Domstolens dom (femte avdelningen) 28 november 2024

I mål C‑293/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 13 december 2022, som inkom till domstolen den 9 maj 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis (referent), tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D. Gratsias och E. Regan, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: ENGIE Deutschland GmbH, genom D. Legler, Rechtsanwalt, Landesregulierungsbehörde beim Sächsischen Staatsministerium für Wirtschaft, Arbeit und Verkehr, genom A. Hennersdorf, J. Leuschke och K. Meißner, samtliga i egenskap av ombud, Zwickauer Energieversorgung GmbH, genom K.M. Schwabe, Rechtsanwalt, Bundesnetzagentur für Elektrizität, Gas, Telekommunikation, Post und Eisenbahnen, genom J. Kargel och C. Mögelin, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom O. Beynet och T. Scharf, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2012/27/EU

Förordning (EU) 2019/943

Direktiv 2019/944

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Förevarande begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 2 leden 28 och 29, samt artikel 30 och följande artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan ENGIE Deutschland GmbH (nedan kallat ENGIE) och Landesregulierungsbehörde beim Sächsischen Staatsministerium für Wirtschaft, Arbeit und Verkehr (delstatens tillsynsmyndighet vid ekonomi-, arbets- och transportministeriet i Sachsen, Tyskland) (nedan kallad tillsynsmyndigheten i delstaten Sachsen). Målet rör vägran från en systemansvarig för distributionssystem, Zwickauer Energieversorgung GmbH (nedan kallat ZEV), att till sitt nät ansluta två av ENGIE:s energianläggningar såsom kundanläggningar, och att ställa nödvändiga mätpunkter till förfogande.

3 I artikel 2 led 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 2012, s. 1), definieras begreppet systemansvarig för distributionssystem såsom systemansvarig för distributionssystem i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55).

4 I artikel 2 led 48 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 2019, s. 54), definieras begreppet systemansvarig för distributionssystem som en systemansvarig för distributionssystem i den mening som avses i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944,

5 Skälen 7, 8, 18, 65 och 68 i direktiv 2019/944 har följande lydelse:

6 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken Syfte, föreskrivs följande i de första två styckena:

7 Artikel 2 i samma direktiv, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

8 I artikel 4 i samma direktiv, med rubriken Fritt val av leverantör, föreskrivs följande:

9 I artikel 12 i direktivet, som har rubriken Rätt att byta och regler om avgifter i samband med byte, föreskrivs följande i punkterna 1 och 4:

10 I artikel 15 i direktivet, med rubriken Aktiva kunder, föreskrivs följande:

11 I artikel 16 i direktivet, med rubriken Medborgarenergigemenskaper, föreskrivs följande:

12 I artikel 18 i detta direktiv anges regler avseende fakturor och faktureringsinformation.

13 Kapitel IV i direktiv 2019/944, med rubriken Drift av distributionssystem, innehåller artiklarna 30–39.

14 I artikel 30 i direktivet, med rubriken Utnämning av systemansvariga för distributionssystem, föreskrivs följande:

15 I artikel 31 i direktivet, med rubriken Uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystem, föreskrivs följande:

16 Artiklarna 32–37 i direktiv 2019/944 avser incitament för användning av flexibilitet i distributionsnät (artikel 32), integrering av elektromobilitet i elnätet (artikel 33), uppgifter som åligger systemansvariga för distributionssystem i fråga om uppgiftshantering (artikel 34), åtskillnad av systemansvariga för distributionssystem (artikel 35), ägande av energilagringsanläggningar av systemansvariga för distributionssystem (artikel 36), och skyldighet till konfidentiell behandling för systemansvariga för distributionssystem (artikel 37).

17 I artikel 38 i detta direktiv, med rubriken Slutna distributionssystem föreskrivs följande:

18 I artikel 39 i nämnda direktiv ges närmare bestämmelser avseende kombinerat systemansvar.

19 Kapitel VIII i direktivet, med rubriken Slutbestämmelser, innehåller artiklarna 65–74.

20 I artikel 66 i direktiv 2019/944, med rubriken Undantag, föreskrivs följande:

21 I artikel 72 i direktivet, med rubriken Upphävande, föreskrivs följande:

22 I artikel 73 i direktiv 2019/944, med rubriken Ikraftträdande, föreskrivs följande i andra stycket:

23 3 § Energiewirtschaftsgesetz (lag om energiförvaltning), av den 7 juli 2005 (BGBl. I, s. 1970 och 3621), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad EnWG), föreskriver följande:

24 20 § stycke 1d EnWG har följande lydelse:

25 ENGIE är ett företag som levererar el. Företaget driver bland annat kraftvärmeverk, närvärmenät och energianläggningar för distribution av energi på flera platser, genom vilka de försörjer slutkonsumenter med värme och el. ZEV driver eldistributionssystemet i Zwickau (Tyskland).

