Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 13 januari 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4 (nedan kallad gemenskapens tullkodex).

3 EUT L 145, 2008, s. 1.

4 EUT L 269, 2013, s. 1, och rättelse, EUT L 287, 2013, s. 90 (nedan kallad unionens tullkodex). Enligt artiklarna 287 och 288 trädde denna kodex i kraft den 30 oktober 2013 och ska, med undantag för vissa bestämmelser (vilka inte inbegriper artikel 116 i denna förordning), tillämpas från och med den 1 maj 2016.

5 Kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, 1999, s. 11). Denna förordning upphävdes och ersattes av kommissionens förordning (EG) nr 612/2009 av den 7 juli 2009 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EUT L 186, 2009, s. 1).

6 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till domarna av den 18 februari 2014 i målen 4 K 18/12 och 4 K 264/11 från Finanzgericht Hamburg (Skattedomstolen i Hamburg).

7 C‑323/10–C‑326/10, EU:C:2011:774. Dessa mål avsåg tolkningen av undernumren 02071210 och 02071290 i bilaga I till kommissionens förordning (EEG) nr 3846/87 av den 17 december 1987 om upprättandet av en exportbidragsnomenklatur för jordbruksprodukter (EGT L 366, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 25, s. 19).

8 C‑365/15, EU:C:2017:19 (nedan kallad domen i målet Wortmann).

9 Rådets förordning (EG) nr 91/2009 av den 26 januari 2009 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 29, 2009, s. 1). Denna förordning upphävdes genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/278 av den 26 februari 2016 om upphävande av den slutgiltiga antidumpningstullen på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, utvidgad till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (EUT L 52, 2016, s. 24).

10 Se dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188).

11 Se dom av den 16 december 1976, Comet ( 45/76, EU:C:1976:191).

12 Se dom av den 9 november 1983, San Giorgio ( 199/82, EU:C:1983:318).

13 Se dom av den 26 juni 1979, McCarren ( 177/78, EU:C:1979:164).

14 Se dom av den 9 februari 1999, Dilexport ( C‑343/96, EU:C:1999:59).

15 Se dom av den 2 december 1997, Fantask m.fl. ( C‑188/95, EU:C:1997:580).

16 Se dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl. ( C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134).

17 Se dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478) (nedan kallad domen i målet Littlewoods Retail).

18 Se dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250) (nedan kallad domen i målet Irimie), och dom av den 15 oktober 2014, Nicula ( C‑331/13, EU:C:2014:2285).

19 Se dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716) (nedan kallad domen i målet Hauptzollamt B).

20 Denna rättspraxis inleddes med dom av den 9 november 1983, San Giorgio ( 199/82, EU:C:1983:318, punkt 12). Den bekräftades i efterföljande rättspraxis, såsom dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl. ( C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134, punkt 84), eller, helt nyligen, dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 26).

21 Det skulle till och med kunna hävdas att rätten till återbetalning var det första unionsrättsligt grundade rättsmedel som EU-domstolen ansåg vara en naturlig del av det system som inrättats genom fördragen. Rättspraxis avseende rätten till återbetalning föregår den rättspraxis i vilken EU-domstolen har utvecklat andra rättsmedel, såsom rätten till interimistiska åtgärder (som inleddes med dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl. ( C‑213/89, EU:C:1990:257) eller rätten till skadestånd (som inleddes med dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428)). Rätten till återbetalning erkändes emellertid inte omedelbart som ett unionsrättsligt grundat rättsmedel, eftersom majoriteten av nationella rättssystem sörjde för någon form av möjlighet att kräva återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter. Det stod därför inte omedelbart klart att unionsrätten innehåller en egen rättslig grund för återbetalning som inte är avhängig nationell rätt. Se, i detta avseende, Dougan, M., Cutting Your Losses in the Enforcement Deficit: A Community Right to the Recovery of Unlawfully Levied Charges?, Cambridge Yearbook of European Legal Studies, vol. 1, 1998–1999, s. 233; Ćapeta, T., Sudovi Europske unije. Nacionalni sudovi kao europski sudovi (EU Courts. National Courts as European Courts), Institut za međunarodne odnose, IMO, Zagreb, 2002, s. 109 ff.

22 Se, exempelvis, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 25), och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 27).

23 Se, exempelvis, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 25), och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 27).

24 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokat V. Trstenjak i målet Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:9, punkterna 26–30) och förslag till avgörande av generaladvokat M. Wathelet i målet Irimie ( C‑565/11, EU:C:2012:803, punkterna 21–29).

