premier till elever och studenter som tilldelas utifrån budgetar och subventioner finansierade över Europeiska unionens budget, fonder och program och andra internationella fonder och program som regleras av särskilda bestämmelser och internationella konventioner med utbildnings- och yrkesfortbildningsändamål. I motiveringen till det ändringsförslag som lades fram för det kroatiska parlamentet framhöll den kroatiska regeringen att den tidigare lagstiftningslösningen hade lett till att ungdomar, huvudsakligen från missgynnade miljöer, … avstår från att välja de aktuella programmen eftersom deras föräldrar då inte längre kan försörja dem.

48 Se, bland annat, domen Thiele Meneses (punkt 29), dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 34), och dom av den 22 februari 2024, Direcţia pentru Evidenţa Persoanelor şi Administrarea Bazelor de Date ( C‑491/21, EU:C:2024:143, punkt 52).

49 Enligt den hänskjutande domstolen medför denna bestämmelse därför inte någon rätt till höjt grundavdrag för underhållsberättigat barn för skattskyldiga vilkas underhållsberättigade barn under ett beskattningsår uppbär ej skattepliktiga inkomster till ett belopp som enligt lagstiftarens bedömning gör det möjligt för dem att med sina egna inkomster bidra till sin försörjning och därmed minska sina föräldrars utgifter inom ramen för dessas underhållsskyldighet, men däremot finns en sådan rätt för skattskyldiga vilkas barn inte har någon skattepliktig inkomst, eller endast en ytterst liten sådan, och därför måste få sitt uppehälle bekostat med medel från sina föräldrars inkomster.

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Finanzamt V (Arv – partiellt grundavdrag och avdrag för laglotter) ( C‑394/20, EU:C:2021:1044, punkt 52).

51 Se domen Thiele Meneses (punkt 49 och där angiven rättspraxis).

52 Se punkterna 43–52 i detta förslag till avgörande.

53 Se fotnot 47 i detta förslag till avgörande.

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2022, kommissionen/Österrike (Indexering av familjeförmåner) ( C‑328/20, EU:C:2022:468, punkt 61).