26 Enligt ett avtal om leverans av värme som ingicks med ett bostadskooperativ, Zwickauer Wohnungsbaugenossenschaft (nedan kallat ZWG), som ägde den berörda marken, levererade ENGIE värme och varmvatten till fyra bostadshus med 96 bostadsenheter, på en yta av 9000 m2 (nedan kallat område 1). ENGIE levererade också till sex bostadshus bestående av 160 bostadsenheter, på en yta av 25500 m2 (nedan kallat område 2). För detta använder ENGIE, i vart och ett av dessa områden, ett kraftverk och ett närliggande fjärrvärmesystem som var anslutet till detta område. Områdena 1 och 2 gränsar till varandra, men de närliggande fjärrvärmesystemen är inte sammankopplade. Bostadshusen i de båda områdena var samtliga anslutna till det distributionssystem som drivs av ZEV.

27 År 2018 planerade ENGIE att uppföra och driva två kraftvärmeverk med en kapacitet på 20 kW (område 1) och 40 kW (område 2) och två elledningssystem med en galvanisk isolering mellan sig, till vilka slutkonsumenterna, det vill säga hyresgästerna, skulle anslutas. ENGIE ville, utöver värme och varmvatten, sälja den el som producerades i dessa kraftvärmeverk till hyresgästerna, varvid den årliga volymen energi beräknades uppgå till 288 MWh (område 1) och 480 MWh (område 2). ENGIE anmälde därför nätanslutning för två separata kundanläggningar med huvudsaklig elektrisk anslutning i områdena 1 och 2 till ZEV och ansökte därtill om att få ansluta dessa anläggningar till ZEV:s nät samt om att erhålla nödvändiga mätpunkter enligt 20 § stycke 1d EnWG. ZEV avslog ansökan med hänvisning till att det inte var frågan om några kundanläggningar, i den mening som avses i 3 § led 24a EnWG.

28 ENGIE ansökte då hos Landesregulierungsbehörde om att ZEV skulle åläggas att ansluta nämnda anläggningar som kundanläggningar till sitt nät och möjliggöra en avräkning och fakturering av energiflöden enligt 20 § stycke 1d EnWG. Dessa ansökningar avslogs genom beslut av den 19 juli 2019. Den talan om ogiltigförklaring av detta beslut som ENGIE väckte vid Oberlandesgericht Dresden (Regionala överdomstolen i Dresden, Tyskland) ogillades genom dom av den 16 september 2020. ENGIE överklagade därefter till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), tillika den hänskjutande domstolen.

29 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis påpekat att ENGIE och ZWG, den 21 och den 27 april 2020, det vill säga under förfarandet vid Oberlandesgericht Dresden (Regionala överdomstolen i Dresden), ingick ett nytt avtal om leverans av värme. Enligt detta avtal skulle uppförandet av de två kraftvärmeverken i princip vara slutfört i december 2020.

30 Den hänskjutande domstolen har angett att överklagandet ska bifallas för det fall det visar sig att de aktuella anläggningarna utgör kundanläggningar, i den mening som avses i 3 § led 24a EnWG. Den hänskjutande domstolen anser att så är fallet, eftersom samtliga villkor som anges i denna bestämmelse är uppfyllda. Den har i synnerhet påpekat att alla elleverantörer behandlas på samma sätt, inbegripet ENGIE, eftersom de använder anläggningen kostnadsfritt. Därvid har den hänskjutande domstolen i detta avseende understrukit att ENGIE inte tar ut någon förbrukningsberoende avgift för användningen av dessa anläggningar, utan en engångsavgift som är oberoende av förbrukningen.

31 Att tillämpa 3 § led 24a EnWG på de anläggningar som är i fråga i det nationella målet skulle emellertid vara oförenligt med artikel 2 leden 28 och 29 samt med artikel 30 och följande artiklar i direktiv 2019/944 om det visade sig att dessa anläggningar utgör en integrerad del av distributionssystemet, i den mening som avses i de ovannämnda punkterna 28 och 29. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende anfört att kundanläggningarna, enligt 3 § led 16 EnWG, inte ingår i ett energidistributionssystem och att deras operatörer inte är systemansvariga för distributionssystem i den mening som avses i 3 § led 3 i denna lag. Detta innebär att de inte omfattas av den reglering som föreskrivs i 11 § och följande paragrafer i nämnda lag, eftersom kundanläggningens anslutningspunkt till energidistributionssystemet markerar var det reglerade systemet slutar och var den icke reglerade kundanläggningen tar vid.