25 Se, exempelvis, Gazin, F. L’étendue du versement des sommes dues par les États en violation du droit de l’Union européenne: le beurre et l’argent du beurre au service de l’efficacité du droit , Revue du marché commun et de l’Union européenne, nr 571, 2013, s. 475; Schlote, M., The San Giorgio cause of action, British Tax Review, 2014, s. 103; van de Moosdijk, M., Unjust Enrichment in European Union Law, Kluwer, 2018, särskilt s. 68–83; Episcopo, F., The Vicissitudes of Life at the Coalface: Remedies and Procedures for Enforcing Union Law before the National Courts, i Craig, P. och de Búrca, G. (red.), The Evolution of EU Law, tredje upplagan, Oxford University Press, 2021, s. 275, särskilt s. 290–291.

26 Den hänskjutande domstolen har, i detta avseende, hänvisat till dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591) (nedan kallad domen i de förenade målen Zuckerfabrik Jülich), dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250), och dom av den 18 januari 2017, Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2017:19).

27 Se dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl. ( C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591).

28 Se dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250).

29 Se dom av den 18 januari 2017, Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2017:19).

30 Se dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478).

31 I mål C‑419/20 har Reyher till exempel uppgivit att bolaget betalade ett belopp om 774000 euro år 2013, medan det inte återbetalades förrän år 2019.

32 Se, exempelvis, Dougan, angiven i fotnot 21 i detta förslag till avgörande, och Gazin, angiven i fotnot 25 i detta förslag till avgörande.

33 Dom av den 20 oktober 2011, Danfoss och Sauer-Danfoss ( C‑94/10, EU:C:2011:674, punkt 23).

34 Se, exempelvis, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478, punkt 25), och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 27).

35 Se, i detta hänseende, van de Moosdijk, angiven i fotnot 25.

36 Se C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2011:701, punkterna 125–129.

37 C‑47/07 P, EU:C:2008:726, särskilt punkterna 44–50.

38 C‑575/18 P, EU:C:2020:530, särskilt punkterna 81–84. Se även förslag till avgörande av generaladvokat E. Sharpston i målet Republiken Tjeckien/kommissionen ( C‑575/18 P, EU:C:2020:205, punkterna 120–129) och förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott i de förenade målen Slovakien/kommissionen och Rumänien/kommissionen ( C‑593/15 P, C‑594/15 P och C‑599/15 P, EU:C:2017:441, punkt 108).

39 Det är i detta hänseende av värde att beröra den rättspraxis i vilken EU-domstolen har tillåtit medlemsstaterna att beakta begreppet obehörig vinst. Denna rättspraxis uppstod i fall där nationella bestämmelser begränsade rätten till återbetalning av belopp som felaktigt erlagts i strid med unionsrätten och beloppen hade övervältrats på andra ekonomiska aktörer eller på konsumenterna. Se, exempelvis, dom av den 27 februari 1980, Just ( 68/79, EU:C:1980:57, punkterna 26 och 27). Denna rättspraxis bekräftar den framlagda uppfattningen att rätten till ränta i enlighet med unionsrätten motiveras av behovet av att förebygga förluster i strid med unionsrätten. En person som har övervältrat felaktigt uttagna belopp på andra har inte gjort någon förlust, vilket är skälet till att denne skulle kunna förvägras sin rätt till återbetalning jämte ränta i enlighet med unionsrätten.

40 Det är inte bara vid återbetalning av skatter, avgifter och andra pålagor som unionsrätten förutser att ränta ska betalas. Sådan ränta ska till exempel även betalas i samband med skadeståndsanspråk till följd av att unionsrätten har åsidosatts. Se, till exempel, dom av den 2 augusti 1993, Marshall ( C‑271/91, EU:C:1993:335, punkt 31).

41 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona i målet Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2016:663, punkt 66).

42 Se dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478).

43 Se dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning) ( C‑100/20, EU:C:2021:716).

44 Se, exempelvis, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 32) och dom av den 16 november 2021, WB m.fl. ( C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931, punkt 59).

45 Se, exempelvis, yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkt 69) och dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 33).

46 Se, exempelvis, dom av den 25 juni 2020, SatCen/KF ( C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 61), och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 31).

47 Se, i detta avseende, yttrande 1/09 (Avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister) den 8 mars 2011 ( EU:C:2011:123, punkt 80).

48 Se dom av den 18 januari 2017, Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2017:19, punkt 38) (min kursivering).

