Domstolens dom den 10 december 2002

I mål C-153/00, angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Onderzoeksrechter in de Rechtbank van eerste aanleg te Turnhout (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

DOMSTOLEN sammansatt av ordförande på den tredje och den sjätte avdelningen J.-P. Puissochet, tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena M. Wathelet, R. Schintgen och C.W.A. Timmermans samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola (referent), P. Jann, V. Skouris, F. Macken, N. Colneric, S. von Bahr och J.N. Cunha Rodrigues, generaladvokat: P. Léger, justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühi,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Paul der Weduwe, genom J. Mertens, advocaat, Belgiens regering, genom A. Snoecx, i egenskap av ombud, biträdd av M. van der Woude, P. Callens och T. Chellingsworth, advocaten, Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Tufvesson och T. van Rijn, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 29 januari 2002 av: Paul der Weduwe, företrädd av B. Poelemans, advocaat, Belgiens regering, företrädd av advokaterna M. van der Woude och T. Chellingsworth, Luxemburgs regering, företrädd av N. Mackel, i egenskap av ombud, biträdd av P. Kinsch, avocat, och kommissionen, företrädd av C. Tufvesson och T. van Rijn,

och efter att den 23 april 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Den belgiska lagstiftningen

Den luxemburgska lagstiftningen

Förfarandet i målet vid den nationella domstolen

Tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Upptagande till sakprövning

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1. Onderzoeksrechter in de Rechtbank van eerste aanleg te Turnhout (undersökningsdomaren vid domstolen i första instans i Turnhout) har, genom beslut av den 13 april 2000 som inkom till domstolens kansli den 25 april 2000, i enlighet med artikel 234 EG ställt fyra frågor om tolkningen av artikel 49 EG.

2. Frågorna har uppkommit i en förundersökning vari Paul der Weduwes straffansvar skall utredas med avseende på flera brott som denne misstänks ha begått i samband med hembesök hos kunder i Belgien under perioden oktober 1993—maj 1999. Paul der Weduwe är nederländsk medborgare och bosatt i Luxemburg. Han är anställd i en bank etablerad i Luxemburg.

3. I artikel 458 i den belgiska strafflagen föreskrivs följande:

4. Enligt belgisk rättspraxis skall sekretessbestämmelsen i den nämnda artikel 458 inte tillämpas på anställda vid kreditinstitut (Cass. 25 oktober 1978, Pas., 1979, I, 237).

5. Artiklarna 71—86 i den belgiska lagen om förundersökning innehåller bestämmelser om vittnesförhör som hålls av undersökningsdomaren. I enlighet med artikel 75 i nämnda lag skall vittnen gå ed på att säga hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Om ett vittne vägrar att besvara vissa frågor skall detta likställas med att han vägrar att efter kallelse inställa sig för att vittna, vilket är straffbelagt enligt artikel 80 i den nämnda lagen. Detta gäller även om det fastställs att hans vittnesmål skulle innebära att han eller tredje man riskerar att ådra sig straffansvar (Cass. 10 juli 1916, Pas., 1917,1, 195).

6. I luxemburgsk rätt återfinns bestämmelsen om sekretess i artikel 458 i strafflagen. Frånsett bötesstorleken, 10000—50000 LUF, har denna artikel samma lydelse som artikel 458 i den belgiska strafflagen.

7. I artikel 41 i lagen av den 5 april 1993 om den finansiella sektorn (Memorial, 1993, s. 462), i ändrad lydelse, föreskrivs följande:

8. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Paul der Weduwe är nederländsk medborgare och bosatt i Luxemburg. Han har varit anställd i två banker etablerade i nämnda medlemsstat — först Banque UCL och därefter Rabobank. Paul der Weduwe misstänks för att ha värvat och besökt kunder i Belgien i syfte att marknadsföra tjänster avseende placering av tillgångar och värdepapper hos sina arbetsgivare. Mellan oktober 1993 och maj 1999 påstås Paul der Weduwe, inom ramen för denna verksamhet, ha hämtat pengar hos belgiska kunder och överfört dem till Luxemburg. Han påstås även ha medfört värdepapperskuponger till Luxemburg för sina belgiska kunders räkning för att placera avkastningen från dessa kuponger hos sina arbetsgivare.