32 EU-domstolen har emellertid ännu inte uttalat sig om huruvida begreppet distributionssystem, i den mening som avses i direktiv 2019/944, även omfattar sådana kundanläggningar som avses i 3 § led 24a EnWG, och svaret på denna fråga är därför inte uppenbart. Även om det av domstolens praxis följer att unionslagstiftaren inte haft för avsikt att utesluta vissa överförings- eller distributionssystem från direktivets tillämpningsområde på grund av deras storlek eller elförbrukning, är frågan, vilka strukturer som ska anses utgöra distributionssystem och enligt vilka kriterier, fortfarande inte avgjord.

33 Den hänskjutande domstolen anser i detta avseende att det inte råder några tvivel om att distributionsanläggningar för hushållsbruk som drivs av en hyresvärd i en byggnad, oavsett anläggningens storlek, eller energianläggningar som tillhör en bostadsrättsförening och som levererar energi till 20 enfamiljshus på en och samma mark, inte utgör distributionssystem. I förevarande fall går det emellertid inte att med säkerhet utesluta att de i det nationella målet aktuella anläggningarna, med hänsyn till deras storlek och till att ENGIE är både den som driver dessa anläggningar och den som levererar elen, inte ingår i distributionssystemet, i den mening som avses i direktiv 2019/944.

34 Dessutom skulle anslutningen av sådana anläggningar till distributionssystemet, i egenskap av kundanläggningar, påverka målen i artikel 1 första och andra styckena i direktiv 2019/944. Denna påverkan är visserligen, oavsett om den är positiv eller negativ, försumbar om man betraktar en enda anläggning för sig. Ju fler sådana anläggningar som ansluter till distributionssystemet i egenskap av kundanläggningar, desto mer ökar emellertid denna påverkan.

35 Sammankopplingen av anläggningar för energiförsörjning med sådana decentraliserade produktionsanläggningar skulle kunna underlätta en övergång till ett hållbart energisystem med låga koldioxidutsläpp. När ett stort antal sådana anläggningar ansluts till distributionsnätet blir driften av nätet emellertid i allmänhet dyrare och mindre effektiv. Den systemansvarige för det distributionssystem till vilken sådana anläggningar är anslutna, fortsätter nämligen att vara skyldig att behålla en tillräckligt hög nätkapacitet för att upprätthålla försörjningen i händelse av fel i de decentraliserade produktionsanläggningarna. Samtidigt skulle allt färre slutförbrukare kunna bära den totala kostnaden för denna, eftersom någon nätavgift, i den mening som avses i 20 § och följande paragrafer i EnWG, inte tas ut för el som produceras i en decentraliserad produktionsanläggning och som förbrukas i den kundanläggning som är ansluten därtill. Det framgår av artikel 15.2 e och artikel 16.1 e i direktiv 2019/944 att även aktiva kunder och medborgarenergigemenskaper ska bidra till systemets övergripande kostnadsfördelning.

36 Den omständigheten att kostnaderna för uppförande, drift och underhåll av dessa anläggningar ska bäras av ZWG och, i sista hand, av de slutkonsumenter som är hyresgäster, enligt avtalet om värmeleverans, ger upphov till en snedvridning av konkurrensen mellan ENGIE och de andra elleverantörerna, eftersom ENGIE varken behöver bära kostnaderna för de energianläggningar som är avsedda för energiförsörjning eller betala nätavgifter. Ju fler anläggningar av samma slag och storlek som ENGIE driver, desto större är följaktligen påverkan på konkurrensen.

37 Slutligen finns det i detta system en inneboende intressekonflikt i förhållande till slutkonsumenterna, eftersom ENGIE, i förhållande till dessa, både äger och driver kundanläggningen samt levererar elen. I egenskap av elleverantör har bolaget ett intresse av att hålla så höga elpriser som möjligt, men detta intresse skulle äventyras om de avgifter som bolaget tar ut för uppförande, drift och underhåll av de aktuella anläggningarna angavs på ett öppet sätt. I de avtal som ingåtts inom ramen för avtalet om tillhandahållande av värme framgår i förevarande fall emellertid inte nyttjandeavgiften separat. Det är således inte möjligt för hyresgästerna att beräkna det totala beloppet för den avgift som de betalar för den el som de har använt.

38 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

39 ENGIE har bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och har därvid gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte tillräckligt har preciserat vare sig de faktiska omständigheterna eller tillämplig rätt, vilket innebär att domstolen inte kan lämna ett svar som är användbart för att avgöra det nationella målet. De faktiska och rättsliga preciseringar som saknas i beslutet om hänskjutande, och som ENGIE närmare har redogjort för, visar dessutom att den ställda frågan saknar samband med föremålet för tvisten i det nationella målet och att det inte finns fog för den hänskjutande domstolens tvivel vad gäller vilken effekt de i det nationella målet ifrågavarande anläggningarna, eller en ökning av antalet sådana anläggningar, eventuellt skulle kunna få på de mål som uppsatts i direktiv 2019/944, på en höjning av de nätavgifter som betalas av slutkonsumenter som uteslutande är anslutna till det allmänna nätet, eller på konkurrensen.

