Artikel 2.41 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EG, jämförd med artikel 7 i samma direktiv, ska tolkas så,

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 12 februari 2026( 1 )

Förenade målen C-722/24 och C-756/24

SIA ”Elektro bizness”,

Ytterligare deltagare i rättegången:

Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija (C-722/24)

och

Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija

Ytterligare deltagare i rättegången:

SIA ”Jelgavas autobusu parks” (C-756/24)

(begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland))

” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden för el – Direktiv (EU) 2019/944 – Artikel 2.41 – Begreppet direktledning – Kundens valfrihet – Fullständig separering från nätet – Anslutning av en kund till en befintlig elledning – Anslutning av flera kunder ”

I. Inledning

1. Är en direktledning, genom vilken en kund kan köpa el från en producent utan att gå via den systemansvariges nät (och därmed utan betalning av de kostnader som detta ger upphov till), endast förbehållen kunder som inte kan anslutas till nätet av tekniska eller ekonomiska skäl? Eller finns det utrymme för medlemsstaterna att även kunna tillåta direktledningar i andra fall (till exempel för att främja industrianläggningar eller decentraliserad produktion och försörjning av ”grön” energi)?

2. Det är själva kärnan i den fråga som ligger till grund för denna begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland)).

3. Direktledning är sedan direktiv 96/92/EG( 2 ) en erkänd komponent på den inre marknaden för el. I det nu gällande direktivet (EU) 2019/944 (nedan kallat elmarknadsdirektivet)( 3 ) är det reglerat på så sätt, att en avvägning mellan alla kunders försörjningstrygghet och den rättvisa fördelningen av nätkostnaderna, å ena sidan, och främjandet av industri och energiproduktionens diversifiering, å den andra, ska vara möjlig.

4. De båda förevarande begärandena om förhandsavgörande från Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland)) ger nu EU-domstolen möjlighet att konkretisera förutsättningarna för en sådan avvägning.

5. Ledningarna i det nationella målet ska var och en kopplas till ett kraftverk och till en kund. De planerade elledningarna uppvisar dock i båda fall vissa särskilda kännetecken: I mål C-722/24 ska kunden anslutas via den omtvistade elledningen till en befintlig elledning som är ansluten till nätet och genom vilken redan andra kunder får sin försörjning. I mål C-756/24 är kunden redan ansluten till nätet och denne vill i framtiden behålla denna anslutning som en reservanslutning jämte den omtvistade elledningen.

II. Rättslig ram

A. Unionsrätten

6. Artikel 2 (”Definitioner”) led 41 i elmarknadsdirektivet innehåller en definition av begreppet direktledning. I detta direktiv avses med:

” direktledning : antingen en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund, eller en elledning som kopplar samman en producent och en elleverantör så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder.”

7. I artikel 7 (”Direktledningar”) i elmarknadsdirektivet föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna ska vidta det åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för

a) alla producenter och elleverantörer[( 4 )] som är etablerade inom deras territorium att leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder genom en direktledning, utan att drabbas av oproportionella administrativa förfaranden eller kostnader,

b) alla kunder inom deras territorium att, enskilt eller gemensamt, få leveranser via en direktledning från producenter och elleverantörer.

2. Medlemsstaterna ska fastställa kriterier för beviljandet av tillstånd att uppföra direktledningar inom deras territorium. Dessa kriterier ska vara objektiva och icke-diskriminerande.

3. Möjligheten att leverera el genom en direktledning enligt punkt 1 i denna artikel ska inte påverka möjligheten att ingå elavtal i enlighet med artikel 6.

4. Medlemsstaterna får utfärda tillstånd att uppföra en direktledning, antingen på villkor av att tillträde till systemet har vägrats på grundval av artikel 6, eller av att ett tvistlösningsförfarande enligt artikel 60 har inletts.

5. Medlemsstaterna får vägra att ge tillstånd för en direktledning om ett sådant tillstånd skulle försvåra tillämpningen av bestämmelserna om skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i artikel 9. Vederbörligen motiverade skäl ska anges för en sådan vägran.”

B. Lettisk rätt

8. I artikel 1.29 i Elektroenerģijas tirgus likums (nedan kallad elmarknadslagen) av den 5 maj 2005) definieras direktledning som

”en elledning som kopplar samman en isolerad elproduktionsplats med en isolerad kund, eller en elledning som kopplar samman en isolerarad elproducent med en elleverantör som direkt försörjer sina ägda fastigheter, associerade företag och sina egna kunder.”

9. I artikel 25 (”Uppförande av elledningar”) punkt 2 och punkt 3 led 1 i elmarknadslagen stipuleras följande:

”2. Den systemansvarige för distributionssystemet ska ha rätt att uppföra en distributionsledning inom det område som omfattas av dennes tillstånd.

3. En annan person än den systemansvarige för distributionssystemet ska ha rätt att uppföra en distributionsledning inom det område som omfattas av den systemansvariges tillstånd om den elledning som ska uppföras är

1) en direktledning,”

10. I artikel 26 (”Direktledning”) i elmarknadslagen fastställs följande:

”1. Producenten ska ha rätt att leverera el till kunder eller till egna anläggningar genom en direktledning.

2. Tillstånd för att uppföra direktledningen ska utfärdas av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten ska fastställa objektiva och enhetliga kriterier enligt vilka tillstånd för uppförande av en direktledning ska utfärdas.”

III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

A. Mål C-722/24, Elektro bizness

11. Elektro bizness driver ett kraftvärmeverk. Företaget är inte enbart ägare av kraftverket, utan också av en elledning under jord (nedan kallad den befintliga elledningen) som är ansluten till kraftverket och har en längd av 7,6 kilometer, genom vilken 20 kilovolt el transporteras. Den befintliga elledningen tillhörde Elektro bizness redan innan elmarknadslagen trädde i kraft år 2005. Via denna elledning transporterar Elektro bizness el till ett elnät som ägs av bolaget Sadales tīkls. Dessutom nyttjar Sadales tīkls den befintliga elledningen för att leverera el till sex industrikunder utan att gå via Sadales tīkls nät.