9. Det pågår en förundersökning mot Paul der Weduwe vid den nationella domstolen beträffande brotten urkundsförfalskning, brukande av förfalskning, urkundsförfalskning inom beskattningsområdet, brukande av förfalskning inom beskattningsområdet, penningtvätt och brott mot skyldigheten att inge deklaration enligt artiklarna 305—310 i den belgiska lagen om inkomstskatt. Under förundersökningen har den nationella domstolen förhört Paul der Weduwe i egenskap av misstänkt angående hur han valde ut och bearbetade sina kunder och hur transporten av värdepapper gick till. Även Marc Troch — belgisk medborgare bosatt i Luxemburg som tidigare var anställd på Banque UCL som ansvarig för arbitrage, fondplacering, internationella krediter och förmögenhetsförvaltning — har hörts av den belgiska polisen, dock såsom vittne.

10. Både Paul der Weduwe och Marc Troch har emellertid vägrat att svara på undersökningsdomarens frågor med hänvisning till att anställda inom bank- och finanssektorn har tystnadsplikt enligt den luxemburgska lagstiftningen.

11. Enligt den nationella domstolen orsakar de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess avsevärda svårigheter vad gäller bevisupptagningen under förundersökningen rörande verksamhet som ägt rum i Belgien med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Anställda vid banker etablerade i Luxemburg som utövar sin frihet att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat, i vilken vägran att vittna är straffbelagd, ställs inför en svår situation, eftersom de med nödvändighet tvingas åsidosätta antingen mottagarlandets lagstiftning eller de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess. Denna lagkonflikt leder dessutom till att banker och kunder behandlas olika beroende på nationalitet och var de är etablerade.

12. Undersökningsdomaren har framhållit att domstolen i dom av den 10 maj 1995 i mål C-384/93, Alpine Investments (REG 1995, s. I-1141), fastställde att artikel 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse) skall tolkas så att en medlemsstat i princip inte kan behålla bestämmelser i kraft som hindrar mellanstatlig handel med tjänster, såvida inte dessa bestämmelser uppfyller samtliga villkor för att kunna betraktas som motiverade av allmänintresset. Den nationella domstolen anser att det skulle innebära en omotiverad inskränkning i bedrivandet av gränsöverskridande bankverksamhet om de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess var tillämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser.

13. Med hänvisning till att en tolkning av artikel 49 EG under dessa omständigheter är nödvändig för att avgöra tvisten har Onderzoeksrechter in de Rechtbank van eerste aanleg te Turnhout vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:

14. Den nationella domstolen har ställt den första och den andra frågan, som skall behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida det, i en situation där banker etablerade i en medlemsstat har tillhandahållit gränsöverskridande banktjänster på en annan medlemsstats territorium, strider mot artikel 49 EG att det i den sistnämnda medlemsstatens straff- och processrättsliga bestämmelser föreskrivs dels att bankanställda är skyldiga att vittna vid äventyr av straffansvar om de förhörs i egenskap av vittnen i ett brottmålsförfarande i denna medlemsstat rörande omständigheter som ägt rum på medlemsstatens territorium i samband med de nämnda gränsöverskridande banktjänsterna, dels att dessa bankanställda får lämna uppgifter för det fall de åtalas inom ramen för ett sådant brottmålsförfarande.

15. Den nationella domstolen har ställt den tredje och den fjärde frågan, som skall behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida det, i en situation där banker etablerade i en medlemsstat har tillhandahållit gränsöverskridande banktjänster på en annan medlemsstats territorium, strider mot artikel 49 EG att de straffrättsliga bestämmelserna i den första medlemsstaten innehåller ett förbud, vid äventyr av straffansvar, mot att bankanställda åsidosätter banksekretessen för det fall de förhörs i egenskap av vittnen eller tilltalade i ett brottmålsförfarande i den andra medlemsstaten rörande omständigheter som ägt rum på denna medlemsstats territorium i samband med de nämnda gränsöverskridande banktjänsterna.