40 Av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse (dom av den 10 december 2002, der Weduwe, C‑153/00, EU:C:2002:735, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2024, Procura della Repubblica presso il Tribunale di Bolzano, C‑178/22, EU:C:2024:371, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

41 Härav följer att nationella domstolars frågor om tolkningen eller prövningen av giltigheten av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller prövningen av giltigheten av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 5 december 2006, Cipolla m.fl., C‑94/04 och C‑202/04, EU:C:2006:758, punkt 25 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2024, Procura della Repubblica presso il Tribunale di Bolzano, C‑178/22, EU:C:2024:371, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

42 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av punkterna 25-38 ovan, ställt en fråga till EU-domstolen om tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2019/944 i ett mål mellan å ena sidan ett energiförsörjningsföretag som driver två energianläggningar, och å andra sidan en tillsynsmyndighet i en delstat. Frågan gäller i huvudsak huruvida dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken driften av sådana anläggningar som de som är aktuella i det nationella målet, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, inte ska anses omfattas av begreppet drift av ett distributionssystem i den mening som avses i detta direktiv. Såsom även framgår av dessa punkter har den hänskjutande domstolen i detta avseende tydligt redogjort för såväl de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet, vars riktighet för övrigt inte har ifrågasatts, som skälen till att den vill få klarhet i hur dessa bestämmelser ska tolkas mot bakgrund av den tillämpliga nationella lagstiftningen.

43 Under dessa omständigheter är det inte uppenbart att den ställda frågan saknar relevans eller att den omfattas av något av de fall – som räknas upp i punkt 41 i förevarande dom – i vilka domstolen kan vägra att pröva den begäran som har hänskjutits till den.

44 Domstolen är nämligen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF endast behörig att uttala sig om tolkningen av en unionsrättsakt på grundval av uppgifter som har lämnats av den nationella domstolen (dom av den 5 december 2013, Nordecon och Ramboll Eesti, C‑561/12, EU:C:2013:793, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 mars 2023, Colt Technology Services m.fl., C‑339/21, EU:C:2023:214, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Trots de överväganden som ENGIE har anfört gentemot den hänskjutande domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna, ska förevarande begäran om förhandsavgörande följaktligen prövas på grundval av dessa omständigheter (se, analogt, dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

45 Den kritik som ENGIE har framfört mot de tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt, vad gäller de eventuella effekter som sådana anläggningar som de som är aktuella i det nationella målet, eller som en ökning av antalet sådana anläggningar, skulle kunna få, hänför sig till själva svaret på den fråga som ställts och kan följaktligen inte leda till slutsatsen att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

46 Med beaktande av vad ovan anförts konstaterar domstolen att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

47 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 leden 28 och 29 samt artiklarna 30–39 i direktiv 2019/944 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken de skyldigheter som åligger den systemansvarige för distributionssystem inte ska gälla för ett företag som dels uppför och driver en energianläggning, för att ersätta det gamla distributionssystemet, som är avsedd att förse flera bostadshus med upp till 200 bostadsenheter med el som produceras i ett kraftvärmeverk med en årlig mängd överförd energi på upp till 1000 MWh, varvid kostnaderna för uppförande och drift av energianläggningen bärs av slutkonsumenterna som hyr dessa bostäder, dels säljer den producerade elen till dessa konsumenter.

48 I detta avseende framgår det av de skäl som den hänskjutande domstolen har redogjort för i sin begäran om förhandsavgörande att anledningen till att ett sådant företag inte omfattas av dessa skyldigheter är att en sådan energianläggning inte utgör ett energiförsörjningssystem, i den mening som avses i artikel 3 led 16 EnWG. Vidare framgår att den enhet som driver en sådan anläggning därför, i enlighet med artikel 3 led 18 i denna lag, inte anses vara ett energiförsörjningsföretag, och att det följaktligen inte omfattas av begreppet systemansvarig för eldistributionssystemet, såsom detta begrepp definieras i artikel 3 led 3 i nämnda lag. Det ska dessutom påpekas att sistnämnda bestämmelse i huvudsak återger definitionen av begreppet systemansvarig för distributionssystem i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944 varvid de uppgifter och skyldigheter som åligger dessa systemansvariga för distributionssystem preciseras särskilt i artiklarna 30–39 i direktivet, vilka utgör direktivets kapitel IV, som rör drift av eldistributionssystem.

49 För det första, för att besvara den ställda frågan ska det således fastställas huruvida en sådan energianläggning som den som beskrivs i punkt 47 ovan kan omfattas av begreppet distributionssystem, i den mening som avses i direktiv 2019/944.