12. År 2021 ansökte Elektro bizness hos Sabiedrisko pakalpojumu regulēšanas komisija (tillsynsmyndigheten för allmänna tjänster) (nedan kallad tillsynsmyndigheten) om beviljade av tillstånd för uppförande av en direktledning. Den planerade elledningen ska ansluta en kunds anläggning på en sträcka av cirka 400 meter till den befintliga elledningen och göra det möjligt för Elektro bizness att leverera el till kunden utan att gå via Sadales tīkls nät.

13. Genom beslut nr 65 av den 10 juni 2021 nekade tillsynsmyndigheten Elektro bizness att uppföra direktledningen. Tillsynsmyndigheten motiverade sitt beslut med att den planerade elledningen inte avsåg en direktledning. Eftersom den befintliga elledningen inte kan ses som en del av ”elproduktionsplatsen”, kopplar den planerade elledningen inte samman någon kund med en enskild produktionsplats.

14. Elektro bizness överklagade då beslutet till Administratīvā apgabaltiesa (regionala förvaltningsdomstolen, Lettland) som avvisade överklagandet. Administratīvā apgabaltiesa delade tillsynsmyndighetens uppfattning om att den befintliga elledningen inte kunde ses som en del av produktionsplatsen, eftersom den inte skulle användas för produktion, utan för överföring av den producerade elen. Sålunda skulle kunden inte anslutas direkt till kraftverket.

15. Elektro bizness överklagade detta beslut till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) och gjorde gällande att den befintliga elledningen utgör en integrerad komponent i kraftverkets drift och därför är att betrakta som en del av produktionsplatsen. Dessutom är syftet med uppförandet av en direktledning att ge en elproducent möjlighet att försörja en kund direkt med den producerade energin, utan att gå via den systemansvariges nät.

16. Mot denna bakgrund har Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”I den mening som avses i artikel 2.41 [i elmarknadsdirektivet]:

1) Ska begreppet ’enskild produktionsplats’ som används i denna bestämmelse tolkas så, att det även omfattar en av en elproducent ägd elledning som är ansluten till en produktionsplats, och som är avsedd för överföring av den producerade elen och sträcker sig bortom gränserna för den plats (postadress) där kraftverket är belägen?

2) Omfattar den definition av begreppet direktledning som finns i denna bestämmelse en elledning som ansluter en kund till en elproduktionsplats (kraftvärmeverk) genom att upprätta en anslutning till en elledning som ägs av en elproducent, som redan har uppförts och som är avsedd för överföring av el, om detta leder till att leverans av el från producenten till kunden säkerställs utan att gå via den systemansvarige för distributionssystemets nät? Påverkas svaret på denna fråga av den omständigheten att denna redan uppförda elledning, som ägs av elproducenten och som är avsedd för elöverföring, och som den föreslagna elledningen skulle anslutas till för att nå den nya kunden, redan används för leverans av el till andra kunder?”

B. Mål C-756/24, Jelgavas autobusu parks

17. Jelgavas autobusu parks bedriver verksamhet inom kommunens lokala passagerartrafik. Företaget önskade använda sig av stadsbussar med vätgasdrift och att driva en vätgasfabrik i detta syfte.

18. I mars 2021 ansökte Jelgavas autobusu parks hos tillsynsmyndigheten om ett tillstånd för uppförande av en 6,5 kilometer lång elledning som skulle koppla samman företagets vätgasfabrik med ett biomassakraftverk tillhörande SIA Gren Latvija. Jelgavas autobusu parks ville köpa el av Gren Latvija direkt för att på så sätt bland annat sänka kostnaderna som hängde samman med den högre anslutningskapaciteten. Jelgavas autobusu parks vill behålla företagets Sadales tīkls befintliga anslutning till nätet endast som reservanslutning efter uppförandet av den planerade elledningen. Så länge företaget köper elen via direktledningen ska ingen el köpas från nätet.

19. Tillsynsmyndigheten avslog denna ansökan genom beslut nr 123 av den 4 november 2021. Enligt tillsynsmyndighetens uppfattning kan inget tillstånd beviljas för uppförandet av en ”direktledning”, eftersom Jelgavas autobusu parks inte är att betrakta som ”enskild kund”. Den systemansvarige kan nämligen säkerställa att Jelgavas autobusu parks försörjs med el till rimlig kostnad även om kapaciteten höjs. Uppförandet av en direktledning är emellertid endast tillåtet när detta är tekniskt och ekonomiskt motiverat. Jelgavas autobusu parks överklagade detta avslagsbeslut till Administratīvā apgabaltiesa (regionala förvaltningsdomstolen).

20. Överklagandet bifölls av Administratīvā apgabaltiesa. Av de tillämpliga bestämmelserna framgår inte att syftet med att uppföra direktledningar enbart skulle vara att säkerställa elförsörjningen till kunder som inte har möjligheter eller har begränsade möjligheter att få den nödvändiga elen från nätet. En förutsättning för en direktledning är dock att företaget separeras från nätet. Jelgavas autobusu parks lämnade emellertid en förklaring, enligt vilken företagets bortkoppling från Sadales tīkls nät säkerställs när de använder direktledningen. Därför föreligger en tillräcklig separering.

21. Tillsynsmyndigheten överklagade detta beslut till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen). Med anledning av detta har nämnda domstol vilandeförklarat målet och hänskjutit följande två frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Ska artikel 7 i [elmarknadsdirektivet] tolkas så, att en ’direktledning’ utgör en alternativ form av elförsörjning om en kund så önskar eller ska direktivet tolkas så, att en direktledning endast är tillåten i undantagsfall?

2) Ska artikel 2.41 i [elmarknadsdirektivet] tolkas så, att begreppet ’direktledning’ kan avse en elledning genom vilken planeras en anslutning mellan en elproducent som är ansluten till distributionssystemet och en elkund som är ansluten till distributionssystemet, när denna kund behåller sin anslutning till distributionssystemet som en reservanslutning efter det att den planerade elledningen har uppförts, men att kunden ska vara bortkopplad från distributionssystemet så länge den förses med el från elproducenten genom denna direktledning?

3) Ska begreppet ’enskild kund’ i artikel 2.41 [i elmarknadsdirektivet] endast förstås som en kund som inte är ansluten till distributionssystemet och för vilken kund den systemansvarige för distributionssystemet inte kan säkerställa den nödvändiga kapaciteten till rimlig kostnad genom uppförandet av en anslutning?”