49 I sitt förslag till avgörande i målet Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2016:663, punkt 45) föreslog generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona, som en av de möjliga lösningarna i det målet, att den bestämmelse i tullkodexen som utesluter betalning av ränta skulle förklaras ogiltig. Detta var inte den lösning som han valde att föreslå EU-domstolen, eftersom det fanns en godtagbar motivering till den ifrågavarande bestämmelsen. Det är värt att notera att denna regels giltighet inte har ifrågasatts i förevarande mål.

50 Se dom av den 18 januari 2017, Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2017:19, särskilt punkterna 24–32).

51 Samma motivering har fått stöd av kommissionen såväl i målet Wortmann som i dess yttrande i förevarande mål.

52 Dom av den 18 januari 2017, Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2017:19, punkt 27).

53 Förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona i målet Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2016:663, punkt 50).

54 Denna symmetri, vilken utesluter skyldigheten att betala ränta både för tullmyndigheten, om tullskulden korrigeras nedåt, och för aktören, om tullskulden korrigeras uppåt, framhölls som en viktig del av motiveringen till den omtvistade regeln. Se dom av den 18 januari 2017, Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2017:19, punkterna 29–31), och förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona i målet Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2016:663, punkterna 48–52).

55 Det finns enligt min mening ingen anledning till att de överväganden som gjordes i domen i målet Wortmann, vilka avsåg artikel 241 i gemenskapens tullkodex, inte skulle vara tillämpliga på artikel 116.6 i unionens tullkodex. Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona i målet Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2016:663, punkt 51, fotnot 25).

56 Förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona i målet Wortmann ( C‑365/15, EU:C:2016:663, punkt 52).

57 Se dock, i detta avseende, Kakouris, C.N., Do the Member States Possess Judicial Procedural Autonomy?, Common Market Law Review, vol. 34, 1997, s. 1389; Bobek, M., Why There is No Principle of Procedural Autonomy of the Member States, i de Witte, B. och Micklitz, H.-W. (red.), The European Court of Justice and the Autonomy of the Member States, Intersentia, 2012, s. 305; och förslag till avgörande av generaladvokat V. Trstenjak i målet Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:9, punkterna 23–25).

58 Se, vad gäller betalning av ränta, exempelvis, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail Ltd m.fl. ( C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 27 och 28), och dom av den 23 april 2020, Sole-Mizo och Dalmandi Mezőgazdasági ( C‑13/18 och C‑126/18, EU:C:2020:292, punkt 37). Såsom EU-domstolen angav i dessa domar ankommer det i avsaknad av unionslagstiftning på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa villkoren för hur sådan ränta ska betalas, förutsatt att de varken är mindre förmånliga än dem som avser liknande anspråk grundade på bestämmelser i nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller är utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen).

59 Se, i detta avseende, Prechal, S., Community Law in National Courts: The Lessons from Van Schijndel, Common Market Law Review, vol. 35, 1998, s. 681, på s. 690. Se vidare, exempelvis, Widdershoven, R., National Procedural Autonomy and General EU Law Limits, Review of European Administrative Law, vol. 12, 2019, s. 5; Episcopo, angiven i fotnot 25 i detta förslag till avgörande.

60 C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441.

61 C‑312/93, EU:C:1995:437.

62 Se, exempelvis, dom av den 19 december 2019, Cargill Deutschland ( C‑360/18, EU:C:2019:1124, punkt 51), och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:799, punkterna 63 och 64).

63 I motsats till vad Reyher har anfört i mål C‑419/20, förefaller det enligt min mening inte som om de omtvistade nationella bestämmelserna behandlar anspråk grundade på unionsrätten mindre förmånligt än anspråk som grundar sig på nationell rätt. Den omständigheten att den behöriga nationella myndigheten kan göra gällande i det nationella målet att det faktum att artikel 116.6 i unionens tullkodex kan tillämpas för att utesluta betalning av ränta följer av att unionsrätten, och inte nationell rätt, har gjort det möjligt att begränsa rätten till ränta.

64 Se, exempelvis, dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250, punkterna 26 och 28). Se även, i detta avseende, dom av den 23 april 2020, Sole-Mizo och Dalmandi Mezőgazdasági ( C‑13/18 och C‑126/18, EU:C:2020:292, punkt 43).

65 Se dom av den 18 april 2013, Irimie ( C‑565/11, EU:C:2013:250, punkterna 27 och 29). Se även, i detta avseende, dom av den 15 oktober 2014, Nicula ( C‑331/13, EU:C:2014:2285, punkterna 37 och 38).

66 Se C‑365/15, EU:C:2016:663, punkterna 14 samt 69–73.

67 Den hänskjutande domstolen har, i detta avseende, hänvisat till § 236 i AO, jämförd med § 14 (2) i MOG.