50 Även om det inte finns någon definition av detta begrepp som sådant i direktiv 2019/944, definieras begreppet distribution däremot i artikel 2 led 28 i direktivet som transport av el i system med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för tillhandahållande till kunder, men inte leverans. Vad gäller begreppet leverans avser detta, enligt artikel 2 led 12 i direktivet, försäljning av el till kunder. Begreppet kund avser enligt artikel 2 led 1 i samma direktiv en grossist eller slutkund av el.

51 Dessa definitioner innehåller inte någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas respektive nationella rätt och det följer därför av de krav som är förenade med unionsrättens enhetliga tillämpning och med likhetsprincipen att de i hela unionen ska ges en självständig och enhetlig tolkning (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkterna 43 och 44 samt där angiven rättspraxis).

52 Det framgår tydligt av de definitioner som getts i punkt 50 ovan att ett distributionssystem är ett system för överföring av el i högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät som ska säljas till grossister eller slutkunder (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

53 Det är således endast spänningsnivån på den el som överförs, som åtminstone måste vara lågspänning, och den för den överförda elen avsedda kundkategorin som utgör relevanta kriterier för att avgöra huruvida ett system utgör ett distributionssystem i den mening som avses i direktiv 2019/944 (se, analogt, dom av den 28 november 2018, Solvay Chimica Italia m.fl., C‑262/17, C‑263/17 och C‑273/17, EU:C:2018:961, punkterna 30 och 37, och dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkterna 46, 48 och 49).

54 Såsom relevanta kriterier kan i detta avseende inte anses vara vare sig tidpunkten då ett sådant system inrättades, att den överförda elen har producerats av en kundanläggning – i den specifika mening som detta begrepp ges i den nationella lagstiftningen –, att ett sådant system drivs av en privat enhet och att det därtill är anslutna ett begränsat antal produktions- och förbrukningsenheter, anläggningens storlek eller omfattningen av elförbrukningen. Detta eftersom unionslagstiftaren inte hade för avsikt att undanta vissa distributionssystem från direktivets tillämpningsområde på grundval av sådana kriterier (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

55 Den omständigheten att den överförda elen produceras av ett kraftvärmeverk eller att alla har kostnadsfri tillgång till de anläggningar som används för denna överföring, utgör inte heller relevanta kriterier i detta avseende, eftersom unionslagstiftaren inte har valt att använda produktionsmetoden för den transporterade elen eller tariffen för användningen av den berörda infrastrukturen som kriterier för att identifiera ett distributionssystem.

56 Direktiv 2019/944, i den mån det, i enlighet med skäl 8, syftar till att undanröja de kvarstående hindren för fullbordandet av den inre marknaden för el, innebär inte en uttömmande harmonisering av de bestämmelser som rör bland annat eldistribution. Även om artikel 2 led 28 i direktivet innehåller kriterier för att identifiera ett distributionssystem, ger denna bestämmelse medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme för att avgränsa det sålunda identifierade systemet (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkterna 50 och 51).

57 I avsaknad av en bestämmelse i detta avseende i direktiv 2019/944 är medlemsstaterna, under förutsättning att de uppfyller kriterierna i artikel 2 led 28 i direktivet, alltså behöriga att med iakttagande av definitionerna i direktivet fastställa huruvida sammanlänkningspunkterna med andra system ska ingå i distributionssystemet eller inte (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkterna 52 och 53).

58 Medlemsstaterna kan däremot inte – utan att äventyra den fristående och enhetliga tolkningen av artikel 2 led 28 i direktiv 2019/944 – lägga till ytterligare särskiljningskriterier, utöver kriterierna avseende spänningsnivå och kategori av kunder åt vilken elen överförs, för att definiera begreppet distributionssystem (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 55).

59 Även om det i direktiv 2019/944 inte görs någon uttömmande harmonisering av de områden som det omfattar är begreppet distributionssystem av grundläggande betydelse för direktivets systematik, eftersom direktivet, i syfte att undanröja de kvarstående hindren för fullbordandet av den inre marknaden för el, och i likhet med vad som framgår av bestämmelserna i bland annat kapitel IV i direktivet, kräver att systemansvariga för dessa system omfattas av separata regelverk (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 56).

60 Under dessa omständigheter är medlemsstaterna – i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av direktiv 2019/944 som är ägnad att förverkliga inrättandet av den konkurrensutsatta marknad som direktivet syftar till – skyldiga att definiera begreppet distributionssystem, i den mening som avses i direktivet, genom att uteslutande använda sig av de båda kriterier som föreskrivs i direktivets artikel 2 led 28, vilka avser spänningsnivån respektive den kategori av kunder åt vilken elen överförs (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 57).

61 Av detta följer att medlemsstaterna inte får anse att en viss typ av system inte ska omfattas av begreppet distributionssystem, i den mening som avses i direktiv 2019/944, genom att grunda sig på ett ytterligare kriterium än de som föreskrivs i artikel 2 led 28 i direktivet (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 58).