22. Domstolens ordförande beslutade den 6 december 2024 att förena målen C-722/24, Elektro bizness, och C-756/24, Jelgavas autobusu parks, vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt den slutgiltiga domen.

23. Tillsynsmyndigheten och Europeiska kommissionen har lämnat in skriftliga inlagor i båda målen. Den italienska regeringen har lämnat in en inlaga i mål C-722/24, Elektro bizness, och den österrikiska regeringen har lämnat in en inlaga i mål C-756/24, Jelgavas autobusu parks. Domstolen har i enlighet med artikel 76.2 i rättegångsreglerna beslutat att inte hålla någon muntlig förhandling.

IV. Bedömning

24. De fem tolkningsfrågorna avser i grunden två frågekomplex, för vilkas undersökning begreppet direktledning behöver tolkas.

25. För detta behöver det först undersökas om direktledningar utgör en alternativ form av energiförsörjning, eller om en direktledning endast får uppföras om kunden av tekniska eller ekonomiska skäl inte kan anslutas till nätet (A.) (fråga 2 i mål C-722/24 samt fråga 1 och fråga 3 i mål C-756/24). Om det senare är fallet behöver den kommande frågan, om en reservanslutning till nätet får finnas kvar jämte direktledningen, inte besvaras (B.) (fråga 2 i mål C-756/24).

26. Dessutom undrar den hänskjutande domstolen om bara en enskild kund eller även flera kunder kan anslutas via direktledningen och hur man ska förstå begreppet ”enskild produktionsplats” (frågorna 1 och 2 i mål C-722/24 samt fråga 3 i mål C-756/24) (C. till E.).

A. Direktledning som alternativ form av energiförsörjning? (fråga 2 i mål C-722/24 samt frågorna 1 och 3 i mål C-756/24)

27. Med den första delen av sin andra tolkningsfråga i mål C-722/24 vill den hänskjutande domstolen veta om det avgörande kännetecknet för en direktledning, i den betydelse som avses med definitionen i artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet, är att producentens elförsörjning till kunden säkerställs utan att gå via den systemansvariges nät. En sådan definition av direktledning skulle ta fasta på den faktiska leveranssituationen och inte vara beroende av om en anslutning till nätet finns eller är möjlig.

28. Klargörandet av denna fråga är också nödvändigt för att fastställa om försörjningen via direktledningar utgör en alternativ form av elförsörjning eller om direktledningar är förbehållna undantagsfall, då en annan leveransform inte är tekniskt eller ekonomiskt möjlig (frågorna 1 och 3 i mål C-756/24). Om man vill ta fasta på frånvaron av anslutningsmöjlighet, så skulle befintliga kunder, som redan är anslutna till nätet eller nya kunder som har en sådan möjlighet, inte kunna välja elleveranser genom en direktledning.

29. I artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet definieras två fall av direktledningar. Enligt denna handlar det antingen om ”en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund” (fall 1), eller ”en elledning som kopplar samman en producent och en elleverantör så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder” (fall 2).

30. Jag ska först beskriva hur dessa båda fall ska avgränsas från varandra och varför det andra fallet är relevant för de omtvistade elledningarna (1.). I denna analys gäller antagandet att direktledningen är avsedd som ett alternativ till elförsörjning via nätet (2.).

1. Avgränsning av artikel 2.41, fall 1 och 2 i elmarknadsdirektivet

31. Formuleringen av tolkningsfrågorna antyder att den hänskjutande domstolen vill veta om de omtvistade elledningarna uppfyller villkoren för det första fallet, det vill säga kan kvalificeras som elledningar som ”kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund”.( 5 )

32. Såsom Österrike gör gällande i mål C-756/24 reser omständigheterna i det nationella förfarandet emellertid frågan om de omtvistade elledningarna inte snarare hör hemma i det andra fallet, det vill säga ska klassificeras som elledningar som ”kopplar samman en elproducent .. med [sina] kunder … för direkt försörjning”. På det viset ska den omtvistade elledningen i mål C-722/24 koppla samman Elektro bizness med sin nya kund via den befintliga elledningen, med vilken redan sex andra kunder försörjs med el, utan att man går via den systemansvariges nät. Den omtvistade elledningen i mål C-756/24 ska koppla samman Jelgavas autobusu parks med Gren Latvijas biomassakraftverk för direkt försörjning, fastän företaget redan är anslutet till nätet.

33. I det sammanhanget intar Österrike ståndpunkten att fall 1 i artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet (”ledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund”) endast omfattar så kallade ö-lokaliseringsorter. Med sådana avses en produktionsplats som inte är ansluten till nätet och som via en ”direktledning” är sammankopplad med en kund, som inte heller den är ansluten, i vilken situation båda är isolerade från andra elledningar och nätanslutningar. Situationen i fall 2 ska förstås i vidare mening och anses omfatta alla de fall där en elledning kopplar samman en elproducent eller elleverantör direkt med den egna fastigheten, ett dotterbolag eller en kund. Konjunktionen ”och” som används två gånger i artikel 2.41, fall 2 ska förstås som ett ”eller”.

34. Det är en övertygande ståndpunkt.

35. Formuleringen i fall 2, enligt vilken den berörda elledningen ”kopplar samman en elproducent och en elleverantör så att dessa direkt kan leverera till sin egen fastighet, sina dotterbolag och sina kunder”( 6 ) är vilseledande. Denna formulering som används i de flesta språkversioner( 7 ) väcker nämligen vid första anblick intrycket att elproducenten och elleverantören måste vara sammankopplade via direktledningen, och att elleverantören måste sedan ansluta sin fastighet, sina dotterbolag och sina kunder via en annan elledning. Det intrycket väcks av att konjunktionen ”och” i stället för ”eller” används.