16. Inledningsvis erinrar domstolen om att det framgår av de tillämpliga belgiska bestämmelserna som återges i begäran om förhandsavgörande att artikel 458 i den belgiska strafflagen — i vilken brott mot tystnadsplikten straffbeläggs — inte är tillämplig inom banksektorn. Enligt artikel 41 i lagen av den 5 april 1993 är den luxemburgska bestämmelsen avseende brott mot tystnadsplikten i artikel 458 i den luxemburgska strafflagen däremot tillämplig även inom banksektorn. Enligt luxemburgsk rätt är det följaktligen straffbart att åsidosätta banksekretessen, vilket inte är fallet enligt belgisk rätt.

17. Denna juridiska situation kännetecknas av en skillnad mellan de två medlemsstaternas lagstiftning beträffande banksekretess. Problemet för domstolen i det nationella förfarandet är att såväl den misstänkte — som inte har åberopat sin rätt att tiga — som vittnet har vägrat att besvara frågor under undersökningen. Den misstänkte och vittnet har enbart gjort gällande att de är skyldiga att följa de bestämmelser om banksekretess som är tillämpliga i Luxemburg inom banksektorn. Den nationella domstolen har i detta hänseende påpekat att det som försvårar bevisupptagningen i målet vid den nationella domstolen enbart är den omständigheten att de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess är tilllämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser.

18. Enligt den nationella domstolen är även den påstådda skillnaden vad gäller behandling av banker och kunder beroende på nationalitet och på var de är etablerade — vilket enligt den nationella domstolen strider mot artikel 49 EG — endast ett resultat av att de nämnda luxemburgska bestämmelserna är tillämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser. Den nationella domstolen har närmare bestämt gjort gällande att det enligt dessa bestämmelser är förbjudet, vid äventyr av åtal i Luxemburg, för anställda vid banker etablerade i Luxemburg att lämna uppgifter till rättskipande myndigheter i en annan medlemsstat för det fall dessa uppgifter omfattas av banksekretessen. Bestämmelserna innebär därigenom en omotiverad inskränkning i bedrivandet av gränsöverskridande bankverksamhet.

19. Enligt den nationella domstolen föreligger således en konflikt mellan den omständigheten att de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess — såsom den nationella domstolen tolkar dem — är tillämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser och den omständigheten att det enbart är de belgiska straff- och processrättsliga bestämmelserna som är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen. Det är denna konflikt som enligt den nationella domstolen dels försvårar bevisupptagningen under förundersökningen, dels leder till att banker och kunder behandlas olika beroende på nationalitet och på var de är etablerade.

20. Av detta framgår, särskilt vad gäller den första och den andra frågan, att den nationella domstolen önskar få klarhet i huruvida det är oförenligt med artikel 49 EG att ett vittne är skyldigt att vittna och en misstänkt har rätt att yttra sig, vilket föreskrivs i de belgiska straff- och processrättsliga bestämmelserna, enbart för det fall vittnet och den misstänkte, till följd av att den luxemburgska banksekretessen gäller utanför landets gränser, faktiskt riskerar åtal i Luxemburg på grund av förhören i Belgien. På samma sätt, särskilt vad gäller den tredje och den fjärde frågan, önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida förbudet att åsidosätta banksekretessen som föreskrivs i de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess strider mot artikel 49 EG enbart för det fall detta förbud även är tillämpligt i fråga om förhör i en annan medlemsstat med ett vittne eller en misstänkt.

21. Frågan huruvida de luxemburgska bestämmelserna är tillämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser eller inte beror emellertid på hur dessa bestämmelser tolkas.

22. Paul der Weduwe har gjort gällande att de frågor som den nationella domstolen ställt skall avvisas. Han har anfört att de faktiska och rättsliga omständigheter som den nationella domstolen har angivit i begäran om förhandsavgörande inte är tillräckligt detaljerade för att domstolen skall kunna lämna ett användbart svar på tolkningsfrågorna.

23. Enligt den belgiska regeringen har den tredje och den fjärde frågan enbart samband med gemenskapsrätten i den mån den nationella domstolens tolkning av de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess godtas.

24. Den belgiska regeringen har gjort gällande att det enligt doktrinen ännu inte finns något avgörande i luxemburgsk rättspraxis rörande tillämpningsområdet för de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess. Dessa bestämmelser kan enligt den nämnda regeringen tolkas på två sätt.