62 Eftersom detta begrepp ska tillämpas och tolkas på ett enhetligt sätt i hela unionen, har medlemsstaterna alltså inte rätt att från tillämpningsområdet för direktiv 2019/944, inte ens på grundval av proportionalitetsprincipen, utesluta anläggningar med avseende på vilka det är utrett att de används för överföring av el med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät för försäljning till kunder (se, analogt, dom av den 28 november 2018, Solvay Chimica Italia m.fl., C‑262/17, C‑263/17 och C‑273/17 EU:C:2018:961, punkterna 34–37).

63 För det andra, vad gäller frågan huruvida ett företag som driver ett distributionssystem, i den mening som avses i direktiv 2019/944, kan uteslutas från begreppet systemansvarig för distributionssystem, i den mening som avses i detta direktiv, påpekar domstolen att detta begrepp i artikel 2 led 29 i direktivet definieras som en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift, säkerställande av underhåll av och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar till andra system och för att säkerställa att systemet på lång sikt kan uppfylla rimliga krav på distribution av el.

64 Eftersom dessa definitioner inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas respektive nationella rätt, måste den, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 51 ovan, ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen.

65 Det framgår emellertid tydligt av definitionen i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944, jämförd med vad som redan har angetts i punkterna 52–62 ovan, att ett företag som driver en energianläggning som används för överföring av el med högspännings-, mellanspännings- eller lågspänningsnät för leverans till grossister eller slutkunder, omfattas av begreppet systemansvarig för distributionssystem i den mening som avses i nämnda artikel 2 led 29.

66 I detta hänseende är det riktigt att det i artikel 30 i direktiv 2019/944 föreskrivs att medlemsstaterna ska utse, eller ålägga företag som äger eller är ansvariga för distributionssystem att utse, en eller flera systemansvariga för distributionssystem, för en tid som medlemsstaterna själva bestämmer med beaktande av effektivitet och ekonomisk balans.

67 Det går emellertid inte att av denna artikel dra slutsatsen att medlemsstaterna fritt kan utesluta en enhet som omfattas av begreppet systemansvarig för distributionssystem, i den mening som avses i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944, från direktivets tillämpningsområde. Om medlemsstaterna, i enlighet med vad som konstaterats i punkt 62 ovan, inte har rätt att från direktivets tillämpningsområde utesluta anläggningar som obestridligen används för överföring av el med högspännings-, mellanspännings- eller lågspänningsnät som ska säljas till kunder, kan de inte heller från begreppet systemansvarig för distributionssystem, i den mening som avses i nämnda artikel 2 led 29, utesluta enheter som bland annat ansvarar för drift och underhåll av en sådan anläggning. Detta skulle nämligen möjliggöra ett kringgående av tillämpningsområdet för direktiv 2019/944 och undergräva såväl den ändamålsenliga verkan av begreppen distribution och distributionssystem, i den mening som avses i detta direktiv, som den enhetliga tillämpningen av unionsrätten.

68 Medlemsstaterna kan följaktligen inte från begreppet systemansvarig för distributionssystem, i den mening som avses i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944, utesluta ett företag som driver en energianläggning avsedd att förse bostadshus med el, om denna anläggning används för överföring av el med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät som ska säljas till slutkunder som är bosatta i dessa byggnader.

69 För det tredje, vad gäller frågan huruvida det är tillåtet för medlemsstaterna att välja att inte ålägga systemansvariga för distributionssystem, i den mening som avses i artikel 2 led 29 i direktiv 2019/944, de skyldigheter som åligger dessa systemansvariga enligt direktivet, påpekar domstolen inledningsvis att medlemsstaterna, enligt detta direktiv, i enlighet med artikel 16 i direktivet, har rätt att fastställa ett gynnsamt regelverk för medborgarenergigemenskaper och föreskriva att dessa gemenskaper, även om de äger distributionssystem, eller har inrättat ett sådant, och förvaltar detta självständigt, omfattas av de undantag som i artikel 38.2 i direktivet föreskrivs för slutna distributionssystem.

70 Begreppet medborgarenergigemenskap, i den mening som avses i direktiv 2019/944, avser emellertid, enligt artikel 2 led 11 i direktivet, endast en juridisk person som i praktiken kontrolleras av medlemmar eller delägare, som är fysiska personer, lokala myndigheter eller små företag. Härvid definieras begreppet små företag i artikel 2 led 7 i direktivet som ett företag med färre än 50 anställda och vars årsomsättning och/eller årliga balansomslutning inte överstiger 10 miljoner euro.