36. Emellertid talar grammatiska överväganden emot denna förståelse. Genom formuleringen i plural (” sin fastighet”, ” sina dotterbolag”, ” sina kunder”)( 8 ) förtydligas att det handlar om både elproducentens och elleverantörens respektive fastigheter, dotterbolag och kunder. Det förefaller logiskt att i samma sats förstå både det första ”och” (”producent och elleverantör”) och det andra ”och” (”sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder”) som ett ”eller”. Det är ju uppenbart att konjunktionen ”och” i det senare fallet ska förstås som ”eller” (”sina egna fastigheter, dotterbolag [eller] kunder”), eftersom inte alla elproducenter eller elleverantörer nödvändigtvis måste ha såväl (ytterligare) fastigheter som dotterbolag och kunder.( 9 )

37. Denna uppfattning stöds även av systematiska överväganden. Artikel 7.1 i elmarknadsdirektivet som konkretiserar rätten till uppförande av en direktledning och stipulerar i led a att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för ”alla producenter och elleverantörer som är etablerade inom deras territorium att leverera till sina egna fastigheter, dotterbolag och kunder genom en direktledning …”. Även här är det uppenbart att både producent och elleverantör ska ha rätt att leverera till sina (respektive) egna fastigheter, dotterbolag och (i betydelsen ”eller”) kunder genom en direktledning.

38. Slutligen talar även teleologiska överväganden för att artikel 2.41, fall 2 i elmarknadsdirektivet ska förstås så, att både producent och elleverantör kan leverera till sina fastigheter, dotterbolag och framför allt kunder genom en direktledning. Såsom jag kommer att klargöra nedan under punkt 61 och följande punkter ska ju instrumentet direktledning bidra till att den inre marknaden för el avregleras och med tanke på marknadens miljömässiga omställning erbjuda större flexibilitet i förhållande till själva försörjningen till elnäten. Det står i överensstämmelse med ovanstående att detta instrument inte bara kan nyttjas av en producent i förbindelse med en elleverantör, utan även av enbart en producent.

39. En elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund (fall 1) är alltid också en elledning som kopplar samman en producent och en kund (en av konstellationerna i fall 2). Därmed är en direktledning enligt fall 1 av nöden också alltid en direktledning enligt fall 2, det vill säga fall 1 är ett fall som räknar under fall 2.

40. Jämfört med fall 2 verkar det ställas högre krav i fall 1, genom att det senare tar fasta på producentens ”enskilda produktionsplats” och den ”enskilda kunden”. Detta har emellertid ingen inverkan på producenters, elleverantörers och kunders rättigheter som garanteras genom artikel 7 i elmarknadsdirektivet. Detta framgår endast indirekt av artikel 7.4, enligt vilken medlemsstaterna, för utfärdande av tillstånd att uppföra en direktledning, får uppställa som villkor att tillträde till systemet har vägrats.

41. För att kunna ge den hänskjutande domstolen relevanta svar i avgörandet av de båda nationella förfarandena kommer jag därför att undersöka både Elektro bizness planerade elledning (mål C-722/24) och den planerade elledning med vilken Jelgavas autobusu parks ska anslutas (mål C-756/24) med utgångspunkt i – det andra – fall 2 i artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet.

2. Konceptet direktledning i artikel 2.41, fall 2 i elmarknadsdirektivet som alternativ till nätet

42. Var emellertid konceptet direktledning i dess vidare mening enligt fall 2, det vill säga som ”elledning som kopplar samman en producent och (i betydelsen ”eller”) en elleverantör, så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och (i betydelsen ”eller”) kunder” tänkt som ett alternativ till nätet? Svaret på den frågan ger sig av elmarknadsdirektivets formulering (a), förarbeten (b), sammanhang (c), systematik (d) och syften (e).

a) Formulering av artikel 2.41, fall 2

43. Det går att härleda av definitionen av begreppet ”direktledning” i artikel 2.41, fall 2 i elmarknadsdirektivet att kunden måste försörjas med el utan att gå via den systemansvariges nät. En direktledning är ju en elledning ”så att dessa direkt kan försörja[s]”. Enligt ordets allmänna betydelse är en direkt försörjning en ”omedelbar” försörjning ”som går utan omvägar”. Därför ligger det nära till hands att förstå ”en direkt försörjning” som att en sådan är utformad att inte gå via den systemansvariges nät.

44. Däremot finns det inget i ordalydelsen som ger stöd för att begreppet är så snävt definierat, att en befintlig eller möjlig anslutning till nätet skulle utesluta en direktledning. Det är inte avgörande för definitionen om det finns en anslutning till nätet eller om en sådan vore möjlig.

45. Den omständigheten att lagstiftaren inte tagit fasta på anslutningssituationen i definitionen av begreppet, utan försörjningssituationen, talar också för att endast försörjningssättet är det avgörande kännetecknet för en direktledning.

b) Förarbetena till artikel 2.41

46. När det gäller en skillnad i betydelse mellan en gammal och en senare textversion av en unionsrättslig bestämmelse får man förmoda att författaren av den senare bestämmelsen haft för avsikt att avvika från den måttstock som dittills gällt.( 10 ) I artikel 2.12 i det första elmarknadsdirektivet 96/92 definieras direktledning som en ”elledning som kompletterar det sammanlänkade systemet”. Det väsentliga särdraget för direktledningen var därmed dess komplementaritet i förhållande till nätet. Det kan dock även innebära att direktledningen rent allmänt kan finnas som tillägg till nätet (för elförsörjning till de isolerade ö-lokaliseringsorterna där kunderna inte är anslutna till elnätet) och att den i fallet med en viss kund finns en direktledning som tillägg till kundens anslutning till nätet.

47. Med artikel 2.15 i direktiv 2003/54/EG( 11 ), som upphävde direktiv 96/92, infördes så en ny definition av direktledning som i sak hade samma betydelse som den dåvarande versionen i direktiv 2019/944( 12 ).

48. Den omständigheten att komplementariteten mellan nät och direktledning lämnades därhän i den aktuella definitionen skulle kunna tas till intäkt för att lagstiftaren eftersträvade en snävare definition, enligt vilken direktledningen för en viss kund endast kan finnas i stället för nätet, däremot inte jämte nätet.