25. Enligt den första tolkningen skall bestämmelserna inte tillämpas på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser. Det är följaktligen inte straffbart enligt luxemburgsk rätt att lämna uppgifter utanför Luxemburgs territorium.

26. Enligt den andra tolkningen skall bestämmelserna tillämpas på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser. Det är emellertid logiskt att tillämpningen på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser omfattar både principen om banksekretess och det undantag beträffande förhör som också föreskrivs i den luxemburgska lagstiftningen. Bankanställda som är skyldiga att iaktta den luxemburgska banksekretessen får följaktligen lämna uppgifter som omfattas av denna sekretess inför rättskipande myndigheter i andra medlemsstater.

27. Den belgiska regeringen anser således att den nationella domstolens tolkning är orimlig, nämligen att den luxemburgska banksekretessen skall gälla utanför landets gränser, men däremot inte de undantag som föreskrivs i den luxemburgska lagstiftningen. De svårigheter som den nationella domstolen har ställts inför i det anhängiga målet och de problem som dessa kan medföra vad gäller artikel 49 EG uppstår emellertid enbart för det fall en sådan tolkning godtas.

28. Vid sammanträdet i domstolen har den luxemburgska regeringen låtit förstå att den delar Paul der Weduwes tveksamhet beträffande huruvida tolkningsfrågorna kan upptas till sakprövning. Enligt denna regering grundas den nationella domstolens resonemang på en hypotetisk tolkning av den luxemburgska lagstiftningen. Eftersom det inte är säkert att de berörda bestämmelserna skall tolkas på detta sätt får även tolkningsfrågorna en hypotetisk prägel.

29. Den luxemburgska regeringen har i detta hänseende anfört att den faktiska situation som kan ge upphov till en tvist av detta slag inte har behandlats av de luxemburgska domstolarna, eftersom den är mycket ovanlig och onormal. Detta är anledningen till att de luxemburgska domstolarna ännu inte har tagit ställning till frågan huruvida de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess är tilllämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser.

30. Enligt den luxemburgska regeringen är å ena sidan dessa bestämmelser tilllämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser. Å andra sidan är det undantag från straffbarhet vid vittnesmål i domstol som föreskrivs i luxemburgsk rätt tillämpligt på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser. Enligt denna regering inbegriper begreppet rättskipande myndigheter i artikel 458 i den luxemburgska strafflagen inte enbart luxemburgska rättskipande myndigheter, utan även rättskipande myndigheter i andra medlemsstater. På samma sätt har även den tilltalade alltid möjlighet att lämna uppgifter som omfattas av banksekretessen för det fall detta görs under förhör i domstol.

31. Domstolen erinrar i detta hänseende inledningsvis om att det enligt fast rättspraxis endast ankommer — inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG — på den nationella domstol vid vilken tvisten är anhängig och som är ansvarig för det rättsliga avgörande som skall följa att, med hänsyn till omständigheterna i målet, bedöma både behovet av att begära ett förhandsavgörande för att kunna avkunna dom och relevansen av de frågor som den ställer till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I-4921, punkt 59, av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 38, och av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital, REG 2002, s. I-607, punkt 18).

32. Domstolen har dock ansett att det i undantagsfall ankommer på den att — för att pröva sin egen behörighet — undersöka de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande (domarna i de ovannämnda målen PreussenElektra, punkt 39, och Canal Satélite Digital, punkt 19). Den samarbetsanda som bör råda i behandlingen av förhandsavgöranden innebär nämligen att den nationella domstolen för sin del skall ta hänsyn till den uppgift som EG-domstolen har anförtrotts, vilken är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avfatta rådgivande yttranden över allmänna eller hypotetiska frågor (domen i det ovannämnda målet Bosman, punkt 60, och dom av den 21 mars 2002 i mål C-451/99, Cura Anlagen, REG 2002, s. I-3193, punkt 26).

33. Domstolen har således möjlighet att vägra avgöra en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt bland annat när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den skall kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen PreussenElektra, punkt 39, och Canal Satélite Digital, punkt 19).