71 I artikel 38 i direktiv 2019/944 föreskrivs också att medlemsstaterna, under förutsättning att de villkor som anges i denna artikel är uppfyllda, får föreskriva att de behöriga nationella myndigheterna ska klassificera ett system som distribuerar el inom en geografiskt avgränsad industriell eller kommersiell plats eller en plats där gemensamma tjänster tillhandahålls och som inte levererar el till hushållskunder, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4, som ett slutet distributionssystem, och att dessa myndigheter då undantar den systemansvarige för ett sådant slutet distributionssystem från vissa av de skyldigheter som åläggs systemansvariga för distributionssystem enligt detta direktiv. De skyldigheter som kan undantas räknas upp i punkt 2 a–e i samma artikel. Det framgår emellertid av artikel 38.4 att undantag enligt punkt 2 i denna artikel även ska kunna beviljas för tillfällig användning av ett litet antal hushåll som har anställning hos eller liknande koppling till ägaren till distributionssystemet och som befinner sig inom det område som får el levererad genom ett slutet distributionssystem.

72 I artikel 66.1 i direktiv 2019/944 föreskrivs vidare att medlemsstater som kan visa att det har uppstått påtagliga problem för driften av deras små sammanlänkade system och små enskilda system får ansöka hos kommissionen om undantag från bland annat kapitel IV i direktivet. I artikel 66.2 anges emellertid att kommissionen ska ta ställning till en sådan begäran genom beslut som ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. I artikel 2 led 43 i direktivet definieras begreppet litet sammanlänkat system som ett system som hade en förbrukning på mindre än 3000 GWh under 1996, där mer än 5 procent av årsförbrukningen erhålls genom sammanlänkning med andra system, och i artikel 2 led 42 i direktivet definieras litet enskilt system som ett system som hade en förbrukning på mindre än 3000 GWh under år 1996, där mindre än 5 procent av årsförbrukningen erhålls genom sammanlänkning med andra system.

73 I artikel 66.3–66.5 i direktiv 2019/944 föreskrivs vidare vissa undantag till förmån för Cypern, Luxemburg, Malta och den franska regionen Korsika.

74 I vissa bestämmelser i kapitel IV i direktiv 2019/944, med rubriken Drift av distributionssystem, föreskrivs slutligen punktvis att medlemsstaterna får besluta om att inte tillämpa vissa skyldigheter som avses i dessa bestämmelser på vissa företag eller under vissa omständigheter. Så är bland annat fallet med artikel 32.5, artikel 33.3, artikel 35.4 och artikel 36.2 i direktivet.

75 I förevarande fall framgår det inte, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att en sådan anläggning som den som är aktuell i det nationella målet eller en sådan verksamhetsutövare som driver en sådan anläggning, såsom den operatör som är aktuell i det nationella målet, uppfyller villkoren för att omfattas av någon av de undantag som det erinrats om i punkterna 69–74 ovan. Det framgår till exempel inte huruvida en sådan anläggning kan omfattas av begreppet medborgarenergigemenskap i den mening som avses i artikel 2 led 11 i direktiv 2019/944, bland annat eftersom den operatör som kontrollerar anläggningen inte förefaller vara ett litet företag i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktivet. Eftersom en sådan anläggning som den som är aktuell i det nationella målet levererar el till hushållskunder, inte som ett komplement till försörjningen på en industriell eller kommersiell plats eller en plats där gemensamma tjänster tillhandahålls, utan som huvudsyssla, eller till och med som enda syssla, kan den som driver en sådan anläggning under alla omständigheter inte heller omfattas av de undantag som medlemsstaterna enligt artikel 38 i direktivet får bevilja systemansvariga för slutna distributionssystem. Utöver att de anläggningar som är aktuella i det nationella målet inte är belägna i någon av de medlemsstater eller i den region som avses i punkt 73 ovan, verkar en sådan anläggning som den som är aktuell i det nationella målet – för det fall att den med tillämpning av de kriterier som det erinras om i punkt 62 ovan skulle kvalificeras som ett distributionssystem i den mening som avses i direktiv 2019/944 – inte heller kunna omfattas av begreppet litet sammanlänkat system eller litet enskilt system i den mening som avses i direktivet. Det framgår för övrigt inte av handlingarna i målet att Förbundsrepubliken Tyskland, för sådana anläggningar som de som är aktuella i det nationella målet, skulle ha beviljats ett undantag med tillämpning av artikel 66.1 i nämnda direktiv, och inte heller att denna medlemsstat ansökt hos kommissionen om ett sådant undantag för sådana anläggningar.