49. En sådan slutsats är emellertid inte övertygande. Med direktiv 2003/54 kom en klart mer omfattande definition av direktledning. Lagstiftaren hade för ögonen att beakta ett flertal olika konstellationer där direktledningar kan komma till användning. En begränsning av begreppet direktledning till sådana konstellationer där det inte finns något tillträde till systemet går alltså inte att utläsa av förarbetena till detta instrument.

c) Jämförelse med gasmarknadsdirektivet

50. En snäv förståelse av begreppet föranleds inte heller av jämförelsen med direktiv (EU) 2024/1788 (nedan kallat gasmarknadsdirektivet)( 13 ) som även det innehåller en definition av direktledning (eller, i många språkversioner, ”direktrörledning”). Denna liknar den version som användes i direktiv 96/92 och definierar direkt[rör]ledning som ”en naturgasrörledning som kompletterar det sammanlänkade systemet”.

51. Av detta framgår emellertid inte att lagstiftaren ville definiera direktledning på den inre marknaden för el på ett annat sätt, det vill säga snävare, nämligen som ”direkt[rör]ledning”. Liksom skäl 18 i elmarknadsdirektivet visar är regleringsansatserna så olika i de båda direktiven beroende på de olika skillnaderna mellan el- och gasförsörjning, till exempel beträffande lagringsbarhet, infrastruktur, produktionsstrukturer och faktorer som inverkar på systemstabiliteten, att det inte går att dra några slutsatser av de olika formuleringarna.

d) Systematik i elmarknadsdirektivet

52. Enligt kommissionen visar bland annat systematiska överväganden att kunden vid en möjlig nätanslutning eller till rimliga priser inte har någon möjlighet att välja att bestämma sig för att ansluta sig till en direktledning. En sådan utgör nämligen endast ett undantag till den primära försörjningen. På grund av denna undantagskaraktär kan endast sådana elledningar betraktas som direktledningar, för vilka det inte finns någon anslutningsmöjlighet till nätet.

53. Bedömningen att direktledningar utgör ett undantag i elmarknadsdirektivets systematik övertygar dock inte heller.

54. Tvärtom, läser man definitionen i artikel 2.41 tillsammans med den övriga bestämmelserna i detta direktiv framträder snarare en motsatt bild. Exempelvis åläggs i artikel 7.1 medlemsstaterna att vidta ”åtgärder som är nödvändiga” för att göra det möjligt för ” alla kunder inom deras territorium att, enskilt eller gemensamt, få leveranser via en direktledning från producenter och elleverantörer”( 14 ). Dessutom ska enligt artikel 4 ” alla kunder [ha] möjlighet att köpa el från valfri leverantör”( 15 ). Dessa bestämmelser ger sålunda inget stöd för en begränsning till en elförsörjning via nät.

55. I detta sammanhang anser jag att man behöver skilja på under vilka förutsättningar en elledning ska kvalificeras som direktledning och under vilka förutsättningar tillstånd för en sådan elledning kan beviljas. Denna särskillnad är ett grundantagande även i artikel 7 i elmarknadsdirektivet.

56. I artikel 7.1 motiveras nämligen å ena sidan den grundläggande rättigheten för kunder att försörjas via en direktledning och med motsatt perspektiv rättigheten för producenter och elleverantörer att försörja sina kunder via en direktledning. Å andra sidan stipuleras i de senare punkterna i artikel 7 att medlemsstaterna kan villkora tillstånd för direktledningar mot att objektiva och icke-diskriminerande kriterier ska vara uppfyllda. Men om endast sådana elledningar kan betraktas som direktledningar, där en annan försörjning än via en direktledning inte är möjlig, skulle det återstå ett mycket begränsat tillämpningsområde för punkterna 2–5 i artikel 7. I praktiken skulle nämligen medlemsstaterna då kunna fastställa kriterier i de fall då kunderna inte kan anslutas överhuvudtaget, vare sig via en direktledning eller via nätet.

57. Om definitionen ska förstås snävt, så återstår framförallt ingen tillämpning för artikel 7.4. Enligt denna bestämmelse kan medlemsstaterna begränsa utfärdandet av tillstånd att uppföra en direktledning till fall då systemanvändare vägrats tillträde till systemet enligt artikel 6.2 för att den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet saknar nödvändig kapacitet eller till fall då ett tvistlösningsförfarande i ärendet har inletts.

58. Detsamma gäller artikel 7.5. Enligt denna bestämmelse får medlemsstaterna vägra att ge tillstånd för en direktledning om ett sådant tillstånd skulle försvåra tillämpningen av bestämmelserna om skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster i artikel 9. Denna bestämmelse torde särskilt rikta sig till konstellationer där en direktledning gör det möjligt för en ekonomisk aktör att på orättfärdigt sätt undandra sig betalningen av nätavgifter. För detta talar även att medlemsstaterna enligt artikel 9.5 kan besluta att inte tillämpa särskilt artikel 7 om det skulle hindra elföretagen från att de jure eller de facto fullgöra de skyldigheter som ålagts dem i det allmänna ekonomiska intresset.

59. Slutsatsen att en direktledning utgör ett alternativ till försörjning via nätet förhindras inte heller av domen i mål ENGIE Deutschland. I det målet betonade domstolen dock den väsentliga roll som systemansvariga tilldelas genom elmarknadsdirektivet för att fullborda integrationen av de nationella marknaderna.( 16 ) Detta beslut avsåg emellertid det fallet att den nationella lagstiftaren hade inrättat en ny, i direktivet ej avsedd kategori som var avsedd att kringgå direktivets systematik.( 17 ) I förevarande mål handlar det beträffande direktledningen emellertid om en kategori som finns med i själva direktivet.

60. Därför talar systematiska överväganden enligt mitt förmenande för en vid förståelse av begreppet direktledning, enligt vilket det enbart kommer an på att man inte går via den systemansvariges nät.

e) Direktivets syften

61. Denna slutsats följer av en samlad betraktelse av de syften som ska eftersträvas med elmarknadsdirektivet.( 18 )

1) Avreglering av den inre marknaden för el

62. Det som talar för en vid förståelse av begreppet direktledning är främst att det i elmarknadsdirektivet eftersträvas en omfattande avreglering av den inre marknaden för el.( 19 )

63. Före avregleringen hade elleverantörerna i många medlemsstater monopol. Med elmarknadsdirektiven sedan direktiv 96/92( 20 ) kom till ägde ett stegvist öppnande av en gemensam marknad för elleveranser rum. På så sätt ska inte bara konkurrenskraftiga priser och höga standarder på elleveranserna och systemstabiliteten åstadkommas, utan även hållbarhetsmål uppnås. I det andra skälet i det nu gällande direktivet 2019/944 kommer detta till uttryck.( 21 )

64. Direktledningar är en komponent i en fullständigt öppnad inre marknad för el. Om kraven på de elledningar som kan kvalificeras som direktledningar är lägre, så kan fler kunder dra nytta av att få el levererad via direktledningar. Därmed främjar en vid förståelse av begreppet direktledning denna marknads fortsatta avreglering och integration.