34. För att domstolen skall kunna lämna ett användbart svar på tolkningsfrågorna krävs dessutom att den nationella domstolen anger varför den anser att ett svar på dess frågor behövs för att den skall kunna döma i målet (dom av den 12 juni 1986 i de förenade målen 98/85, 162/85 och 258/85, Bertini m.fl., REG 1986, s. 1885, punkt 6, och av den 16 juli 1992 i mål C-343/90, Lourenço Dias, REG 1992, s. I-4673, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 13, s. I-69).

35. Vad gäller den tredje och den fjärde frågan kan det för det första konstateras att den nationella domstolen skall tillämpa bestämmelserna i belgisk rätt, särskilt de belgiska straff- och processrättsliga bestämmelserna. Den nationella domstolen har enbart uppmärksammat de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess för att den anser att dessa bestämmelser försvårar den undersökning som denna domstol genomför.

36. Domstolen delar vidare den belgiska regeringens uppfattning att den nationella domstolen har grundat sig på en inkonsekvent tolkning av de luxemburgska bestämmelserna om banksekretess och därmed funnit ett eventuellt hinder som den anser kan ha samband med artikel 49 EG och som därmed kan medföra att det blir nödvändigt för domstolen att tolka denna artikel. Den nationella domstolen har nämligen å ena sidan antagit att de bestämmelser vari ett åsidosättande av banksekretessen straffbeläggs — artikel 458 i den luxemburgska strafflagen och artikel 41.1 i den luxemburgska lagen av den 5 april 1993 — är tillämpliga på omständigheter som ägt rum utanför landets gränser. Å andra sidan anser den nationella domstolen underförstått att de undantag från straffbarhet som föreskrivs i artikel 458 i denna lag — rörande vittnesförhör — och i artikel 41.2 i samma lag — rörande det vanligare fallet när rätten eller skyldigheten att lämna uppgifter som omfattas av banksekretessen föreskrivs i lag — däremot endast är tillämpliga på luxemburgskt territorium.

37. I avsaknad av avgöranden från de luxemburgska domstolarna är den nationella domstolens tolkning hypotetisk, vilket generaladvokaten framhållit i punkt 49 i sitt förslag till avgörande. Den nationella domstolens tolkning är nämligen inte den enda tänkbara tolkningen av de aktuella bestämmelserna. Av den belgiska regeringens yttrande vid domstolen framgår för övrigt att denna regering anser att den nationella domstolens tolkning är orimlig. Även den luxemburgska regeringen har motsatt sig den nationella domstolens tolkning. Enligt denna regering hindrar inte den banksekretess som föreskrivs i luxemburgsk lagstiftning andra medlemsstaters rättskipande myndigheter från att genomföra undersökningar, såsom den undersökning som pågår i målet vid den nationella domstolen.

38. Den nationella domstolen har inte redogjort för skälen till att den anser att dess tolkning är den enda tänkbara tolkningen. Den omständigheten att relevansen av tolkningsfrågorna grundas på en viss tolkning av bestämmelser i nationell rätt som inte tillhör den domstolens rättsordning medför att det är särskilt nödvändigt att begäran om förhandsavgörande innehåller förklaringar i detta hänseende.

39. Under dessa omständigheter finns det således anledning att fastställa att den tredje och den fjärde frågan skall avvisas, eftersom den nationella domstolen inte har iämnat alla uppgifter som är nödvändiga för att domstolen skall kunna pröva huruvida en tolkning av artikel 49 EG är användbar i förfarandet i målet vid den nationella domstolen.

40. Vad gäller den första och den andra frågan finns anledning att fastställa att även dessa skall avvisas mot bakgrund av vad som konstaterades i punkt 20 i denna dom och mot bakgrund av att begäran om förhandsavgörande inte innehåller någon särskild förklaring av skälen till att den nationella domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 49 EG skall tolkas så, att den hindrar tillämpningen av belgiska straff- och processrättsliga bestämmelser.

41. De kostnader som har förorsakats den belgiska och den luxemburgska regeringen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN — angående de frågor som genom beslut av den 13 april 2000 har ställts av Onderzoeksrechter in de Rechtbank van eerste aanleg te Turnhout — följande dom:

1 Rättegångsspråk: nederländska.