76 För det fjärde, och till sist, skulle det undergräva de mål som eftersträvas med direktiv2019/944, att, under andra omständigheter än de för vilka ett undantag uttryckligen föreskrivs i direktivet, tillåta medlemsstaterna att från kategorin distributionssystem, i den mening som avses i detta direktiv, utesluta anläggningar för överföring av el i högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät som ska säljas till kunder, och att sedan inte ålägga enheter som driver sådana anläggningar de skyldigheter som enligt direktivet åligger systemansvariga för distributionssystem, i den mening som avses i samma direktiv. Detta med hänsyn till den grundläggande roll som dessa distributionssystem och deras systemansvariga spelar i direktivets systematik och, för övrigt, allmänt för regleringen av unionens inre marknad för el. I detta sammanhang ska det även påpekas att begreppet systemansvarig för distributionssystem också används vid tillämpningen av direktiv 2012/27, i enlighet med artikel 2 led 21 i det direktivet, och vid tillämpningen av förordning 2019/943, i enlighet med artikel 2 led 48 i den förordningen.

77 I detta hänseende är det särskilt lämpligt att understryka den väsentliga roll som systemansvariga tilldelas genom direktiv 2019/944 för att fullborda integrationen av de nationella marknaderna, vilket bland annat förutsätter – såsom i huvudsak framgår av skälen 7 och 18 i detta direktiv – en hög grad av samarbete mellan systemansvariga på unionsnivå och regional nivå. En sådan nationell lagstiftning som den som beskrivs i punkt 47 i förevarande dom kan emellertid innebära att ett inte obetydligt antal enheter som är ansvariga för anläggningar vilka bevisligen används för överföring av el i högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät som ska säljas till kunder, vilket således bidrar till att upprätthålla uppdelade marknader, i motsats till de verkligt integrerade marknader som direktiv 2019/944 syftar till att upprätta i enlighet med dess artikel 1, kan uteslutas från tillämpningsområdet för de skyldigheter som åligger systemansvariga för distributionssystem.

78 Att tillåta ett sådant uteslutande skulle dessutom riskera att äventyra målet att skapa inte bara verkligt integrerade elmarknader i unionen, utan även konkurrensutsatta, konsumentorienterade, flexibla, rättvisa och transparenta elmarknader, vilka bland annat kan säkerställa överkomliga energipriser och energikostnader, i enlighet med samma artikel 1. De skyldigheter som åligger systemansvariga för distributionssystem syftar nämligen bland annat, såsom framgår av skälen 65 och 68 i direktivet, till att säkerställa lika villkor i återförsäljarledet till förmån för konsumenterna.

79 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den hänskjutna frågan besvaras enligt följande: Artikel 2 leden 28 och 29 samt artiklarna 30–39 i direktiv 2019/944 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken de skyldigheter som åligger den systemansvarige för distributionssystem inte ska gälla för ett företag som dels uppför och driver en energianläggning, för att ersätta det gamla distributionssystemet, som är avsedd att förse flera bostadshus med upp till 200 bostadsenheter med el som produceras i ett kraftvärmeverk med en årlig mängd överförd energi på upp till 1000 MWh, varvid kostnaderna för uppförande och drift av energianläggningen bärs av slutkonsumenterna som hyr dessa bostäder, dels säljer den producerade elen till dessa konsumenter, om denna anläggning används för överföring av el med högspännings-, mellanspännings- och lågspänningsnät som ska säljas till kunder och om inget av de undantag från dessa skyldigheter som uttryckligen föreskrivs i direktivet är tillämpliga.

80 Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera att direktiv 2019/944 är tidsmässigt tillämpligt (ratione temporis) i det nationella målet. Härvid ska det understrykas att svaret på den ställda frågan, om den hänskjutande domstolen slutligen skulle anse direktiv 2009/72 vara tillämpligt i det nationella målet, i så fall ska kunna överföras i tillämpliga delar. Definitionerna av begreppen distribution och systemansvarig för distributionssystem i artikel 2 leden 28 och 29 i direktiv 2019/944 är nämligen identiska med definitionerna av samma begrepp i direktiv 2009/72. Även om syftena med direktiv 2019/944 är mer precisa och mer detaljerade än dem i direktiv 2009/72, och direktiv 2019/944 föreskriver nya uppgifter och skyldigheter för de systemansvariga för distributionssystem, är redan begreppet distributionssystem av grundläggande betydelse för systematiken i direktiv 2009/72 (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkt 56). Dessutom hade redan direktiv 2009/72 till syfte att fastställa gemensamma regler för bland annat distribution av el i syfte att förbättra och integrera konkurrensutsatta elmarknader i unionen, och avsåg bland annat att upprätta en fullständigt öppnad marknad där alla konsumenter fritt kan välja leverantör och där alla leverantörer kan leverera fritt till sina kunder, och därigenom fullborda den inre marknaden för el (se, analogt, dom av den 17 oktober 2019, Elektrorazpredelenie Yug, C‑31/18, EU:C:2019:868, punkterna 38 och 39), genom att i detta avseende bland annat föreskriva ett antal uppgifter och skyldigheter som åligger systemansvariga för sådana system, varvid undantag från dessa uppgifter och skyldigheter inte var tillåtna förutom i fall som uttryckligen angavs i direktivet.

81 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.