65. Enligt skäl 35 i direktiv 96/92 bör det ”finnas möjlighet att tillåta att direktledningar uppförs och används”. Emellertid innehåller direktivets skäl i den aktuella versionen inte längre något uttryckligt omnämnande av direktledningars roll för syftet med en omfattande avreglering.

66. Den viktiga roll som direktledningar spelar för elförsörjningen går dock tydligt att utläsa av artikel 7.1 i elmarknadsdirektivet även utan ett uttryckligt omnämnande i skälen. Enligt denna ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för alla producenter och elleverantörer att bland annat försörja sina kunder via direktledningar och för alla kunder att få leveranser via en direktledning. I de efterföljande styckena i artikel 7 ges emellertid medlemsstaterna möjlighet att begränsa tillstånd till direktledningar under vissa omständigheter. Det bekräftar dock att begreppet direktledning i artikel 2.41 i elmarknadsdirektivet i princip ska förstås i vid mening och uppförandet av direktledningar kan på sin höjd begränsas av medlemsstaterna.

2) Syftet miljömässig omställning

67. Enligt andra stycket i artikel 1 är elmarknadsdirektivets syfte genom att utnyttja fördelarna med en integrerad marknad också att säkerställa en smidig övergång till ett hållbart koldioxidsnålt energisystem. Hållbarhet nämns som ett syfte med detta direktiv bland annat även i det andra skälet.

68. Direktledningar begränsas dock inte till leveranser av förnybar energi, men de kan främja hållbarhetsmålet.

69. Direktledningar ger nämligen kunder möjlighet att nyttja enbart ”grön” el, utan att behöva ta omvägen via det allmänna nätet där elen för närvarande ännu inte enbart kommer från förnybara energikällor. Fallet med Jelgavas autobusu parks i mål C-756/24, som med direktledningen vill hämta el från ett biomassakraftverk, är ett bra exempel på det.

3) Konflikt med syftet att säkerställa överkomliga energipriser

70. Enligt andra stycket i artikel 1 är elmarknadsdirektivets syfte emellertid också att genom att utnyttja fördelarna med en integrerad marknad säkerställa överkomliga, transparenta energipriser och energikostnader för konsumenterna och en hög grad av försörjningstrygghet.

71. Enligt kommissionen ska begreppet direktledning tolkas snävt, eftersom el som levereras via direktledningar sammantaget inte bidrar till att täcka kostnaderna för elsystemet, medan kunder som försörjs via nätet måste betala de allmänna nätavgifterna för det. Kommissionen hänvisar därmed till den berättigade farhågan att energipriser kan stiga, framförallt för hushållskunder och små företag, om kunder (främst stora industrikunder) kan låta sig försörjas via direktledningar även i fall där det finns en anslutning till nätet eller där en sådan är möjlig. Hushållskunder och små företag förbrukar ju mindre el, vilket gör att det inte torde löna sig för producenter och elleverantörer att uppföra en direktledning för dessa kunder. Samtidigt ökar emellertid kostnaderna för underhåll och drift av nätet om stora energikunder lämnar nätet och låter sig försörjas via direktledningar – utan nätavgifter.

72. Även om jag delar kommissionens farhågor ser jag ingen anledning att förstå det som att lagstiftaren ville motverka det problemet genom en snäv förståelse av begreppet direktledning.

73. Såsom jag redan beskrivit i punkt 55 och följande punkter medför nämligen den omständigheten att en elledning klassificeras som direktledning fortfarande inte nödvändigtvis att tillstånd för denna elledning ska beviljas. Snarare ger punkterna 2–5 i artikel 7 i elmarknadsdirektivet medlemsstaterna möjlighet att vägra att ge tillstånd för en direktledning, så länge de tillämpar objektiva och icke-diskriminerande kriterier och gör en värdering baserad på artikel 7.1. De eventuella negativa effekterna på energipriserna för hushållskunder och mindre slutkunder inom ramen för medlemsstaternas manöverutrymme kan beaktas när beslut fattas om att bevilja tillstånd (se redogörelsen ovan i punkt 58, särskilt artikel 7.5 och 9.5).( 22 ) Dessutom ska medlemsstaterna enligt skäl 58 i elmarknadsdirektivet rent allmänt vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda utsatta och energifattiga kunder.

74. Prövningen av om vägran av tillstånd för att uppföra de omtvistade elledningarna i förevarande mål vilar på risken för konkreta negativa konsekvenser eller om den bygger på objektiva och icke-diskriminerande kriterier är den hänskjutande domstolens uppgift.( 23 )

3. Slutsats i denna del

75. Jag kommer på grundval av ovan beskrivna överväganden fram till slutsatsen att det inte är avgörande för definitionen av en direktledning om det finns en anslutning till nätet eller om en sådan anslutning är tekniskt möjlig eller ekonomiskt vettig. För definitionen av en direktledning handlar det enbart om ifall producentens kund( 24 ) försörjs utan att man går via den systemansvariges nät.

B. Fullständig separering från nätet (fråga 2 i mål C-756/24)

76. Den hänskjutande domstolen vill med sin andra fråga i mål C‑756/24 veta om en kund som är ansluten till nätet sedan tidigare kan kopplas samman med en producent, även om kunden vill behålla den befintliga anslutningen till nätet som reservanslutning efter uppförandet av den planerade elledningen.

77. Om det som tidigare beskrivits är det avgörande kännetecknet för en direktledning att kunden försörjs av producenten utan att man går över den systemansvariges nät kan det inte vara avhängigt av om det finns en reservanslutning till nätet eller om denna anslutning i förekommande fall används parallellt med direktledningen.

78. Denna uppfattning bekräftas av artikel 4 i elmarknadsdirektivet där det säkerställs att kunden fritt ska kunna välja leverantör. Enligt denna ska medlemsstaterna säkerställa att kunder har möjlighet att ha flera elleveransavtal samtidigt. I artikel 7.3 klargörs också att det då även kan vara fråga om att man samtidigt har en direktledning och nätanslutning.

79. Såsom Österrike betonar är (den kontrollerade) möjligheten till utbyte av el mellan direktledning och nät viktig, just med tanke på den numera tänkta aktiva roll som kunder ska ha som decentraliserade aktörer inom ramen för nyttjandet av förnybara energikällor, som ofta utgör ett komplement till nätförsörjning.( 25 )

80. En fullständig separering av kunden från nätet eller bortkoppling( 26 ) är därför inte nödvändig för att kunden ska kunna försörjas via en direktledning.

C. Anslutning av flera kunder till samma elledning (fråga 2 i mål C-722/24)

81. Med den andra delen av sin andra fråga i mål C-722/24 vill den hänskjutande domstolen veta om flera kunder kan anslutas via samma direktledning eller om en direktledning endast får användas för att försörja en enskild kund.

82. Min uppfattning är att även en elledning som flera kunder är anslutna till kan klassificeras som direktledning. I avvikelse till artikel 2.41, fall 1 i elmarknadsdirektivet har lagstiftaren inte gjort någon begränsning till den enskilda kunden i fall 2. Den språkliga skillnaden mellan de båda fallen visar tydligt att inga ytterligare krav får ställas på kunden i fall 2.

83. För tolkningen att flera kunder kan försörjas via en direktledning talar även det syfte som omnämns i punkt 79 i elmarknadsdirektivet att kunderna ska tilldelas en decentraliserad och kompletterande roll inom ramen för den miljömässiga omställningen av elmarknaden.

84. Inte heller det faktum att det inte bara finns andra kunder som är anslutna till den befintliga elledning som Elektro bizness vill ansluta sin kund till, utan att det via den även transporteras el till nätet, utgör något hinder för att klassificera sammanlänkningen mellan Elektro bizness och den berörda kunden som direktledning. I så måtto räcker det att Elektro bizness försörjer denna kund (även) direkt (det vill säga utan att gå via den systemansvariges nät) och genom tekniska åtgärder förhindrar ett okontrollerat utflöde av elektricitet från nätet till denna kund.

D. Begreppet ”produktionsplats” (fråga 1 i mål C-722/24)

85. Med sin första fråga i mål C-722/24 vill den hänskjutande domstolen även veta om en elledning som ägs av producenten, är ansluten till ett kraftverk och är till för överföring av den producerade elen och sträcker sig utanför gränserna för kraftverkets fysiska lokalisering( 27 ) omfattas av begreppet enskild produktionsplats i den mening som avses i artikel 2.41, fall 1 i elmarknadsdirektivet. Då kan man konstatera att den hänskjutande domstolen med ”överföring av den producerade elen” – i avvikelse till vad formuleringen i tolkningsfrågan ger vid handen – i sin fråga inte begränsar sig till ”överföring”, i den mening som avses i artikel 2.34 i detta direktiv, utan avser i annat än tekniskt mening, avseende alla former av transport av el.

86. Dessutom är det ovisst om det räknas som att elledningen hör till den enskilda produktionsplatsen (fall 1) eller producentens anläggning (fall 2). Såsom jag redan konstaterat i punkt 39 står detta inte och faller med avgränsningen mellan de båda fall som avses i artikel 2.41.

87. Det viktigaste för den hänskjutande domstolen är inte heller om den i mål C-722/24 omtvistade elledningen ska räknas till fall 1 eller 2 i den oklart formulerade artikel 2.41. Framförallt vill man ha svar på den generella frågan om en elledning som inte kopplar samman en kund med en producents anläggning, utan med en befintlig elledning som leder till denna anläggning, kan klassificeras som direktledning.

88. Enligt min uppfattning ska man inte här ta fasta på den fysiska avgränsningen av producentens anläggning, utan den funktionella sammanlänkningen mellan kunden och producenten via direktledningen. Med andra ord är en elledning en direktledning om den tjänar som producentens direkta försörjning till kunden, oavsett om den sammanlänkar kunden med producentens anläggning eller med en elledning som är ansluten till denna anläggning, så länge det allmänna elsystemet inte är en del av sammanlänkningen.

E. Kriteriet enskild kund och enskild produktionsplats (frågorna 1 och 2 i mål C-722/24 samt fråga 3 i mål C-756/24)

89. Såsom jag gett uttryck för i punkt 39 omfattas de båda elledningar, om vilka tillståndsgivningarna är omtvistade i de båda nationella målen, i alla fall av artikel 2.41, fall 2 i elmarknadsdirektivet.

90. Däremot omfattas de omtvistade elledningarna inte av fall 1 i denna bestämmelse, eftersom det finns anslutningar till nätet i båda nationella förfaranden.

91. Elmarknadsdirektivets olika språkversioner är förvisso inte helt identiska när det gäller produktionsplatsens och kundens fysiska läge i artikel 2.41, fall 1, men väsentligen visar de på detta läges separata, åtskilda natur. I vissa språkversioner, bland annat den lettiska, den engelska och den franska,( 28 ) betonas med begreppen ”izolēts lietotājs”, ”isolated customer” eller ”client isolé” kundens respektive produktionsplatsens isolerade , skilda eller åtskilda läge. I andra språkversioner, som den estniska, den finska och den polska används det snarlika begreppet separat (”eraldiasetseva tarbijaga”, ”erilliseen asiakkaaseen” och ”wydzielonym odbiorcą”). De begrepp som används i den tyska och den svenska språkversionen ”einzelner Kunde” respektive ”enskild kund” kan också förstås som var och en för sig eller enstaka .

92. Sammantaget framgår då att artikel 2.41 fall 1 i elmarknadsdirektivet avser, såsom Österrike anför, situationen med ö-lokaliseringsorter som inte är anslutna till nätet. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning omfattas alltså inte de omtvistade elledningarna i de nationella förfarandena av detta falls tillämpningsområde eftersom det finns anslutningar till nätet.

V. Förslag till avgörande

93. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) enligt följande:

Artikel 2.41 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EG, jämförd med artikel 7 i samma direktiv, ska tolkas så,

– att en elledning kan betraktas som direktledning om den tjänar som direkt försörjning till kunden,

– att det för definitionen av en direktledning enbart handlar om ifall producentens eller elleverantörens kund försörjs utan att man går via den systemansvariges nät,

– att en direktledning kan vara en elledning, med vilken en producent, som är sammankopplad med nätet, med vilken en kund ska sammankopplas som är ansluten till nätet, så länge kunden försörjs med el direkt via denna direktledning från producenten utan att gå via den systemansvariges nät,

– att definitionen av direktledningen även kan inbegripa en elledning som används för att försörja flera kunder med el.

1 Originalspråk: tyska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EGT 1997, L 27, s. 20).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT 2019, L 158, s. 125).

4 Upprepningen i den tyska versionen ”Elektrizitätsversorgungsunternehmen Versorger” förefaller vara ett skrivfel.

5 I mål C-722/24 är de båda tolkningsfrågorna inriktade på tolkningen av begreppet ”enskild produktionsplats” respektive ”produktionsplats” som bara förekommer i det första fallet. Den tredje tolkningsfrågan i mål C-756/24 handlar om tolkningen av begreppet ”enskild kund” som också bara förekommer i det första fallet.

6 Min kursivering.

7 I den tjeckiska språkversionen står det ”nebo” (”eller”) på det andra stället.

8 Min kursivering. [I den tyska versionen är ”ihre” otvetydigt plural]

9 Den lettiska elmarknadslagen avviker på denna punkt i sin artikel 1.29 från direktivets formulering genom att definiera det andra fallet som en elledning ”som kopplar samman en isolerad elproducent med en elleverantör som direkt försörjer sina ägda fastigheter, associerade företag och sina egna kunder”. Likväl bör det vara möjligt att i direktivets mening tolka denna bestämmelse så, att även en elproducent direkt kan leverera till sina fastigheter, associerade företag och kunder. Detta framgår särskilt av artikel 26 i elmarknadsdirektivet, enligt vilken ”elproducenten ... [har] rätt att leverera till sina kunder eller sina egna fastigheter med el genom en direktledning”.

10 Se även dom av den 1 juni 1961, Simon/domstolen (15/60, EU:C:1961:11, s. 261). Se även generaladvokat Trstenjaks förslag till avgörande i mål Quelle (C-404/06, EU:C:2007:682, punkt 58).

11 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (EUT L 176, 2003, s. 37).

12 Enligt artikel 2.15 i direktiv 2003/54 var en direktledning ”antingen en elledning som kopplar samman en enskild produktionsplats med en enskild kund, eller en elledning som kopplar samman en elproducent och en elhandlare så att dessa direkt kan försörja sina egna fastigheter, dotterbolag och berättigade kunder”.

13 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 juni 2024 om gemensamma regler för de inre marknaderna för förnybar gas, naturgas och vätgas, om ändring av direktiv (EU) 2023/1791 och om upphävande av direktiv 2009/73/EG (EUT L, 2024/1788).

14 Min kursivering.

15 Min kursivering.

16 Dom av den 28 november 2024, ENGIE Deutschland (C-293/23, EU:C:2024:992, punkt 77).

17 Genom att den tyska lagstiftaren hade infört kategorin ”kundanläggning” som inte inrymdes i direktivet hade den tyska lagstiftaren samtidigt snävat in begreppet ”distributionssystem” mer än vad direktivet avsåg. Operatörer av kundanläggningar omfattades inte av systemansvariga för distributionssystems skyldigheter, varför faran ansågs föreligga att direktivets värderingar skulle kringgås.

18 Enligt domstolens fasta rättspraxis ska, när en unionsrättslig bestämmelse kan tolkas på flera sätt, företräde ges för den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan; se bland annat dom av den 22 september 1988 i mål Saarland m.fl. (187/87, EU:C:1988:439, punkt 19), och dom av den 24 februari 2000, kommissionen/Frankrike (C-434/97, EU:C:2000:98, punkt 21).

19 I detta avseende, se även mitt förslag till avgörande i mål Sabatauskas m.fl. (C‑239/07, EU:C:2008:344, punkt 22).

20 Under tiden har det redan nämnda direktivet 2003/54 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55) gällt.

21 Enligt denna ska den inre marknaden för el ”genom organiserandet av konkurrenskraftiga elmarknader över nationsgränserna [syfta] till att skapa faktiska valmöjligheter för alla slutkunder i unionen, vare sig de är enskilda eller företag, nya affärsmöjligheter, konkurrenskraftiga priser, effektiva investeringssignaler och högre kvalitet på tjänsterna samt att bidra till försörjningstrygghet och hållbarhet”. Se även skäl 4 i direktiv 96/92 samt skäl 3 och 5 i direktiv 2009/72.

22 Se mitt förslag till avgörande i mål Sabatauskas m.fl. (C-239/07, EU:C:2008:344, punkt 43). Se även dom av den 9 oktober 2008, Sabatauskas m.fl. (C-239/07, EU:C:2008:551, punkt 48), samt förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella i mål Elektrorazpredelenie Yug (C-31/18, EU:C:2019:421, punkt 43).

23 Dom av den 9 oktober 2008, Sabatauskas m.fl. (C-239/07, EU:C:2008:551, punkt 48), förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella i mål Elektrorazpredelenie Yug (C-31/18, EU:C:2019:421, punkt 43).

24 Detsamma gäller även för de andra konstellationer som avses i artikel 2.41.

25 Se till exempel artikel 15 (”Aktiva kunder”) eller artikel 16 (”Medborgarenergigemenskaper”) samt skälen 42-47 i elmarknadsdirektivet.

26 Jelgavas autobusu parks har avgett en förklaring till tillsynsmyndigheten om att de kommer att separeras från nätet under anslutningen av den planerade direktledningen.

27 Denna vill den hänskjutande domstolen definiera genom postadressen.

28 Detsamma är fallet i till exempel den italienska, ”cliente isolato”, den danska, ”isoleret kunde”, och den portugisiska språkversionen ”cliente isolado”.